The Bible, in Swedish, both Testaments

Part 22 out of 47

038:023 Skynda till min hj„lp,
Herre, du min fr„lsning.
039:001 F”r s†ngm„staren, till Jedutun; en psalm av David.

039:002 Jag sade: ˝Jag vill akta p† vad jag g”r,
s† att jag icke syndar med min tunga;
jag vill akta p† att tygla min mun,
s† l„nge den ogudaktige „r f”r mina ”gon.˝
039:003 Jag blev stum och tyst,
jag teg i min sorg;
man jag uppr”rdes av sm„rta.
039:004 Mitt hj„rta blev brinnande i mitt br”st:
n„r jag begrundade, uppt„ndes en eld i mig;
jag talade med min tunga.

039:005 HERRE, l„r mig bet„nka att jag m†ste f† en „nde,
och vad som „r mina dagars m†tt,
s† att jag f”rst†r huru f”rg„nglig jag „r.
039:006 Se, s†som en handsbredd har du gjort mina dagars m†tt,
och min livsl„ngd „r s†som intet inf”r dig;
f†f„nglighet allenast „ro alla m„nniskor,
huru s„kra de „n st†. Sela.
039:007 S†som en dr”mbild allenast g† de fram,
f†f„nglighet allenast „r deras „vlan;
de samla tillhopa och veta icke vem som skall f† det.

039:008 Och nu, vad f”rbidar jag, Herre?
Till dig st†r mitt hopp.
039:009 Befria mig fr†n alla mina ”vertr„delser,
l†t mig icke bliva till sm„lek f”r d†ren.
039:010 Jag tiger och uppl†ter icke min mun;
ty det „r du som har gjort det.
039:011 V„nd av ifr†n mig din pl†ga;
f”r din hands aga f”rsm„ktar jag.
039:012 Om du tuktar n†gon
med n„pst f”r missg„rning,
s† „r det ute med hans h„rlighet,
s†som n„r mal krossas.
F†f„nglighet allenast „ro alla m„nniskor. Sela.

039:013 H”r min b”n, o HERRE,
och lyssna till mitt rop,
tig icke vid mina t†rar;
ty jag „r en fr„mling i ditt h„gn,
en g„st s†som alla mina f„der.
039:014 V„nd ifr†n mig din blick, s† att jag f†r vederkvickas,
innan jag g†r h„dan och icke mer „r till.
040:001 F”r s†ngm„staren; av David; en psalm.

040:002 Stadigt f”rbidade jag HERREN,
och han b”jde sig till mig
och h”rde mitt rop.
040:003 Han drog mig upp ur f”rd„rvets grop,
ur den djupa dyn;
han st„llde mina f”tter p† en klippa,
han gjorde mina steg fasta;
040:004 han lade i min mun en ny s†ng,
en lovs†ng till v†r Gud.
Det skola m†nga se och varda h„pna,
och skola f”rtr”sta p† HERREN.

040:005 S„ll „r den man som s„tter
sin f”rtr”stan till HERREN;
och icke v„nder sig till dem som „ro stolta
och vika av i l”gn.
040:006 Stora „ro de under du har gjort,
HERRE, min Gud,
och de tankar du har t„nkt f”r oss;
dig „r intet likt.
Jag ville f”rkunna dem och tala om dem,
men de st† icke till att r„kna.

040:007 Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag
-- ”ppna ”ron har du givit mig --
br„nnoffer och syndoffer beg„r du icke.
040:008 D„rf”r s„ger jag: ˝Se, jag kommer;
i bokrullen „r skrivet vad jag skall g”ra.
040:009 Att g”ra din vilja, min Gud, „r min lust,
och din lag „r i mitt hj„rta.˝

040:010 Jag b†dar gl„dje, jag f”rkunnar din r„ttf„rdighet
i den stora f”rsamlingen;
se, jag tillsluter icke mina l„ppar;
du, HERRE, vet det.
040:011 Din r„ttf„rdighet f”rd”ljer jag icke
i mitt hj„rta,
om din trohet och din fr„lsning talar jag;
jag f”rtiger icke din n†d och din trofasthet
f”r den stora f”rsamlingen.

040:012 Du, HERRE, skall icke tillsluta
din barmh„rtighet f”r mig;
din n†d och din trofasthet
m† alltid bevara mig.
040:013 Ty lidanden omv„rva mig,
flera „n jag kan r„kna;
mina missg„rningar hava tagit mig fatt,
s† att jag icke kan se;
de „ro flera „n h†ren p† mitt huvud,
och mitt mod har ”vergivit mig.

040:014 V„rdes, o HERRE, r„dda mig;
HERRE, skynda till min hj„lp.
040:015 M† alla de komma p† skam och varda utsk„mda,
som st† efter mitt liv f”r att f”rg”ra det;
m† de vika tillbaka och blygas,
som ”nska min of„rd.
040:016 M† de h„pna i sin skam,
som s„ga till mig: ˝R„tt s†, r„tt s†!˝

040:017 Men alla de som s”ka dig m† fr”jdas
och vara glada i dig;
de som †stunda din fr„lsning s„ge alltid:
˝Lovad vare HERREN!˝
040:018 Žr jag ock betryckt och fattig,
Herren s”rjer dock f”r mig.
Min hj„lp och min befriare „r du;
min Gud, dr”j icke.
041:001 F”r s†ngm„staren; en psalm av David.

041:002 S„ll „r den som l†ter sig v†rda om den arme;
honom skall HERREN hj„lpa
p† olyckans dag.
041:003 HERREN skall bevara honom och beh†lla honom vid liv,
han skall prisas s„ll i landet.
Icke skall du ”verl„mna honom
†t hans fienders vilja!
041:004 HERREN skall p† sjukb„dden
st† honom bi;
vid hans krankhet f”rvandlar du
alldeles hans l„ger.

041:005 S† s„ger jag d†: HERRE;
var du mig n†dig;
hela du min sj„l,
ty jag har syndat mot dig.
041:006 Mina fiender tala
vad ont „r mot mig:
˝N„r skall han d”
och hans namn f”rg†s?˝
041:007 Kommer n†gon och bes”ker mig,
s† talar han falskhet;
hans hj„rta samlar †t honom
vad ondskefullt „r;
sedan g†r han ut och talar d„rom.

041:008 De som hata mig tassla alla
med varandra mot mig;
de t„nka ut mot mig
det som „r mig till skada.
041:009 ˝Ohj„lplig of„rd
har drabbat honom,
han som ligger d„r
skall icke mer st† upp.˝
041:010 Ja, ocks† min v„n,
som jag litade p†,
han som †t mitt br”d,
lyfter nu mot mig sin h„l.

041:011 Men du, HERRE,
var mig n†dig och uppr„tta mig,
s† vill jag vederg„lla dem.
041:012 Att du har behag till mig,
det vet jag d„rav
att min fiende icke
f†r jubla ”ver mig.
041:013 Ty mig uppeh†ller du,
f”r min ostrafflighets skull,
och l†ter mig st†
inf”r ditt ansikte evinnerligen.
----

041:014 Lovad vare HERREN, Israels Gud, fr†n evighet till evighet!
Amen, Amen.
Andra boken

042:001 F”r s†ngm„staren; en s†ng av Koras s”ner.

042:002 S†som hjorten tr„ngtar
till vattenb„ckar,
s† tr„ngtar min sj„l
efter dig, o Gud.
042:003 Min sj„l t”rstar efter Gud,
efter den levande Guden.
N„r skall jag f† tr„da fram
inf”r Guds ansikte?
042:004 Mina t†rar „ro min spis
b†de dag och natt,
ty st„ndigt s„ger man till mig:
˝Var „r nu din Gud?˝
042:005 Men jag vill utgjuta inom mig min sj„l
och hava i minne
huru jag gick med hopen
upp till Guds hus,
under fr”jderop och tacks„gelse,
i h”gtidsskaran.

042:006 Varf”r „r du s† bedr”vad, min sj„l,
och s† orolig i mig?
Hoppas p† Gud;
ty jag skall †ter f† tacka honom
f”r fr„lsning genom honom.

042:007 Min Gud, bedr”vad „r min sj„l i mig;
d„rf”r t„nker jag p† dig
i Jordans land och p† Hermons h”jder,
p† Misars berg.
042:008 Djup ropar till djup,
vid d†net av dina vattenfall;
alla dina svallande b”ljor
g† fram ”ver mig.
042:009 Om dagen m† HERREN
besk„ra sin n†d,
och om natten vill jag sjunga till hans „ra
och bedja till mitt livs Gud.
042:010 Jag vill s„ga till Gud, min klippa:
˝Varf”r har du f”rg„tit mig,
varf”r m†ste jag g† s”rjande,
tr„ngd av fiender?˝
042:011 Det „r s†som krossade man benen i min kropp,
n„r mina ov„nner sm„da mig,
n„r de best„ndigt s„ga till mig:
˝Var „r nu din Gud?˝

042:012 Varf”r „r du s† bedr”vad, min sj„l,
och varf”r s† orolig i mig?
Hoppas p† Gud;
ty jag skall †ter f† tacka honom,
min fr„lsning och min Gud.
043:001 Skaffa mig r„tt, o Gud,
och utf”r min sak
mot ett folk utan fromhet;
r„dda mig ifr†n falska
och or„ttf„rdiga m„nniskor.
043:002 Ty du „r den Gud som „r mitt v„rn;
varf”r har du f”rkastat mig?
Varf”r m†ste jag g† s”rjande,
tr„ngd av fiender?
043:003 S„nd ditt ljus och din sanning;
m† de leda mig,
m† de f”ra mig till ditt heliga berg
och till dina boningar,
043:004 s† att jag f†r g† in till Guds altare,
till Gud, som „r min gl„dje och fr”jd,
och tacka dig p† harpa,
Gud, min Gud.
043:005 Varf”r „r du s† bedr”vad, min sj„l,
och varf”r s† orolig i mig?
Hoppas p† Gud;
ty jag skall †ter f† tacka honom,
min fr„lsning och min Gud.
044:001 F”r s†ngm„staren; av Koras s”ner; en s†ng.

044:002 Gud, med v†ra ”ron hava vi h”rt,
v†ra f„der hava f”rt„ljt d„rom f”r oss:
om den g„rning du gjorde i deras dagar,
i forntidens dagar.
044:003 Det var du som med din hand
utrotade hedningarna, men planterade dem;
du f”rd„rvade andra folk, men dem l„t du utbreda sig.
044:004 Ty icke med sitt sv„rd intogo de landet,
och deras egen arm gav dem icke seger,
utan din h”gra hand och din arm
och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.

044:005 Du, densamme, „r min konung, o Gud;
s† tills„g nu Jakob seger.
044:006 Med din hj„lp kunna vi st”ta ned v†ra ov„nner
och i ditt namn f”rtrampa v†ra motst†ndare.
044:007 Ty icke p† min b†ge f”rlitar jag mig,
och mitt sv„rd kan icke giva mig seger;
044:008 nej, du giver oss seger ”ver v†ra ov„nner,
och dem som hata oss l†ter du komma p† skam.
044:009 Gud lova vi alltid,
och ditt namn prisa vi evinnerligen. Sela.

044:010 Och dock har du nu f”rkastat oss och l†tit oss varda till blygd,
och du drager icke ut med v†ra h„rar.
044:011 Du l†ter oss vika tillbaka f”r ov†nnen,
och de som hata oss taga sig byte.
044:012 Du l†ter oss bliva upp„tna s†som f†r,
och bland hedningarna han du f”rstr”tt oss.
044:013 Du s„ljer ditt folk f”r ett ringa pris,
stor „r icke den vinst du har gjort d„rp†.
044:014 Du l†ter oss bliva till sm„lek f”r v†ra grannar,
till spott och h†n f”r dem som bo omkring oss.
044:015 Du g”r oss till ett ordspr†k bland hedningarna,
du l†ter folken skaka huvudet †t oss.
044:016 Hela dagen „r min sm„lek inf”r mig,
och blygsel h”ljer mitt ansikte,
044:017 n„r jag h”r sm„darens och lastarens tal,
n„r jag ser fienden och den h„mndgirige.

044:018 Allt detta har kommit ”ver oss,
och vi hava dock icke f”rg„tit dig,
ej heller svikit ditt f”rbund.
044:019 V†ra hj„rtan avf”llo icke,
och v†ra steg veko ej av ifr†n din v„g,
044:020 s† att du d„rf”r har krossat oss i schakalers land
och ”vert„ckt oss med d”dsskugga.

044:021 Om vi hade f”rg„tit v†r Guds namn
och utr„ckt v†ra h„nder till en fr„mmande gud,
044:022 m†nne icke Gud skulle hava utrannsakat det,
han som k„nner hj„rtats l”nnligheter?
044:023 Nej, f”r din skull varda vi d”dade hela dagen
och bliva aktade s†som slaktf†r.

044:024 Vakna upp; varf”r sover du, Herre?
Vakna, f”rkasta oss icke f”r alltid.
044:025 Varf”r d”ljer du ditt ansikte
och f”rg„ter v†rt lidande och tr†ngm†l?
044:026 Se, v†r sj„l „r nedb”jd i stoftet,
v†r kropp ligger nedtryckt till jorden.
044:027 St† upp till v†r hj„lp,
och f”rlossa oss f”r din n†ds skull.
045:001 F”r s†ngm„staren, efter ˝Liljor˝; av Koras s”ner; en s†ng, ett
kv„de om k„rlek.

045:002 Mitt hj„rta fl”dar ”ver
av sk”na ord;
jag s„ger: min dikt
g„ller en konung;
en snabb skrivares
penna „r min tunga.

045:003 Du „r den sk”naste
bland m„nniskors barn,
ljuvlighet „r utgjuten
”ver dina l„ppar;
s† se vi att Gud
har v„lsignat dig evinnerligen.
045:004 Omgjorda din l„nd
med ditt sv„rd, du hj„lte,
i ditt majest„t och din h„rlighet.
045:005 Och drag s† †stad,
lyckosam i din h„rlighet,
till f”rsvar f”r sanning,
f”r ”dmjukhet och r„ttf„rdighet,
s† skall din h”gra hand l„ra dig
underbara g„rningar.
045:006 Skarpa „ro dina pilar;
folk skola falla f”r dig;
konungens fiender
skola tr„ffas i hj„rtat.
045:007 Gud, din tron f”rbliver
alltid och evinnerligen;
ditt rikes spira
„r r„ttvisans spira.
045:008 Du „lskar r„ttf„rdighet
och hatar or„ttf„rdighet;
d„rf”r har Gud,
din Gud, smort dig
med gl„djens olja
mer „n dina medbr”der.

045:009 Av myrra, aloe och kassia
dofta alla dina kl„der;
fr†n elfenbenspalatser
gl„der dig str„ngaspel.
045:010 Konungad”ttrar har du
s†som t„rnor i ditt hov,
en drottning st†r vid din h”gra sida,
i guld fr†n Ofir.

045:011 H”r, dotter, och giv akt,
och b”j ditt ”ra h„rtill:
F”rg„t nu ditt folk
och din faders hus,
045:012 och m† konungen f† hava
sin lust i din sk”nhet;
ty han „r din herre,
och f”r honom skall du falla ned.

045:013 Se, dottern Tyrus,
ja, de rikaste folk
s”ka nu att vinna
din ynnest med sk„nker.
045:014 Idel h„rlighet „r hon,
konungadottern i gemaket:
av guldvirkat tyg
best†r hennes dr„kt,
045:015 i brokigt v„vda kl„der
f”res hon till konungen;
jungfrur, hennes v„ninnor,
f”lja henne †t;
de ledas in till dig.
045:016 Under gl„dje och fr”jd
f”ras de fram,
de t†ga in
i konungens palats.

045:017 I dina f„ders st„lle
skola dina s”ner tr„da;
dem skall du s„tta till furstar
”verallt i landet.
045:018 Ditt namn vill jag g”ra prisat
bland alla kommande sl„kten;
s† skola ock folken lova dig,
alltid och evinnerligen.
046:001 F”r s†ngm„staren; av Koras s”ner; till Alam˘t; en s†ng.

046:002 Gud „r v†r tillflykt
och v†r starkhet,
en hj„lp i n”den,
v„l bepr”vad.
046:003 D„rf”r skulle vi icke frukta,
om „n jorden omv„lvdes
och bergen vacklade
ned i havsdjupet;
046:004 om „n dess v†gor
brusade och svallade,
s† att bergen b„vade
vid dess uppror. Sela.

046:005 En str”m g†r fram, vars fl”den
giva gl„dje †t Guds stad,
†t den H”gstes heliga boning.
046:006 Gud bor d„rinne,
den vacklar icke;
Gud hj„lper den,
n„r morgonen gryr.
046:007 Hedningarna larma,
riken vackla;
han l†ter h”ra sin r”st,
d† f”rsm„lter jorden.

046:008 HERREN Sebaot „r med oss,
Jakobs Gud „r v†r borg. Sela.

046:009 Kommen och sk†den
HERRENS verk:
g„rningar som v„cka h„pnad
g”r han p† jorden.
046:010 Han stillar strider
intill jordens „nda,
b†gen bryter han s”nder
och br„cker spjutet,
i eld br„nner han upp
stridsvagnarna.
046:011 ˝Bliven stilla och besinnen
att jag „r Gud;
h”g varder jag bland hedningarna,
h”g p† jorden.˝

046:012 HERREN Sebaot „r men oss,
Jakobs Gud „r v†r borg. Sela.
047:001 F”r s†ngm„staren; av Koras s”ner; en psalm.

047:002 Klappen i h„nderna,
alla folk,
h”jen jubel till Gud
med fr”jderop.
047:003 Ty HERREN „r den H”gste,
fruktansv„rd „r han,
en stor konung
”ver hela jorden.

047:004 Han tvingar folk under oss
och folkslag under v†ra f”tter.
047:005 Han utv„ljer †t oss v†r arvedel,
Jakobs, hans „lskades, stolthet. Sela.

047:006 Gud har farit upp under jubel,
HERREN, under basuners ljud.
047:007 Lovsjungen Gud, lovsjungen;
lovsjungen v†r konung, lovsjungen.

047:008 Ty Gud „r konung ”ver hela jorden;
lovsjungen honom med en s†ng.
047:009 Gud „r nu konung ”ver hedningarna,
Gud har satt sig p† sin heliga tron.

047:010 Folkens ypperste hava f”rsamlat sig
till att bliva ett Abrahams Guds folk.
Ty Gud tillh”ra de som „ro jordens sk”ldar;
h”gt „r han upph”jd.
048:001 En s†ng, en psalm av Koras s”ner.

048:002 Stor „r HERREN
och h”gt lovad,
i v†r Guds stad,
p† sitt heliga berg.
048:003 Sk”nt h”jer det sig,
hela jordens fr”jd,
berget Sion
l„ngst uppe i norr,
den store konungens stad.
048:004 Gud har i dess palatser
gjort sig k„nd s†som ett v„rn.

048:005 Ty se, konungarna f”rsamlade sig,
tillhopa drogo de fram.
048:006 De s†go det, d† h„pnade de;
de f”rskr„cktes, de flydde.
048:007 B„van grep dem d„r,
†ngest lik en barnaf”derskas.
048:008 S† krossar du Tarsis-skepp
med ”stanvinden.
048:009 S†som vi hade h”rt,
s† fingo vi se det,
i HERREN Sebaots stad,
i v†r Guds stad;
Gud h†ller den vid makt
till evig tid. Sela.

048:010 Vi t„nka, o Gud, p† din n†d,
n„r vi st† i ditt tempel.
048:011 S†som ditt namn, o Gud,
s† n†r ock ditt lov
intill jordens „ndar;
din h”gra hand
„r full av r„ttf„rdighet.
048:012 Sions berg gl„dje sig,
Juda d”ttrar fr”jde sig,
f”r dina domars skull.

048:013 G†n omkring Sion
och vandren runt d„rom,
r„knen dess torn;
048:014 given akt p† dess murar,
skriden genom dess palatser,
s† att I kunnen f”rt„lja d„rom
f”r ett kommande sl„kte.
048:015 Ty s†dan „r Gud, v†r Gud,
alltid och evinnerligen;
intill d”den skall han
ledsaga oss.
049:001 F”r s†ngm„staren; av Koras s”ner; en psalm.

049:002 H”ren detta, alla folk,
lyssnen h„rtill, I alla som leven i v„rlden,
049:003 b†de l†ga och h”ga,
rika s†v„l som fattiga.
049:004 Hin mun skall tala visdom,
och mitt hj„rtas tanke skall vara f”rst†nd.
049:005 Jag vill b”ja mitt ”ra till l„rorikt tal,
jag vill yppa vid harpan min f”rborgade kunskap.

049:006 Varf”r skulle jag frukta i olyckans dagar,
n„r mina f”rf”ljares ondska omgiver mig?
049:007 De f”rlita sig p† sina „godelar
och ber”mma sig av sin stora rikedom.
049:008 Men sin broder kan ingen f”rlossa
eller giva Gud l”sepenning f”r honom.
049:009 F”r dyr „r l”sen f”r hans sj„l
och kan icke betalas till evig tid,
049:010 s† att han skulle f† leva f”r alltid
och undg† att se graven.
049:011 Nej, man skall se att visa m„n d”,
att d†rar och of”rnuftiga f”rg†s likasom de;
de m†ste l„mna sina „godelar †t andra.

049:012 De t„nka att deras hus skola best† evinnerligen,
deras boningar fr†n sl„kte till sl„kte;
de uppkalla jordagods efter sina namn.
049:013 Men en m„nniska har, mitt i sin h„rlighet, intet best†nd,
hon „r lik f„naden, som f”rg”res.

049:014 Den v„gen g† de, d†rar som de „ro,
och de f”ljas av andra som finna behag i deras tal. Sela.
049:015 S†som en f†rhjord drivas de ned till d”dsriket,
d„r d”den bliver deras herde.
S† f† de redliga makt ”ver dem,
n„r morgonen gryr,
medan deras skepnader f”rt„ras av d”dsriket
och ej f† annan boning.
049:016 Men min sj„l skall Gud f”rlossa
ifr†n d”dsrikets v†ld,
ty han skall upptaga mig. Sela.

049:017 Frukta icke, n„r en man bliver rik,
n„r hans hus v„xer till i h„rlighet.
049:018 Ty av allt detta f†r han vid sin d”d intet med sig,
och hans h„rlighet f”ljer honom icke ditned.
049:019 Om han ock prisar sig v„lsignad under sitt liv,
ja, om man „n ber”mmer dig, n„r du g”r goda dagar,
s† skall dock vars och ens sj„l g† till hans f„ders sl„kte,
till dem som aldrig mer se ljuset.

049:020 En m„nniska som, mitt i sin h„rlighet, „r utan f”rst†nd,
hon „r lik f„naden, som f”rg”res.
050:001 En psalm av Asaf.

Gud, HERREN Gud,
talar och kallar jorden,
allt mellan ”ster och v„ster.
050:002 Fr†n Sion, sk”nhetens fullhet,
tr„der Gud fram i glans.
050:003 V†r Gud kommer, och han skall icke tiga.
F”rt„rande eld g†r framf”r honom,
och omkring honom stormar det med makt.
050:004 Han kallar p† himmelen d„rovan
och p† jorden, f”r att d”ma sitt folk:
050:005 ˝F”rsamlen till mig mina fromma,
som sluta f”rbund med mig vid offer.˝
050:006 Och himlarna f”rkunna att han „r r„ttf„rdig,
att Gud „r den som skipar r„tt. Sela.

050:007 H”r, mitt folk, jag vill tala;
Israel, l†t mig varna dig.
Gud, din Gud, „r jag.
050:008 Icke f”r dina slaktoffer vill jag g† till r„tta med dig;
dina br„nnoffer har jag alltid inf”r mig.
050:009 Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus
eller bockar ur dina f†llor;
050:010 ty mina „ro alla skogens djur,
boskapen p† de tusende bergen;
050:011 jag k„nner alla f†glar p† bergen,
och vad som r”r sig p† marken „r mig bekant.
050:012 Om jag hungrade, skulle jag icke s„ga dig det;
ty min „r jordens krets med allt vad d„rp† „r.
050:013 Skulle jag „ta tjurars k”tt,
och skulle jag dricka bockars blod?
050:014 Nej, offra lovets offer †t Gud,
s† skall du f† infria dina l”ften till den H”gste.
050:015 Och †kalla mig i n”den,
s† vill jag hj„lpa dig, och du skall prisa mig.˝

050:016 Men till den ogudaktige s„ger Gud:
˝Huru kan du tala om mina stadgar
och f”ra mitt f”rbund p† tungan,
050:017 du som hatar tuktan
och kastar mina ord bakom dig?
050:018 Om du ser en tjuv, s† h†ller du med honom,
och med „ktenskapsbrytare giver du dig i lag.
050:019 Din mun sl„pper du l”s till vad ont „r,
och din tunga hopspinner svek.
050:020 Du sitter d„r och f”rtalar din broder,
din moders son lastar du!
050:021 S† g”r du, och jag tiger,
och nu tror du att jag „r s†som du.
Nej, jag vill straffa dig och st„lla dig det f”r ”gonen.

050:022 I som f”rg„ten Gud, m„rken detta,
f”r att jag icke m† s”nderriva eder utan r„ddning:
050:023 den som offrar lovets offer, han „rar mig;
och den som aktar p† sin v„g,
honom skall jag l†ta se Guds fr„lsning.˝
051:001 F”r s†ngm„staren; en psalm av David,
051:002 n„r profeten Natan kom till honom, d† han hade g†tt in till
Bat-Seba.

051:003 Gud, var mig n†dig efter din godhet,
utpl†na mina ”vertr„delser efter din stora barmh„rtighet.
051:004 Tv† mig v„l fr†n min missg„rning,
och rena mig fr†n synd.
051:005 Ty jag k„nner mina ”vertr„delser,
och min synd „r alltid inf”r mig.

051:006 Mot dig allena har jag syndat
och gjort vad ont „r i dina ”gon;
p† det att du m† finnas r„ttf„rdig i dina ord
och r„ttvis i dina domar.

051:007 Se, i synd „r jag f”dd,
och i synd har min moder avlat mig.
051:008 Du har ju behag till sanning i hj„rtegrunden;
s† l„r mig d† vishet i mitt innersta.

051:009 Sk„ra mig med isop, s† att jag varder ren;
tv† mig, s† att jag bliver vitare „n sn”.
051:010 L†t mig f”rnimma fr”jd och gl„dje,
l†t de ben som du har krossat f† fr”jda sig.
051:011 V„nd bort ditt ansikte fr†n mina synder,
och utpl†na alla mina missg„rningar.

051:012 Skapa i mig, Gud, ett rent hj„rta,
och giv mig p† nytt en frimodig ande.
051:013 F”rkasta mig icke fr†n ditt ansikte,
och tag icke din helige Ande ifr†n mig.

051:014 L†t mig †ter f† fr”jdas ”ver din fr„lsning,
och uppeh†ll mig med villighetens ande.
051:015 D† skall jag l„ra ”vertr„darna dina v„gar,
och syndarna skola omv„nda sig till dig.

051:016 R„dda mig undan blodstider, Gud,
du min fr„lsnings Gud,
s† skall min tunga jubla ”ver din r„ttf„rdighet.
051:017 Herre, uppl†t mina l„ppar,
s† att min mun kan f”rkunna ditt lov.

051:018 Ty du har icke behag till offer,
eljest skulle jag giva dig s†dana;
till br„nnoffer har du icke lust.
051:019 Det offer som behagar Gud
„r en f”rkrossad ande;
ett f”rkrossat och bedr”vat hj„rta
skall du, Gud, icke f”rakta.

051:020 G”r v„l mot Sion i din n†d,
bygg upp Jerusalems murar.
051:021 D† skall du undf† r„tta offer, som behaga dig,
br„nnoffer och heloffer;
d† skall man offra tjurar p† ditt altare.
052:001 F”r s†ngm„staren; en s†ng av David,
052:002 n„r edom‚en Doeg kom och ber„ttade f”r Saul och sade till honom:
˝David har g†tt in i Ahimeleks hus.˝

052:003 Varf”r ber”mmer du dig av vad ont „r, du v†ldsverkare?
Guds n†d varar ju best„ndigt.
052:004 Din tunga far efter f”rd„rv,
den „r lik en skarp rakkniv, du arglistige.
052:005 Du „lskar ont mer „n gott,
l”gn mer „n att tala vad r„tt „r. Sela.

052:006 Ja, du „lskar allt f”rd„rvligt tal,
du falska tunga.
052:007 D„rf”r skall ock Gud st”rta dig ned f”r alltid,
han skall gripa dig och rycka dig ut ur din hydda
och utrota dig ur de levandes land. Sela.

052:008 Och de r„ttf„rdiga skola se det och frukta,
de skola le †t honom:
052:009 ˝Se d„r „r den man som icke gjorde
Gud till sitt v„rn,
utan f”rlitade sig p† sin stora rikedom,
trotsig i sin lystnad!˝

052:010 Men jag skall vara s†som ett gr”nskande olivtr„d
i Guds hus;
jag f”rtr”star p† Guds n†d
alltid och evinnerligen.
052:011 Jag skall evinnerligen tacka dig
f”r att du har gjort det;
och inf”r dina fromma
skall jag f”rbida ditt namn,
ty det „r gott.
053:001 F”r s†ngm„staren, till Mahal t; en s†ng av David.

053:002 D†rarna s„ga i sina hj„rtan:
˝Det finnes ingen Gud.˝
F”rd„rv och styggelse „r deras onda verk;
ingen finnes, som g”r vad gott „r.

053:003 Gud sk†dar ned fr†n himmelen
p† m„nniskors barn,
f”r att se om det finnes n†gon f”rst†ndig,
n†gon som s”ker Gud.

053:004 Nej, alla hava de avfallit,
allasammans „ro de f”rd„rvade;
ingen finnes, som g”r vad gott „r,
det finnes icke en enda.

053:005 Hava de d† intet f†tt f”rnimma,
dessa og„rningsm„n,
dessa som upp„ta mitt folk,
likasom †te de br”d,
och som icke †kalla Gud?

053:006 Jo, d„r ”verf”ll dem f”rskr„ckelse,
varest intet f”rskr„ckligt var;
ty Gud f”rstr”dde deras ben,
n„r de l„grade sig mot dig.
S† l„t du dem komma p† skam,
ja, Gud f”rkastade dem.

053:007 Ack att fr†n Sion
komme fr„lsning f”r Israel!
N„r Gud vill †ter
uppr„tta sitt folk,
d† skall Jakob fr”jda sig,
d† skall Israel vara glad.
054:001 F”r s†ngm„staren, med str„ngaspel; en s†ng av David,
054:002 n„r sifiterna kommo och sade till Saul: ˝David h†ller sig nu
g”md hos oss.˝

054:003 Gud, fr„ls mig genom ditt namn,
och skaffa mig r„tt genom din makt.
054:004 Gud, h”r min b”n,
lyssna till min muns tal.
054:005 Ty fr„mlingar resa sig upp mot mig,
och v†ldsverkare st† efter mitt liv;
de hava icke Gud f”r ”gonen. Sela.

054:006 Se, Gud „r min hj„lpare,
Herren uppeh†ller min sj„l.
054:007 M† det onda falla tillbaka p† mina f”rf”ljare,
f”rg”r dem, du som „r trofast.
054:008 D† skall jag offra †t dig med villigt hj„rta;
jag skall prisa ditt namn, o HERRE,
ty det „r gott.
054:009 Ja, ur all n”d r„ddar det mig,
och mitt ”ga f†r se med lust p† mina fiender.
055:001 F”r s†ngm„staren, med str„ngaspel; en s†ng av David.

055:002 Lyssna, Gud, till min b”n,
och f”rd”lj dig icke f”r min †kallan.
055:003 Akta p† mig och svara mig.
I mitt bekymmer „r jag utan ro och m†ste klaga,
055:004 vid fiendens rop,
vid den ogudaktiges skri.

Ty de vilja draga f”rd„rv ”ver mig,
och i vrede ans„tta de mig.
055:005 Mitt hj„rta „ngslas i mitt br”st,
och d”dens fasor hava fallit ”ver mig.
055:006 Fruktan och b„van kommer ”ver mig,
och f”rf„ran ”vert„cker mig.

055:007 D„rf”r s„ger jag:
Ack att jag hade vingar s†som duvan!
D† skulle jag flyga bort och s”ka mig ett bo.
055:008 Ja, l†ngt bort skulle jag fly,
jag skulle taga h„rb„rge i ”knen. Sela.
055:009 Jag skulle skynda att s”ka mig en tillflykt
undan stormvind och ov„der.

055:010 F”rd„rva dem, Herre;
g”r deras tungor oense.
Ty v†ld och genstridighet
ser jag i staden.
055:011 Dag och natt g† de omkring den,
ovanp† dess murar,
ondska och olycka r†da d„rinne;
055:012 ja, f”rd„rv r†der d„rinne,
och fr†n dess torg vika icke
f”rtryck och svek.

055:013 Se, det „r icke en fiende som sm„dar mig,
det kunde jag f”rdraga;
det „r icke min ov„n som f”rh„ver sig mot mig,
f”r honom kunde jag g”mma mig undan.
055:014 Nej, du g”r det, du som var min j„mlike,
min v„n och f”rtrogne,
055:015 du som levde med mig
i ljuvlig f”rtrolighet,
du som i Guds hus gick med mig
i h”gtidsskaran.

055:016 D”den komme ”ver dem of”rt„nkt,
levande fare de ned i d”dsriket;
ty ondska r†der i deras boning, i deras hj„rtan.

055:017 Men jag ropar till Gud;
HERREN skall fr„lsa mig.
055:018 Afton och morgon och middag
vill jag utgjuta mitt bekymmer och klaga,
och han skall h”ra min r”st.
055:019 Han f”rlossar min sj„l och skaffar henne ro,
s† att de icke komma vid mig;
ty de „ro m†nga, som st† mig emot.

055:020 Gud skall h”ra det och giva dem svar,
han som sitter p† sin tron av †lder. Sela.
Ty de vilja icke „ndra sig,
och de frukta ej Gud.

055:021 Den mannen b„r h„nder p† sin v„n;
han bryter sitt f”rbund.
055:022 Orden i hans mun „ro hala s†som sm”r,
men stridslust fyller hans hj„rta;
hans ord „ro lenare „n olja,
dock „ro de dragna sv„rd.

055:023 Kasta din b”rda p† HERREN,
han skall uppeh†lla dig;
han skall i evighet icke tillst„dja
att den r„ttf„rdige vacklar.
055:024 Gud, du skall st”rta dem ned
i gravens djup;
de blodgiriga och falska skola ej n†
sin halva †lder.
Men jag f”rtr”star p† dig.
056:001 F”r s†ngm„staren, efter ˝Den stumma duvan i fj„rran˝; en s†ng av
David, n†r filist‚erna grepo honom i Gat.

056:002 Var mig n†dig, o Gud,
ty m„nniskor st† mig efter livet;
best„ndigt tr„nga mig stridsm„n.
056:003 Mina f”rf”ljare st† mig best„ndigt efter livet;
ja, de „ro m†nga, som i h”gmod strida mot mig.
056:004 Men n„r fruktan kommer ”ver mig,
s„tter jag min f”rtr”stan p† dig.

056:005 Med Guds hj„lp skall jag f† prisa hans ord,
p† Gud f”rtr”star jag och skall icke frukta;
vad kan det som „r k”tt g”ra mig?

056:006 Best„ndigt f”rbittra de livet f”r mig,
alla deras tankar g† ut p† att skada mig.
056:007 De rota sig samman, de l„gga f”rs†t,
de vakta p† mina steg,
ty de st† efter mitt liv.
056:008 Skulle de r„ddas med all sin ondska?
Nej, sl† ned folken,
Gud, i din vrede.

056:009 Du har r„knat min flykts dagar.
Samla mina t†rar i din l„gel;
de st† ju i din bok.
056:010 S† m†ste d† mina fiender vika tillbaka
p† den dag d† jag ropar;
det vet jag, att Gud st†r mig bi.

056:011 Med Guds hj„lp skall jag f† prisa hans ord;
med HERRENS hj„lp skall jag f† prisa hans ord.
056:012 P† Gud f”rtr”star jag och skall icke frukta;
vad kunna m„nniskor g”ra mig?

056:013 Jag har l”ften att infria till dig, o Gud;
jag vill betala dig lovoffer.
056:014 Ty du har r„ddat min sj„l fr†n d”den,
ja, mina f”tter ifr†n fall,
s† att jag kan vandra inf”r Gud
i de levandes ljus.
057:001 F”r s†ngm„staren; ˝F”rd„rva icke˝; en s†ng av David, n„r han
flydde f”r Saul och var i grottan.

057:002 Var mig n†dig, o Gud, var mig n†dig;
ty till dig tager min sj„l sin tillflykt.
Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt,
till dess att det onda „r f”rbi.

057:003 Jag ropar till Gud den H”gste,
till Gud, som fullbordar sitt verk f”r mig.
057:004 Han skall s„nda fr†n himmelen och fr„lsa mig,
n„r jag sm„das av m„nniskor som st† mig efter livet. Sela.
Gud skall s„nda sin n†d och sin trofasthet.

057:005 Min sj„l „r omgiven av lejon,
jag m†ste ligga bland eldsprutare,
bland m„nniskor vilkas t„nder „ro spjut och pilar,
och vilkas tungor „ro skarpa sv„rd.

057:006 Upph”jd vare du, Gud, ”ver himmelen;
”ver hela jorden str„cke sig din „ra.

057:007 De l„gga ut n„t f”r mina f”tter,
min sj„l b”jes ned,
de gr„va f”r mig en grop,
men de falla sj„lva d„ri. Sela.

057:008 Mitt hj„rta „r frimodigt, o Gud,
mitt hj„rta „r frimodigt;
jag vill sjunga och lova.
057:009 Vakna upp, min „ra;
upp, psaltare och harpa!
Jag vill v„cka morgonrodnaden.

057:010 Jag vill tacka dig bland folken, Herre;
jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.
057:011 Ty din n†d „r stor allt upp till himmelen
och din trofasthet allt upp till skyarna.

057:012 Upph”jd vare du, Gud, ”ver himmelen;
”ver hela jorden str„cke sig din „ra.

058:001 F”r s†ngm„staren; ˝F”rd„rva icke˝; av David; en s†ng.

058:002 Talen I v„l i eder stumhet
vad r„ttf„rdigt „r?
D”men I s†som r„tt „r,
I m„nniskors barn?
058:003 Nej, i hj„rtat uppg”ren I
onda anslag;
I v„gen ut i landet
edra h„nders v†ld.

058:004 De ogudaktiga „ro avf„lliga
allt ifr†n moderssk”tet;
de l”gnaktiga fara vilse
„nda fr†n sin moders liv.
058:005 Gift „r i dem,
likt ormens gift;
en d”v huggorm likna de,
en som tillstoppar sitt ”ra,
058:006 s† att han icke h”r tjusarnas r”st,
icke den f”rfarne besv„rjarens.

058:007 Gud, krossa t„nderna
i deras mun;
bryt ut, o HERRE,
de unga lejonens kindt„nder.
058:008 L†t dem bliva till intet,
likasom vatten som f”rrinner.
N„r n†gon skjuter sina pilar,
blive de s†som utan udd.
058:009 M† han vara lik snigeln,
som uppl”ses och f”rg†s,
lik en kvinnas foster,
som ej fick sk†da solen.

058:010 F”rr„n edra grytor
hava hunnit m„rka br„nslet,
och medan k”ttet „nnu „r r†tt,
skall en gl”dvind rycka bort det.
058:011 Den r„ttf„rdige skall gl„dja sig,
n„r han sk†dar h„mnden,
han skall tv† sina f”tter
i den ogudaktiges blod.
058:012 Och m„nniskorna skola s„ga:
˝Ja, den r„ttf„rdige f†r sin l”n;
ja, det finnes en Gud
som d”mer p† jorden.˝
059:001 F”r s†ngm„staren; ˝F”rd„rva icke˝; en s†ng av David, n„r Saul
s„nde och l„t bevaka hans hus f”r att d”da honom.

059:002 R„dda mig, min Gud, fr†n mina fiender,
beskydda mig f”r mina motst†ndare.
059:003 R„dda mig fr†n og„rningsm„nnen,
och fr„ls mig fr†n de blodgiriga.
059:004 Ty se, de ligga i f”rs†t f”r mig;
grymma m„nniskor rota sig samman mot mig,
utan n†gon min ”vertr„delse
eller synd, o HERRE.
059:005 Utan n†gon min missg„rning
l”pa de fram och g”ra sig redo;
vakna upp, kom mig till m”tes,
och se h„rtill.
059:006 Ja, du HERRE Gud Sebaot,
Israels Gud,
vakna och hems”k alla hedningar,
hems”k utan n†d alla trol”sa og„rningsm„n. Sela.

059:007 Var afton komma de tillbaka,
de tjuta s†som hundar
och stryka omkring i staden.
059:008 Se, deras mun fl”dar ”ver,
sv„rd „ro p† deras l„ppar,
ty ˝vem skulle h”ra det?˝
059:009 Men du, HERRE, ler †t dem;
du bespottar alla hedningar.

059:010 Mot deras makt vill jag h†lla mig till dig,
ty Gud „r min borg.
059:011 Min Gud kommer mig till m”tes med sin n†d,
Gud l†ter mig se med lust p† mina f”rf”ljare.

059:012 Dr„p dem icke,
p† det att mitt folk ej m† f”rg„ta det;
l†t dem genom din kraft driva ostadiga omkring,
och sl† dem ned,
du v†r sk”ld, o Herre.

059:013 Vart ord p† deras l„ppar
„r en synd i deras mun.
M† de f†ngas i sitt h”gmod,
genom den f”rbannelse och l”gn som de tala.
059:014 F”rg”r dem i vrede,
f”rg”r dem, s† att de ej mer „ro till;
och m† de f”rnimma
att det „r Gud som r†der i Jakob,
allt intill jordens „ndar. Sela.

059:015 Ja, var afton komma de tillbaka,
de tjuta s†som hundar
och stryka omkring i staden.
059:016 De driva omkring efter rov;
om de icke bliva m„tta, s† stanna de kvar ”ver natten.

059:017 Men jag vill sjunga om din makt
och jubla var morgon ”ver din n†d;
ty du var f”r mig en borg
och en tillflykt, n„r jag var i n”d.
059:018 Min starkhet, dig vill jag lovsjunga,
ty Gud „r min borg,
min n†derike Gud.
060:001 F”r s†ngm„staren, efter ˝Vittnesb”rdets lilja˝; en s†ng, till
att inl„ras; av David,
060:002 n„r han var i fejd med Aram-Naharaim och Aram-Soba, och Joab kom
tillbaka och slog edom‚erna i Saltdalen, tolv tusen man.

060:003 Gud, du har f”rkastat och f”rskingrat oss,
du har varit vred; uppr„tta oss igen.
060:004 Du har kommit jorden att b„va och r„mna;
hela nu dess revor, ty den vacklar.
060:005 Du har l†tit ditt folk se h†rda ting,
du har isk„nkt †t oss rusande vin.

060:006 Men †t dem som frukta dig gav du ett baner,
dit de kunde samla sig f”r att undfly b†gen. Sela.
060:007 P† det att dina v„nner m† varda r„ddade,
m† du giva seger med din h”gra hand och b”nh”ra oss.

060:008 Gud har talat i sin helgedom:
˝Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem
och skall avm„ta Suckots dal.
060:009 Mitt „r Gilead, och mitt „r Manasse,
Efraim „r mitt huvuds v„rn,
Juda min h„rskarstav;
060:010 Moab „r mitt tvagningsk„rl,
p† Edom kastar jag min sko;
h”j jubelrop till min „ra, du filist‚ernas land.˝

060:011 Vem skall f”ra mig till den fasta staden,
vem leder mig till Edom?
060:012 Har icke du, o Gud, f”rkastat oss,
s† att du ej drager ut med v†ra h„rar, o Gud?
060:013 Giv oss hj„lp mot ov„nnen;
ty m„nniskors hj„lp „r f†f„nglighet.
060:014 Med Gud kunna vi g”ra m„ktiga ting;
han skall f”rtrampa v†ra ov„nner.
061:001 F”r s†ngm„staren, till str„ngaspel; av David.

061:002 H”r, o Gud, mitt rop,
akta p† min b”n.
061:003 Fr†n jordens „nda
ropar jag till dig,
ty mitt hj„rta f”rsm„ktar;
f”r mig upp p† en klippa,
som „r mig alltf”r h”g.
061:004 Ty du „r min tillflykt,
ett starkt torn mot fienden.
061:005 L†t mig bo i din hydda evinnerligen;
under dina vingars besk„rm tager jag min tillflykt. Sela.

061:006 Ty du, o Gud,
h”r mina l”ften,
†t dem som frukta ditt namn
giver du en arvedel.
061:007 Du f”r”kar konungens dagar;
hans †r skola vara fr†n sl„kte till sl„kte.
061:008 M† han sitta p† sin tron
inf”r Gud evinnerligen;
l†t n†d och trofasthet
bevara honom.
061:009 D† skall jag lovsjunga
ditt namn till evig tid,
i det jag f†r infria mina l”ften
dag efter dag.
062:001 F”r s†ngm„staren, till Jedutun; en psalm av David.

062:002 Allenast hos Gud s”ker min sj„l sin ro;
fr†n honom kommer min fr„lsning.
062:003 Allenast han „r min klippa och min fr„lsning,
min borg, jag skall ej mycket vackla.

062:004 Huru l„nge viljen I rasa mot denne man,
samf„llt sl† honom ned,
s†som vore han en lutande v„gg,
en s”nderbr„ckt mur?
062:005 De r†dsl† allenast om att st”ta honom ned fr†n hans h”jd,
de hava behag till l”gn;
med munnen v„lsigna de,
men i sitt innersta f”rbanna de. Sela.

062:006 Allenast i Gud m† du hava din ro, min sj„l;
ty fr†n honom kommer mitt hopp.
062:007 Allenast han „r min klippa och min fr„lsning,
min borg, jag skall icke vackla.
062:008 Hos Gud „r min fr„lsning och min „ra;
min starka klippa,
min tillflykt har jag i Gud.
062:009 F”rtr”sta p† honom
alltid, du folk;
utgjuten f”r honom edra hj„rtan.
Gud „r v†r tillflykt. Sela.

062:010 Allenast ett intet „ro m„nniskors barn,
myndiga herrar f†f„nglighet;
i v†gsk†len „ro de f”r l„tta,
mindre „n intet „ro de allasammans.
062:011 F”rliten eder icke p† or„tt vinning,
s„tten icke ett f†f„ngligt hopp till rov:
om ock eder rikedom v„xer,
s† akten icke d„rp†.

062:012 En g†ng har Gud sagt det,
ja, tv† g†nger har jag h”rt det,
att hos Gud „r makten;
062:013 och hos dig, Herre, „r n†d.
Ty du vederg„ller
var och en efter hans g„rningar.
063:001 En psalm av David, n„r han var i Juda ”ken.

063:002 Gud, du „r min Gud,
bittida s”ker jag dig;
min sj„l t”rstar efter dig,
min kropp l„ngtar efter dig,
i ett torrt land,
som f”rsm„ktar utan vatten.

063:003 S† sk†dar jag nu efter dig i helgedomen,
f”r att f† se din makt och „ra.
063:004 Ty din n†d „r b„ttre „n liv;
mina l„ppar skola prisa dig.

063:005 S† skall jag d† lova dig, s† l„nge jag lever;
i ditt namn skall jag upplyfta mina h„nder.

063:006 Min sj„l varder m„ttad
s†som av m„rg och fett;
och med jublande l„ppar
lovsjunger min mun,
063:007 n„r jag kommer ih†g dig p† mitt l„ger
och under nattens v„kter t„nker p† dig.

063:008 Ty du „r min hj„lp,
och under dina vingars skumma jublar jag.
063:009 Min sj„l h†ller sig intill dig;
din h”gra hand uppeh†ller mig.

063:010 Men dessa som st† efter mitt liv
och vilja f”rd„rva det,
de skola fara ned i jordens djup.
063:011 De skola givas till pris †t sv„rdet,
rovdjurs byte skola de varda.

063:012 Men konungen skall gl„dja sig i Gud;
ber”mma sig skall var och en som sv„r vid honom,
ty de l”gnaktigas mun skall varda tillstoppad.
064:001 F”r s†ngm„staren; en psalm av David.

064:002 H”r, o Gud,
min r”st, n„r jag klagar,
bevara mitt liv,
ty fienden f”rskr„cker mig.
064:003 F”rd”lj mig f”r de ondas hemliga r†d,
f”r og„rningsm„nnens larmande hop;
064:004 ty de v„ssa sina tungor likasom sv„rd,
med bittra ord l„gga de an s†som med pilar,
064:005 f”r att i l”nndom skjuta den ostrafflige;
pl”tsligt skjuta de p† honom, utan f”rsyn.

064:006 De bef„sta sig i sitt onda upps†t,
de orda om huru de skola l„gga ut snaror;
de s„ga: ˝Vem skulle se oss?˝
064:007 De t„nka ut onda anslag:
˝Nu „ro vi redo med det r†d vi hava utt„nkt!˝
Ja, djupa „ro m„nnens tankar och hj„rtan.

064:008 D† skjuter Gud dem;
pl”tsligt s†rar dem hans pil.
064:009 De bringas p† fall och f† straff f”r sina tungors skull;
var och en som ser dem rister huvudet.

064:010 Och alla m„nniskor varda f”rskr„ckta;
de f”rkunna vad Gud har gjort
och f”rst† hans verk.
064:011 Den r„ttf„rdige skall gl„dja sig i HERREN
och taga sin tillflykt till honom,
och alla r„ttsinniga
skola ber”mma sig.
065:001 F”r s†ngm„staren; en psalm; en s†ng av David.

065:002 Gud, dig lovar man
i stillhet i Sion,
och till dig f†r man infria l”fte.
065:003 Du som h”r b”n,
till dig kommer allt k”tt.
065:004 Mina missg„rningar voro mig ”verm„ktiga;
men du f”rl†ter v†ra ”vertr„delser.
065:005 S„ll „r den som du utv„ljer och l†ter komma till dig,
s† att han f†r bo i dina g†rdar.
M† vi f† m„tta oss med det goda i ditt hus,
det heliga i ditt tempel.

065:006 Med underbara g„rningar b”nh”r du oss i r„ttf„rdighet,
du v†r fr„lsnings Gud,
du som „r en tillflykt f”r alla jordens „ndar
och f”r havet i fj„rran;
065:007 du som g”r bergen fasta genom din kraft,
ty du „r omgjordad med makt;
065:008 du som stillar havens brus,
deras b”ljors brus
och folkens larm.
065:009 De som bo vid jordens „ndar
h„pna f”r dina tecken;
”sterland och v„sterland
uppfyller du med jubel.

065:010 Du l†ter dig v†rda om landet och giver det ”verfl”d,
rikedom i ymnigt m†tt;
Guds k„lla har vatten till fyllest.
Du bereder s„d †t m„nniskorna,
n„r du s† bereder jorden.
065:011 Dess f†ror vattnar du,
du j„mnar det som „r uppl”jt;
med regnskurar uppmjukar du den,
det som v„xer d„rp† v„lsignar du.
065:012 Du kr”ner †ret med ditt goda,
och dina sp†r drypa av fetma.
065:013 Betesmarkerna i ”knen drypa,
och h”jderna omgjorda sig med fr”jd.
065:014 Žngarna h”lja sig i hjordar,
och dalarna bet„ckas med s„d;
man h”jer jubelrop och sjunger.
066:001 F”r s†ngm„staren; en s†ng, en psalm.

H”jen jubel till Gud, alla l„nder;
066:002 lovsjungen hans namns „ra,
given honom „ra och pris.
066:003 S„gen till Gud:
Huru underbara „ro icke dina g„rningar!
F”r din stora makts skull
visa dina fiender dig underd†nighet.
066:004 Alla l„nder skola tillbedja och lovsjunga dig;
de skola lovsjunga ditt namn. Sela.

066:005 Kommen och sen
vad Gud har gjort;
underbara „ro hans g„rningar
mot m„nniskors barn.
066:006 Han f”rvandlade havet till torrt land;
till fots gingo de genom floden;
d† gladdes vi ”ver honom.
066:007 Genom sin makt r†der han evinnerligen,
hans ”gon giva akt p† hedningarna;
de genstr„viga m† icke f”rh„va sig. Sela.

066:008 Prisen, I folk, v†r Gud,
och l†ten hans lov ljuda h”gt;
066:009 ty han har besk„rt liv †t v†r sj„l
och har icke l†tit v†r fot vackla.
066:010 Ty v„l pr”vade de oss, o Gud,
du luttrade oss, s†som silver luttras;
066:011 du f”rde oss in i f„ngelse,
du lade en tung b”rda p† v†r rygg;
066:012 du l„t m„nniskor fara fram ”ver v†rt huvud,
vi m†ste g† genom eld och vatten.
Men du har f”rt oss ut och vederkvickt oss.

066:013 S† kommer jag d† till ditt hus med br„nnoffer,
jag vill infria mina l”ften till dig,
066:014 dem till vilka mina l†ppar ”ppnade sig,
och som min mun uttalade i min n”d.
066:015 Br„nnoffer av feta f†r vill jag framb„ra †t dig,
med offer†nga av v„durar;
jag vill offra b†de tjurar och bockar. Sela.

066:016 Kommen och h”ren, s† vill jag f”rt„lja
f”r eder, I alla som frukten Gud,
vad han har gjort mot min sj„l.
066:017 Till honom ropade jag med min mun,
och lovs†ng var redan p† min tunga.
066:018 Om jag hade f”rehaft n†got or„tt i mitt hj„rta,
s† skulle Herren icke h”ra mig.
066:019 Men Gud har h”rt mig,
han har aktat p† mitt b”nerop.
066:020 Lovad vare Gud,
som icke har f”rkastat min b”n
eller v„nt ifr†n mig sin n†d!
067:001 F”r s†ngm„staren, med str„ngaspel; en psalm, en s†ng.

067:002 Gud vare oss n†dig och v„lsigne oss,
han l†te sitt ansikte lysa och ledsaga oss, Sela,
067:003 f”r att man p† jorden m† k„nna din v„g,
bland alla hedningar din fr„lsning.

067:004 Folken tacke dig, o Gud,
alla folk tacke dig.

067:005 Folkslagen gl„dje sig och juble,
ty du d”mer folken r„tt,
och du leder folkslagen p† jorden. Sela.

067:006 Folken tacke dig, o Gud,
alla folk tacke dig.

067:007 Jorden har givit sin gr”da.
Gud, v†r Gud, v„lsigne oss.
067:008 Gud v„lsigne oss,
och alla jordens „ndar
frukte honom.
068:001 F”r s†ngm„staren; av David; en psalm, en s†ng.

068:002 Gud st†r upp;
hans fiender varda f”rskingrade,
och de som hata honom
fly f”r hans ansikte.
068:003 S†som r”k f”rdrives,
s† f”rdrivas de av dig;
likasom vaxet
sm„lter f”r eld,
s† f”rg†s de ogudaktiga
f”r Guds ansikte.
068:004 Men de r„ttf„rdiga „ro glada,
de fr”jda sig inf”r Gud
och jubla i gl„dje.

068:005 Sjungen till Guds „ra,
lovs„gen hans namn.
G”ren v„g f”r honom
som drager fram genom ”knarna.
Hans namn „r HERREN,
fr”jdens inf”r honom;
068:006 de faderl”sas fader
och „nkors f”rsvarare,
Gud i sin heliga boning,
068:007 en Gud som f”rhj„lper
de ensamma till ett hem,
och som f”r de f†ngna
ut till lycka;
allenast de genstr„viga
m†ste bo i en ”ken.

068:008 Gud, n„r du drog ut
i spetsen f”r ditt folk,
n„r du gick fram i ”demarken, Sela,
068:009 d† b„vade jorden,
d† utg”t himmelen sina fl”den
inf”r Guds ansikte;
ja, Sinai b„vade
f”r Guds ansikte;
Israels Guds.
068:010 Ett n†derikt regn
l„t du falla, o Gud;
ditt arvland, som f”rsm„ktade,
vederkvickte du.
068:011 Din skara fick bo d„ri;
genom din godhet beredde du det
†t de betryckta, o Gud.

068:012 Herren l†ter h”ra sitt ord,
stor „r skaran av kvinnor som b†da gl„dje:
068:013 ˝H„rskarornas konungar
fly, de fly,
och husmodern d„rhemma
f†r utskifta byte.
068:014 Viljen I d† ligga stilla
inom edra h„gnader?
Duvans vingar
„ro h”ljda i silver,
och hennes fj„drar
skimra av guld.
068:015 N„r den Allsm„ktige f”rstr”r
konungarna i landet,
faller sn” p† Salmon.˝

068:016 Ett Guds berg
„r Basans berg,
ett h”gtoppigt berg
„r Basans berg.
068:017 Men varf”r sen I s† avogt,
I h”ga berg,
p† det berg som Gud
har utkorat till sitt s„te,
det d„r ock HERREN
skall bo f”r alltid?
068:018 Guds vagnar „ro tiotusenden,
tusen och †ter tusen;
Herren drog fram med dem,
Sinai „r nu i helgedomen.
068:019 Du for upp i h”jden,
du tog f†ngar,
du undfick g†vor
bland m„nniskorna,
ja, ocks† de genstr„viga
skola bo hos HERREN Gud.

068:020 Lovad vare Herren!
Dag efter dag b„r han oss;
Gud „r v†r fr„lsning. Sela.
068:021 Gud „r f”r oss
en Gud som fr„lsar,
och hos HERREN, Herren
finnes r„ddning fr†n d”den.
068:022 Men Gud s”nderkrossar
sina fienders huvuden,
krossar hj„ssan
p† den som g†r d„r med skuld.
068:023 Herren s„ger:
˝Fr†n Basan skall jag h„mta dem,
fr†n havets djup
skall jag h„mta dem upp,
068:024 s† att du kan stampa
med din fot i blod
och l†ta dina hundars tunga
f† sin del av fienderna.˝

068:025 Man ser, o Gud,
ditt h”gtidst†g,
min Guds, min konungs, t†g
inne i helgedomen.
068:026 Fr„mst g† s†ngare,
harpospelare f”lja efter,
mitt ibland unga kvinnor
som sl† p† pukor.
068:027 Lova Gud i f”rsamlingarna,
loven Herren, I av Israels brunn.
068:028 D„r g†r Benjamin,
den yngste, han f”r dem an;
d„r g†r skaran
av Juda furstar,
Sebulons furstar,
Naftalis furstar.

068:029 Din Gud har besk„rt dig makt;
s† h†ll nu vid makt, o Gud,
vad du har gjort f”r oss.
068:030 I ditt tempel i Jerusalem
b„re konungar fram
sina sk„nker †t dig.
068:031 N„ps odjuret i vassen,
tjurarnas hop
med deras kalvar, folken,
m† de ”dmjukt hylla dig
med sina silverstycken.
Ja, han f”rstr”r de folk
som finna behag i krig.
068:032 De m„ktige skola komma
hit fr†n Egypten,
Etiopien skall skynda hit till Gud,
med g†vor i h„nderna.

068:033 I riken p† jorden,
sjungen till Guds „ra;
lovs„gen Herren, Sela,
068:034 honom som far fram
p† urtidshimlarnas himmel.
Ja, d„r l†ter han h”ra sin r”st,
en m„ktig r”st.
068:035 Given Gud makten;
”ver Israel „r hans h„rlighet,
och hans makt „r i skyarna.
068:036 Fruktansv„rd „r du,
Gud, i din helgedom;
Israels Gud,
han giver makt
och styrka †t sitt folk.
Lovad vare Gud!
069:001 F”r s†ngm„staren, efter ˝Liljor˝; av David.

069:002 Fr„ls mig, Gud; ty vattnen
tr„nga mig inp† livet.
069:003 Jag har sjunkit ned i djup dy,
d„r ingen botten „r;
jag har kommit i djupa vatten,
och svallet vill f”rdr„nka mig.
069:004 Jag har ropat mig tr”tt,
min strupe „r f”rtorkad;
mina ”gon f”rsm„kta
av f”rbidan efter min Gud.
069:005 Flera „n h†ren p† mitt huvud
„ro de som hata mig utan sak;
m†nga „ro de som vilja f”rg”ra mig,
de som „ro mina fiender utan sk„l;
vad jag icke har r”vat,
det m†ste jag g„lda.
069:006 Du, o Gud,
k„nner min d†rskap,
och mina skulder „ro icke
f”rborgade f”r dig.
069:007 L†t icke i mig dem komma p† skam,
som f”rbida dig, Herre,
HERRE Sebaot;
L†t icke i mig dem varda till blygd,
som s”ka dig,
du Israels Gud.

069:008 Ty f”r din skull b„r jag sm„lek,
f”r din skull h”ljer blygsel mitt ansikte;
069:009 fr„mmande har jag blivit f”r mina br”der
och en fr„mling f”r min moders barn.
069:010 Ty nit„lskan f”r ditt hus har f”rt„rt mig,
och dina sm„dares sm„delser hava fallit ”ver mig.
069:011 Jag gr„t, ja, min sj„l gr„t under fasta,
men det blev mig till sm„lek.
069:012 Jag kl„dde mig i sorgdr„kt,
men jag blev f”r dem ett ordspr†k.
069:013 Om mig tassla de, n„r de sitta i porten;
i dryckeslag g”ra de visor om mig.

069:014 Men jag kommer med min b”n till dig,
HERRE, i behaglig tid,
genom din stora n†d, o Gud;
svara mig i din fr„lsande trofasthet.
069:015 R„dda mig ur dyn, s† att jag icke sjunker ned;
l†t mig bliva r„ddad fr†n dem som hata mig
och fr†n de djupa vattnen.
069:016 L†t icke vattensvallet f”rdr„nka mig
eller djupet uppsluka mig;
och l†t ej graven tillsluta sitt gap ”ver mig.
069:017 Svara mig, HERRE,
ty god „r din n†d;
v„nd dig till mig
efter din stora barmh„rtighet.
069:018 F”rd”lj icke ditt ansikte f”r din tj„nare,
ty jag „r i n”d; skynda att svara mig.
069:019 Kom till min sj„l och f”rlossa henne;
befria mig f”r mina fienders skull.
069:020 Du k„nner min sm„lek,
min skam och blygd;
du ser alla mina ov„nner.
069:021 Sm„lek har krossat mitt hj„rta,
s† att jag „r vanm„ktig;
jag v„ntade p† medlidande, men d„r var intet,
och p† tr”stare, men jag fann ingen.
069:022 De g†vo mig galla att „ta,
och „ttika att dricka, i min t”rst.

069:023 M† deras bord framf”r dem bliva till en snara
och till ett giller, b„st de g† d„r s„kra;
069:024 m† deras ”gon f”rm”rkas, s† att de icke se;
g”r deras l„nder vacklande alltid.
069:025 Gjut ut ”ver dem din ogunst,
och l†t din vredes gl”d hinna upp dem.
069:026 Deras g†rd blive ”de,
ingen m† finnas, som bor i deras hyddor,
069:027 eftersom de f”rf”lja dem som du sj„lv har slagit
och orda om huru de pl†gas, som du har stungit.
069:028 L†t dem g† fr†n missg„rning till missg„rning,
och l†t dem icke komma till din r„ttf„rdighet.
069:029 M† de utpl†nas ur de levandes bok
och icke varda uppskrivna bland de r„ttf„rdiga.

069:030 Men mig som „r betryckt och pl†gad,
mig skall din fr„lsning, o Gud, beskydda.
069:031 Jag vill lova Guds namn med s†ng
och upph”ja honom med tacks„gelse.
069:032 Det skall behaga HERREN b„ttre „n n†gon tjur,
n†got offerdjur med horn och kl”var.
069:033 N„r de ”dmjuka se det, skola de gl„dja sig;
I som s”ken Gud, edra hj„rtan skola leva.
069:034 Ty HERREN lyssnar till de fattiga
och f”raktar icke sina f†ngna.
069:035 Honom love himmelen och jorden,
havet och allt vad som r”r sig d„ri.
069:036 Ty Gud skall fr„lsa Sion,
han skall bygga upp Juda st„der;
man skall bo i dem och besitta landet.
069:037 Hans tj„nares barn skola f† det till arvedel,
och de som „lska hans namn skola bo d„ri.
070:001 F”r s†ngm„staren; av David, till †minnelse.

070:002 Gud, kom till min r„ddning;
HERRE, skynda till min hj„lp.
070:003 M† de komma p† skam och varda utsk„mda,
som st† efter mitt liv;
m† de vika tillbaka och blygas,
som ”nska min of„rd.
070:004 M† de v„nda tillbaka i sin skam,
som s„ga: ˝R„tt s†, r„tt s†!˝

070:005 Men alla de som s”ka dig m† fr”jdas
och vara glada i dig;
och de som †stunda din fr„lsning s„ge alltid:
˝Lovad vare Gud!˝
070:006 Jag „r betryckt och fattig;
Gud, skynda till mig.
Min hj„lp och min befriare „r du;
HERRE, dr”j icke.
071:001 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt;
l†t mig aldrig komma p† skam.
071:002 R„dda mig och befria mig genom din r„ttf„rdighet;
b”j ditt ”ra till mig och fr„ls mig.
071:003 Var mig en klippa d„r jag f†r bo,
och dit jag alltid kan fly,
du som besk„r mig fr„lsning.
Ty du „r mitt bergf„ste och min borg.
071:004 Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges v†ld,
ur den or„ttf„rdiges och f”rtryckarens hand.

071:005 Ty du „r mitt hopp, o Herre,
HERRE, du „r min f”rtr”stan allt ifr†n min ungdom.
071:006 Du har varit mitt st”d allt ifr†n moderlivet,
ja, du har f”rl”st mig ur min moders liv;
dig g„ller st„ndigt mitt lov.

071:007 Jag har blivit s†som ett vidunder f”r m†nga;
men du „r min starka tillflykt.
071:008 L†t min mun vara full av ditt lov,
hela dagen av din „ra.
071:009 F”rkasta mig icke i min †lderdoms tid,
”vergiv mig ej, n„r min kraft f”rsvinner.

071:010 Ty mina fiender s„ga s† om mig,
och de som vakta p† min sj„l
r†dsl† s† med varandra:
071:011 ˝Gud har ”vergivit honom;
f”rf”ljen och gripen honom,
ty det finnes ingen som r„ddar.˝

071:012 Gud, var icke l†ngt ifr†n mig;
min Gud, skynda till min hj„lp.
071:013 M† de komma p† skam och f”rg†s,
som st† emot min sj„l;
m† de h”ljas med sm„lek och blygd,
som s”ka min of„rd.

071:014 Men jag skall alltid hoppas
och „n mer f”r”ka allt ditt lov.
071:015 Min mun skall f”rt„lja din r„ttf„rdighet,
hela dagen din fr„lsning,
ty jag k„nner intet m†tt d„rp†.
071:016 Jag skall framb„ra Herrens, HERRENS v„ldiga g„rningar;
jag skall prisa din r„ttf„rdighet, ja, din allenast.

071:017 Gud, du har undervisat mig allt ifr†n min ungdom;
och intill nu f”rkunnar jag dina under.
071:018 S† ”vergiv mig ej heller, o Gud,
i min †lderdom, n„r jag varder gr†,
till dess jag f†r f”rt„lja om din arm f”r ett annat sl„kte,
om din makt f”r alla dem som skola komma.

071:019 Din r„ttf„rdighet n†r till himmelen, o Gud.
Du som har gjort s† stora ting,
o Gud, vem „r dig lik?
071:020 Du som har l†tit oss pr”va
s† mycken n”d och olycka,
du skall †ter g”ra oss levande
och f”ra oss upp igen
du jordens djup.
071:021 Ja, l†t mig v„xa till alltmer;
och tr”sta mig igen.

071:022 S† vill ock jag tacka dig
med psaltarspel
f”r din trofasthet, min Gud;
jag vill lovsjunga dig till harpa,
du Israels Helige.
071:023 Mina l„ppar skola jubla,
ty jag vill lovsjunga dig;
ja, jubla skall min sj„l,
som du har f”rlossat.
071:024 Och min tunga skall hela dagen
tala om din r„ttf„rdighet;
ty de som s”kte min of„rd
hava kommit p† skam och m†st blygas.
072:001 Av Salomo.

Gud, giv †t konungen dina r„tter
och din r„ttf„rdighet †t konungasonen.
072:002 Han d”me ditt folk med r„ttf„rdighet
och dina betryckta med r„tt.
072:003 Bergen b„re frid †t folket,
s† ock h”jderna, genom r„ttf„rdighet.
072:004 Han skaffe r„tt †t de betryckta i folket,
han fr„lse de fattiga
och krosse f”rtryckaren.
072:005 Dig frukte man, s† l„nge solen varar,
och s† l„nge m†nen skiner,
fr†n sl„kte till sl„kte.
072:006 Han vare lik regnet som faller p† „ngen,
lik en regnskur som vattnar jorden.
072:007 I hans dagar blomstre den r„ttf„rdige,
och stor frid r†de,
till dess ingen m†ne mer finnes.

072:008 M† han h„rska fr†n hav till hav
och ifr†n floden intill jordens „ndar.
072:009 F”r honom buge sig ”knens inbyggare,
och hans fiender slicke stoftet.
072:010 Konungarna fr†n Tarsis och havsl„nderna
hemb„re sk„nker,
konungarna av Saba och Seba
b„re fram g†vor.
072:011 Ja, alla konungar falle ned f”r honom,
alla hedningar tj„ne honom.

072:012 Ty han skall r„dda den fattige som ropar
och den betryckte och den som ingen hj„lpare har.
072:013 Han skall vara mild mot den arme och fattige;
de fattigas sj„lar skall han fr„lsa.
072:014 Ifr†n f”rtryck och v†ld skall han f”rlossa deras sj„l,
och deras blod skall aktas dyrt i hans ”gon.

072:015 M† han leva; m† man f”ra till honom
guld fr†n Saba.
St„ndigt bedje man f”r honom,
alltid v„lsigne man honom.
072:016 Ymnigt v„xe s„den i landet,
„nda till bergens topp;
dess frukt m† susa
likasom Libanons skog;
och folk blomstre upp i st„derna
s†som ”rter p† marken.
072:017 Hans namn f”rblive evinnerligen;
s† l„nge solen skiner, fortplante sig hans namn.
Och i honom v„lsigne man sig;
alla hedningar prise honom s„ll.

072:018 Lovad vare HERREN Gud, Israels Gud, som allena g”r under!
072:019 Och lovat vare hans h„rliga namn evinnerligen, och hela jorden
vare full av hans „ra! Amen, Amen.

072:020 Slut p† Davids, Isais sons, b”ner.

Tredje boken

073:001 En psalm av Asaf.
Sannerligen, Gud „r god mot Israel,
mot dem som hava rena hj„rtan.
073:002 Men jag hade s† n„r stapplat med mina f”tter,
mina steg voro n„ra att slinta;
073:003 ty jag uppt„ndes av avund mot de ”vermodiga,
n„r jag s†g att det gick dem v„l i deras ogudaktighet.

073:004 Ty fria ifr†n vederm”dor „ro de till sin d”d,
och deras hull „r frodigt.
073:005 De komma icke i olycka s†som andra d”dliga
och varda icke pl†gade s†som andra m„nniskor.
073:006 D„rf”r „r h”gmod deras halsprydnad,
v†ld den kl„dnad som h”ljer dem.
073:007 Ur fetma sk†da deras ”gon fram,
deras hj„rtans inbillningar hava intet m†tt.
073:008 De h†na och tala f”rtryck i sin ondska;
med h”ga †th„vor tala de.
073:009 Med sin mun stiga de upp i himmelen,
och deras tunga far fram p† jorden;
073:010 d„rf”r v„nder sig deras folk till dem
och super s† in vattnet i fulla drag.
073:011 Och de s„ga: ˝Huru skulle Gud kunna veta det?
Skulle s†dan kunskap finnas hos den H”gste?˝
073:012 Ja, s† „r det med de ogudaktiga;
det g†r dem alltid v„l, och de v„xa i makt.

073:013 Sannerligen, f”rg„ves bevarade jag mitt hj„rta rent
och tv†dde mina h„nder i oskuld;
073:014 jag vart dock pl†gad hela dagen,
och var morgon kom tuktan ”ver mig.
073:015 Om jag hade sagt: ˝S† vill jag l„ra˝,
d† hade jag svikit dina barns sl„kte.

073:016 N„r jag nu t„nkte efter f”r att begripa detta,
syntes det mig alltf”r sv†rt,
073:017 till dess jag tr„ngde in i Guds heliga r†dslut
och aktade p† dess „nde.
073:018 Sannerligen, p† slipprig mark st„ller du dem,
du st”rtar dem ned i f”rd„rv.
073:019 Huru varda de ej till intet i ett ”gonblick!
De f”rg†s och f† en „nde med f”rskr„ckelse.
073:020 S†som det „r med en dr”m, n„r man vaknar, o Herre,
s† aktar du dem f”r intet, s†som skuggbilder, n„r du vaknar.
073:021 N„r mitt hj„rta f”rbittrades
och jag k„nde styng i mitt inre,
073:022 d† var jag of”rnuftig och f”rstod intet;
s†som ett osk„ligt djur var jag inf”r dig.

073:023 Dock f”rbliver jag st„dse hos dig;
du h†ller mig vid min h”gra hand.
073:024 Du skall leda mig efter ditt r†d
och sedan upptaga mig med „ra.
073:025 Vem har jag i himmelen utom dig!
Och n„r jag har dig, d† fr†gar jag efter intet p† jorden.
073:026 Om „n min kropp och min sj„l f”rsm„kta,
s† „r dock Gud mitt hj„rtas klippa
och min del evinnerligen.
073:027 Ty se, de som hava vikit bort ifr†n dig skola f”rg†s;
du f”rg”r var och en som trol”st avfaller fr†n dig.
073:028 Men jag har min gl„dje i att h†lla mig intill Gud;
jag s”ker min tillflykt hos Herren, HERREN,
f”r att kunna f”rt„lja alla dina g„rningar.
074:001 En s†ng av Asaf.

Varf”r, o Gud,
har du s† alldeles f”rkastat oss,
varf”r ryker din vredes eld
mot f†ren i din hjord?
074:002 T„nk p† din menighet,
som du i fordom tid f”rv„rvade,
som du f”rlossade, till att bliva
din arvedels stam;
t„nk p† Sions berg,
d„r du har din boning.

074:003 V„nd dina steg till den plats
d„r evig f”r”delse r†der;
allt har ju fienden
f”rd„rvat i helgedomen.
074:004 Dina ov„nner hava skr„nat
inne i ditt f”rsamlingshus,
de hava satt upp sina tecken
s†som r„tta tecken.
074:005 Det var en syn, s†som n„r man h”jer
yxor mot en tjock skog.

074:006 Och alla dess snidverk hava de nu krossat
med yxa och bila.
074:007 De hava satt eld p† din helgedom
och osk„rat „nda till grunden
ditt namns boning.
074:008 De hava sagt i sina hj„rtan:
˝Vi vilja alldeles kuva dem.˝
Alla Guds f”rsamlingshus
hava de br„nt upp h„r i landet.

074:009 V†ra tecken se vi icke;
ingen profet finnes mer,
och hos oss „r ingen
som vet f”r huru l„nge.
074:010 Huru l„nge, och Gud,
skall ov„nnen f† sm„da
och fienden oavl†tligen
f† f”rakta ditt namn?
074:011 Varf”r h†ller du tillbaka din hand,
din h”gra hand?
Drag den fram ur din barm
och f”rg”r dem.

074:012 Gud, du „r ju
min konung av †lder,
du „r den som skaffar
fr„lsning p† jorden.
074:013 Det var du som delade
havet genom din makt;
du krossade drakarnas
huvuden mot vattnet.
074:014 Det var du som br„ckte
Leviatans huvuden
och gav honom till mat
†t ”knens skaror.

074:015 Det var du som l„t k„lla
och b„ck bryta fram;
du l„t ock starka
str”mmar uttorka.
074:016 Din „r dagen,
din „r ock natten,
du har berett
ljuset och solen.
074:017 Det „r du som har fastst„llt
alla jordens gr„nser;
sommar och vinter
„ro skapade av dig.

074:018 S† t„nk nu p† huru fienden
sm„dar HERREN,
och huru ett d†raktigt folk
f”raktar ditt namn.
074:019 L„mna ej ut †t vilddjuren
din turturduvas sj„l;
f”rg„t icke f”r alltid
dina betrycktas liv.
074:020 T„nk p† f”rbundet;
ty i landets smygvr†r
finnes fullt upp av v†ldsn„sten.
074:021 L†t icke den f”rtryckte
vika tillbaka med blygd,
l†t den betryckte och den fattige
lova ditt namn.

074:022 St† upp, o Gud;
utf”r din sak.
Bet„nk huru du varder sm„dad
hela dagen av d†ren.
074:023 Gl”m icke bort
dina ov„nners rop,
dina motst†ndares larm,
som alltj„mt h”jes.
075:001 F”r s†ngm„staren; ˝F”rd„rva icke˝; en psalm, en s†ng av Asaf.

075:002 Vi tacka dig,
o Gud, vi tacka dig.
Ditt namn „r oss n„ra;
man f”rt„ljer dina under.

075:003 ˝Om jag „n bidar min tid,
s† d”mer jag dock r„tt.
075:004 Om „n jorden „r i uppl”sning med alla som bo d„rp†,
s† h†ller dock jag dess pelare stadiga.˝ Sela.

075:005 Jag s„ger till de ”vermodiga: ˝Varen icke ”vermodiga˝,
och till de ogudaktiga: ˝Upph”jen ej hornet.˝
075:006 Ja, upph”jen icke s† h”gt edert horn,
talen ej s† h†rdnackat vad fr„ckt „r.

075:007 Ty icke fr†n ”ster eller v„ster,
ej heller fr†n bergs”knen kommer hj„lpen;
075:008 nej, Gud „r den som d”mer;
den ene ”dmjukar han, den andre upph”jer han.

075:009 Ty en kalk „r i HERRENS hand,
den skummar av vin
och „r full av tillblandad dryck,
och han sk„nker i d„rav;
sannerligen, alla ogudaktiga p† jorden
m†ste dricka dess dr„gg i botten.

075:010 Men jag skall f”rkunna det evinnerligen,
jag skall lovsjunga Jakobs Gud.
075:011 Och de ogudaktigas alla horn skall jag f† hugga av;
men den r„ttf„rdiges horn skola varda upph”jda.
076:001 F”r s†ngm„staren, med str„ngaspel; en psalm, en s†ng av Asaf.

076:002 Gud „r k„nd i Juda,
i Israel „r hans namn stort;
076:003 i Salem vart hans hydda rest
och hans boning p† Sion.
076:004 D„r br”t han s”nder b†gens ljungeldar,
sk”ld och sv„rd och vad till kriget h”r. Sela.

076:005 Full av ljus och h„rlighet
g†r du fram ifr†n segerbytenas berg.
076:006 De stormodiga „ro avv„pnade,
de hava slumrat in och sova;
alla stridsm„nnen hava m†st l†ta h„nderna falla.
076:007 F”r din n„pst, du Jakobs Gud,
ligga domnade b†de man och h„st.

076:008 Du, du „r fruktansv„rd;
vem kan best† inf”r dig, n„r du vredgas?
076:009 Fr†n himmelen l„t du h”ra din dom;
d† f”rskr„cktes jorden och vart stilla,
076:010 d† n„r Gud stod upp till dom,
till att fr„lsa alla ”dmjuka p† jorden. Sela.

076:011 Ty m„nniskors vrede varder dig till pris;
du har vrede till ”vers att omgjorda dit med.
076:012 G”ren l”ften och infrien dem
†t HERREN, eder Gud;
alla de som „ro omkring honom
b„re fram sk„nker †t den Fruktansv„rde.
076:013 Ty han st„cker furstarnas ”vermod;
fruktansv„rd „r han f”r konungarna p† jorden.
077:001 F”r s†ngm„staren, till Jedutun; av Asaf; en psalm.

Back to Full Books