The Bible, in Swedish, both Testaments

Part 19 out of 47

004:015 Sedan v†ra fiender s†lunda hade f†tt f”rnimma att saken var oss
bekant, och att Gud hade gjort deras r†d om intet, kunde vi alla
v„nda tillbaka till muren, var och en till sitt arbete.
004:016 Fr†n den dagen var ena h„lften av mina tj„nare sysselsatt med
arbetet, under det att andra h„lften stod v„pnad med sina spjut,
sk”ldar, b†gar och pansar, medan furstarna stodo bakom hela Juda
hus.
004:017 De som byggde p† muren och de som lassade p† och buro b”rdor
gjorde sitt arbete med den ena handen, och med den andra h”llo
de vapnet.
004:018 Och de som byggde hade var och en sitt sv„rd bundet vid sin
l„nd, under det att de byggde; och bredvid mig stod en
basunbl†sare.
004:019 Jag hade n„mligen sagt till „dlingarna och f”rest†ndarna och det
”vriga folket: ½Arbetet „r stort och vidstr„ckt, och vi „ro
spridda ”ver muren, l†ngt ifr†n varandra.
004:020 D„r I nu h”ren basunen ljuda, dit skolen I f”rsamla eder till
oss; v†r Gud skall strida f”r oss.½
004:021 S† gjorde ock vi v†rt arbete, under det att h„lften av folket
stod v„pnad med sina spjut fr†n morgonrodnadens uppg†ng, till
dess att stj„rnorna kommo fram.
004:022 Vid samma tid sade jag ock till folket att var och en med sin
tj„nare skulle stanna ”ver natten inne i Jerusalem, s† att vi om
natten kunna hava dem till vakt och om dagen till arbete.
004:023 Och varken jag eller mina br”der eller mina tj„nare eller de som
gjorde vakt hos mig lade av kl„derna; vapnen h”llos av var och
en f”r lika n”dv„ndiga som vatten.
005:001 Och m„nnen av folket med sina hustrur hovo upp ett stort rop mot
sina judiska br”der.
005:002 N†gra sade: ½Vi med v†ra s”ner och d”ttrar „ro m†nga; l†t oss f†
s„d, s† att vi hava att „ta och kunna bliva vid liv.½
005:003 Och n†gra sade: ½V†ra †krar, ving†rdar och hus m†ste vi
pants„tta; l†t oss f† s„d till att stilla v†r hunger.½
005:004 Och andra sade: ½Vi hava m†st l†na penningar p† v†ra †krar och
ving†rdar till skatten †t konungen.
005:005 Nu „ro ju v†ra kroppar lika goda som v†ra br”ders kroppar, och
v†ra barn lika goda som deras barn; men „nd† m†ste vi giva v†ra
s”ner och d”ttrar i tr„ldom, ja, n†gra av v†ra d”ttrar hava
redan blivit givna i tr„ldom, utan att vi f”rm† g”ra n†got
d„rvid, eftersom v†ra †krar och ving†rdar „ro i andras h„nder.½

005:006 N„r jag nu h”rde deras rop och h”rde dessa ord, blev jag mycket
vred.
005:007 Och sedan jag hade g†tt till r†ds med mig sj„lv, f”rebr†dde jag
„dlingarna och f”rest†ndarna och sade till dem: ½Det „r ocker I
bedriven mot varandra.½ D„refter sammankallade jag en stor
folkf”rsamling emot dem.
005:008 Och jag sade till dem: ½Vi hava efter f”rm†ga frik”pt v†ra
judiska br”der som voro s†lda †t hedningarna. Skolen nu I s„lja
edra br”der? Skola de beh”va s„lja sig †t oss?½ D† tego de och
hade intet att svara.
005:009 Och jag sade: ½Vad I g”ren „r icke r„tt. I borden ju vandra i
v†r Guds fruktan, s† att v†ra fiender, hedningarna, ej finge
orsak att sm„da oss.
005:010 Ocks† jag och mina br”der och mina tj„nare hava penningar och
s„d att fordra av dem; l†t oss nu avst† fr†n v†r fordran.
005:011 Given dem redan i dag tillbaka deras †krar, ving†rdar,
olivplanteringar och hus, och sk„nken efter den r„nta p†
penningarna, p† s„den, p† vinet och oljan, som I haven att
fordra av dem.½
005:012 De svarade: ½Vi vilja giva det tillbaka och icke utkr„va n†got
av dem; vi vilja g”ra s†som du har sagt.½ Och jag tog en ed av
dem, sedan jag hade tillkallat pr„sterna, att de skulle g”ra s†.
005:013 D„rj„mte skakade jag f†nget p† min mantel och sade: ½Var och en
som icke h†ller detta sitt ord, honom m† Gud s† skaka bort ifr†n
hans hus och hans gods; ja, varde han s† utskakad och tom p†
allt.½ Och hela f”rsamlingen sade: ½Amen½, och lovade HERREN.
D„refter gjorde folket s†som det var sagt.

005:014 Ytterligare „r att n„mna att fr†n den dag d† jag f”rordnades att
vara st†th†llare ”ver dem i Juda land, allts† fr†n Artasastas
tjugonde regerings†r „nda till hans trettioandra, tolv hela †r,
varken jag eller mina br”der †to av st†th†llarkosten.
005:015 De f”rra st†th†llarna, de som hade varit f”re mig, hade betungat
folket och tagit av dem mat och vin till ett v„rde av mer „n
fyrtio siklar silver, och j„mv„l deras tj„nare hade f”rfarit
h†rt mot folket. Men s† gjorde icke jag, ty jag fruktade Gud.
005:016 Dessutom h”ll jag i att arbeta p† muren, och ingen †ker k”pte vi
oss; och alla mina tj„nare voro f”rsamlade vid arbetet d„r.
005:017 Och av judarna och deras f”rest†ndare †to ett hundra femtio man
vid mitt bord, f”rutom dem som kommo till oss ifr†n folken runt
omkring oss.
005:018 Och vad som tillreddes f”r var dag, n„mligen en oxe och sex
uts”kta f†r, f”rutom f†glar, det tillreddes p† min bekostnad;
och var tionde dag anskaffades mycket vin av alla slag. Men
likv„l kr„vde jag icke ut st†th†llarkosten, eftersom arbetet
tyngde s† sv†rt p† folket.

005:019 T„nk, min Gud, p† allt vad jag har gjort f”r detta folk, och
r„kna mig det till godo!
006:001 N„r nu Sanballat och Tobia och araben Gesem och v†ra ”vriga
fiender h”rde att jag hade byggt upp muren, och att det icke mer
fanns n†gon r„mna i den -- om jag ock vid den tiden „nnu icke
hade satt in d”rrar i portarna --
006:002 d† s„nde Sanballat och Gesem bud till mig och l„to s„ga: ½Kom,
l†t oss tr„da tillsammans i Kefirim i Onos dal.½ De t„nkte
n„mligen g”ra mig n†got ont.
006:003 Men jag skickade bud till dem och l„t s„ga: ½Jag har ett stort
arbete f”r h„nder och kan icke komma ned. Arbetet kan ju icke
vila, s†som dock m†ste ske, om jag l„mnade det och komme ned
till eder.½
006:004 Och de s„nde samma bud till mig fyra g†nger; men var g†ng gav
jag dem samma svar som f”rut.
006:005 D† s„nde Sanballat f”r femte g†ngen till mig sin tj„nare med
samma bud, och denne hade nu med sig ett ”ppet brev.
006:006 D„ri var skrivet: ½Det f”rljudes bland folken, och p†st†s j„mv„l
av Gasmu, att du och judarna haven i sinnet att avfalla, och att
det „r d„rf”r du bygger upp muren, ja, att du vill bliva deras
konung -- s†dant s„ger man.
006:007 Du l„r ock hava best„llt profeter som i Jerusalem skola utropa
och f”rkunna att du „r konung i Juda. Eftersom nu konungen nog
f†r h”ra talas h„rom, d„rf”r m† du nu komma, s† att vi f† r†dsl†
med varandra.½
006:008 D† s„nde jag bud till honom och l„t svara: ½Intet av det du
s„ger har n†gon grund, utan det „r dina egna p†fund.½
006:009 De ville n„mligen alla skr„mma oss, i tanke att vi d† skulle
f”rlora allt mod till arbetet, och att detta s† skulle bliva
ogjort.

Styrk du nu i st„llet mitt mod!

006:010 Men jag gick hem till Semaja, son till Delaja, son till
Mehetabel; han h”ll sig d† inne. Och han sade: ½L†t oss
tillsammans g† till Guds hus, in i templet, och sedan st„nga
igen templets d”rrar. Ty de skola komma f”r att dr„pa dig; om
natten skola de komma f”r att dr„pa dig.½
006:011 Men jag svarade: ½Skulle en man s†dan som jag vilja fly? Eller
kan v„l en man av mitt slag g† in i templet och dock bliva vid
liv? Nej, jag vill icke g† dit.½
006:012 Jag f”rstod n„mligen att Gud icke hade s„nt honom, utan att han
f”reb†dade mig s†dant, blott d„rf”r att Tobia och Sanballat hade
lejt honom.
006:013 Han var lejd, f”r att jag skulle l†ta skr„mma mig till att g”ra
s†som han sade och d„rmed f”rsynda mig; p† detta s„tt ville de
framkalla ont rykte om mig, f”r att sedan kunna sm„da mig.

006:014 T„nk, min Gud p† Tobia, „vensom Sanballat, efter dessa hans
g„rningar, s† ock p† profetissan Noadja och de andra profeterna
som ville skr„mma mig!

006:015 Och muren blev f„rdig p† tjugufemte dagen i m†naden Elul, efter
femtiotv† dagar.
006:016 N„r nu alla v†ra fiender h”rde detta, betogos de, alla de
kringboende folken, av fruktan, och s†go att de hade kommit illa
till korta; ty de f”rstodo nu att detta arbete var v†r Guds
verk.

006:017 Vid denna tid s„nde ock Juda „dlingar m†nga brev till Tobia, och
brev fr†n Tobia ankommo ock till dem.
006:018 Ty m†nga i Juda voro genom ed f”rbundna med honom; han var
n„mligen m†g till Sekanja, Aras son, och hans son Johanan hade
tagit till hustru en dotter till Mesullam, Berekjas son.
006:019 Dessa pl„gade ocks† inf”r mig tala gott om honom, och vad jag
sade buro de fram till honom. Tobia s„nde ock brev f”r att
skr„mma mig.
007:001 N„r nu muren var uppbyggd, satte jag in d”rrarna; och
d”rrvaktare, s†ngare och leviter blevo anst„llda.
007:002 Och till bef„lhavare ”ver Jerusalem satte jag min broder Hanani
j„mte Hananja, h”vitsman i borgen, ty denne h”lls f”r en
p†litlig man och var gudfruktig mer „n m†nga andra.
007:003 Och jag sade till dem: ½Jerusalems portar m† icke ”ppnas, f”rr„n
solen „r h”gt uppe; och medan vakten „nnu st†r kvar, skall man
st„nga d”rrarna och s„tta bommarna f”r. Och I skolen st„lla ut
vakter av Jerusalems inv†nare, var och en p† hans post, s† att
envar f†r st† framf”r sitt eget hus.½

007:004 Och staden var vidstr„ckt och stor, men d„r fanns icke mycket
folk, och husen voro icke uppbyggda.

007:005 Och min Gud ingav mig i hj„rtat att jag skulle f”rsamla
„dlingarna, f”rest†ndarna och folket f”r att upptecknas i
sl„ktregister. D† fann jag sl„ktf”rteckningen ”ver dem som f”rst
hade dragit upp, och jag fann d„ri s† skrivet:

007:006 ½Dessa voro de m„n fr†n h”vdingd”met, som drogo upp ur den
landsflykt och f†ngenskap till vilken de hade blivit bortf”rda
av Nebukadnessar, konungen i Babel, och som v„nde tillbaka till
Jerusalem och till Juda, var och en till sin stad,
007:007 i det att de f”ljde med Serubbabel, Jesua, Nehemja, Asarja,
Raamja, Nahamani, Mordokai, Bilsan, Misperet, Bigvai, Nehum och
Baana.

Detta var antalet m„n av Israels meniga folk:
007:008 Pareos' barn: tv† tusen ett hundra sjuttiotv†;
007:009 Sefatjas barn: tre hundra sjuttiotv†;
007:010 Aras barn: sex hundra femtiotv†;
007:011 Pahat-Moabs barn, av Jesuas och Joabs barn: tv† tusen †tta
hundra aderton;
007:012 Elams barn: ett tusen tv† hundra femtiofyra;
007:013 Sattus barn: †tta hundra fyrtiofem;
007:014 Sackais barn: sju hundra sextio;
007:015 Binnuis barn: sex hundra fyrtio†tta;
007:016 Bebais barn: sex hundra tjugu†tta;
007:017 Asgads barn: tv† tusen tre hundra tjugutv†;
007:018 Adonikams barn: sex hundra sextiosju;
007:019 Bigvais barn: tv† tusen sextiosju;
007:020 Adins barn: sex hundra femtiofem;
007:021 Aters barn av Hiskia: nittio†tta;
007:022 Hasums barn: tre hundra tjugu†tta;
007:023 Besais barn: tre hundra tjugufyra;
007:024 Harifs barn: ett hundra tolv;
007:025 Gibeons barn: nittiofem;
007:026 m„nnen fr†n Bet-Lehem och Netofa: ett hundra †ttio†tta;
007:027 m„nnen fr†n Anatot: ett hundra tjugu†tta;
007:028 m„nnen fr†n Bet-Asmavet: fyrtiotv†;
007:029 m„nnen fr†n Kirjat-Jearim, Kefira och Beerot: sju hundra
fyrtiotre;
007:030 m„nnen fr†n Rama och Geba: sex hundra tjuguen;
007:031 m„nnen fr†n Mikmas: ett hundra tjugutv†;
007:032 m„nnen fr†n Betel och Ai: ett hundra tjugutre;
007:033 m„nnen fr†n det andra Nebo: femtiotv†;
007:034 den andre Elams barn: ett tusen tv† hundra femtiofyra;
007:035 Harims barn: tre hundra tjugu;
007:036 Jerikos barn: tre hundra fyrtiofem;
007:037 Lods, Hadids och Onos barn: sju hundra tjuguen;
007:038 Senaas barn: tre tusen nio hundra trettio.

007:039 Av pr„sterna: Jedajas barn av Jesuas hus: nio hundra sjuttiotre;
007:040 Immers barn: ett tusen femtiotv†;
007:041 Pashurs barn: ett tusen tv† hundra fyrtiosju;
007:042 Harims barn: ett tusen sjutton.

007:043 Av leviterna: Jesuas barn av Kadmiel, av Hodevas barn:
sjuttiofyra;
007:044 av s†ngarna: Asafs barn: ett hundra fyrtio†tta;
007:045 av d”rrvaktarna: Sallums barn, Aters barn, Talmons barn, Ackubs
barn, Hatitas barn, Sobais barn: ett hundra trettio†tta.

007:046 Av tempeltr„larna: Sihas barn, Hasufas barn, Tabbaots barn,
007:047 Keros' barn, Sias barn, Padons barn,
007:048 Lebanas barn, Hagabas barn, Salmais barn,
007:049 Hanans barn, Giddels barn, Gahars barn,
007:050 Reajas barn, Resins barn, Nekodas barn,
007:051 Gassams barn, Ussas barn, Paseas barn,
007:052 Besais barn, Meunims barn, Nefusesims barn,
007:053 Bakbuks barn, Hakufas barn, Harhurs barn,
007:054 Basluts barn, Mehidas barn, Harsas barn,
007:055 Barkos' barn, Siseras barn, Temas barn,
007:056 Nesias barn, Hatifas barn.

007:057 Av Salomos tj„nares barn: Sotais barn, Soferets barn, Peridas
barn,
007:058 Jaalas barn, Darkons barn, Giddels barn,
007:059 Sefatjas barn, Hattils barn, Pokeret-Hassebaims barn, Amons
barn.

007:060 Tempeltr„larna och Salomos tj„nares barn utgjorde tillsammans
tre hundra nittiotv†.

007:061 Och dessa voro de som drogo †stad fr†n Tel-Mela, Tel-Harsa,
Kerub, Addon och Immer, men som icke kunde uppgiva sina familjer
och sin sl„kt, och huruvida de voro av Israel:
007:062 Delajas barn, Tobias barn, Nekodas barn, sex hundra fyrtiotv†.
007:063 Och av pr„sterna: Habajas barn, Hackos' barn, Barsillais barn,
hans som tog en av gileaditen Barsillais d”ttrar till hustru och
blev uppkallad efter deras namn.
007:064 Dessa s”kte efter sina sl„ktregister, men man kunde icke finna
dem; d„rf”r blevo de s†som ov„rdiga uteslutna fr†n pr„stad”met.
007:065 Och st†th†llaren tillsade dem att de icke skulle f† „ta av det
h”gheliga, f”rr„n en pr„st uppstode med urim och tummim.

007:066 Hela f”rsamlingen utgjorde sammanr„knad fyrtiotv† tusen tre
hundra sextio,
007:067 f”rutom deras tj„nare och tj„narinnor, som voro sju tusen tre
hundra trettiosju. Och till dem h”rde tv† hundra fyrtiofem
s†ngare och s†ngerskor.
007:068
007:069 Och de hade fyra hundra trettiofem kameler och sex tusen sju
hundra tjugu †snor.

007:070 Och somliga bland huvudm„nnen f”r familjerna g†vo sk„nker till
arbetet. St†th†llaren gav till kassan i guld ett tusen dariker,
d„rtill femtio sk†lar och fem hundra trettio pr„sterliga
livkl„dnader.
007:071 Och somliga bland huvudm„nnen f”r familjerna g†vo till
arbetskassan i guld tjugu tusen dariker och i silver tv† tusen
tv† hundra minor.
007:072 Och det ”vriga folkets g†vor utgjorde i guld tjugu tusen dariker
och i silver tv† tusen minor, s† ock sextiosju pr„sterliga
livkl„dnader.
007:073 Och pr„sterna, leviterna, d”rrvaktarna, s†ngarna, en del av
meniga folket samt tempeltr„larna, korteligen hela Israel,
bosatte sig i sina st„der.½

008:001 N„r sjunde m†naden nalkades och Israels barn voro bosatta i sina
st„der, f”rsamlade sig folket, alla s†som en man, p† den ”ppna
platsen framf”r Vattenporten; och de b†do Esra, den skriftl„rde,
att h„mta fram Moses lagbok, den som HERREN hade givit †t
Israel.
008:002 D† framlade pr„sten Esra lagen f”r f”rsamlingen, f”r b†de m„n
och kvinnor, alla som kunde f”rst† vad de h”rde; detta var p†
f”rsta dagen i sjunde m†naden.
008:003 Och han f”rel„ste d„rur vid den ”ppna platsen framf”r
Vattenporten, fr†n dagningen till middagen, f”r m„n och kvinnor,
dem som kunde f”rst† det; och allt folket lyssnade till
lagboken.
008:004 Och Esra, den skriftl„rde, stod p† en h”g tr„st„llning som man
hade gjort f”r det „ndam†let; och bredvid honom stodo Mattitja,
Sema, Anaja, Uria, Hilkia och Maaseja p† hans h”gra sida, och
till v„nster om honom Pedaja, Misael, Malkia, Hasum, Hasbaddana,
Sakarja och Mesullam.
008:005 Och Esra ”ppnade boken, s† att allt folket s†g det, ty han stod
h”gre „n allt folket; och n„r han ”ppnade den, stod allt folket
upp.
008:006 Och Esra lovade den store HERREN Gud, och allt folket svarade:
½Amen, Amen½, med uppr„ckta h„nder; och de b”jde sig ned och
tillb†do HERREN med ansiktet mot jorden.
008:007 Och Jesua, Bani, Serebja, Jamin, Ackub, Sabbetai, Hodia,
Maaseja, Kelita, Asarja, Josabad, Hanan, Pelaja och de andra
leviterna undervisade folket i lagen, medan folket stod d„r, var
och en p† sin plats.
008:008 Och de f”rel„ste tydligt ur boken, ur Guds lag; och de utlade
meningen, s† att man f”rstod det som l„stes.

008:009 Och Nehemja, han som var st†th†llare, och pr„sten Esra, den
skriftl„rde, och leviterna, som undervisade folket, sade till
allt folket: ½Denna dag „r helgad †t HERREN, eder Gud; s”rjen
icke och gr†ten icke.½ Ty allt folket gr„t, n„r de h”rde lagens
ord.
008:010 Och han sade ytterligare till dem: ½G†n bort och „ten eder b„sta
mat och dricken edert s”taste vin, och s„nden omkring g†vor
d„rav till dem som icke hava n†got tillrett †t sig, ty denna dag
„r helgad †t v†r Herre. Och varen icke bedr”vade, ty fr”jd i
HERREN „r eder starkhet.½
008:011 Ocks† leviterna lugnade allt folket och sade: ½Varen stilla, ty
dagen „r helig; varen icke bedr”vade.½
008:012 Och allt folket gick bort och †t och drack; de s„nde ock omkring
g†vor av den mat de hade tillagat och gjorde sig mycket glada;
ty de hade aktat p† det som man hade kungjort f”r dem.

008:013 Dagen d„refter f”rsamlade sig huvudm„nnen f”r hela folkets
familjer, s† ock pr„sterna och leviterna, till Esra, den
skriftl„rde, f”r att giva n„rmare akt p† lagens ord.
008:014 Och de funno skrivet i lagen att HERREN genom Mose hade bjudit
att Israels barn skulle bo i l”vhyddor under h”gtiden i sjunde
m†naden,
008:015 och att man skulle kung”ra och l†ta utropa i alla deras st„der
och i Jerusalem och s„ga: ½G†n ut p† bergen och h„mten l”v av
olivtr„d, planterade eller vilda, och l”v av myrten, palmtr„d
och andra lummiga tr„d, och g”ren l”vhyddor, s†som det „r
f”reskrivet.½
008:016 D† gick folket ut och h„mtade s†dant och gjorde sig hyddor p†
tak och p† g†rdar, var och en †t sig, s† ock p† g†rdarna till
Guds hus och p† den ”ppna platsen vid Vattenporten och p† den
”ppna platsen vid Efraimsporten.
008:017 Och hela f”rsamlingen, s† m†nga som hade kommit tillbaka ifr†n
f†ngenskapen, gjorde sig l”vhyddor och bodde i dessa hyddor. Ty
fr†n Jesuas, Nuns sons, dagar „nda till den dagen hade Israels
barn icke gjort s†. Och d„r r†dde mycket stor gl„dje.
008:018 Och man f”rel„ste ur Guds lagbok var dag, fr†n den f”rsta dagen
till den sista. Och de h”llo h”gtid i sju dagar, och p† †ttonde
dagen h”lls en h”gtidsf”rsamling p† f”reskrivet s„tt.
009:001 Men p† tjugufj„rde dagen i samma m†nad f”rsamlade sig Israels barn
och h”llo fasta och kl„dde sig i sorgdr„kt och str”dde jord p† sina
huvuden.
009:002 Och de som voro av Israels sl„kt avskilde sig fr†n alla fr„mlingar
och tr„dde s† fram och bek„nde sina synder och sina f„ders
missg„rningar.
009:003 Och de stodo upp, var och en p† sin plats, och man f”rel„ste ur
HERRENS, deras Guds, lagbok under en fj„rdedel av dagen; och under
en annan fj„rdedel bek„nde de sina synder och tillb†do HERREN, sin
Gud.
009:004 Och Jesua och Bani, Kadmiel, Sebanja, Bunni, Serebja, Bani och
Kenani tr„dde upp p† leviternas upph”jning och ropade med h”g r”st
till HERREN, sin Gud.
009:005 Och leviterna Jesua och Kadmiel, Bani, Hasabneja, Serebja, Hodia,
Sebanja och Petaja sade:

½St†n upp och loven HERREN, eder Gud, fr†n evighet till evighet.
Ja, lovat vare ditt h„rliga namn, som „r upph”jt ”ver allt lov
och pris.
009:006 Du allena „r HERREN. Du har gjort himlarna och himlarnas himmel och
hela deras h„rskara, jorden och allt vad d„rp† „r, haven och allt
vad som „r i dem, och det „r du som beh†ller det allt vid liv; och
himmelens h„rskara tillbeder dig.
009:007 Du „r HERREN Gud, som utvalde Abram och f”rde honom ut fr†n det
kaldeiska Ur och gav honom namnet Abraham.
009:008 Och du fann hans hj„rta fast i tron inf”r dig, och du sl”t med
honom det f”rbundet att du skulle giva †t hans s„d kanan‚ernas,
hetiternas, amor‚ernas, periss‚ernas, jebus‚ernas och girgas‚ernas
land, ja, giva det †t dem; och du uppfyllde dina ord, ty du „r
r„ttf„rdig.

009:009 Och du s†g till v†ra f„ders betryck i Egypten och h”rde deras rop
vid R”da havet.
009:010 Du gjorde tecken och under p† Farao och p† alla hans tj„nare och p†
allt folket i hans land; ty du f”rnam att dessa handlade ”vermodigt
mot dem, och du gjorde dig ett namn, som „r detsamma „n i dag.
009:011 Havet kl”v du itu f”r dem, s† att de gingo mitt igenom havet p†
torr mark; men deras f”rf”ljare l„t du sjunka i djupet s†som
stenar, i v„ldiga vatten.
009:012 Du ledde dem om dagen med en molnstod, och om natten med en
eldstod, f”r att lysa dem p† den v„g de skulle g†.
009:013 Och du steg ned p† berget Sinai och talade till dem fr†n himmelen
och gav dem r„ttf„rdiga r„tter och riktiga lagar, goda stadgar och
bud.
009:014 Du gav dem kunskap om din heliga sabbat och gav dem bud och stadgar
och lag genom din tj„nare Mose.
009:015 Och du gav dem br”d fr†n himmelen, n„r de hungrade, och l„t vatten
komma ut ur klippan, n„r de t”rstade; och du tillsade dem att g†
och taga i besittning det land som du med upplyft hand hade lovat
giva †t dem.

009:016 Men v†ra f„der, de voro ”vermodiga; de voro h†rdnackade, s† att de
icke h”rde p† dina bud.
009:017 De ville icke h”ra och t„nkte icke p† de under som du hade gjort
med dem, utan voro h†rdnackade och valde i sin genstr„vighet en
anf”rare, f”r att v„nda tillbaka till sin tr„ldom. Men du „r en
f”rl†tande Gud, n†dig och barmh„rtig, l†ngmodig och stor i mildhet;
och du ”vergav dem icke.
009:018 Nej, fast„n de gjorde †t sig en gjuten kalv och sade: 'Detta „r din
Gud, han som har f”rt dig upp ur Egypten', och fast„n de gjorde sig
skyldiga till stora h„delser,
009:019 s† ”vergav du dem likv„l icke i ”knen, efter din stora
barmh„rtighet. Molnstoden vek om dagen icke ifr†n dem, utan ledde
dem p† v„gen, ej heller eldstoden om natten, utan lyste dem p† den
v„g de skulle g†.
009:020 Din gode Ande s„nde du att undervisa dem, och ditt manna f”rv„grade
du icke deras mun, och vatten gav du dem, n„r de t”rstade.
009:021 I fyrtio †r f”rs”rjde du dem i ”knen, s† att intet fattades dem;
deras kl„der blevo icke utslitna, och deras f”tter svullnade icke.
009:022 Och du gav dem riken och folk och utskiftade lotter †t dem p†
skilda h†ll; och de intogo Sihons land, det land som tillh”rde
konungen i Hesbon, och det land som tillh”rde Og, konungen i Basan
009:023 Och du l„t deras barn bliva talrika s†som stj„rnorna p† himmelen,
och f”rde dem in i det land varom du hade sagt till deras f„der att
de skulle komma dit och taga det i besittning.
009:024 S† kommo d† barnen och togo landet i besittning, och du kuvade f”r
dem landets inbyggare, kanan‚erna, och gav dessa i deras hand, b†de
konungarna och folken d„r i landet, s† att de gjorde med dem vad de
ville.
009:025 Och de intogo bef„sta st„der och ett b”rdigt land och kommo i
besittning av hus, fulla med allt gott, och av uthuggna brunnar,
ving†rdar, olivplanteringar och frukttr„d i myckenhet; och de †to
och blevo m„tta och feta och gjorde sig glada dagar av ditt myckna
goda.

009:026 Men de blevo genstr„viga och satte sig upp mot dig och kastade din
lag bakom sin rygg och dr„pte dina profeter, som varnade dem och
ville omv„nda dem till dig; och de gjorde sig skyldiga till stora
h„delser.
009:027 D† gav du dem i deras ov„nners hand, s† att dessa f”rtryckte dem;
men n„r de i sin n”ds tid ropade till dig, h”rde du det fr†n
himmelen, och efter din stora barmh„rtighet gav du dem fr„lsare,
som fr„lste dem ur deras ov„nners hand.
009:028 N„r de s† kommo till ro, gjorde de †ter vad ont var inf”r dig. D†
”verl„mnade du dem i deras fienders hand, s† att dessa fingo r†da
”ver dem; men n„r de †ter ropade till dig, d† h”rde du det fr†n
himmelen och r„ddade dem efter din barmh„rtighet, m†nga g†nger.
009:029 Och du varnade dem och ville omv„nda dem till din lag; men de voro
”vermodiga och h”rde icke p† dina bud, utan syndade mot dina
r„tter, om vilka det g„ller att den m„nniska som g”r efter dem f†r
leva genom dem; de spj„rnade emot i genstr„vighet och voro
h†rdnackade och ville icke h”ra.
009:030 Du hade f”rdrag med dem i m†nga †r och varnade dem med din Ande
genom dina profeter, men de lyssnade icke d„rtill; d† gav du
dem i de fr„mmande folkens hand.
009:031 Men i din stora barmh„rtighet gjorde du icke alldeles „nde p† dem
och ”vergav dem icke; ty du „r en n†dig och barmh„rtig Gud.

009:032 Och nu, v†r Gud, du store, v„ldige och fruktansv„rde Gud, du som
h†ller f”rbund och bevarar n†d, nu m† du icke akta f”r ringa all
den vederm”da som har tr„ffat oss, v†ra konungar, v†ra furstar,
v†ra pr„ster, v†ra f„der och hela ditt folk, ifr†n de assyriska
konungarnas dagar „nda till denna dag.
009:033 Nej, du „r r„ttf„rdig vid allt det som har kommit ”ver oss; ty du
har visat dig trofast, men vi hava varit ogudaktiga.
009:034 Och v†ra konungar, v†ra furstar, v†ra pr„ster och v†ra f„der
hava icke gjort efter din lag och icke aktat p† dina bud och p† de
varningar som du har l†tit komma till dem.
009:035 Och fast„n de sutto i sitt eget rike i det myckna goda som du hade
givit dem, och i det rymliga och b”rdiga land som du hade uppl†tit
f”r dem, hava de „nd† icke tj„nat dig och icke omv„nt sig fr†n sina
onda g„rningar.
009:036 Se, vi „ro nu andras tj„nare; i det land som du gav †t v†ra f„der,
f”r att de skulle „ta dess frukt och dess goda, just d„r „ro vi
andras tj„nare,
009:037 och sin rika avkastning giver det †t de konungar som du f”r v†ra
synders skull har satt ”ver oss. Och de r†da ”ver v†ra kroppar och
v†r boskap s†som de vilja, och vi „ro i stor n”d.½

010:038 P† grund av allt detta sl”to vi ett fast f”rbund och uppsatte det
skriftligen; och p† skrivelsen, som f”rs†gs med sigill, stodo v†ra
furstars, v†ra leviters och v†ra pr„sters namn.
010:001 F”ljande namn stodo p† skrivelserna som buro sigillen: Nehemja,
st†th†llaren, Hakaljas son, och Sidkia,
010:002 Seraja, Asarja, Jeremia,
010:003 Pashur, Amarja, Malkia,
010:004 Hattus, Sebanja, Malluk,
010:005 Harim, Meremot, Obadja,
010:006 Daniel, Ginneton, Baruk,
010:007 Mesullam, Abia, Mijamin,
010:008 Maasja, Bilgai, Semaja; dessa voro pr„sterna.
010:009 Och leviterna voro: Jesua, Asanjas son, Binnui, av Henadads barn,
Kadmiel,
010:010 s† ock deras br”der: Sebanja, Hodia, Kelita, Pelaja, Hanan,
010:011 Mika, Rehob, Hasabja,
010:012 Sackur, Serebja, Sebanja,
010:013 Hodia, Bani och Beninu.
010:014 Folkets huvudm„n voro: Pareos, Pahat-Moab, Elam, Sattu, Bani,
010:015 Bunni, Asgad, Bebai,
010:016 Adonia, Bigvai, Adin,
010:017 Ater, Hiskia, Assur,
010:018 Hodia, Hasum, Besai,
010:019 Harif, Anatot, Nobai,
010:020 Magpias, Mesullam, Hesir,
010:021 Mesesabel, Sadok, Jaddua,
010:022 Pelatja, Hanan, Anaja,
010:023 Hosea, Hananja, Hassub,
010:024 Hallohes, Pilha, Sobek,
010:025 Rehum, Hasabna, Maaseja,
010:026 Ahia, Hanan, Anan,
010:027 Malluk, Harim och Baana.

010:028 Och det ”vriga folket, pr„sterna, leviterna, d”rrvaktarna,
s†ngarna, tempeltr„larna och alla de som hade avskilt sig fr†n de
fr„mmande folken och v„nt sig till Guds lag, s† ock deras hustrur,
s”ner och d”ttrar, alla som hade kommit till moget f”rst†nd,
010:029 dessa sl”to sig till sina f”rn„mligare br”der och gingo ed och
svuro att de skulle vandra efter Guds lag, den som hade blivit
given genom Guds tj„nare Mose, och att de skulle h†lla och g”ra
efter alla HERRENS, v†r HERRES, bud och r„tter och stadgar,
010:030 att vi icke skulle giva v†ra d”ttrar †t de fr„mmande folken, ej
heller taga deras d”ttrar till hustrur †t v†ra s”ner.
010:031 Och n„r de fr„mmande folken f”rde in handelsvaror eller n†got slags
s„d till salu p† sabbatsdagen, skulle vi icke k”pa det av dem p†
sabbat eller helgdag; och vi skulle l†ta vart sjunde †r vara fri†r
och d† avst† fr†n alla slags krav.
010:032 Och vi fastst„llde f”r oss den f”rpliktelsen att s†som v†r g„rd
†rligen erl„gga en tredjedels sikel till tj„nsten i v†r Guds hus,
010:033 n„mligen till sk†debr”den, och till det dagliga br„nnoffret, och
till offren p† sabbaterna, vid nym†naderna och h”gtiderna, och till
tackoffren, och till syndoffren f”r Israels f”rsoning, och till
allt arbete i v†r Guds hus.
010:034 Och vi, pr„sterna, leviterna och folket, kastade lott ang†ende
vedoffret, huru man †rligen skulle f”ra det till v†r Guds hus p†
best„mda tider, efter v†ra familjer, f”r att ant„ndas p† HERRENS,
v†r Guds, altare, s†som det „r f”reskrivet i lagen.
010:035 Och vi skulle †rligen f”ra till HERRENS hus f”rstlingen av v†r
mark, och f”rstlingen av all frukt p† alla slags tr„d,
010:036 och de f”rstf”dda av v†ra s”ner och av v†r boskap, s†som det „r
f”reskrivet i lagen; vi skulle f”ra till v†r Guds hus de f”rstf”dda
b†de av v†ra f„kreatur och av v†r sm†boskap, till pr„sterna som
gjorde tj„nst i v†r Guds hus.
010:037 Och f”rstlingen av v†rt mj”l och v†ra offerg„rder, s† ock av allt
slags tr„dfrukt, av vin och olja skulle vi f”ra till pr„sterna, in
i kamrarna i v†r Guds hus, och tionden av v†r jord till leviterna;
ty det var leviterna som skulle uppb„ra tionden i alla de st„der
vid vilka vi brukade jorden.
010:038 Och en pr„st, en av Arons s”ner, skulle vara med leviterna, n„r
leviterna uppburo tionden; och sj„lva skulle leviterna f”ra tionden
av sin tionde upp till v†r Guds hus, in i f”rr†dshusets kamrar.
010:039 Ty s†v„l de ”vriga israeliterna som Levi barn skulle f”ra sin
offerg„rd av s„d, vin och olja in i dessa kamrar, d„r helgedomens
k„rl och de tj„nstg”rande pr„sterna, „vensom d”rrvaktarna och
s†ngarna voro. Allts† skulle vi icke f”rsumma v†r Guds hus.
011:001 Och folkets furstar bodde i Jerusalem; men det ”vriga folket
kastade lott, f”r att s† var tionde man skulle utses att bo i
Jerusalem, den heliga staden, medan nio tiondedelar skulle bo i de
andra st„derna.
011:002 Och folket v„lsignade alla de m„n som frivilligt bosatte sig i
Jerusalem.

011:003 Och de huvudm„n i h”vdingd”met, som bodde i Jerusalem, bodde var
och en d„r han hade sin arvsbesittning, i sin stad; vanliga
israeliter, pr„ster, leviter och tempeltr„lar, s† ock Salomos
tj„nares barn.
011:004 I Jerusalem bodde en del av Juda barn och en del av Benjamins barn,
n„mligen:

Av Juda barn: Ataja, son till Ussia, son till Sakarja, son till
Amarja, son till Sefatja, son till Mahalalel, av Peres' barn,
011:005 s† ock Maaseja, son till Baruk, son till Kol-Hose, son till Hasaja,
son till Adaja, son till Jojarib, son till Sakarja, silonitens son.
011:006 Peres' barn som bodde i Jerusalem utgjorde tillsammans fyra hundra
sextio†tta stridbara m„n.
011:007 Och Benjamins barn voro dessa: Sallu, son till Mesullam, son till
Joed, son till Pedaja, son till Kolaja, son till Maaseja, son till
Itiel, son till Jesaja,
011:008 och n„st honom Gabbai och Sallai, nio hundra tjugu†tta.
011:009 Joel, Sikris son, var tillsyningsman ”ver dem, och Juda, Hassenuas
son, var den andre i bef„let ”ver staden.

011:010 Av pr„sterna: Jedaja, Jojaribs son, Jakin
011:011 samt Seraja, son till Hilkia, son till Mesullam, son till Sadok,
son till Merajot, son till Ahitub, fursten i Guds hus,
011:012 s† ock deras br”der, som f”rr„ttade sysslorna i huset, †tta hundra
tjugutv†; vidare Adaja, son till Jeroham, son till Pelalja, son
till Amsi, son till Sakarja, son till Pashur, son till Malkia,
011:013 s† ock hans br”der, huvudm„n f”r familjer, tv† hundra fyrtiotv†;
vidare Amassai, son till Asarel, son till Asai, son till
Mesillemot, son till Immer,
011:014 s† ock deras br”der, dugande m„n, ett hundra tjugu†tta; och
tillsyningsman ”ver dem var Sabdiel, Haggedolims son.

011:015 Och av leviterna: Semaja, son till Hassub, son till Asrikam, son
till Hasabja, son till Bunni,
011:016 s† ock Sabbetai och Josabad, som hade uppsikten ”ver de yttre
sysslorna vid Guds hus och h”rde till leviternas huvudm„n,
011:017 vidare Mattanja, son till Mika, son till Sabdi, son till Asaf,
s†nganf”raren, som vid b”nen tog upp lovs†ngen, och Bakbukja, den
av hans br”der, som var n„rmast efter honom, och Abda, son till
Sammua, son till Galal, son till Jeditun.
011:018 Leviterna i den heliga staden utgjorde tillsammans tv† hundra
†ttiofyra.
011:019 Och d”rrvaktarna, Ackub, Talmon och deras br”der, som h”llo vakt
vid portarna, voro ett hundra sjuttiotv†.

011:020 Och de ”vriga israeliterna, pr„sterna och leviterna bodde i alla de
andra st„derna i Juda, var och en i sin arvedel.
011:021 Men tempeltr„larna bodde p† Ofel, och Siha och Gispa hade uppsikten
”ver tempeltr„larna.
011:022 Och tillsyningsman bland leviterna i Jerusalem vid sysslorna i Guds
hus var Ussi, son till Bani, son till Hasabja, son till Mattanja,
son till Mika, av Asafs barn, s†ngarna.
011:023 Ty ett kungligt p†bud var utf„rdat ang†ende dem, och en best„md
utanordning var f”r var dag fastst„lld f”r s†ngarna.
011:024 Och Petaja, Mesesabels son, av Seras, Judas sons, barn, gick
konungen till handa i var sak som r”rde folket.

011:025 Och i byarna med tillh”rande utmarker bodde ock en del av Juda
barn: i Kirjat-Arba och underlydande orter, I Dibon och
underlydande orter, i Jekabseel och dess byar,
011:026 vidare i Jesua, Molada, Bet-Pelet
011:027 och Hasar-Sual, s† ock i Beer-Seba och underlydande orter,
011:028 i Siklag, „vensom i Mekona och underlydande orter,
011:029 i En-Rimmon, Sorga, Jarmut,
011:030 Sanoa, Adullam och deras byar, i Lakis med dess utmarker, i Aseka
och underlydande orter; och de hade sina boningsorter fr†n Beer-
Seba „nda till Hinnoms dal.
011:031 Och Benjamins barn hade sina boningsorter fr†n Geba: i Mikmas och
Aja, s† ock i Betel och underlydande orter,
011:032 i Anatot, Nob, Ananja,
011:033 Hasor, Rama, Gittaim,
011:034 Hadid, Seboim, Neballat,
011:035 Lod, Ono, och Timmermansdalen.
011:036 Och av leviterna blevo n†gra avdelningar fr†n Juda r„knade till
Benjamin.
012:001 Och dessa voro de pr„ster och leviter som drogo upp med Serubbabel,
Sealtiels son, och Jesua: Seraja, Jeremia, Esra,
012:002 Amarja, Malluk, Hattus,
012:003 Sekanja, Rehum, Meremot,
012:004 Iddo, Ginnetoi, Abia,
012:005 Mijamin, Maadja, Bilga,
012:006 Semaja, Jojarib, Jedaja,
012:007 Sallu, Amok, Hilkia och Jedaja. Dessa voro huvudm„n f”r pr„sterna
och f”r sina br”der i Jesuas tid.
012:008 Och leviterna voro: Jesua, Binnui, Kadmiel, Serebja, Juda och
Mattanja, som j„mte sina br”der f”restod lovs†ngen;
012:009 vidare Bakbukja och Unno, deras br”der, som hade sina platser mitt
emot dem, s† att var avdelning hade sin tj„nstg”ring.

012:010 Och Jesua f”dde Jojakim, och Jojakim f”dde Eljasib, och Eljasib
Jojada,
012:011 och Jojada f”dde Jonatan, och Jonatan f”dde Jaddua.

012:012 Och i Jojakims tid voro huvudm„nnen f”r pr„sternas familjer
f”ljande: f”r Seraja Meraja, f”r Jeremia Hananja,
012:013 f”r Esra Mesullam, f”r Amarja Johanan,
012:014 f”r Malluki Jonatan, f”r Sebanja Josef,
012:015 f”r Harim Adna, f”r Merajot Helkai,
012:016 f”r Iddo Sakarja, f”r Ginneton Mesullam,
012:017 f”r Abia Sikri, f”r Minjamin, f”r Moadja Piltai,
012:018 f”r Bilga Sammua, f”r Semaja Jonatan,
012:019 f”r Jojarib Mattenai, f”r Jedaja Ussi,
012:020 f”r Sallai Kallai, f”r Amok Eber,
012:021 f”r Hilkia Hasabja, f”r Jedaja Netanel.

012:022 I Eljasibs, Jojadas, Johanans och Jadduas tid blevo
huvudm„nnen f”r leviternas familjer upptecknade, „vens† pr„sterna
under persern Darejaves' regering.
012:023 Huvudm„nnen f”r Levi barns familjer „ro upptecknade i kr”nikeboken,
„nda till Johanans, Eljasibs sons, tid.
012:024 Och leviternas huvudm„n voro Hasabja, Serebja och Jesua, Kadmiels
son, samt deras br”der, som stodo mitt emot dem f”r att lova och
tacka, s†som gudsmannen David hade bjudit, den ena tj„nstg”rande
avdelningen j„mte den andra.
012:025 Mattanja, Bakbukja, Obadja, Mesullam, Talmon och Ackub h”llo s†som
d”rrvaktare vakt ”ver f”rr†dshusen vid portarna.

012:026 Dessa levde i Jojakims, Jesuas sons, Josadaks sons, tid, och i
Nehemjas, st†th†llarens, och i pr„sten Esras, den skriftl„rdes,
tid.

012:027 Och n„r Jerusalems mur skulle invigas, upps”kte man leviterna p†
alla deras orter och f”rde dem till Jerusalem f”r att h†lla
invignings- och gl„djeh”gtid under tacks„gelse och s†ng, med
cymbaler, psaltare och harpor.
012:028 D† f”rsamlade sig s†ngarnas barn s†v„l fr†n nejden runt omkring
Jerusalem som fr†n netofatiternas byar,
012:029 „vensom fr†n Bet-Haggilgal och fr†n Gebas och Asmavets utmarker; ty
s†ngarna hade byggt sig byar runt omkring Jerusalem.
012:030 Och pr„sterna och leviterna renade sig och renade sedan folket,
portarna och muren.

012:031 Och jag l„t Juda furstar stiga upp p† muren. D„refter anordnade jag
tv† stora lovs†ngsk”rer och h”gtidst†g; den ena k”ren gick till
h”ger ovanp† muren, fram till Dyngporten.
012:032 Och dem f”ljde Hosaja och ena h„lften av Juda furstar
012:033 samt Asarja, Esra och Mesullam,
012:034 Juda, Benjamin, Semaja och Jeremia,
012:035 „vensom n†gra av pr„sterna s”ner med trumpeter, vidare Sakarja, son
till Jonatan, son till Semaja, son till Mattanja, son till Mikaja,
son till Sackur, son till Asaf,
012:036 s† ock hans br”der Semaja, Asarel, Milalai, Gilalai, Maai, Netanel
och Juda samt Hanani, med gudsmannen Davids musikinstrumenter; och
Esra, den skriftl„rde, gick i spetsen f”r dem.
012:037 Och de gingo ”ver K„llporten och rakt fram uppf”r trapporna till
Davids stad, p† trappan i muren ovanf”r Davids hus, „nda fram till
Vattenporten mot ”ster.
012:038 Och efter den andra lovs†ngsk”ren, som gick †t motsatt h†ll, f”ljde
jag med andra h„lften av folket, ovanp† muren, upp genom Ugnstornet
„nda till Breda muren,
012:039 vidare ”ver Efraimsporten, Gamla porten och Fiskporten och genom
Hananeltornet, „nda fram till F†rporten; och de stannade vid
F„ngelseporten.
012:040 Sedan tr„dde de b†da lovs†ngsk”rerna upp i Guds hus, och likas† jag
och ena h„lften av f”rest†ndarna j„mte mig,
012:041 s† ock pr„sterna Eljakim, Maaseja, Minjamin, Mikaja, Eljoenai,
Sakarja och Hananja, med trumpeterna,
012:042 och Maaseja, Semaja, Eleasar, Ussi, Johanan, Malkia, Elam och Eser.
Och s†ngarna l„to s†ngen ljuda under Jisrajas anf”rarskap.
012:043 Och de offrade p† den dagen stora offer och voro glada, ty Gud hade
berett dem stor gl„dje; ocks† kvinnor och barn voro glada. Och
gl„djen fr†n Jerusalem h”rdes vida omkring.

012:044 Vid samma tid tillsattes m„n som skulle f”rest† f”rr†dskamrarna
d„r offerg„rder, f”rstling och tionde nedlades; de skulle i dem
hopsamla fr†n stads†krarna det som efter lagen tillkom pr„sterna
och leviterna. Ty gl„dje r†dde i Juda ”ver att pr„sterna och
leviterna nu gjorde sin tj„nst.
012:045 Dessa iakttogo nu vad som var att iakttaga vid gudstj„nsten och vid
reningarna, och likas† gjorde s†ngarna och d”rrvaktarna sin tj„nst,
s†som David och hans son Salomo hade bjudit.
012:046 Ty redan i fordom tid, p† Davids och Asafs tid, hans som var
anf”rare f”r s†ngarna, sj”ngos lov- och tacks„gelses†nger till Gud.
012:047 Och nu under Serubbabels och Nehemjas tid gav hela Israel †t
s†ngarna och d”rrvaktarna vad som tillkom dem f”r var dag; och man
gav †t leviterna deras helgade andel, och leviterna g†vo †t Arons
s”ner deras helgade andel.
013:001 Vid samma tid f”rel„ste man ur Moses bok f”r folket, och man fann
d„ri skrivet att ingen ammonit eller moabit n†gonsin skulle f†
komma in i Guds f”rsamling,
013:002 d„rf”r att de icke hade kommit Israels barn till m”tes med mat och
dryck, utan hade lejt Bileam emot dem till att f”rbanna dem; fast„n
v†r Gud f”rvandlade f”rbannelsen till v„lsignelse.
013:003 Och n„r de hade h”rt lagen, avskilde de allt slags fr„mmande folk
fr†n Israel.
013:004 Men en tid f”rut hade pr„sten Eljasib, som var satt att f”rest†
kammaren i v†r Guds hus, och som var en fr„nde till Tobia,
013:005 †t denne inrett en stor kammare, d„r man f”rut pl„gade l„gga in
spisoffret, r”kelsen och k„rlen och den tionde av s„d, vin och
olja, som var best„md †t leviterna, s†ngarna och d”rrvaktarna, s†
ock offerg„rden †t pr„sterna.
013:006 Men under allt detta var jag icke i Jerusalem; ty i den
babyloniske konungen Artasastas trettioandra regerings†r hade jag
†terkommit till konungen. Men sedan jag efter n†gon tid hade utbett
mig tillst†nd av konungen,
013:007 begav jag mig till Jerusalem. Och n„r jag d„r f”rnam det onda som
Eljasib hade gjort till f”rm†n f”r Tobia, d† han hade inrett †t
honom en kammare i f”rg†rdarna till Guds hus,
013:008 misshagade detta mig h”geligen; och jag l„t kasta allt Tobias bohag
ut ur kammaren.
013:009 D„refter tillsade jag att man skulle rena kamrarna, och jag l„t
†ter st„lla in i dem Guds hus' k„rl, s† ock spisoffret och
r”kelsen.

013:010 Och n„r jag vidare fick veta att man icke hade givit †t leviterna
vad dem tillkom, varf”r ock leviterna och s†ngarna, i st„llet f”r
att f”rr„tta sina sysslor, hade avvikit var och en till sitt
jordagods,
013:011 d† f”rebr†dde jag f”rest†ndarna detta och sade: ½Varf”r har Guds
hus blivit s† f”rsummat?½ Och jag h„mtade dem tillhopa och l„t
dem inst„lla sig p† sina platser.
013:012 Och hela Juda f”rde fram till f”rr†dshusen sin tionde av s„d, vin
och olja;
013:013 och jag satte pr„sten Selemja och Sadok, den skriftl„rde, och
Pedaja, en av leviterna, till f”rvaltare ”ver f”rr†dshusen och gav
dem till bitr„de Hanan, son till Sackur, son till Mattanja; ty
dessa voro ansedda s†som p†litliga m„n, och de skulle nu ombes”rja
utdelningen †t sina br”der.

013:014 T„nk f”rdenskull p† mig, min Gud, och l†t icke de fromma g„rningar
bliva utpl†nade, som jag har gjort f”r min Guds hus och f”r
tj„nstg”ringen d„r!

013:015 Vid samma tid s†g jag i Juda huru man trampade vinpressarna p†
sabbaten och f”rde hem s„d, som man lastade p† †snor, s† ock vin,
druvor och fikon och annat lastgods av olika slag, och huru man
f”rde s†dant till Jerusalem p† sabbatsdagen; och jag varnade dem,
n„r de s†lde dessa livsf”rn”denheter.
013:016 Och tyrierna, som vistades d„r, f”rde in fisk och alla slags varor
och s†lde dem p† sabbaten till judarna, och detta i Jerusalem.
013:017 D† f”rebr†dde jag Juda „dlingar detta och sade till dem: ½Huru
kunnen I handla s† illa och d„rmed ohelga sabbatsdagen?
013:018 Var det icke d„rf”r att edra f„der gjorde s†dant som v†r Gud l„t
all denna olycka komma ”ver oss och ”ver denna stad? Och nu dragen
I „nnu st”rre vrede ”ver Israel genom att s† ohelga sabbaten.½
013:019 Och s† snart det begynte bliva m”rkt i Jerusalems portar f”re
sabbaten, tillsade jag att man skulle st„nga d”rrarna; jag tillsade
ock att man icke skulle ”ppna dem f”rr„n efter sabbaten. Och jag
st„llde n†gra av mina tj„nare p† vakt vid portarna, f”r att intet
lastgods skulle kunna f”ras in p† sabbatsdagen.
013:020 D† stannade k”pm„n och f”rs„ljare av alla slags varor utanf”r
Jerusalem ”ver natten, och det b†de en och tv† g†nger.
013:021 Men jag varnade dem och sade till dem: ½Varf”r stannen I ”ver
natten framf”r muren? Om I „nnu en g†ng g”ren s†, skall jag l†ta
min hand drabba eder.½
013:022 Och jag tillsade leviterna att de skulle rena sig och komma och
h†lla vakt vid portarna, f”r att sabbatsdagen m†tte h†llas helig.

T„nk ock d„rf”r p† mig, min Gud, och hav misskund med mig efter din
stora n†d!

013:023 P† den tiden s†g jag ocks† judiska m„n som hade tagit till sig
asdoditiska, ammonitiska och moabitiska kvinnor.
013:024 Och deras barn talade till h„lften asdoditiska -- ty judiska kunde
de icke tala riktigt -- eller ock n†got av de andra folkens
tungom†l.
013:025 D† f”rebr†dde jag dem detta och uttalade f”rbannelser ”ver dem, ja,
n†gra av dem slog jag och ryckte jag i sk„gget. Och jag besvor dem
vid Gud och sade: ½I skolen icke giva edra d”ttrar †t deras s”ner,
ej heller skolen I av deras d”ttrar taga hustrur †t edra s”ner
eller †t eder sj„lva.
013:026 Var det icke med s†dant som Salomo, Israels konung, f”rsyndade sig?
Det fanns bland de m†nga folken ingen konung som var hans like, ty
han var „lskad av sin Gud, och Gud satte honom till konung ”ver
hela Israel. Likv„l kommo de fr„mmande kvinnorna ocks† honom att
synda.
013:027 Och nu skulle vi om eder f† h”ra att I haven gjort allt detta
stora onda och varit otrogna mot v†r Gud, i det att I haven tagit
till eder fr„mmande kvinnor!½
013:028 Och en son till Jojada, ”verstepr„sten Eljasibs son, var m†g till
horoniten Sanballat; honom drev jag bort ifr†n mig.

013:029 T„nk p† dem, min Gud, d„rf”r att de hava befl„ckat pr„stad”met och
pr„stad”mets och leviternas f”rbund!

013:030 S† renade jag folket ifr†n allt fr„mmande v„sen; och jag
fastst„llde vad pr„sterna och leviterna skulle iakttaga, var och en
i sin syssla,
013:031 och huru vedoffret p† best„mda tider skulle avl„mnas, och huru med
f”rstlingsg†vorna skulle f”rfaras.

T„nk h„rp†, min Gud, och r„kna mig det till godo!

Book 17 Ester

001:001 I Ahasveros' tid -- den Ahasveros' som regerade fr†n Indien „nda
till Etiopien, ”ver ett hundra tjugusju h”vdingd”men --
001:002 under den tiden, medan konung Ahasveros satt p† konungatronen i
Susans borg, tilldrog sig f”ljande.
001:003 I sitt tredje regerings†r gjorde han ett g„stabud f”r alla sina
furstar och tj„nare, varvid Persiens och Mediens h„rf”rare och
hans f”rn„msta m„n och furstarna i h”vdingd”mena voro samlade
inf”r honom.
001:004 Och han l„t dem under m†nga dagar se sin konungsliga h„rlighet
och rikedom och sin storhets glans och prakt -- under ett hundra
†ttio dagar.
001:005 Och n„r dessa dagar hade g†tt till „nda, gjorde konungen ett sju
dagars g„stabud f”r allt det folk som fanns i Susans borg, b†de
stora och sm†, i den inh„gnade tr„dg†rd som h”rde till
konungapalatset.
001:006 D„r h„ngde tapeter av linne, bomull och m”rkbl†tt tyg, uppsatta
med vita och purpurr”da sn”ren i ringar av silver och p† pelare
av vit marmor. Soffor av guld och silver stodo p† ett golv som
var inlagt med gr”n och vit marmor och med p„rlgl„nsande och
svart sten.
001:007 Och dryckerna sattes fram i gyllene k„rl, det ena icke likt det
andra, och konungsligt vin fanns i myckenhet, s†som det h”vdes
hos en konung.
001:008 Och n„r man drack, g„llde den lagen att intet tv†ng skulle r†da;
ty konungen hade befallt alla sina hovm„stare att de skulle
r„tta sig efter vars och ens ”nskan.
001:009 Samtidigt gjorde ock Vasti, drottningen, ett g„stabud f”r
kvinnorna i konung Ahasveros' kungliga palats.
001:010 N„r d† p† sjunde dagen konungens hj„rta var glatt av vinet,
befallde han Mehuman, Bisseta, Harebona, Bigeta, Abageta, Setar
och Karkas, de sju hovm„n som gjorde tj„nst hos konung
Ahasveros,
001:011 att de skulle f”ra drottning Vasti, prydd med kunglig krona,
inf”r konungen, f”r att han skulle l†ta folken och furstarna se
hennes sk”nhet, ty hon var fager att sk†da.
001:012 Men drottning Vasti ville icke komma, fast„n konungen befallde
henne det genom hovm„nnen. D† blev konungen mycket f”rt”rnad.
och hans vrede uppt„ndes.
001:013 Och konungen fr†gade de vise som voro kunniga i tidstecknens
tydning (ty konungens „renden pl„gade s† l„ggas fram f”r alla i
lag och r„tt kunniga;
001:014 och han hade vid sin sida Karsena, Setar, Admata, Tarsis, Meres,
Marsena och Memukan, de sju furstar i Persien och Medien, som
voro konungens n„rmaste m„n och innehade fr„msta platsen i
riket); han fr†gade:
001:015 ½Vad skall man efter lag g”ra med drottning Vasti, d† hon nu
icke har gjort vad konung Ahasveros befallde genom hovm„nnen?½
001:016 Memukan svarade inf”r konungen och furstarna: ½Icke mot konungen
allena har drottning Vasti gjort illa, utan mot alla furstar och
alla folk i alla konung Ahasveros' h”vdingd”men.
001:017 Ty vad drottningen har gjort skall komma ut bland alla kvinnor,
och skall leda till att de f”rakta sina m„n, d† de ju kunna
s„ga: 'Konung Ahasveros befallde att man skulle f”ra drottning
Vasti inf”r honom, men hon kom icke.'
001:018 Ja, redan i dag skola furstinnorna i Persien och Medien, n„r de
f† h”ra vad drottningen har gjort, †beropa detta inf”r alla
konungens furstar, och d„rav skall komma f”rakt och f”rtret mer
„n nog.
001:019 Om det s† t„ckes konungen, m† han d„rf”r l†ta en kunglig
befallning utg† -- och m† denna upptecknas i Persiens och
Mediens lagar, s† att den bliver orygglig -- att Vasti icke mer
skall f† komma inf”r konung Ahasveros' ansikte; och hennes
konungsliga v„rdighet give konungen †t en annan, som „r b„ttre
„n hon.
001:020 N„r s† den f”rordning som konungen utf„rdar bliver kunnig i hela
hans rike, s† stort det „r, d† skola alla kvinnor giva sina m„n
tillb”rlig „ra, b†de stora och sm†.½
001:021 Detta tal behagade konungen och furstarna, och konungen gjorde
s†som Memukan hade sagt.
001:022 Skrivelser blevo s„nda till alla konungens h”vdingd”men, till
vart h”vdingd”me med dess skrift och till vart folk p† dess
tungom†l, att envar man skulle vara herre i sitt hus och tala
sitt folks tungom†l.
002:001 Efter en tids f”rlopp, sedan konung Ahasveros' vrede hade lagt
sig, t„nkte han †ter p† Vasti och vad hon hade gjort, och vad
som var beslutet om henne.
002:002 D† sade konungens m„n som betj„nade honom: ½M† man f”r konungens
r„kning s”ka upp unga och fagra jungfrur,
002:003 och m† konungen i sitt rikes alla h”vdingd”men f”rordna vissa
m„n som samla tillhopa alla dessa unga och fagra jungfrur till
fruhuset i Susans borg och ”verl„mna dem †t konungens hovman
Hege, kvinnovaktaren, och man give dem vad n”digt „r till deras
beredelse.
002:004 Och den kvinna som konungen finner behag i blive drottning i
Vastis st„lle.½ Detta tal behagade konungen, och han gjorde s†.
002:005 I Susans borg fanns d† en judisk man som hette Mordokai, son
till Jair, son till Simei, son till Kis, en benjaminit;
002:006 denne hade blivit bortf”rd fr†n Jerusalem med de f†ngar som
f”rdes bort tillsammans med Jekonja, Juda konung, n„r denne
f”rdes bort av Nebukadnessar, konungen i Babel.
002:007 Han var fosterfader †t Hadassa, som ock kallades Ester, hans
farbroders dotter; ty hon hade varken fader eller moder. Hon
var en flicka med sk”n gestalt, fager att sk†da; och efter
hennes faders och moders d”d hade Mordokai upptagit henne s†som
sin egen dotter.
002:008 D† nu konungens befallning och p†bud blev kunnigt, och m†nga
unga kvinnor samlades tillhopa till Susans borg och ”verl„mnades
†t Hegai, blev ock Ester h„mtad till konungshuset och ”verl„mnad
†t kvinnovaktaren Hegai.
002:009 Och flickan behagade honom och fann n†d inf”r honom; d„rf”r
skyndade han att giva henne vad n”digt var till hennes
beredelse, s† ock den kost hon skulle hava, „vensom att giva
henne fr†n konungshuset de sju t„rnor som uts†gos †t henne. Och
han l„t henne med sina t„rnor flytta in i den b„sta delen av
fruhuset.
002:010 Men om sitt folk och sin sl„kt hade Ester icke yppat n†got, ty
Mordokai hade f”rbjudit henne att yppa n†got d„rom.
002:011 Och Mordokai gick var dag fram och †ter utanf”r g†rden till
fruhuset, f”r att f† veta huru det stod till med Ester, och vad
som vederfors henne.
002:012 Nu var det s†, att n„r ordningen kom till den ena eller andra av
de unga kvinnorna att g† in till konung Ahasveros, sedan med
henne hade f”rfarits i tolv m†nader s†som det var p†bjudet om
kvinnorna (s† l†ng tid †tgick n„mligen till att bereda dem: sex
m†nader med myrraolja och sex m†nader med v„lluktande kryddor
och annat som var n”digt till kvinnornas beredelse),
002:013 n„r allts† en kvinna gick in till konungen, d† fick hon taga med
sig ifr†n fruhuset till konungshuset allt vad hon beg„rde.
002:014 Och sedan hon om aftonen hade g†tt ditin, skulle hon om
morgonen, n„r hon gick tillbaka, g† in i det andra fruhuset och
”verl„mnas †t konungens hovman Saasgas, som hade vakten ”ver
bihustrurna. Hon fick sedan icke mer komma in till konungen, om
icke konungen hade funnit s†dant behag i henne, att hon
uttryckligen blev kallad till honom.
002:015 D† nu ordningen att g† in till konungen kom till Ester, dotter
till Abihail, farbroder till Mordokai, som hade upptagit henne
till sin dotter, beg„rde hon intet annat „n det som konungens
hovman Hegai, kvinnovaktaren, r†dde henne till. Och Ester fann
n†d f”r allas ”gon, som s†go henne.
002:016 Ester blev h„mtad till konung Ahasveros i hans kungliga palats i
tionde m†naden, det „r m†naden Tebet, i hans sjunde regerings†r.
002:017 Och Ester blev konungen k„rare „n alla de andra kvinnorna, och
hon fann n†d och ynnest inf”r honom mer „n alla de andra
jungfrurna, s† att han satte en kunglig krona p† hennes huvud
och gjorde henne till drottning i Vastis st„lle.
002:018 Och konungen gjorde ett stort g„stabud f”r alla sina furstar och
tj„nare, ett g„stabud till Esters „ra; och han beviljade
skattelindring †t sina h”vdingd”men och delade ut sk„nker, s†som
det h”vdes en konung.
002:019 N„r sedermera jungfrur f”r andra g†ngen samlades tillhopa och
Mordokai satt i konungens port
002:020 (men Ester hade, s†som Mordokai bj”d henne, icke yppat n†got om
sin sl„kt och sitt folk, ty Ester gjorde efter Mordokais
befallning, likasom n„r hon var under hans v†rd),
002:021 vid den tiden, under det att Mordokai satt i konungens port,
blevo Bigetan och Teres, tv† av de hovm„n hos konungen, som
h”llo vakt vid tr”skeln, f”rbittrade p† konung Ahasveros och
s”kte tillf„lle att b„ra hand p† honom.
002:022 H„rom fick Mordokai kunskap, och han ber„ttade det f”r drottning
Ester; d„refter omtalade Ester det f”r konungen p† Mordokais
v„gnar.
002:023 Saken blev nu unders”kt och s† befunnen; och de blevo b†da
upph„ngda p† tr„. Och detta upptecknades i kr”nikan, f”r
konungen.
003:001 En tid h„refter upph”jde konung Ahasveros agagiten Haman,
Hammedatas son, till h”g v„rdighet och gav honom fr„msta platsen
bland alla de furstar som voro hos honom.
003:002 Och alla konungens tj„nare som voro i konungens port b”jde kn„
och f”llo ned f”r Haman, ty s† hade konungen bjudit om honom.
Men Mordokai b”jde icke kn„ och f”ll icke ned f”r honom.
003:003 D† sade konungens tj„nare som voro i konungens port till
Mordokai: ½Varf”r ”vertr„der du konungens bud?½
003:004 Och n„r de dag efter dag hade sagt s† till honom, utan att han
lyssnade till dem, ber„ttade de det f”r Haman, f”r att se om
Mordokais f”rklaring skulle f† g„lla: ty han hade ber„ttat f”r
dem att han var en jude.
003:005 N„r nu Haman s†g att Mordokai icke b”jde kn„ eller f”ll ned f”r
honom, uppfylldes han med vrede.
003:006 Men det syntes honom f”r ringa att b„ra hand allenast p†
Mordokai, sedan man ber„ttat f”r honom av vilket folk Mordokai
var, utan Haman s”kte tillf„lle att utrota alla judar som funnos
i Ahasveros' hela rike, d„rf”r att de voro Mordokais landsm„n.
003:007 I f”rsta m†naden, det „r m†naden Nisan, i Ahasveros' tolfte
regerings†r, kastades pur, det „r
lott, inf”r Haman om var s„rskild dag och var
s„rskild m†nad intill tolfte m†naden, det „r m†naden Adar.
003:008 Och Haman sade till konung Ahasveros: ½H„r finnes ett folk som
bor kringspritt och f”rstr”tt bland de andra folken i ditt rikes
alla h”vdingd”men. Deras lagar „ro olika alla andra folks, och
de g”ra icke efter konungens lagar; d„rf”r „r det icke konungen
v„rdigt att l†ta dem vara.
003:009 Om det s† t„ckes konungen, m† f”rdenskull en skrivelse utf„rdas,
att man skall f”rg”ra dem. Tio tusen talenter silver skall jag
d† kunna v„ga upp †t tj„nstem„nnen till att l„ggas in i
konungens skattkamrar.½
003:010 D† tog konungen ringen av sin hand och gav den †t agagiten
Haman, Hammedatas son, judarnas ov„n.
003:011 D„refter sade konungen till Haman: ½Silvret vare dig sk„nkt, och
med folket m† du g”ra s†som du finner f”r gott.½
003:012 S† blevo d† konungens sekreterare tillkallade p† trettonde dagen
i f”rsta m†naden, och en skrivelse, alldeles s†dan som Haman
ville, utf„rdades till konungens satraper och till st†th†llarna
”ver de s„rskilda h”vdingd”mena och till furstarna ”ver de
s„rskilda folken, till vart h”vdingd”me med dess skrift och till
vart folk p† dess tungom†l. I konung Ahasveros' namn utf„rdades
skrivelsen, och den beseglades med konungens ring.
003:013 Sedan krings„ndes med ilbud brev till alla konungens
h”vdingd”men, att man skulle utrota, dr„pa och f”rg”ra judarna,
b†de unga och gamla, b†de barn och kvinnor, alla p† en och samma
dag, n„mligen p† trettonde dagen i tolfte m†naden, det „r
m†naden Adar, varvid ock deras „godelar s†som byte skulle givas
till plundring.
003:014 I skrivelsen stod att i vart s„rskilt h”vdingd”me ett p†bud,
”ppet f”r alla folk, skulle utf„rdas, som inneh”ll att de skulle
vara redo den dagen.
003:015 Och p† grund av konungens befallning drogo ilbuden med hast
†stad, s† snart p†budet hade blivit utf„rdat i Susans borg. Men
konungen och Haman satte sig ned till att dricka, under det att
best”rtning r†dde i staden Susan.
004:001 N„r Mordokai fick veta allt vad som hade skett, rev han s”nder
sina kl„der och kl„dde sig i s„ck och aska, och gick s† ut i
staden och uppgav h”gljudda och bittra klagorop.
004:002 Och han begav sig till konungens port och stannade framf”r den,
ty in i konungens port fick ingen komma, som var kl„dd i
sorgdr„kt.
004:003 Och i vart h”vdingd”me dit konungens befallning och p†bud kom
blev stor sorg bland judarna, och de fastade, gr„to och klagade,
ja, de flesta satte sig i s„ck och aska.
004:004 N„r nu Esters tj„narinnor och hovm„n kommo och ber„ttade detta
f”r henne, blev drottningen h”geligen f”rskr„ckt; och hon
skickade ut kl„der till Mordokai, f”r att man skulle kl„da honom
i dem och taga av honom sorgdr„kten; men han tog icke emot dem.
004:005 D† kallade Ester till sig Hatak, en av de hovm„n som konungen
hade anst„llt i hennes tj„nst, och bj”d honom att g† till
Mordokai, f”r att f† veta vad som var p† f„rde, och varf”r han
gjorde s†.
004:006 N„r d† Hatak kom ut till Mordokai p† den ”ppna platsen i staden
framf”r konungens port,
004:007 ber„ttade Mordokai f”r honom allt vad som hade h„nt honom, och
uppgav beloppet av den penningsumma som Haman hade lovat v„ga
upp till konungens skattkamrar, f”r att han skulle f† f”rg”ra
judarna.
004:008 Och en avskrift av det skrivna p†bud som hade blivit utf„rdat i
Susan om att de skulle utrotas l„mnade han honom ock, f”r att
han skulle visa Ester den och ber„tta allt f”r henne, och †l„gga
henne att g† in till konungen och bedja honom om misskund och
s”ka n†d hos honom f”r sitt folk.
004:009 Och Hatak kom och ber„ttade f”r Ester vad Mordokai hade sagt.
004:010 D† bj”d Ester Hatak att g† till Mordokai och s„ga:
004:011 ½Alla konungens tj„nare och folket i konungens h”vdingd”men
veta, att om n†gon, vare sig man eller kvinna, g†r in till
konungen p† den inre g†rden utan att vara kallad, s† g„ller f”r
var och en samma lag: att han skall d”das, s†framt icke konungen
r„cker ut mot honom den gyllene spiran, till tecken p† att han
f†r leva. Men jag har icke p† trettio dagar varit kallad att
komma till konungen.½
004:012 N„r man nu ber„ttade f”r Mordokai vad Ester hade sagt,
004:013 sade Mordokai att man skulle giva Ester detta svar: ½T„nk icke
att du ensam bland alla judar skall slippa undan, d„rf”r att du
„r i konungens hus.
004:014 Nej, om du tiger stilla vid detta tillf„lle, s† skall nog hj„lp
och r„ddning beredas judarna fr†n n†got annat h†ll, men du och
din faders hus, I skolen f”rg”ras. Vem vet om du icke just f”r
en s†dan tid som denna har kommit till konungslig v„rdighet?½
004:015 D† l„t Ester giva Mordokai detta svar:
004:016 ½G† †stad och f”rsamla alla judar som finnas i Susan, och h†llen
fasta f”r mig; I skolen icke „ta eller dricka n†got under tre
dygn, vare sig dag eller natt. Jag med mina t„rnor vill ock
sammalunda fasta; d„refter vill jag g† in till konungen, fast„n
det „r emot lagen. Och skall jag g† f”rlorad, s† m† det d† ske.½
004:017 Och Mordokai gick bort och gjorde alldeles s†som Ester hade
bjudit honom.
005:001 P† tredje dagen kl„dde Ester sig i konungslig skrud och tr„dde
in p† den inre g†rden till konungshuset, mitt emot sj„lva
konungshuset; konungen satt d† p† sin konungatron i det kungliga
palatset, mitt emot palatsets d”rr.
005:002 N„r nu konungen s†g drottning Ester st† p† g†rden, fann hon n†d
f”r hans ”gon, s† att konungen r„ckte ut mot Ester den gyllene
spira, som han hade i sin hand; d† gick Ester fram och r”rde vid
„ndan av spiran.
005:003 Och konungen sade till henne: ½Vad ”nskar du, drottning Ester,
och vad „r din beg„ran? G„llde den ock h„lften av riket, s†
skall den beviljas dig.½
005:004 Ester svarade: ½Om det s† t„ckes konungen, m† konungen j„mte
Haman i dag komma till ett g„stabud, som jag har tillrett f”r
honom.½
005:005 D† sade konungen: ½Skynden att h„mta hit Haman, f”r att s† m†
ske, som Ester har beg„rt.½ S† kommo d† konungen och Haman till
g„stabudet, som Ester hade tillrett.
005:006 Och n„r vinet dracks, sade konungen till Ester: ½Vad „r din b”n?
Den vare dig beviljad. Och vad „r din beg„ran? G„llde den ock
h„lften av riket, s† skall den uppfyllas.½
005:007 Ester svarade och sade: ½Min b”n och min beg„ran „r:
005:008 om jag har funnit n†d f”r konungens ”gon, och det t„ckes
konungen att bevilja min b”n och uppfylla min beg„ran, s† m†
konungen och Haman komma till „nnu ett g„stabud, som jag vill
tillreda f”r dem; d† skall jag i morgon g”ra s†som konungen har
befallt.½
005:009 Och Haman gick d„rifr†n den dagen, glad och v„l till mods. Men
n„r han fick se Mordokai i konungens port och denne varken stod
upp eller ens r”rde sig f”r honom, d† uppfylldes Haman med vrede
mot Mordokai.
005:010 Men Haman betvang sig och gick hem; d„refter s„nde han och l„t
h„mta sina v„nner och sin hustru Seres.
005:011 Och Haman talade f”r dem om sin rikedom och h„rlighet och om
sina m†nga barn och om all den storhet, som konungen hade givit
honom, och om huru konungen i allt hade upph”jt honom ”ver de
andra furstarna och konungens ”vriga tj„nare.
005:012 Och Haman sade ytterligare: ½Icke heller har drottning Ester
l†tit n†gon annan „n mig komma med konungen till det g„stabud,
som hon hade tillrett; och j„mv„l i morgon „r jag bjuden till
henne, j„mte konungen.
005:013 Men vid allt detta kan jag dock icke vara till freds, s† l„nge
jag ser juden Mordokai sitta i konungens port.½
005:014 D† sade hans hustru Seres och alla hans v„nner till honom: ½L†t
resa upp en p†le, femtio alnar h”g, och bed i morgon konungen,
att Mordokai m† bliva upph„ngd d„rp†; d† kan du glad komma med
konungen till g„stabudet.½ Detta behagade Haman, och han l„t
resa upp p†len.
006:001 Den natten kunde konungen icke sova; d„rf”r l„t han h„mta
kr”nikan, d„r minnesv„rda h„ndelser voro upptecknade, och man
f”rel„ste ur den f”r konungen.
006:002 D† fann man d„r skrivet, att Mordokai hade ber„ttat, hurusom
Bigetana och Teres, tv† av de hovm„n, som h”llo vakt vid
tr”skeln, hade s”kt tillf„lle att b„ra hand p† konung Ahasveros.
006:003 Konungen fr†gade: ½Vilken „ra och upph”jelse har vederfarits
Mordokai f”r detta?½ Konungens m„n, som betj„nade honom,
svarade: ½Intet s†dant har vederfarits honom.½
006:004 D† sade konungen: ½Žr n†gon nu tillst„des p† g†rden?½ Och Haman
hade just kommit in p† den yttre g†rden till konungshuset f”r
att bedja konungen, att Mordokai m†tte bliva upph„ngd p† den
p†le, som han hade l†tit s„tta upp f”r hans r„kning.
006:005 S† svarade honom d† konungens tj„nare: ½Ja, Haman st†r d„rute p†
g†rden.½ Konungen sade: ½L†t honom komma in.½
006:006 N„r d† Haman kom in, sade konungen till honom: ½Huru skall man
g”ra med den man, som konungen vill „ra?½ Men Haman t„nkte i
sitt hj„rta: ½Vem skulle konungen vilja bevisa „ra mer „n mig?½
006:007 D„rf”r sade Haman till konungen: ½Om konungen vill „ra n†gon,
006:008 s† skall man h„mta en konungslig kl„dnad, som konungen sj„lv har
burit, och en h„st, som konungen sj„lv har ridit p†, och p†
vilkens huvud en kunglig krona „r f„st;
006:009 och man skall ”verl„mna kl„dnaden och h„sten †t en av konungens
f”rn„msta furstar, och kl„dnaden skall s„ttas p† den man, som
konungen vill „ra, och man skall f”ra honom ridande p† h„sten
fram p† den ”ppna platsen i staden och utropa framf”r honom: 'S†
g”r man med den man, som konungen vill „ra.'½
006:010 D† sade konungen till Haman: ½Skynda dig att taga kl„dnaden och
h„sten, s†som du har sagt, och g”r s† med juden Mordokai, som
sitter i konungens port. Underl†t intet av allt vad du har
sagt.½
006:011 S† tog d† Haman kl„dnaden och h„sten och satte kl„dnaden p†
Mordokai och f”rde honom ridande fram p† den ”ppna platsen i
staden och utropade framf”r honom: ½S† g”r man med den man, som
konungen vill „ra.½
006:012 Och Mordokai v„nde tillbaka till konungens port; men Haman
skyndade hem, s”rjande och med ”verh”ljt huvud.
006:013 Och n„r Haman f”rt„ljde f”r sin hustru Seres och alla sina
v„nner vad som hade h„nt honom, sade hans vise m„n och hans
hustru Seres till honom: ½Om Mordokai, som du har begynt att st†
tillbaka f”r, „r av judisk b”rd, s† f”rm†r du intet mot honom,
utan skall komma alldeles till korta f”r honom.½
006:014 Medan de „nnu s† talade med honom, kommo konungens hovm„n f”r
att skyndsamt h„mta Haman till g„stabudet, som Ester hade
tillrett.
007:001 S† kommo d† konungen och Haman till g„stabudet hos drottning
Ester.
007:002 Och n„r vinet dracks, sade konungen till Ester, ocks† nu p†
andra dagen: ½Vad „r din b”n, drottning Ester? Den vare dig
beviljad. Och vad „r din beg„ran? G„llde den ock h„lften av
riket, s† skall den uppfyllas.½
007:003 Drottning Ester svarade och sade: ½Om jag har funnit n†d f”r
dina ”gon, o konung, och det s† t„ckes konungen, s† blive mitt
liv mig sk„nkt p† min b”n, och mitt folks p† min beg„ran.
007:004 Ty vi „ro s†lda, jag och mitt folk, till att utrotas, dr„pas och
f”rg”ras. Om vi allenast hade blivit s†lda till tr„lar och
tr„linnor, s† skulle jag hava tegat; ty den olyckan vore icke
s†dan, att vi borde besv„ra konungen d„rmed.½
007:005 D† svarade konung Ahasveros och sade till drottning Ester: ½Vem
„r den, och var „r den, som har f”rdristat sig att s† g”ra?½
007:006 Ester sade: ½En h„tsk och illvillig man „r det: den onde Haman
d„r.½ D† blev Haman f”rskr„ckt f”r konungen och drottningen.
007:007 Och konungen stod upp i vrede och l„mnade g„stabudet och gick ut
i palatsets tr„dg†rd; men Haman tr„dde fram f”r att bedja
drottning Ester om sitt liv, ty han s†g, att konungen hade
beslutit hans of„rd.
007:008 N„r konungen d„refter kom tillbaka till g„stabudssalen fr†n
palatsets tr„dg†rd, hade Haman sjunkit ned mot den soffa, d„r
Ester satt; d† sade konungen: ½Vill han ock ”va v†ld mot
drottningen, h„rinne i min n„rvaro?½ Knappt hade detta ord g†tt
”ver konungens l„ppar, f”rr„n man h”ljde ”ver Hamans ansikte.
007:009 Och Harebona, en av hovm„nnen hos konungen, sade: ½Vid Hamans
hus st†r redan en p†le, femtio alnar h”g, som Haman l†tit resa
upp f”r Mordokai, vilkens ord en g†ng var konungen till s†dant
gagn.½ D† sade konungen: ½H„ngen upp honom p† den.½
007:010 S† h„ngde de upp Haman p† den p†le, som han hade l†tit s„tta upp
f”r Mordokai. Sedan lade sig konungens vrede.
008:001 Samma dag gav konung Ahasveros †t drottning Ester Hamans,
judarnas ov„ns, hus. Och Mordokai fick tilltr„de till konungen,
ty Ester hade nu omtalat, vad han var f”r henne.
008:002 Och konungen tog av sig ringen, som han hade l†tit taga ifr†n
Haman, och gav den †t Mordokai. Och Ester satte Mordokai ”ver
Hamans hus.
008:003 Och Ester talade ytterligare inf”r konungen, i det att hon f”ll
ned f”r hans f”tter; hon b”nf”ll honom gr†tande, att han skulle
avv„nda agagiten Hamans onda r†d och det anslag, som denne hade
f”rehaft mot judarna.
008:004 D† r„ckte konungen ut den gyllene spiran mot Ester; och Ester
stod upp och tr„dde fram inf”r konungen
008:005 och sade: ½Om det s† t„ckes konungen, och om jag har funnit n†d
inf”r honom, och det synes konungen vara riktigt och jag „r
honom till behag, s† m† en skrivelse utf„rdas f”r att †terkalla
de brev, som inneh”llo agagiten Hamans, Hammedatas sons, anslag,
och som han skrev f”r att f”rg”ra judarna i alla konungens
h”vdingd”men.
008:006 Ty huru skulle jag kunna uth„rda att se den olycka, som eljest
tr„ffade mitt folk? Ja, huru skulle jag kunna uth„rda att se
mina landsm„n f”rg”ras?½
008:007 D† sade konung Ahasveros till drottning Ester och till juden
Mordokai: ½Se, Hamans hus har jag givit †t Ester, och han sj„lv
har blivit upph„ngd p† en p†le, d„rf”r att han ville b„ra hand
p† judarna.
008:008 Men utf„rden nu ock I en skrivelse ang†ende judarna i konungen
namn, s†som I finnen f”r gott, och beseglen den med konungens
ring. Ty en skrivelse, som „r utf„rdad i konungens namn och
beseglad med konungens ring, kan icke †terkallas.½
008:009 S† blevo nu strax konungens sekreterare tillkallade, p†
tjugutredje dagen i tredje m†naden, det „r m†naden Sivan, och en
skrivelse, alldeles s†dan som Mordokai ville, utf„rdades till
judarna och till satraperna, st†th†llarna och furstarna i
h”vdingd”mena, fr†n Indien „nda till Etiopien, ett hundra
tjugusju h”vdingd”men, till vart h”vdingd”me med dess skrift
och till vart folk p† dess tungom†l, j„mv„l till judarna med
deras skrift och p† deras tungom†l.
008:010 Han utf„rdade skrivelsen i konung Ahasveros' namn och beseglade
den med konungens ring. D„refter krings„nde han brev med ilbud
till h„st, som redo p† kungliga travare fr†n stuterierna,
008:011 att konungen tillstadde judarna i var s„rskild stad att f”rsamla
sig till f”rsvar f”r sitt liv och att i vart folk och
h”vdingd”me utrota, dr„pa och f”rg”ra alla v„pnade skaror, som
angrepe dem, „vensom barn och kvinnor, varvid deras „godelar
s†som byte skulle givas till plundring,
008:012 detta p† en och samma dag i alla konung Ahasveros' h”vdingd”men,
n„mligen p† trettonde dagen i tolfte m†naden, det „r m†naden
Adar.
008:013 I skrivelsen stod, att i vart s„rskilt h”vdingd”me ett p†bud,
”ppet f”r alla folk, skulle utf„rdas, som inneh”ll, att judarna
skulle vara redo till den dagen att h„mnas p† sina fiender.
008:014 Och p† grund av konungens befallning drogo ilbuden p† de
kungliga travarna skyndsamt och med hast †stad, s† snart p†budet
hade blivit utf„rdat i Susans borg.
008:015 Men Mordokai gick ut fr†n konungen i konungslig kl„dnad av
m”rkbl†tt och vitt tyg och med en stor gyllene krona och en
mantel av vitt och purpurr”tt tyg, under det att staden Susan
jublade och var glad.
008:016 F”r judarna hade nu uppg†tt ljus och gl„dje, fr”jd och „ra.
008:017 Och i vart h”vdingd”me och i var stad, dit konungens befallning
och p†bud kom, blev gl„dje och fr”jd bland judarna, och de h”llo
g„stabud och h”gtid. Och m†nga ur de fr„mmande folken blevo
judar, ty f”rskr„ckelse f”r judarna hade fallit ”ver dem.
009:001 P† trettonde dagen i tolfte m†naden, det „r m†naden Adar, den
dag d† konungens befallning och p†bud skulle verkst„llas, och d†
judarnas fiender hade hoppats att bliva dem ”verm„ktiga --
fast„n det v„nde sig s†, att judarna i st„llet skulle bliva sina
motst†ndare ”verm„ktiga --
009:002 p† den dagen f”rsamlade sig judarna i sina st„der, i alla konung
Ahasveros' h”vdingd”men, f”r att kasta sig ”ver dem, som s”kte
deras of„rd; och ingen kunde st† dem emot, ty f”rskr„ckelse f”r
dem hade fallit ”ver alla folk.
009:003 Och alla furstarna i h”vdingd”mena och satraperna och
st†th†llarna och konungens tj„nstem„n underst”dde judarna, ty
f”rskr„ckelse f”r Mordokai hade fallit ”ver dem.
009:004 Ty Mordokai var nu stor i konungens hus, och hans rykte gick ut
i alla h”vdingd”men, eftersom denne Mordokai lev allt st”rre och
st”rre.
009:005 Och judarna anst„llde med sina sv„rd ett nederlag ”verallt bland
sina fiender och dr„pte och f”rgjorde dem och f”rforo s†som de
ville med sina motst†ndare.
009:006 I Susans borg dr„pte och f”rgjorde judarna fem hundra m„n.
009:007 Och Parsandata, Dalefon, Aspata,
009:008 Porata, Adalja, Aridata,
009:009 Parmasta, Arisai, Aridai och Vajsata,
009:010 judarnas ov„n Hamans, Hammedatas sons, tio s”ner dr„pte de; men
till plundring r„ckte de icke ut sin hand.
009:011 Samma dag fick konungen veta huru m†nga som hade blivit dr„pta i
Susans borg.
009:012 D† sade konungen till drottning Ester: ½I Susans borg hava
judarna dr„pt och f”rgjort fem hundra m„n utom Hamans tio s”ner;
vad skola de d† icke hava gjort i konungens ”vriga h”vdingd”men?
Vad „r nu din b”n? Den vare dig beviljad. Och vad „r
ytterligare din beg„ran? Den skall uppfyllas.½
009:013 Ester svarade: ½Om det s† t„ckes konungen, s† m† det ocks† i
morgon tillst„djas de judar, som „ro i Susan, att g”ra efter
p†budet f”r i dag; och m† Hamans tio s”ner bliva upph„ngda p†
p†len.½
009:014 D† befallde konungen, att s† skulle ske, och p†budet blev
utf„rdat i Susan; d„refter blevo Hamans tio s”ner upph„ngda.
009:015 och de judar, som voro i Susan, f”rsamlade sig ocks† p†
fjortonde dagen i m†naden Adar och dr„pte i Susan tre hundra
m„n; men till plundring r„ckte de icke ut sin hand.
009:016 Och de ”vriga judarna, de som voro i konungen h”vdingd”men,
f”rsamlade sig till f”rsvar f”r sitt liv och skaffade sig ro f”r
sina fiender, i det att dr„pte sjuttiofem tusen av dessa sina
motst†ndare; men till plundring r„ckte de icke ut sin hand.
009:017 Detta skedde p† trettonde dagen i m†naden Adar; men p† fjortonde
dagen vilade de och firade den s†som en g„stabuds- och
gl„djedag.
009:018 De judar †ter, som voro i Susan, hade f”rsamlat sig b†de den
trettonde dagen och p† den fjortonde; men de vilade p† den
femtonde dagen och firade den s†som en g„stabuds- och gl„djedag.
009:019 D„rf”r fira judarna p† landsbygden, de som bo i
landsortsst„derna, den fjortonde dagen i m†naden Adar s†som en
gl„dje-, g„stabuds- och h”gtidsdag, p† vilken de s„nda g†vor
till varandra av den mat de hava tillagat.
009:020 Och Mordokai tecknade upp dessa h„ndelser och s„nde skrivelser
till alla judar i konung Ahasveros' h”vdingd”men, b†de n„ra och
fj„rran,
009:021 och stadgade s†som lag f”r dem, att de alltid, †r efter †r,
skulle fira den fjortonde och den femtonde dagen i m†naden Adar,
009:022 eftersom det var p† dessa dagar som judarna hade f†tt ro f”r
sina fiender, och eftersom i denna m†nad deras bedr”velse hade
blivit f”rvandlad till gl„dje och deras sorg till h”gtid.
D„rf”r skulle de fira dessa dagar s†som g„stabuds- och
gl„djedagar, p† vilka de skulle s„nda g†vor till varandra av den
mat de hade tillagat, s† ock sk„nker till de fattiga.
009:023 Och judarna antogo s†som sed, vad de nu hade begynt att g”ra,
det varom Mordokai hade skrivit till dem --
009:024 detta eftersom agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars ov„n,
hade f”rehaft sitt anslag mot judarna till att f”rg”ra dem och
hade kastat pur, det „r lott, till
att pl”tsligt ”verfalla och f”rg”ra dem;
009:025 varemot konungen, n„r han hade f†tt veta detta, hade givit
befallning och utf„rdat en skrivelse om att det onda anslag, som
denne hade f”rehaft mot judarna, skulle v„nda tillbaka p† hans
eget huvud, s† att han sj„lv och hans s”ner hade blivit
upph„ngda p† p†len.
009:026 F”rdenskull blevo dessa dagar kallade purim efter
ordet pur; och f”rdenskull, i anledning av allt
som stod i detta brev, och vad de sj„lva h„rav hade sett, och
vad som hade vederfarits dem,
009:027 stadgade judarna och antogo s†som orygglig sed f”r sig och sina
efterkommande och f”r alla, som sl”to sig till dem, att alltid,
†r efter †r, fira dessa b†da dagar, efter f”reskriften om dem
och p† den f”r dem best„mda tiden,
009:028 och att dessa dagar skulle ih†gkommas och firas i alla tider, i
var sl„kt, i vart h”vdingd”me och i var stad, s† att dessa
purimsdagar oryggligt skulle h†llas bland judarna och deras
†minnelse icke upph”ra bland deras efterkommande.
009:029 Men drottning Ester, Abihails dotter, och juden Mordokai
uppsatte †nyo en skrivelse, i eftertryckliga ordalag, f”r att
stadga s†som en lag, vad som f”reskrevs i detta nya brev om
purim.
009:030 Och skrivelser, v„nligt och v„lvilligt avfattade, uts„ndes till
alla judar i de ett hundra tjugusju h”vdingd”mena i Ahasveros'
rike,
009:031 f”r att stadga s†som lag, att de skulle fira dessa purimsdagar
p† deras best„mda tider s†, som juden Mordokai och drottning
Ester stadgade f”r dem, och s†, som de stadgade f”r sig sj„lva
och sina efterkommande, n„mligen med f”reskrivna fastor och
”vliga klagorop.

009:032 Allts† blevo genom Esters befallning dessa f”reskrifter om purim
stadgade s†som lag; och den tecknades upp i en bok.
010:001 Och konung Ahasveros tog skatt b†de av fastlandet och av ”arna i
havet.
010:002 Och allt vad han i sin makt och sin v„ldighet gjorde, „vensom
ber„ttelsen om den storhet, till vilken konungen upph”jde
Mordokai, det finnes upptecknat i de mediska och persiska
konungarnas kr”nika.
010:003 Ty juden Mordokai var konung Ahasveros' n„rmaste man, och han
var stor bland judarna och „lskad av alla sina br”der, eftersom
han s”kte sitt folks b„sta och lade sig ut f”r alla sina
landsm„n till deras v„lf„rd.

Book 18 Job

001:001 I Us' land levde en man som hette Job; han var en ostrafflig och
redlig man, som fruktade Gud och flydde det onda.
001:002 t honom f”ddes sju s”ner och tre d”ttrar;
001:003 och han „gde sju tusen f†r, tre tusen kameler, fem hundra par
oxar och fem hundra †sninnor, d„rtill tj„nare i stor m„ngd. S†
var denne man m„ktigare „n n†gon annan i ™sterlandet.

001:004 Och hans s”ner hade f”r sed att g† †stad och h†lla g„stabud,
den ena dagen i den enes hus, den andra dagen i den andres; de
s„nde d† och inbj”do sina tre systrar att „ta och dricka
tillsammans med dem.
001:005 N„r s† en omg†ng av g„stabudsdagar var till „nda, s„nde Job
efter dem f”r att helga dem; bittida om morgonen offrade han d†
ett br„nnoffer f”r var och en av dem. Ty Job t„nkte ½Kanh„nda
hava mina barn syndat och i sina hj„rtan talat f”rgripligt om
Gud½. S† gjorde Job f”r var g†ng.

001:006 Men nu h„nde sig en dag att Guds s”ner kommo och tr„dde fram
inf”r HERREN, och klagaren kom ocks† med bland dem.
001:007 D† fr†gade HERREN klagaren: ½Varifr†n kommer du?½ klagaren
svarade HERREN och sade: ½Fr†n en vandring ut”ver jorden och
fr†n en f„rd omkring p† den.½
001:008 D† sade HERREN till klagaren: ½Har du givit akt p† min tj„nare
Job? Ty p† jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och
redlighet, ingen som s† fruktar Gud och flyr det onda.½
001:009 klagaren svarade HERREN och sade: ½Žr det d† f”r intet som Job
fruktar Gud?
001:010 Du har ju p† allt s„tt besk„rmat honom och hans hus och allt
vad han „ger; du har v„lsignat hans h„nders verk, och hans
boskapshjordar hava utbrett sig i landet.
001:011 Man r„ck ut din hand och kom vid detta allt som han „ger;
f”rvisso skall han d† mitt i ansiktet tala f”rgripliga ord mot
dig.½
001:012 HERREN sade till klagaren: ½V„lan, allt vad han „ger vare
givet i din hand; allenast mot honom sj„lv m† du icke r„cka ut
din hand.½ S† gick klagaren bort ifr†n HERRENS ansikte.

001:013 N„r nu en dag hans s”ner och d”ttrar h”llo m†ltid och drucko
vin i den „ldste broderns hus,
001:014 Kom en budb„rare till Job och sade: ½Oxarna gingo f”r plogen,
och †sninnorna betade d„rbredvid;
001:015 d† f”llo sab‚erna in och r”vade bort dem, och folket slogo de
med sv„rdsegg. Jag var den ende som kom undan, f”r att jag
skulle underr„tta dig d„rom.½
001:016 Medan denne „nnu talade, kom †ter en och sade: ½Guds eld f”ll
ifr†n himmelen och slog ned bland sm†boskapen och folket och
f”rt„rde dem. Jag var den ende som kom undan, f”r att jag
skulle underr„tta dig d„rom.½

001:017 Medan denne „nnu talade, kom †ter en och sade: Kald‚erna
st„llde upp sitt manskap i tre hopar och f”llo s† ”ver
kamelerna och r”vade bort dem, och folket slogo de med
sv„rdsegg. Jag var den ende som kom undan, f”r att jag skulle
underr„tta dig d„rom.½

001:018 Under det att denne „nnu talade, kom †ter en annan och sade:
Dina s”ner och d”ttrar h”llo m†ltid och drucko vin i den „ldste
broderns hus;
001:019 d† kom en stark storm fram ”ver ”knen och tog tag i husets fyra
h”rn, och det f”ll omkull ”ver folket, s† att de f”rgingos. Jag
var den ende som kom undan, f”r att jag skulle underr„tta dig
d„rom.½

001:020 D† stod Job upp och rev s”nder sin mantel och skar av h†ret p†
sitt huvud. Och han f”ll ned till jorden och tillbad
001:021 och sade:
½Naken kom jag ur min moders liv,
och naken skall jag v„nda †ter dit;
HERREN gav, och HERREN tog.
Lovat vare HERRENS namn!½

001:022 Vid allt detta syndade Job icke och talade intet lasteligt mot
Gud.

002:001 ter h„nde sig en dag att Guds s”ner kommo och tr„dde fram
inf”r HERREN; och klagaren kom ocks† med bland dem och tr„dde
fram inf”r HERREN.
002:002 D† fr†gade HERREN klagaren: ½Varifr†n kommer du?½ klagaren
svarade HERREN och sade: ½Fr†n en vandring ut”ver jorden och
fr†n en f„rd omkring p† den.½
002:003 D† sade HERREN till klagaren: ½Har du givit akt p† min tj„nare
Job? Ty p† jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och
redlighet, ingen som s† fruktar Gud och flyr det onda; och „nnu
h†ller han fast vid sin ostrafflighet. S† har du d† uppeggat
mig mot honom till att utan sak f”rd„rva honom.½
002:004 klagaren svarade HERREN och sade: ½Hud f”r hud; allt vad man
„ger giver man ju f”r att sj„lv slippa undan.
002:005 Men r„ck ut din hand och kom vid hans k”tt och ben; f”rvisso
skall han d† mitt i ansiktet tala f”rgripliga ord mot dig.½
002:006 HERREN sade till klagaren: ½V„lan, han vare given i din hand;
allenast hans liv m† du skona.½
002:007 S† gick klagaren bort ifr†n HERRENS ansikte och slog Job med
sv†ra bulnader, ifr†n fotbladet „nda till hj„ssan.

002:008 Och han tog sig en lersk„rva att skrapa sig med, d„r han satt
mitt i askan.
002:009 D† sade hans hustru till honom: ½H†ller du „nnu fast vid din
ostrafflighet? Tala fritt ut om Gud, och d”.½
002:010 Man han svarade henne: ½Du talar s†som en d†raktig kvinna
skulle tala. Om vi taga emot det goda av Gud, skola vi d† icke
ocks† taga emot det onda?½

Vid allt detta syndade Job icke med sina l„ppar.

002:011 Men tre v„nner till Job fingo h”ra om alla de olyckor som hade
tr„ffat honom, och de kommo s†, var och en fr†n sin ort; Elifas
fr†n Teman, Bildad fr†n Sua och Sofar fr†n Naama. Och de
avtalade med varandra att de skulle begiva sig †stad f”r att
”mka honom och tr”sta honom.

002:012 Men n„r de, „nnu p† avst†nd, lyfte upp sina ”gon och s†go att
de icke mer kunde k„nna igen honom, brusto de ut i gr†t och
revo s”nder sina mantlar och kastade stoft mot himmelen, ned
”ver sina huvuden.
002:013 Sedan sutto de med honom p† jorden i sju dagar och sju n„tter,
utan att n†gon av dem talade ett ord till honom, eftersom de
s†go att hans pl†ga var mycket stor.
003:001 D„refter uppl„t Job sin mun och f”rbannade sin f”delsedag;
003:002 Job tog till orda och sade:

003:003 M† den dag utpl†nas, p† vilken jag f”ddes,
och den natt som sade: ½Ett gossebarn „r avlat.½

003:004 M† den dagen v„ndas i m”rker,
m† Gud i h”jden ej fr†ga efter den
och intet dagsljus lysa d„r”ver.
003:005 M”rkret och d”dsskuggan b”rde den †ter,
molnen l„gre sig ”ver den;
f”rskr„cke den allt som kan f”rm”rka en dag.

003:006 Den natten m† gripas av tjockaste m”rker;
ej m† den f† fr”jda sig bland †rets dagar,
intet rum m† den finna inom m†nadernas krets.
003:007 Ja, ofruktsam blive den natten,
aldrig h”je sig jubel under den.
003:008 M† den f”rbannas av dem som besv„rja dagar,
av dem som f”rm† mana upp Leviatan.
003:009 M† dess grynings stj„rnor f”rm”rkas,
efter ljus m† den bida, utan att det kommer,
morgonrodnadens ”gonbryn m† den aldrig f† se;
003:010 eftersom den ej tillsl”t d”rrarna till min moders liv,
ej l„t olyckan f”rbliva dold f”r mina ”gon.

003:011 Varf”r fick jag ej d” strax i moderssk”tet,
f”rg†s vid det jag kom ut ur min moders liv?
003:012 Varf”r funnos kn„n mig till m”tes,
och varf”r br”st, d„r jag fick di?

003:013 Hade s† icke skett, l†ge jag nu i ro,
jag finge d† sova, jag nj”te d† min vila,
003:014 vid sidan av konungar och r†dsherrar i landet,
m„n som byggde sig palatslika gravar,
003:015 ja, vid sidan av furstar som voro rika p† guld
och hade sina hus uppfyllda av silver;
003:016 eller vore jag icke till, lik ett nedgr„vt foster,
lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

003:017 D„r hava ju de ogudaktiga upph”rt att rasa,
d„r f† de uttr”ttade komma till vila;
003:018 d„r hava alla f†ngar f†tt ro,
de h”ra d„r ingen p†drivares r”st.
003:019 Sm† och stora „ro d„r varandra lika,
tr„len har d„r blivit fri ifr†n sin herre.

003:020 Varf”r skulle den olycklige sk†da ljuset?
Ja, varf”r gives liv †t dem som pl†gas s† bittert,
003:021 †t dem som v„nta efter d”den, utan att den kommer,
och spana d„refter mer „n efter n†gon skatt,
003:022 †t dem som skulle gl„djas -- ja, intill jubel --
och fr”jda sig, allenast de funne sin grav;
003:023 varf”r †t en man vilkens v„g „r h”ljd i m”rker,
†t en man s† kringst„ngd av Gud?

003:024 Suckan har ju blivit mitt dagliga br”d,
och s†som vatten str”mma mina klagorop.
003:025 ty det som ingav mig f”rskr„ckelse, det drabbar mig nu,
och vad jag fruktade f”r, det kommer ”ver mig.
003:026 Jag f†r ingen rast, ingen ro, ingen vila;
†ngest kommer ”ver mig.
004:001 D„refter tog Elifas fr†n Teman till orda och sade:

004:002 Misstycker du, om man dristar tala till dig?
Vem kan h†lla tillbaka sina ord?

004:003 Se, m†nga har du visat till r„tta,
och maktl”sa h„nder har du st„rkt;
004:004 dina ord hava uppr„ttat den som stapplade,
och †t vacklande kn„n har du givit kraft.

004:005 Men nu, d† det g„ller dig sj„lv, bliver du ot†lig,
n„r det „r dig det drabbar, f”rskr„ckes du.
004:006 Skulle d† icke din gudsfruktan vara din tillf”rsikt
och dina v„gars ostrafflighet ditt hopp?

004:007 T„nk efter: n„r h„nde det att en oskyldig fick f”rg†s?
och var skedde det att de redliga m†ste g† under?
004:008 Nej, s† har jag sett det g†, att de som pl”ja f”rd„rv
och de som uts† olycka, de sk”rda och s†dant;
004:009 f”r Guds andedr„kt f”rg†s de
och f”r en fnysning av hans n„sa f”rsvinna de.

004:010 Ja, lejonets skri och rytarens r”st m†ste tystna,
och unglejonens t„nder brytas ut;
004:011 Det gamla lejonet f”rg†s, ty det finner intet rov,
och lejoninnans ungar bliva f”rstr”dda.

004:012 Men till mig sm”g sakta ett ord,
mitt ”ra f”rnam det likasom en viskning,
004:013 N„r tankarna sv„vade om vid nattens syner
och s”mnen f”ll tung p† m„nniskorna,
004:014 d† kom en f”rskr„ckelse och b„van ”ver mig,
med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

004:015 En vindpust for fram ”ver mitt ansikte,
d„rvid reste sig h†ren p† min kropp.
004:016 Och n†got tr„dde inf”r mina ”gon,
en skepnad vars form jag icke sk”njde;
och jag h”rde en susning och en r”st:

004:017 ½Kan d† en m„nniska hava r„tt mot Gud
eller en man vara ren inf”r sin skapare?
004:018 Se, ej ens p† sina tj„nare kan han f”rlita sig,
j„mv„l sina „nglar m†ste han tillvita fel;
004:019 huru mycket mer d† dem som bo i hyddor av ler,
dem som hava sin grundval i stoftet!

De krossas s”nder s† l„tt som mal;
004:020 n„r morgon har bytts till afton, ligga de slagna;
innan man aktar d„rp†, hava de f”rg†tts f”r alltid.
004:021 Ja, deras hyddas f„ste ryckes bort f”r dem,
of”rt„nkt m†ste de d”.½
005:001 Ropa fritt; vem finnes, som svarar dig,
och till vilken av de heliga kan du v„nda dig?
005:002 Se, d†ren dr„pes av sin gr„melse,
och den f†kunnige d”das av sin bitterhet.

005:003 Jag s†g en d†re, fast var han rotad,
men pl”tsligt m†ste jag ropa ve ”ver hans boning.
005:004 Ty hans barn g† nu fj„rran ifr†n fr„lsning,
de f”rtrampas i porten utan r„ddning.
005:005 Av hans sk”rd „ter vem som „r hungrig,
den r”vas bort, om och h„gnad med t”rnen;
efter hans rikedom gapar ett giller.

005:006 Ty icke upp ur stoftet kommer f”rd„rvet,
ej ur marken skjuter olyckan upp;
005:007 nej, m„nniskan varder f”dd till olycka,
s†som eldgnistor m†ste flyga mot h”jden.

005:008 Men vore det nu jag, s† s”kte jag n†d hos Gud,
†t Gud hemst„llde jag min sak,
005:009 †t honom som g”r stora och outrannsakliga ting,
under, flera „n n†gon kan r„kna,
005:010 †t honom som l†ter regnet falla p† jorden
och s„nder vatten ned ”ver markerna,
005:011 n„r han vill upph”ja de ringa
och f”rhj„lpa de s”rjande till fr„lsning.

005:012 Han „r den som g”r de klokas anslag om intet,
s† att deras h„nder intet utr„tta med f”rnuft;
005:013 han f†ngar de visa i deras klokskap
och l†ter de illfundiga f”rhasta sig i sina r†dslag:
005:014 mitt p† dagen r†ka de ut f”r m”rker
och famla mitt i ljuset, likasom vore det natt.

005:015 S† fr„lsar han fr†n deras tungors sv„rd,
han fr„lsar den fattige ur den ”verm„ktiges hand.
005:016 Den arme kan s† †ter hava ett hopp,
och or„ttf„rdigheten m†ste tillsluta sin mun.

005:017 Ja, s„ll „r den m„nniska som Gud agar;
den Allsm„ktiges tuktan m† du icke f”rkasta.
005:018 Ty om han och sargar, s† f”rbinder han ock,
om han sl†r, s† hela ock hans h„nder.
005:019 Sex g†nger r„ddar han dig ur n”den,
ja, sju g†nger avv„ndes olyckan fr†n dig.

005:020 I hungerstid f”rlossar han dig fr†n d”den
och i krig undan sv„rdets v†ld.
005:021 N„r tungor sv„nga gisslet, g”mmes du undan;
du har intet att frukta, n„r f”rh„rjelse kommer.

005:022 Ja, †t f”rh„rjelse och dyr tid kan du d† le,
f”r vilddjur beh”ver du ej heller k„nna fruktan;
005:023 ty med markens stenar st†r du i f”rbund,
och med djuren p† marken har du ing†tt fred.
005:024 Och du f†r se huru din hydda st†r trygg;
n„r du synar din boning, saknas intet d„ri.

005:025 Du f†r ock se huru din „tt f”r”kas,
huru din avkomma bliver s†som markens ”rter.
005:026 I graven kommer du, n„r du har hunnit din mognad,
s†som s„desskylen b„rgas, d† dess tid „r inne.

005:027 Se, detta hava vi utrannsakat, och s† „r det;
h”r d„rp† och bet„nk det v„l.
006:001 D† tog Job till orda och sade:

006:002 Ack att min gr„melse bleve v„gd
och min olycka lagd j„mte den p† v†gen!
006:003 Se, tyngre „r den nu „n havets sand,
d„rf”r kan jag icke styra mina ord.
006:004 Ty den Allsm„ktiges pilar hava tr„ffat mig,
och min ande indricker deras gift;
ja, f”rskr„ckelser ifr†n Gud st„lla sig upp mot mig.

006:005 Icke skriar vild†snan, n„r hon har friskt gr„s,
icke r†mar oxen, d† han st†r vid sitt foder?
006:006 Men vem vill „ta den mat som ej har smak eller s„lta,
och vem finner behag i slem”rtens saft?
006:007 S† v„grar nu min sj„l att komma vid detta,
det „r f”r mig en v„mjelig spis.

006:008 Ack att min b”n bleve h”rd,
och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
006:009 O att det t„cktes Gud att krossa mig,
att r„cka ut sin hand och avsk„ra mitt liv!
006:010 D† funnes „nnu f”r mig n†gon tr”st,
jag kunde d† jubla, fast„n pl†gad utan f”rskoning;
jag har ju ej f”rnekat den Heliges ord.

006:011 Huru stor „r d† min kraft, eftersom jag alltj„mt b”r hoppas?
Och vad v„ntar mig f”r „nde, eftersom jag skall vara t†lig?
006:012 Min kraft „r v„l ej s†som stenens,
min kropp „r v„l icke av koppar?
006:013 Nej, f”rvisso gives ingen hj„lp f”r mig,
var utv„g har blivit mig st„ngd.

006:014 Den f”rtvivlade borde ju r”na barmh„rtighet av sin v„n,
men se, man ”vergiver den Allsm„ktiges fruktan,
006:015 Mina br”der „ro trol”sa, de „ro s†som regnb„ckar,
ja, lika b„ckarnas r„nnilar, som snart sina ut,
006:016 som v„l kunna g† m”rka av vinterns fl”den,
n„r sn”n har fallit och g”mt sig i dem,
006:017 men som †ter f”rsvinna, n„r de tr„ffas av hettan,
och torka bort ifr†n sin plats, d† v„rmen kommer.

006:018 V„gfarande d„r i trakten vika av till dem,
men de finna allenast ”dslighet och m†ste f”rg†s.
006:019 Temas v„gfarande sk†dade dith„n,
Sabas k”pmanst†g hoppades p† dem;
006:020 men de kommo p† skam i sin f”rtr”stan,
de s†go sig g„ckade, n„r de hade hunnit ditfram.

006:021 Ja, likas† „ren I nu ingenting v„rda,
handfallna st†n I av f”rf„ran och f”rskr„ckelse.
006:022 Har jag d† beg„rt att I skolen giva mig g†vor,
taga av edert gods f”r att l”sa mig ut,
006:023 att I skolen r„dda mig undan min ov„n,
k”pa mig fri ur v†ldsverkares hand?

006:024 Undervisen mig, s† vill jag tiga,
l„ren mig att f”rst† vari jag har farit vilse.
006:025 Gott „r f”rvisso uppriktigt tal,
men tillr„ttavisning av eder, vad b†tar den?

006:026 Haven I d† i sinnet att h†lla r„fst med ord,
och skall den f”rtvivlade f† tala f”r vinden?
006:027 D† kasten I v„l ocks† lott om den faderl”se,
d† l„ren I v„l k”psl† om eder v„n!

006:028 Dock, m† det nu t„ckas eder att akta p† mig;
icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
006:029 V„nden om! M† s†dan or„tt icke ske;
ja, v„nden „nnu om, ty min sak „r r„ttf„rdig!
006:030 Skulle v„l or„tt bo p† min tunga,
och min mun, skulle den ej f”rst† vad f”rd„rvligt „r?
007:001 En stridsmans liv lever ju m„nniskan p† jorden,
och hennes dagar „ro s†som dagakarlens dagar.
007:002 Hon „r lik en tr„l som fl„mtar efter skugga,
lik en dagakarl som f†r bida efter sin l”n.

007:003 S† har jag f†tt till arvedel m†nader av el„nde;
n„tter av vederm”da hava blivit min lott.
007:004 S† snart jag har lagt mig, „r min fr†ga:
½N„r skall jag d† f† st† upp?½
Ty aftonen synes mig s† l†ng;
jag „r ”verm„tt av oro, innan morgonen har kommit.

007:005 Med f”rruttnelsens maskar h”ljes min kropp,
med en skorpa lik jord;
min hud skrymper samman och faller s”nder.

007:006 Mina dagar fly snabbare „n v„varens spole;
de f”rsvinna utan n†got hopp.
007:007 T„nk d„rp† att mitt liv „r en fl„kt,
att mitt ”ga icke mer skall f† se n†gon lycka.
007:008 Den nu ser mig, hans ”ga skall ej vidare sk†da mig;
b„st din blick vilar p† mig, „r jag icke mer.

007:009 S†som ett moln som har f”rsvunnit och g†tt bort,
s† „r den som har farit ned i d”dsriket;
han kommer ej †ter upp d„rifr†n.
007:010 Aldrig mer v„nder han tillbaka till sitt hus,
och hans plats vet icke av honom mer.

007:011 D„rf”r vill jag nu icke l„gga band p† min mun,
jag vill taga till orda i min andes †ngest,
jag vill klaga i min sj„ls bedr”velse.
007:012 Icke „r jag v„l ett hav eller ett havsvidunder,
s† att du m†ste s„tta ut vakt mot mig?

007:013 N„r jag hoppas att min b„dd skall tr”sta mig,
att mitt l„ger skall lindra mitt bekymmer,
007:014 d† f”rf„rar du mig genom dr”mmar,
och med syner f”rskr„cker du mig.

007:015 Nej, hellre vill jag nu bliva kv„vd,
hellre d” „n vara blott knotor!
007:016 Jag „r led vid detta; aldrig kommer jag †ter till liv.
L†t mig vara; mina dagar „ro ju f†f„nglighet.

007:017 Vad „r d† en m„nniska, att du g”r s† stor sak av henne,
aktar p† henne s† noga,
007:018 synar henne var morgon,
pr”var henne vart ”gonblick?

007:019 Huru l„nge skall det dr”ja,
innan du v„nder din blick ifr†n mig,
l„mnar mig i fred ett litet andetag?
007:020 Om jag „n har syndar, vad skadar jag d„rmed dig,
du m„nniskornas bespejare?

Varf”r har du satt mig till ett m†l f”r dina angrepp
och l†tit mig bliva en b”rda f”r mig sj„lv?
007:021 Varf”r vill du icke f”rl†ta mig min ”vertr„delse,
icke tillgiva mig min missg„rning?
Nu m†ste jag ju snart g† till vila i stoftet;
om du s”ker efter mig, s† „r jag icke mer.
008:001 D„refter tog Bildad fr†n Sua till orda och sade:

008:002 Huru l„nge vill du h†lla p† med s†dant tal
och l†ta din muns ord komma s†som en v„ldig storm?
008:003 Skulle v„l Gud kunna kr„nka r„tten?
Kan den Allsm„ktige kr„nka r„ttf„rdigheten?

008:004 Om dina barn hava syndat mot honom
och han gav dem i sina ”vertr„delsers v†ld,
008:005 s† vet, att om du sj„lv s”ker Gud
och beder till den Allsm„ktige om misskund,
008:006 d†, om du „r ren och r„ttsinnig,
ja, d† skall han vakna upp till din r„ddning
och uppr„tta din boning, s† att du bor d„r i r„ttf„rdighet;
008:007 och s† skall din f”rsta tid synas ringa,
d† nu din sista tid har blivit s† stor.

008:008 Ty fr†ga framfarna sl„kten,
och akta p† vad f„derna hava utr”nt
008:009 -- vi sj„lva „ro ju fr†n i g†r och veta intet,
en skugga „ro v†ra dagar p† jorden;
008:010 men de skola undervisa dig och s„ga dig det,
ur sina hj„rtan skola de h„mta fram svar:

008:011 ½Icke kan r”ret v„xa h”gt, d„r marken ej „r sank,
eller vassen skjuta i h”jden, d„r vatten ej finnes?
008:012 Nej, b„st den st†r gr”n, ej mogen f”r sk”rd,
m†ste den d† vissna, f”re allt annat gr„s.

008:013 S† g†r det alla som f”rg„ta Gud;
den gudl”ses hopp m†ste varda om intet.
008:014 Ty hans tillf”rsikt visar sig br„cklig
och hans f”rtr”stan lik spindelns v„v.
008:015 Han f”rlitar sig p† sitt hus, men det har intet best†nd;
han tryggar sig d„rvid, men det „ger ingen fasthet.

008:016 Lik en frodig planta v„xer han i solens sken,
ut ”ver lustg†rden str„cka sig hans skott;
008:017 kring stenr”set slingra sig hans r”tter,
mellan stenarna bryter han sig fram.

008:018 Men n„r s† Gud rycker bort honom fr†n hans plats,
d† f”rnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.'
008:019 Ja, s† g†r det med hans levnads fr”jd,
och ur mullen f† andra v„xa upp.½

008:020 Se, Gud f”raktar icke den som „r ostrafflig,
han h†ller ej heller de onda vid handen.
008:021 S† bida d†, till dess han fyller din mun med l”je
och dina l„ppar med jubel.
008:022 De som hata dig varda d† h”ljda med skam,
och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.
009:001 D„refter tog Job till orda och sade:

009:002 Ja, f”rvisso vet jag att s† „r;
huru skulle en m„nniska kunna hava r„tt mot Gud?
009:003 Vill han g† till r„tta med henne,
s† kan hon ej svara honom p† en sak bland tusen.
009:004 Han som „r s† vis i f”rst†nd och s† v„ldig i kraft,
vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
009:005 honom som of”rt„nkt flyttar bort berg
och omst”rtar dem i sin vrede;
009:006 honom som kommer jorden att vackla fr†n sin plats,
och dess pelare b„va d„rvid;
009:007 honom som befaller solen, s† g†r hon icke upp,
och som s„tter stj„rnorna under f”rsegling;
009:008 honom som helt allena sp„nner ut himmelen
och skrider fram ”ver havets toppar;
009:009 honom som har gjort Karlavagnen och Orion,
Sjustj„rnorna och s”derns Stj„rngemak;
009:010 honom som g”r stora och outrannsakliga ting
och under, flera „n n†gon kan r„kna?

009:011 Se, han far f”rbi mig, innan jag hinner att se det,
han drager framom mig, f”rr„n jag bliver honom varse.
009:012 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom?
Vem kan s„ga till honom: ½Vad g”r du?½

009:013 Gud, han ryggar icke sin vrede;
f”r honom har Rahabs f”lje m†st b”ja sig;
009:014 huru skulle jag d† v†ga svara honom,
v„lja ut ord till att tala med honom?

009:015 Nej, om jag „n hade r„tt, tordes jag dock ej svara;
jag finge anropa min motpart om misskund.
009:016 Och om han „n svarade mig p† mitt rop,
s† kunde jag ej tro att han lyssnade till min r”st.

009:017 Ty med storm hems”ker han mig
och sl†r mig med s†r p† s†r, utan sak.
009:018 Han unnar mig icke att h„mta andan;
nej, med bedr”velser m„ttar han mig.

009:019 G„ller det f”rsteg i kraft: ½V„lan, jag „r redo!½,
g„ller det r„tt: ½Vem st„ller mig till ansvar?½
009:020 Ja, hade jag „n r„tt, s† d”mde min mun mig skyldig;
vore jag „n ostrafflig, s† l„te han mig synas vr†ng.

009:021 Men ostrafflig „r jag! Jag aktar ej mitt liv,
jag fr†gar icke efter, om jag f†r leva.
009:022 Det m† g† som det vill, nu vare det sagt:
han f”rg”r den ostrafflige j„mte den ogudaktige.

009:023 Om en landspl†ga kommer med pl”tslig d”d,
s† bespottar han de oskyldigas f”rtvivlan.
009:024 Jorden „r given i de ogudaktigas hand,
och t„ckelse s„tter han f”r dess domares ”gon.
Žr det ej han som g”r det, vem „r det d†?

009:025 Min dagar hasta undan snabbare „n n†gon l”pare,
de fly bort utan att hava sett n†gon lycka;
009:026 de ila †stad s†som en farkost av r”r,
s†som en ”rn, n„r han st”rtar sig ned p† sitt byte.

009:027 Om jag „n besluter att f”rg„ta mitt bekymmer,
att l†ta min sorgsenhet fara och g”ra mig glad,
009:028 S† m†ste jag dock b„va f”r alla mina kval;
jag vet ju att du icke skall d”ma mig fri.

009:029 Nej, s†som skyldig m†ste jag st† d„r;
varf”r skulle jag d† g”ra mig f†f„ng m”da?
009:030 Om jag „n tv†r mig i sn”
och renar mina h„nder i lutsalt,
009:031 s† skall du dock s„nka mig ned i p”len,
s† att mina kl„der m†ste v„mjas vid mig.

009:032 Ty han „r ej min like, s† att jag v†gar svara honom,
ej en s†dan, att vi kunna g† till doms med varandra;
009:033 ingen skiljeman finnes mellan oss,
ingen som har myndighet ”ver oss b†da.

009:034 M† han blott v„nda av fr†n mig sitt ris,
och m† fruktan f”r honom ej f”rskr„cka mig;
009:035 d† skall jag tala utan att r„das f”r honom,
ty jag vet med min sj„lv att jag icke „r en s†dan.
010:001 Min sj„l „r led vid livet.
Jag vill giva fritt lopp †t min klagan,
jag vill tala i min sj„ls bedr”velse.

010:002 Jag vill s„ga till Gud: D”m mig icke skyldig;
l†t mig veta varf”r du s”ker sak mot mig.
010:003 Anst†r det dig att ”va v†ld, att f”rkasta dina h„nders verk,
medan du l†ter ditt ljus lysa ”ver de ogudaktigas r†dslag?

010:004 Har du d† ”gon som en varelse av k”tt,
eller ser du s†som m„nniskor se?
010:005 Žr din †lder som en m„nniskas †lder,
eller „ro dina †r s†som en mans tider,
010:006 eftersom du letar efter missg„rning hos mig
och s”ker att hos mig finna synd,
010:007 du som dock vet att jag icke „r skyldig,

Back to Full Books