The Bible, in Swedish, both Testaments

Part 3 out of 47

048:010 Och Israels ”gon voro skumma av †lder, s† att han icke kunde se.
S† f”rde han dem d† fram till honom, och han kysste dem och tog
dem i famn.
048:011 Och Israel sade till Josef: ½Jag hade icke t„nkt att jag skulle
f† se ditt ansikte, men nu har Gud l†tit mig se till och med
avkomlingar av dig.½
048:012 Och Josef f”rde dem bort ifr†n hans kn„n och f”ll ned till
jorden p† sitt ansikte.
048:013 Sedan tog Josef dem b†da vid handen, Efraim i sin h”gra hand,
till v„nster framf”r Israel, och Manasse i sin v„nstra hand,
till h”ger framf”r Israel, och f”rde dem s† fram till honom.
048:014 Men Israel r„ckte ut sin h”gra hand och lade den p† Efraims
huvud, fast„n han var den yngre, och sin v„nstra hand p†
Manasses huvud; han lade allts† sina h„nder korsvis, ty Manasse
var den f”rstf”dde.
048:015 Och han v„lsignade Josef och sade: ½Den Gud inf”r vilken mina
f„der, Abraham och Isak, hava vandrat, den Gud som har varit min
herde fr†n min f”delse „nda till denna dag,
048:016 den „ngel som har f”rlossat mig fr†n allt ont, han v„lsigne
dessa barn; och m† de uppkallas efter mitt och mina f„ders,
Abrahams och Isaks, namn, och m† de f”r”ka sig och bliva talrika
p† jorden.½
048:017 Men n„r Josef s†g att hans fader lade sin h”gra hand p† Efraims
huvud, misshagade detta honom, och han fattade sin faders hand
och ville flytta den fr†n Efraims huvud p† Manasses huvud.
048:018 Och Josef sade till sin fader: ½Icke s†, min fader; denne „r den
f”rstf”dde, l„gg din h”gra hand p† hans huvud.½
048:019 Men hans fader ville icke; han sade: ½Jag vet det, min son, jag
vet det; ocks† av honom skall ett folk komma, ocks† han skall
bliva stor; men hans yngre broder skall dock bliva st”rre „n
han, och hans avkomma skall bliva ett talrikt folk.½
048:020 S† v„lsignade han dem p† den dagen och sade: ½Med ditt namn
skall Israel v„lsigna, s† att man skall s„ga: Gud g”re dig lik
Efraim och Manasse.½ S† satte han Efraim framf”r Manasse.

048:021 Och Israel sade till Josef: ½Se, jag d”r; men Gud skall vara med
eder och f”ra eder tillbaka till edra f„ders land.
048:022 Och ut”ver vad jag giver dina br”der giver jag dig en s„rskild
h”jdstr„cka som jag med mitt sv„rd och min
b†ge har tagit fr†n amor‚erna.½

049:001 Och Jakob kallade sina s”ner till sig och sade: F”rsamlen eder,
p† det att jag m† f”rkunna eder vad som skall h„nda eder i
kommande dagar:

049:002 Kommen tillhopa och h”ren, I Jakobs s”ner;
h”ren p† eder fader Israel.

049:003 Ruben, min f”rstf”dde „r du,
min kraft och min styrkas f”rstling,
fr„mst i myndighet och fr„mst i makt.
049:004 Du sjuder ”ver s†som vatten,
du skall icke bliva den fr„mste,
ty du besteg din faders l„ger;
d† gjorde du vad sk„ndligt var.
Ja, min b„dd besteg han!

049:005 Simeon och Levi „ro br”der;
deras vapen „ro v†ldets verktyg.
049:006 Min sj„l inl†te sig ej i deras r†d,
min „ra tage ingen del i deras samkv„m;
ty i sin vrede dr„pte de m„n,
och i sitt ”verd†d stympade de oxar.
049:007 F”rbannad vare deras vrede, som „r s† v†ldsam,
och deras grymhet, som „r s† h†rd!
Jag skall f”rstr” dem i Jakob,
jag skall f”rskingra dem i Israel.

049:008 Dig, Juda, dig skola dina br”der prisa;
din hand skall vara p† dina fienders nacke,
f”r dig skola din faders s”ner buga sig.
049:009 Ett ungt lejon „r Juda;
fr†n rivet byte har du dragit ditupp, min son.
Han har lagt sig ned, han vilar s†som ett lejon,
s†som en lejoninna -- vem v†gar oroa honom?
049:010 Spiran skall icke vika ifr†n Juda,
icke h„rskarstaven ifr†n hans f”tter,
till dess han kommer till Silo
och folken bliva honom h”rsamma.
049:011 Han binder vid vintr„det sin †sna,
vid „dla rankan sin †sninnas f†le.
Han tv†r sina kl„der i vin,
sin mantel i druvors blod.
049:012 Hans ”gon „ro dunkla av vin
och hans t„nder vita av mj”lk.

049:013 Sebulon skall bo vid havets strand,
vid stranden, d„r skeppen ligga;
sin sida skall han v„nda mot Sidon.

049:014 Isaskar „r en stark †sna,
som ligger i ro i sin inh„gnad.
049:015 Och han s†g att viloplatsen var god,
och att landet var ljuvligt;
d† b”jde han sin rygg under b”rdor
och blev en arbetspliktig tj„nare.

049:016 Dan skall skaffa r„tt †t sitt folk,
han s†v„l som n†gon av Israels stammar.
049:017 Dan skall vara en orm p† v„gen,
en huggorm p† stigen,
en som biter h„sten i foten,
s† att ryttaren faller bakl„nges av.
049:018 HERRE, jag bidar efter din fr„lsning!

049:019 Gad skall tr„ngas av skaror,
men sj„lv skall han tr„nga dem p† h„larna.

049:020 Fr†n Aser kommer fetma, honom till mat;
konungsliga l„ckerheter har han att giva.

049:021 Naftali „r en snabb hind;
han har sk”na ord att giva.

049:022 Ett ungt frukttr„d „r Josef,
ett ungt frukttr„d vid k„llan;
dess grenar n† upp ”ver muren.
049:023 B†gskyttar oroa honom,
de skjuta p† honom och ans„tta honom;
049:024 dock f”rbliver hans b†ge fast,
och hans h„nder och armar sp„nstiga,
genom dens h„nder, som „r den Starke i Jakob,
genom honom som „r herden, Israels klippa,
049:025 genom din faders Gud -- han skall hj„lpa dig.
genom den Allsm„ktige -- han skall v„lsigna dig
med v„lsignelser fr†n himmelen d„rovan,
v„lsignelser fr†n djupet som utbreder sig d„rnere,
v„lsignelser fr†n br”st och sk”te.
049:026 Din faders v„lsignelser n† h”gt,
h”gre „n mina f”rf„ders v„lsignelser,
de n† upp till de eviga h”jdernas h„rlighet.
De skola komma ”ver Josefs huvud,
”ver dens hj„ssa, som „r en furste bland sina br”der.

049:027 Benjamin „r en glupande ulv;
om morgonen f”rt„r han rov,
och om aftonen utskiftar han byte.½

049:028 Alla dessa „ro Israels stammar, tolv till antalet, och detta „r
vad deras fader talade till dem, n„r han v„lsignade dem; †t var
och en av dem gav han sin s„rskilda v„lsignelse.

049:029 Och han bj”d dem och sade till dem: ½Jag skall nu samlas till
mitt folk; begraven mig bredvid mina f„der, i grottan p† hetiten
Efrons †ker,
049:030 i den grotta som ligger p† †kern i Makpela, gent emot Mamre, i
Kanaans land, den †ker som Abraham k”pte till egen grav av
hetiten Efron,
049:031 d„r de hava begravit Abraham och hans hustru Sara, d„r de ock
hava begravit Isak och hans hustru Rebecka, och d„r jag sj„lv
har begravit Lea,
049:032 p† den †kern som j„mte grottan d„r k”ptes av Hets barn.½
049:033 N„r Jakob hade givit sina s”ner denna befallning, drog han sina
f”tter upp i s„ngen; och han gav upp andan och blev samlad till
sina f„der.

050:001 D† f”ll Josef ned ”ver sin faders ansikte och gr„t ”ver honom
och kysste honom.
050:002 Och Josef bj”d l„karna som han hade i sin tj„nst att de skulle
balsamera hans fader; och l„karna balsamerade Israel.
050:003 D„rtill †tgingo fyrtio dagar; s† m†nga dagar †tg† n„mligen f”r
balsamering. Och egyptierna begr„to honom i sjuttio dagar.

050:004 Men n„r gr†todagarna efter honom voro f”rbi, talade Josef till
Faraos husfolk och sade: ½Om jag har funnit n†d f”r edra ”gon,
s† framf”ren till Farao dessa mina ord:
050:005 Min fader har tagit en ed av mig och sagt: 'N„r jag „r d”d,
begrav mig d† i den grav som jag har l†tit gr„va †t mig i
Kanaans land.' S† l†t mig nu fara ditupp och begrava min fader;
sedan skall jag komma tillbaka igen.½
050:006 Farao svarade: ½Far ditupp och begrav din fader, efter den ed
som han har tagit av dig.½
050:007 D† for Josef upp f”r att begrava sin fader, och med honom foro
alla Faraos tj„nare, de „ldste i hans hus och alla de „ldste i
Egyptens land,
050:008 d„rtill allt Josefs husfolk och hans br”der och hans faders
husfolk; allenast sina kvinnor och barn, och sina f†r och
f„kreatur l„mnade de kvar i landet Gosen.
050:009 Och med honom foro ditupp b†de vagnar och ryttare; och det var
en mycket stor skara.
050:010 N„r de nu kommo till Goren-Haatad, p† andra sidan Jordan, h”llo
de d„r en mycket stor och h”gtidlig d”dsklagan, och han
anst„llde en sorgefest efter sin fader i sju dagar.
050:011 Och n„r landets inbyggare, kanan‚erna, s†go sorgefesten i
Goren-Haatad, sade de: ½Det „r en h”gtidlig
sorgefest som egyptierna h„r
h†lla.½ D„rav fick st„llet namnet Abel-Misraim; det ligger p†
andra sidan Jordan.

050:012 Och hans s”ner gjorde med honom s†som han hade bjudit dem:
050:013 hans s”ner f”rde honom till Kanaans land och begrovo honom i
grottan p† †kern i Makpela, den †ker som Abraham hade k”pt till
egen grav av hetiten Efron, gent emot Mamre.
050:014 Och sedan Josef hade begravit sin fader, v„nde han tillbaka till
Egypten med sina br”der och alla dem som hade farit upp med
honom f”r att begrava hans fader.

050:015 Men n„r Josefs br”der s†go att deras fader var d”d, t„nkte de:
½Kanh„nda skall Josef nu bliva h„tsk mot oss och vederg„lla oss
allt det onda som vi hava gjort mot honom.½
050:016 D„rf”r s„nde de bud till Josef och l„to s„ga: ½Din fader bj”d
oss s† f”re sin d”d:
050:017 'S† skolen I s„ga till Josef: K„re, f”rl†t dina br”der vad de
hava brutit och syndat, i det att de hava handlat s† illa mot
dig.' F”rl†t allts† nu din faders Guds tj„nare vad de hava
brutit.½ Och Josef gr„t, n„r de l„to s„ga detta till honom.
050:018 Sedan kommo ock hans br”der sj„lva och f”llo ned f”r honom och
sade: ½Se, vi vilja vara tj„nare †t dig.½
050:019 Men Josef sade till dem: ½Frukten icke. H†llen I d† mig f”r
Gud?
050:020 I t„nkten ont mot mig, men Gud har t„nkt det till godo, f”r att
l†ta det ske, som nu har skett, och s† beh†lla mycket folk vid
liv.
050:021 Frukten d„rf”r nu icke; jag skall f”rs”rja eder och edra kvinnor
och barn.½ Och han tr”stade dem och talade v„nligt med dem.

050:022 Och Josef bodde kvar i Egypten med sin faders hus; och Josef
blev ett hundra tio †r gammal.
050:023 Och Josef fick se Efraims barn till tredje led; ocks† av Makir,
Manasses son, f”ddes barn i Josefs sk”te.
050:024 Och Josef sade till sina br”der: ½Jag d”r, men Gud skall
f”rvisso se till eder, och f”ra eder upp fr†n detta land till
det land som han med ed har lovat †t Abraham, Isak och Jakob.½
050:025 Och Josef tog en ed av Israels barn och sade: ½N„r nu Gud ser
till eder, f”ren d† mina ben h„rifr†n.½
050:026 Och Josef dog, n„r han var ett hundra tio †r gammal. Och man
balsamerade honom, och han lades i en kista, i Egypten.

Book 02 Andra Mosebok (Exodus) (2 Mos.)

001:001 Och dessa „ro namnen p† Israels s”ner, som kommo till Egypten;
med Jakob kommo de, var och en med sitt hus:
001:002 Ruben, Simeon, Levi och Juda,
001:003 Isaskar, Sebulon och Benjamin,
001:004 Dan och Naftali, Gad och Aser.
001:005 Tillsammans utgjorde de som hade utg†tt fr†n Jakobs l„nd sjuttio
personer; men Josef var redan f”rut i Egypten.
001:006 Och Josef dog och alla hans br”der och hela det sl„ktet.
001:007 Men Israels barn voro fruktsamma och v„xte till och f”r”kade sig
och blevo ”verm†ttan talrika, s† att landet blev uppfyllt av
dem.

001:008 D† uppstod en ny konung ”ver Egypten, en som icke visste av
Josef.
001:009 Och denne sade till sitt folk: ½Se, Israels barns folk „r oss
f”r stort och m„ktigt.
001:010 V„lan, l†t oss d† g† klokt till v„ga med dem; eljest kunde de
„nnu mer f”r”ka sig; och om ett krig komme p†, kunde de f”rena
sig med v†ra fiender och begynna krig mot oss och sedan draga
bort ur landet.½
001:011 Allts† satte man arbetsfogdar ”ver dem och f”rtryckte dem med
tr„larbeten. Och de m†ste bygga †t Farao f”rr†dsst„der, Pitom
och Raamses.
001:012 Men ju mer man f”rtryckte dem, dess mer f”r”kade de sig, och
dess mer utbredde de sig, s† att man begynte gruva sig f”r
Israels barn.
001:013 D„rf”r p†lade egyptierna Israels barn ytterligare tv†ngsarbeten
001:014 och f”rbittrade deras liv med h†rt arbete p† murbruk och tegel
och med alla slags arbeten p† marken korteligen, med
tv†ngsarbeten av alla slag, som de l„to dem utf”ra

001:015 Och konungen i Egypten talade till de hebreiska kvinnor -- den
ena hette Sifra, den andra Pua -- som hj„lpte barnaf”derskorna,
001:016 han sade: ½N„r I f”rl”sen de hebreiska kvinnorna, s† sen efter,
d† de f”da: om det „r ett gossebarn, s† d”den det; „r det ett
flickebarn, s† m† det leva.½
001:017 Men hj„lpkvinnorna fruktade Gud och gjorde icke s†som konungen i
Egypten hade sagt till dem, utan l„to barnen leva.
001:018 D† kallade konungen i Egypten hj„lpkvinnorna till sig och sade
till dem: ½Varf”r g”ren I s† och l†ten barnen leva?½
001:019 Hj„lpkvinnorna svarade Farao: ½De hebreiska kvinnorna „ro icke
s†som de egyptiska. De „ro kraftigare; f”rr„n hj„lpkvinnan
kommer till dem, hava de f”tt.½
001:020 Och Gud l„t det g† v„l f”r hj„lpkvinnorna; och folket f”r”kade
sig och blev mycket talrikt.
001:021 Eftersom hj„lpkvinnorna fruktade Gud, l„t han deras hus
f”rkovras.
001:022 D† bj”d Farao allt sitt folk och sade: ½Alla nyf”dda gossebarn-
skolen I kasta i Nilfloden, men all flickebarn m†n I l†ta leva.½
002:001 Och en man av Levis hus gick †stad och tog till hustru Levis
dotter.
002:002 Och hustrun blev havande och f”dde en son. Och hon s†g att det
var ett vackert barn och dolde honom i tre m†nader.
002:003 Men n„r hon icke l„ngre kunde d”lja honom, tog hon en kista av
r”r, bestr”k den med jordbeck och tj„ra och lade barnet d„ri och
satte den s† i vassen vid stranden av Nilfloden.
002:004 Och hans syster st„llde sig ett stycke d„rifr†n, f”r att se huru
det skulle g† med honom.

002:005 Och Faraos dotter kom ned till floden f”r att bada, och hennes
t„rnor gingo utmed floden. N„r hon nu fick se kistan i vassen,
s„nde hon sin tj„narinna dit och l„t h„mta den till sig.
002:006 Och n„r hon ”ppnade den, fick hon se barnet och s†g att det var
en gosse, och han gr„t. D† ”mkade hon sig ”ver honom och sade:
½Detta „r ett av de hebreiska barnen.½
002:007 Men hans syster fr†gade Faraos dotter: ½Vill du att jag skall g†
och kalla hit till dig en hebreisk amma som kan amma upp barnet
†t dig?½
002:008 Faraos dotter svarade henne: ½Ja, g†.½ D† gick flickan och
kallade dit barnets moder.
002:009 Och Faraos dotter sade till henne: ½Tag detta barn med dig, och
amma upp det †t mig, s† vill jag giva dig l”n d„rf”r.½ Och
kvinnan tog barnet och ammade upp det.
002:010 N„r sedan gossen hade vuxit upp; f”rde hon honom till Faraos
dotter, och denna upptog honom s†som sin son och gav honom
namnet Mose, ½ty½, sade hon, ½ur vattnet har
jag dragit upp honom½.

002:011 P† den tiden h„nde sig att Mose, sedan han hade blivit stor,
gick ut till sina br”der och s†g p† deras tr„larbete. Och han
fick se att en egyptisk man slog en hebreisk man, en av hans
br”der.
002:012 d† v„nde han sig †t alla sidor, och n„r han s†g att ingen annan
m„nniska fanns d„r, slog han ihj„l egyptiern och g”mde honom i
sanden.
002:013 Dagen d„refter gick han †ter ut och fick d† se tv† hebreiska m„n
tr„ta med varandra. D† sade han till den som gjorde or„tt:
½Skall du sl† din landsman?½
002:014 Han svarade: ½Vem har satt dig till h”vding och domare ”ver oss?
Vill du dr„pa mig, s†som du dr„pte egyptiern?½ D† blev Mose
f”rskr„ckt och t„nkte: ½S† har d† saken blivit k„nd.½
002:015 Ocks† fick Farao h”ra om denna sak och ville dr„pa Mose. Men
Mose flydde bort undan Farao; och han stannade i Midjans land;
d„r satte han sig vid en brunn.

002:016 Och pr„sten i Midjan hade sju d”ttrar. Dessa kommo nu f”r att
h„mta upp vatten och skulle fylla hoarna f”r att vattna sin
faders f†r.
002:017 D† kommo herdarna och ville driva bort dem; men Mose stod upp
och hj„lpte dem och vattnade deras f†r.
002:018 N„r de sedan kommo hem till sin fader Reguel, sade han: ½Varf”r
kommen I s† snart hem i dag?½
002:019 De svarade: ½En egyptisk man hj„lpte oss mot herdarna; d„rtill
h„mtade han upp vatten †t oss och vattnade f†ren.½
002:020 D† sade han till sina d”ttrar: ½Var „r han d†? Varf”r l„ten I
mannen bliva kvar d„r? Inbjuden honom att komma och „ta med
oss½.
002:021 Och Mose besl”t sig f”r att stanna hos mannen, och denne gav †t
Mose sin dotter Sippora till hustru.
002:022 Hon f”dde en son, och han gav honom namnet Gersom, ½ty½, sade
han, ½jag „r en fr„mling i ett land som icke „r mitt½.

002:023 S† f”rfl”t en l†ng tid, och d„runder dog konungen i Egypten.
Men Israels barn suckade ”ver sin tr„ldom och klagade; och deras
rop ”ver tr„ldomen steg upp till Gud.
002:024 Och Gud h”rde deras j„mmer, och Gud t„nkte p† sitt f”rbund med
Abraham, Isak och Jakob.
002:025 Och Gud s†g till Israels barn, och Gud l„t sig v†rda om dem.

003:001 Och Mose vaktade f†ren †t sin sv„rfader Jetro, pr„sten i
Midjan. Och han drev en g†ng f†ren bortom ”knen och kom s† till
Guds berg Horeb.
003:002 D„r uppenbarade sig HERRENS „ngel f”r honom i en eldsl†ga som
slog upp ur en buske. Han s†g att busken brann av elden, och att
busken dock icke blev f”rt„rd.
003:003 D† t„nkte Mose: ½Jag vill g† ditbort och betrakta den underbara
synen och se varf”r busken icke brinner upp.½
003:004 N„r d† HERREN s†g att han gick †stad f”r att se, ropade Gud till
honom ur busken och sade: ½Mose! Mose!½ Han svarade: ½H„r „r
jag.½
003:005 D† sade han: ½Tr„d icke hit; drag dina skor av dina f”tter, ty
platsen d„r du st†r „r helig mark.½
003:006 Och han sade ytterligare: ½Jag „r din faders Gud, Abrahams Gud,
Isaks Gud och Jakobs Gud.½ D† skylde Mose sitt ansikte, ty han
fruktade f”r att se p† Gud.
003:007 Och HERREN sade: ½Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i
Egypten, och jag har h”rt huru de ropa ”ver sina pl†gare; jag
vet vad de m†ste lida.
003:008 D„rf”r har jag stigit ned f”r att r„dda dem ur egyptiernas v†ld
och f”ra dem fr†n det landet upp till ett gott och rymligt land,
ett land som flyter av mj”lk och honung, det land d„r kanan‚er,
hetiter, amor‚er, periss‚er, hiv‚er och jebus‚er bo.
003:009 F”rdenskull, eftersom Israels barns rop har kommit till mig, och
jag d„rj„mte har sett huru egyptierna f”rtrycka dem,
003:010 d„rf”r m† du nu g† †stad, jag vill s„nda dig till Farao; och du
skall f”ra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten½
003:011 Men Mose sade till Gud: ½Vem „r jag, att jag skulle g† till
Farao, och att jag skulle f”ra Israels barn ut ur Egypten?½
003:012 Han svarade: ½Jag vill vara med dig. Och detta skall f”r dig
vara tecknet p† att det „r jag som har s„nt dig: n„r du har f”rt
folket ut ur Egypten, skolen I h†lla gudstj„nst p† detta berg.½
003:013 D† sade Mose till Gud: ½N„r jag nu kommer till Israels barn och
s„ger till dem: 'Edra f„ders Gud har s„nt mig till eder', och de
fr†ga mig; 'Vad „r hans namn?', vad skall jag d† svara dem?½
003:014 Gud sade till Mose: ½Jag „r den jag „r.½ Och han sade vidare:
½S† skall du s„ga till Israels barn: 'Jag „r' har s„nt mig
till eder.
003:015 Och Gud sade ytterligare till Mose: ½S† skall du s„ga till
Israels barn: HERREN, edra f„ders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud
och Jakobs Gud, har s„nt mig till eder. Detta skall vara mitt
namn evinnerligen, och s† skall man n„mna mig fr†n sl„kte till
sl„kte.
003:016 G† nu †stad och f”rsamla de „ldste i Israel, och s„g till dem:
HERREN, edra f„ders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har
uppenbarat sig f”r mig, och han har sagt: 'Jag har sett till
eder och har sett det som vederfares eder Egypten;
003:017 d„rf”r „r nu mitt ord: jag vill f”ra eder bort ifr†n betrycket i
Egypten upp till kanan‚ernas, hetiternas, amor‚ernas,
periss‚ernas, hiv‚ernas och jebus‚ernas land, ett land som
flyter av mj”lk och honung.'
003:018 Och de skola lyssna till dina ord; och du skall tillika med de
„ldste i Israel g† till konungen i Egypten, och I skolen s„ga
till honom: HERREN, hebr‚ernas Gud, har visat sig f”r oss, s†
l†t oss nu g† tre dagsresor in i ”knen och offra †t HERREN, v†r
Gud.'
003:019 Dock vet jag att konungen i Egypten icke skall tillst„dja eder
att g†, icke ens n„r han f†r k„nna min starka hand.
003:020 Men jag skall r„cka ut min hand och sl† Egypten med alla slags
under, som jag vill g”ra d„r; sedan skall han sl„ppa eder.
003:021 Och jag vill l†ta detta folk finna n†d f”r egyptiernas ”gon, s†
att I, n„r I dragen bort, icke skolen draga bort med tomma
h„nder;
003:022 utan var kvinna skall av sin grannkvinna och av den fr„mmande
kvinna som bor i hennes hus beg„ra klenoder av silver och guld,
s† ock kl„der. Dessa skolen I s„tta p† edra s”ner och
d”ttrar. S† skolen I taga byte fr†n egyptierna.½

004:001 Mose svarade och sade: ½Men om de nu icke tro mig eller lyssna
till mina ord, utan s„ga: 'HERREN har icke uppenbarat sig f”r
dig'?½
004:002 D† sade HERREN till honom: ½Vad „r det du har i din hand?½
004:003 Han svarade: ½En stav.½ Han sade: ½Kasta den p† marken.½ N„r han
d† kastade den p† marken, f”rvandlades den till en orm; och Mose
flydde f”r honom.
004:004 Men HERREN sade till Mose: ½R„ck ut din hand och tag honom i
stj„rten.½ D† r„ckte han ut sin hand och grep honom; och han
f”rvandlades †ter till en stav i hans hand.
004:005 Och HERREN sade: ½S† skola de. tro att HERREN, deras f„ders
Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig
f”r dig.
004:006 Och HERREN sade ytterligare till honom: ½Stick din hand i
barmen.½ Och han stack sin hand i barmen. N„r han sedan drog ut
den, se, d† var handen vit s†som sn” av spet„lska.
004:007 ter sade han. ½Stick din hand tillbaka i barmen.½ Och han stack
sin hand tillbaka i barmen. N„r han sedan drog ut den igen ur
barmen, se, d† var den †ter lik hans ”vriga kropp.
004:008 Och HERREN sade: ½Om de icke vilja tro dig eller akta p† det
f”rsta tecknet, s† m†ste de tro det andra tecknet.
004:009 Men om de icke ens tro dessa tv† tecken eller lyssna till dina
ord, s† tag av Nilflodens vatten och gjut ut det p† torra
landet, s† skall vattnet, som du har tagit ur floden, f”rvandlas
till blod p† torra landet.½

004:010 D† sade Mose till HERREN: ½Ack I Herre, jag „r ingen talf”r man;
jag har icke varit det f”rut, och jag „r det icke heller nu,
sedan du har talat till din tj„nare, ty jag har ett tr”gt
m†lf”re och en tr”g tunga.
004:011 HERREN sade till honom: ½Vem har givit m„nniskan munnen, eller
vem g”r henne stum eller d”v, seende eller blind? Žr det icke
jag, HERREN?
004:012 S† g† nu †stad, jag skall vara med din mun och l„ra dig vad du
skall tala.½
004:013 Men han sade: ½Ack Herre, s„nd ditt budskap med vilken annan du
vill.½
004:014 D† uppt„ndes HERRENS vrede mot Mose, och han sade: ½Har du icke
din broder Aron, leviten? Jag vet att han „r en man som kan
tala. Och han g†r nu †stad f”r att m”ta dig, och n„r han f†r se
dig, skall han gl„djas i sitt hj„rta.
004:015 Och du skall tala till honom och l„gga orden i hans mun; och jag
skall vara med din mun och med hans mun, och jag skall l„ra eder
vad I skolen g”ra.
004:016 Och han skall tala f”r dig till folket; allts† skall han vara
f”r dig s†som mun, och du skall vara f”r honom s†som en gud.
004:017 Och du skall taga i din hand denna stav, med vilken du skall
g”ra dina tecken.½

004:018 D„refter v„nde Mose tillbaka till sin sv„rfader Jeter och sade
till honom: ½L†t mig v„nda tillbaka till mina br”der i Egypten,
f”r att se om de „nnu leva.½ Jetro sade till Mose: ½G† i frid.½
004:019 Och HERREN sade till Mose i Midjan: ½V„nd tillbaka till Egypten,
ty alla de m„n „ro d”da, som stodo efter ditt liv.½
004:020 D† tog Mose sin hustru och sina s”ner och satte dem p† sin †sna
och for tillbaka till Egyptens land; och Mose tog Guds stav i
sin hand.

004:021 Och HERREN sade till Mose: ½N„r du nu v„nder tillbaka till
Egypten s† se till, att du inf”r Farao g”r alla de under som jag
har givit dig makt att g”ra. Men jag skall f”rstocka hans
hj„rta, s† att han icke sl„pper folket.
004:022 Och d† skall du s„ga till Farao: S† s„ger HERREN: Israel „r min
f”rstf”dde son,
004:023 och jag har sagt till dig: 'Sl„pp min son, s† att han kan h†lla
gudstj„nst †t mig.' Men du har icke velat sl„ppa honom. D„rf”r
skall jag nu dr„pa din f”rstf”dde son.

004:024 Och under resan h„nde sig att HERREN p† ett vilost„lle kom emot
honom och ville d”da honom.
004:025 D† tog Sippora en skarp sten och skar bort f”rhuden p† sin son
och ber”rde honom d„rmed nedtill och sade: ½Du „r mig en
blodsbrudgum.½
004:026 S† l„t han honom vara. D† sade hon †ter: ½Ja, en blodsbrudgum
till omsk„relse.½

004:027 Och HERREN sade till Aron: ½G† †stad och m”t Mose i ”knen.½ D†
gick han †stad och tr„ffade honom p† Guds berg; och han kysste
honom.
004:028 Och Mose ber„ttade f”r Aron allt vad HERREN hade talat, n„r han
s„nde honom, och om alla de tecken som han hade bjudit honom att
g”ra.
004:029 Sedan gingo Mose och Aron †stad och f”rsamlade alla Israels
barns „ldste.
004:030 Och Aron omtalade allt vad HERREN hade talat till Mose; och han
gjorde tecknen inf”r folkets ”gon.
004:031 D† trodde folket; och n„r de h”rde att HERREN hade sett till
Israels barn, och att han hade sett deras betryck, b”jde de sig
ned och tillb†do.
005:001 D„refter kommo Mose och Aron och sade till Farao: ½S† s„ger
HERREN, Israels Gud: Sl„pp mitt folk, s† att de kunna h†lla
h”gtid †t mig i ”knen.½
005:002 Men Farao svarade: ½Vem „r HERREN, eftersom jag p† hans
befallning skulle sl„ppa Israel? Jag vet icke av HERREN och vill
ej heller sl„ppa Israel.½
005:003 D† sade de: ½Hebr‚ernas Gud har visat sig f”r oss. S† l†t oss nu
g† tre dagsresor in i ”knen och offra †t HERREN, v†r Gud, f”r
att han icke m† komma ”ver oss med pest eller med sv„rd.½
005:004 Men konungen i Egypten svarade dem: ½Mose och Aron, varf”r
dragen I folket ifr†n dess arbete? G†n bort till edra
dagsverken.
005:005 Ytterligare sade Farao: ½Folket „r ju redan alltf”r talrikt i
landet, och likv„l viljen I skaffa dem frihet ifr†n deras
dagsverken!½

005:006 D„refter bj”d Farao samma dag fogdarna och tillsyningsm„nnen
”ver folket och sade:
005:007 ½I skolen icke vidare s†som f”rut giva folket halm till att g”ra
tegel. L†ten dem sj„lva g† och skaffa sig halm.
005:008 Men samma antal tegel som de f”rut hava gjort skolen I „nd†
†l„gga dem, utan n†got avdrag; ty de „ro lata, d„rf”r ropa de
och s„ga: 'L†t oss g† och offra †t v†r Gud.'
005:009 Man m†ste l„gga tungt arbete p† dessa m„nniskor, s† att de
d„rigenom f† n†got att g”ra och icke akta p† l”gnaktigt tal.½
005:010 D† gingo fogdarna och tillsyningsm„nnen ”ver folket ut och sade
till folket: ½S† s„ger Farao: Jag vill icke l„ngre giva eder
halm.
005:011 G†n sj„lva och skaffen eder halm, var I kunnen finna s†dan; men
i edert arbete skall intet avdrag g”ras.½
005:012 D† spridde sig folket ”ver hela Egyptens land och samlade str†
f”r att bruka det s†som halm.
005:013 Och fogdarna drevo p† dem och sade: ½Fullg”ren edert arbete, var
dag det f”r den dagen best„mda, likasom n„r man gav eder halm.½
005:014 Och Israels barns tillsyningsm„n, de som Faraos fogdar hade satt
”ver dem, fingo uppb„ra hugg och slag, och man sade till dem:
½Varf”r haven I icke s†som f”rut fullgjort edert f”relagda
dagsverke i tegel, varken i g†r eller i dag?½
005:015 D† kommo Israels barns tillsyningsm„n och ropade till Farao och
sade: ½Varf”r g”r du s† mot dina tj„nare?
005:016 Ingen halm giver man †t dina tj„nare, och likv„l s„ger man till
oss: 'Skaffen fram tegel.' Och se, dina tj„nare f† nu uppb„ra
hugg och slag, fast„n skulden ligger hos ditt eget folk.½
005:017 Men han svarade: ½I „ren lata, ja lata „ren I. D„rf”r s„gen I:
'L†t oss g† och offra †t HERREN.'
005:018 Nej, g†n i st„llet till edert arbete. Halm skall man icke giva
eder, men det best„mda antalet tegel m†sten I „nd† l„mna.½

005:019 D† m„rkte Israels barns tillsyningsm„n att det var illa st„llt
f”r dem, eftersom de hade f†tt det svaret att de icke skulle f†
n†got avdrag i det antal tegel, som de skulle l„mna f”r var dag.
005:020 Och n„r de kommo ut ifr†n Farao, tr„ffade de Mose och Aron, som
stodo d„r f”r att m”ta dem;
005:021 och de sade till dem: ½M† HERREN hems”ka eder och d”ma eder,
eftersom I haven gjort oss f”rhatliga f”r Farao och hans tj„nare
och satt dem sv„rdet i hand till att dr„pa oss.
005:022 D† v„nde sig Mose †ter till HERREN och sade: ½Herre, varf”r har
du gjort s† illa mot detta folk? Varf”r har du s„nt mig?
005:023 Allt ifr†n den tid d† jag gick till Farao f”r att tala i ditt
namn har han ju gjort illa mot detta folk, och du har ingalunda
r„ddat ditt folk.
006:001 Men HERREN sade till Mose: ½Nu skall du f† se vad jag skall g”ra
med Farao; ty genom min starka hand skall han n”dgas sl„ppa dem,
ja, han skall genom min starka hand n”dgas driva dem ut ur sitt
land.½
006:002 Och Gud talade till Mose och sade till honom: ½Jag „r HERREN.
006:003 F”r Abraham, Isak och Jakob uppenbarade jag mig s†som 'Gud den
Allsm„ktige', men under mitt namn 'HERREN' var jag icke k„nd av
dem.
006:004 Och jag uppr„ttade ett f”rbund med dem och lovade att giva dem
Kanaans land, det land d„r de bodde s†som fr„mlingar.
006:005 Och nu har jag h”rt Israels barns j„mmer ”ver att egyptierna
h†lla dem i tr„ldom, och jag har kommit ih†g mitt f”rbund.
006:006 S„g d„rf”r till Israels barn: 'Jag „r HERREN, och jag skall f”ra
eder ut fr†n tr„larbetet hos egyptierna och r„dda eder fr†n
tr„ldomen under dem, och jag skall f”rlossa eder med utr„ckt arm
och genom stora straffdomar.
006:007 Och jag skall taga eder till mitt folk och vara eder Gud; och I
skolen f”rnimma att jag „r HERREN eder Gud, han som f”r eder ut
fr†n tr„larbetet hos egyptierna.
006:008 Och jag skall f”ra eder till det land som jag med upplyft hand
har lovat giva †t Abraham, Isak och Jakob; det skall jag giva
eder till besittning. Jag „r HERREN.'½
006:009 Detta allt sade Mose till Israels barn, men de h”rde icke p†
Mose, av ot†lighet och f”r det h†rda arbetets skull.

006:010 D„refter talade HERREN till Mose och sade:
006:011 ½G† och tala med Farao, konungen i Egypten, att han sl„pper
Israels barn ut ur sitt land.½
006:012 Men Mose talade inf”r HERREN och sade: ½Israels barn h”ra ju
icke p† mig; huru skulle d† Farao vilja h”ra mig -- mig som har
oomskurna l„ppar?½
006:013 Men HERREN talade till Mose och Aron och gav dem befallning till
Israels barn och till Farao, konungen i Egypten, om att Israels
barn skulle f”ras ut ur Egyptens land.

006:014 Dessa voro huvudm„nnen f”r deras familjer.

Rubens, Israels f”rstf”ddes, s”ner voro Hanok och Pallu, Hesron
och Karmi. Dessa voro Rubens sl„kter.

006:015 Simeons s”ner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul,
den kananeiska kvinnans son. Dessa voro Simeons sl„kter.

006:016 Och dessa voro namnen p† Levis s”ner, efter deras „ttf”ljd:
Gerson, Kehat och Merari. Och Levi blev ett hundra trettiosju †r
gammal.
006:017 Gersons s”ner voro Libni och Simei, efter deras sl„kter.
006:018 Kehats s”ner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Och Kehat
blev ett hundra trettiotre †r gammal.
006:019 Meraris s”ner voro Maheli och Musi. Dessa voro leviternas
sl„kter, efter deras „ttf”ljd.
006:020 Men Amram tog sin faders syster Jokebed till hustru, och hon
f”dde †t honom Aron och Mose. Och Amram blev ett hundra
trettiosju †r gammal.
006:021 Jishars s”ner voro Kora, Nefeg och Sikri.
006:022 Ussiels s”ner voro Misael, Elsafan och Sitri.
006:023 Och Aron tog till hustru Eliseba, Amminadabs dotter, Nahesons
syster, och hon f”dde †t honom Nadab och Abihu, Eleasar och
Itamar.
006:024 Koras s”ner voro Assir, Elkana och Abiasaf. Dessa voro
koraiternas sl„kter.
006:025 Och Eleasar, Arons son, tog en av Putiels d”ttrar till hustru,
och hon f”dde †t honom Pinehas. Dessa voro huvudm„nnen f”r
leviternas familjer, efter deras sl„kter.
006:026 S† f”rh”ll det sig med Aron och Mose, dem till vilka HERREN
sade: ½F”ren Israels barn ut ur Egyptens land, efter deras
h„rskaror.
006:027 Det var dessa som talade med Farao, konungen i Egypten, om att
de skulle f”ra Israels barn ut ur Egypten. S† f”rh”ll det sig
med Mose och Aron,
006:028 Och n„r HERREN talade till Mose i Egyptens land,
006:029 talade han s† till Mose: ½Jag „r HERREN. Tala till Farao,
konungen i Egypten, allt vad jag talar till dig.½
006:030 Men Mose sade inf”r HERREN: ½Se, jag har oomskurna l„ppar; huru
skulle d† Farao vilja h”ra p† mig?½
007:001 Men HERREN sade till Mose: ½Se, jag har satt dig att vara s†som
en gud f”r Farao, och din broder Aron skall vara din profet.
007:002 Du skall tala allt vad jag bjuder dig; sedan skall din broder
Aron tala med Farao om att han m†ste sl„ppa Israels barn ut ur
sitt land.
007:003 Men jag skall f”rh„rda Faraos hj„rta och skall g”ra m†nga tecken
och under i Egyptens land.
007:004 Farao skall icke h”ra p† eder; men jag skall l„gga min hand p†
Egypten och skall f”ra mina h„rskaror, mitt folk, Israels barn,
ut ur Egyptens land, genom stora straffdomar.
007:005 Och egyptierna skola f”rnimma att jag „r HERREN, n„r jag r„cker
ut min hand ”ver Egypten och f”r Israels barn ut fr†n dem.½

007:006 Och Mose och Aron gjorde s†; de gjorde s†som HERREN hade bjudit
dem.
007:007 Men Mose var †ttio †r gammal och Aron †ttiotre †r gammal, n„r de
talade med Farao.

007:008 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
007:009 ½N„r Farao talar till eder och s„ger: 'L†ten oss se n†got
under', d† skall du s„ga till Aron: 'Tag din stav och kasta den
inf”r Farao', s† skall den bliva en stor orm.½
007:010 D† gingo Mose och Aron till Farao och gjorde s†som HERREN hade
bjudit. Aron kastade sin stav inf”r Farao och hans tj„nare, och
den blev en stor orm.
007:011 D† kallade ocks† Farao till sig sina vise och trollkarlar; och
dessa, de egyptiska sp†m„nnen, gjorde ock detsamma genom sina
hemliga konster:
007:012 de kastade var och en sin stav, och dessa blevo stora ormar. Men
Arons stav uppslukade deras stavar.
007:013 Dock f”rblev Faraos hj„rta f”rstockat, och han h”rde icke p†
dem, s†som HERREN hade sagt.

007:014 D„refter sade HERREN till Mose: ½Faraos hj„rta „r tillslutet,
han vill icke sl„ppa folket.
007:015 G† till Farao i morgon bittida -- han g†r n„mligen d† ut till
vattnet -- och st„ll dig i hans v„g, p† stranden av
Nilfloden. Och tag i din hand staven som f”rvandlades till en
orm.
007:016 Och s„g till honom: HERREN, hebr‚ernas Gud, s„nde mig till dig
och l„t s„ga dig: 'Sl„pp mitt folk, s† att de kunna h†lla
gudstj„nst †t mig i ”knen.' Men se, du har hitintills icke velat
h”ra.
007:017 D„rf”r s„ger nu HERREN s†: 'H„rav skall du f”rnimma att jag „r
HERREN: se, med staven som jag h†ller i min hand vill jag sl† p†
vattnet i Nilfloden, och d† skall det f”rvandlas till blod.
007:018 Och fiskarna i floden skola d”, och floden skall bliva
stinkande, s† att egyptierna skola v„mjas vid att dricka vatten
ifr†n floden.'½
007:019 Och HERREN sade till Mose: ½S„g till Aron: Tag din stav, och
r„ck ut din hand ”ver egyptiernas vatten, ”ver deras str”mmar,
kanaler och sj”ar och alla andra vattensamlingar, s† skola de
bliva blod; ”ver hela Egyptens land skall vara blod, b†de i
tr„k„rl och i stenk„rl.½
007:020 Och Mose och Aron gjorde s†som HERREN hade bjudit. Han lyfte upp
staven och slog vattnet i Nilfloden inf”r Faraos och hans
tj„nares ”gon; d† f”rvandlades allt vatten floden till blod.
007:021 Och fiskarna i floden dogo, och floden blev stinkande, s† att
egyptierna icke kunde dricka vatten ifr†n floden; och blodet var
”ver hela Egyptens land.
007:022 Men de egyptiska sp†m„nnen gjorde detsamma genom sina hemliga
konster. S† f”rblev Faraos hj„rta f”rstockat, och han h”rde icke
p† dem, s†som HERREN hade sagt.
007:023 Och Farao v„nde om och gick hem och aktade icke heller p† detta.
007:024 Men i hela Egypten gr„vde man runt omkring Nilfloden efter
vatten till att dricka; ty vattnet i floden kunde man icke
dricka.
007:025 Och s† f”rgingo sju dagar efter det att HERREN hade slagit
Nilfloden.
008:001 D„refter sade HERREN till Mose: ½G† till Farao och s„g till
honom: S† s„ger HERREN: Sl„pp mitt folk, s† att de kunna h†lla
gudstj„nst †t mig.
008:002 Men om du icke vill sl„ppa dem, se, d† skall jag hems”ka hela
ditt land med paddor.
008:003 Nilfloden skall frambringa ett vimmel av paddor, och de skola
stiga upp och komma in i ditt hus och i din sovkammare och upp i
din s„ng, och in i dina tj„nares hus och bland ditt folk, och i
dina bakugnar och baktr†g.
008:004 Ja, p† dig sj„lv och ditt folk och alla dina tj„nare skola
paddorna stiga upp.½
008:005 Och HERREN sade till Mose: ½S„g till Aron: R„ck ut din hand med
din stav ”ver str”mmarna, kanalerna och sj”arna, och l†t s†
paddor stiga upp ”ver Egyptens land.½
008:006 D† r„ckte Aron ut sin hand ”ver Egyptens vatten, och paddor
stego upp och ”vert„ckte Egyptens land.
008:007 Men sp†m„nnen gjorde detsamma genom sina hemliga konster och
l„to paddor stiga upp ”ver Egyptens land.

008:008 D† kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: ½Bedjen till
HERREN, att han tager bort paddorna fr†n mig och mitt folk, s†
skall jag sl„ppa folket, s† att de kunna offra †t HERREN.½
008:009 Mose sade till Farao: ½Dig vare tillstatt att f”rel„gga mig en
tid inom vilken jag, genom att bedja f”r dig och dina tj„nare
och ditt folk, skall skaffa bort paddorna fr†n dig och dina hus,
s† att de finnas kvar allenast i Nilfloden.
008:010 Han svarade: ½Till i morgon.½ D† sade han: ½M† det ske s†som du
har sagt, s† att du f†r f”rnimma att ingen „r s†som HERREN, v†r
Gud.
008:011 Paddorna skola vika bort ifr†n dig och dina hus och ifr†n dina
tj„nare och ditt folk och skola finnas kvar allenast i
Nilfloden.½
008:012 S† gingo Mose och Aron ut ifr†n Farao. Och Mose ropade till
HERREN om hj„lp mot paddorna som han hade l†tit komma ”ver
Farao.
008:013 Och HERREN gjorde s†som Mose hade beg„rt: paddorna dogo och
f”rsvunno ifr†n husen, g†rdarna och f„lten.
008:014 Och man kastade dem tillsammans i h”gar, h„r en och d„r en; och
landet uppfylldes av stank.
008:015 Men n„r Farao s†g att han hade f†tt l„ttnad, tillsl”t han sitt
hj„rta och h”rde icke p† dem, s†som HERREN hade sagt.

008:016 D„refter sade HERREN till Mose: ½S„g till Aron: R„ck ut din stav
och sl† i stoftet p† jorden, s† skall d„rav bliva mygg i hela
Egyptens land.½
008:017 Och de gjorde s†: Aron r„ckte ut sin hand med sin stav och slog
i stoftet p† jorden; d† kom mygg p† m„nniskor och boskap. Av
allt stoft p† marken blev mygg i hela Egyptens land.
008:018 Och sp†m„nnen ville g”ra detsamma genom sina hemliga konster och
f”rs”kte skaffa fram mygg, men de kunde icke. Och myggen kom p†
m„nniskor och boskap.
008:019 D† sade sp†m„nnen till Farao: ½Detta „r Guds finger.½ Men Faraos
hj„rta f”rblev f”rstockat, och han h”rde icke p† dem, s†som
HERREN hade sagt.

008:020 D„refter sade HERREN till Mose: ½Tr„d i morgon bittida fram
inf”r Farao -- han g†r n„mligen d† ut till vattnet -- och s„g
till honom: s† s„ger HERREN: Sl„pp mitt folk, s† att de kunna
h†lla guds tj„nst †t mig.
008:021 Ty om du icke sl„pper mitt folk, de, d† skall jag s„nda sv„rmar
av flugor ”ver dig och dina tj„nare och ditt folk och dina hus,
s† att egyptiernas hus skola bliva uppfyllda av flugsv„rmar, ja,
sj„lva marken p† vilken de st†.
008:022 Men p† den dagen skall jag g”ra ett undantag f”r landet Gosen,
d„r mitt folk bor, s† att inga flugsv„rmar skola finnas d„r, p†
det att du m† f”rnimma att jag „r HERREN h„r i landet.
008:023 S† skall jag f”rlossa mitt folk och g”ra en †tskillnad mellan
mitt folk och ditt. I morgon skall detta tecken ske.½
008:024 Och HERREN gjorde s†: stora flugsv„rmar kommo in i Faraos och i
hans tj„nares hus; och ”verallt i Egypten blev landet f”rd„rvat
av flugsv„rmarna.

008:025 D† kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: ½G†n †stad och
offren †t eder Gud h„r i landet.½
008:026 Men Mose svarade: ½Det g†r icke an att vi g”ra s†; ty vi offra
†t HERREN, v†r Gud, s†dant som f”r egyptierna „r en
styggelse. Om vi nu inf”r egyptiernas ”gon offra s†dant som f”r
dem „r en styggelse, skola de s„kert stena oss.
008:027 S† l†t oss nu g† tre dagsresor in i ”knen och offra †t HERREN,
v†r Gud, s†som han befaller oss.½
008:028 D† sade Farao: ½Jag vill sl„ppa eder, s† att I kunnen offra †t
HERREN, eder Gud, i ”knen; allenast m†n I icke g† alltf”r l†ngt
bort. Bedjen f”r mig.
008:029 Mose svarade: ½Ja, n„r jag kommer ut fr†n dig, skall jag bedja
till HERREN, s† att flugsv„rmarna i morgon vika bort ifr†n
Farao, ifr†n hans tj„nare och hans folk. Allenast m† Farao icke
mer handla svikligt och v„gra att sl„ppa folket, s† att de kunna
offra †t HERREN.
008:030 Och Mose gick ut ifr†n Farao och bad till HERREN.
008:031 Och HERREN gjorde s†som Mose sade beg„rt: han skaffade bort
flugsv„rmarna ifr†n Farao, ifr†n hans tj„nare och hans folk, s†
att icke en enda fluga blev kvar.
008:032 Men Farao tillsl”t sitt hj„rta ocks† denna g†ng och sl„ppte icke
folket.
009:001 D„refter sade HERREN till Mose: ½G† till Farao och tala till
honom: S† s„ger HERREN, hebr‚ernas Gud: Sl„pp mitt folk, s† att
de kunna h†lla gudstj„nst †t mig.
009:002 Ty om du icke vill sl„ppa dem, utan kvarh†ller dem l„ngre,
009:003 se, d† skall HERRENS hand med en mycket sv†r pest komma ”ver din
boskap p† marken, ”ver h„star, †snor och kameler, ”ver f„kreatur
och f†r.
009:004 Men HERREN skall d„rvid g”ra en †tskillnad mellan israeliternas
boskap och egyptiernas, s† att intet av de djur som tillh”ra
Israels barn skall d”.½
009:005 Och HERREN best„mde en tid och sade: ½I morgon skall HERREN g”ra
s† i landet.½
009:006 Och dagen d„refter gjorde HERREN s†, och all egyptiernas boskap
dog. Men av Israels barns boskap dog icke ett enda djur;
009:007 n„r Farao s„nde och h”rde efter, se, d† hade icke s† mycket som
ett enda djur av Israels boskap d”tt. Men Faraos hj„rta var
tillslutet, och han sl„ppte icke folket

009:008 D„refter sade HERREN till Mose och Aron: ½Tagen edra h„nder
fulla med sot ur sm„ltugnen, och m† sedan Mose str” ut det, upp
mot himmelen, inf”r Faraos ”gon,
009:009 s† skall d„rav bliva ett damm ”ver hela Egyptens land, och d„rav
skola uppst† bulnader, som sl† ut med bl†sor, p† m„nniskor och
boskap i hela Egyptens land.½
009:010 D† togo de sot ur sm„ltugnen och tr„dde inf”r Farao, och Mose
str”dde ut det, upp mot himmelen; och d„rav uppstodo bulnader,
som slogo ut med bl†sor, p† m„nniskor och boskap.
009:011 Och sp†m„nnen kunde icke h†lla st†nd mot Mose f”r bulnadernas
skull, ty bulnader uppstodo p† sp†m„nnen s†v„l som p† alla andra
egyptier.
009:012 Men HERREN f”rstockade Faraos hj„rta, s† att han icke h”rde p†
dem, s†som HERREN hade sagt till Mose.

009:013 D„refter sade HERREN till Mose: ½Tr„d i morgon bittida fram
inf”r Farao och s„g till honom: S† s„ger HERREN, hebr‚ernas Gud:
Sl„pp mitt folk, s† att de kunna h†lla gudstj„nst †t mig.
009:014 Annars skall jag nu s„nda alla mina hems”kelser ”ver dig sj„lv
och ”ver dina tj„nare och ditt folk, p† det att du m† f”rnimma
att ingen „r s†som jag p† hela jorden.
009:015 Ty jag hade redan r„ckt ut min land f”r att sl† dig och ditt
folk med pest, s† att du skulle bliva utrotad fr†n jorden;
009:016 men jag skonade dig, just d„rf”r att jag ville l†ta min kraft
bliva uppenbarad f”r dig och mitt namn bliva f”rkunnat p† hela
jorden.
009:017 Om du ytterligare l„gger hinder i v„gen f”r mitt folk och icke
sl„pper dem,
009:018 se, d† skall jag i morgon vid denna tid l†ta ett mycket sv†rt
hagel komma, s†dant att dess like icke har varit i Egypten, allt
ifr†n den dag dess grund blev lagd „nda till nu.
009:019 S† s„nd nu bort och l†t b„rga din boskap och allt vad du annars
har ute p† marken. Ty alla m„nniskor och all boskap som d†
finnas ute p† marken och icke hava kommit under tak, de skola
tr„ffas av haglet och bliva d”dade.½
009:020 Den som nu bland Faraos tj„nare fruktade HERRENS ord, han l„t
sina tj„nare och sin boskap s”ka skydd i husen;
009:021 men den som icke aktade p† HERRENS ord, han l„t sina tj„nare och
sin boskap bliva kvar ute p† marken.

009:022 Och HERREN sade till Mose: ½R„ck din hand upp mot himmelen, s†
skall hagel falla ”ver hela Egyptens land, ”ver m„nniskor och
boskap och ”ver alla markens ”rter i Egyptens land.½
009:023 D† r„ckte Mose sin stav upp mot himmelen, och HERREN l„t det
dundra och hagla, och eld for ned mot jorden, s† l„t HERREN
hagel komma ”ver Egyptens land.
009:024 Och det haglade, och bland hagelskurarna flammade eld; och
haglet var s† sv†rt, att dess like icke hade varit i hela
Egyptens land fr†n den tid det blev befolkat.
009:025 Och i hela Egyptens land slog haglet ned allt som fanns p†
marken, b†de m„nniskor och djur; och haglet slog ned alla
markens ”rter och slog s”nder alla markens tr„d.
009:026 Allenast i landet Gosen, d„r Israels barn voro, haglade det
icke.

009:027 D† s„nde Farao och l„t kalla till sig Mose och Aron och sade
till dem: ½Jag har syndat denna g†ng. Det „r HERREN som „r
r„ttf„rdig; jag och mitt folk hava gjort or„tt.
009:028 Bedjen till HERREN, ty hans dunder och hagel har varat l„nge
nog; s† skall jag sl„ppa eder, och I skolen icke beh”va bliva
kvar l„ngre.½
009:029 Mose svarade honom: ½N„r jag kommer ut ur staden, skall jag
utr„cka mina h„nder till HERREN; d† skall dundret upph”ra och
intet hagel mer komma, p† det att du m† f”rnimma att landet „r
HERRENS.
009:030 Dock vet jag v„l att du och dina tj„nare „nnu icke frukten f”r
HERREN Gud.½
009:031 S† slogos d† linet och kornet ned, ty kornet hade g†tt i ax och
linet stod i knopp;
009:032 men vetet och sp„lten slogos icke ned, ty de „ro sens„d.
009:033 Och Mose gick ifr†n Farao ut ur staden och utr„ckte sina h„nder
till HERREN; och dundret och haglet upph”rde, och regnet
str”mmade icke mer ned p† jorden.
009:034 Men n„r Farao s†g att regnet och haglet och dundret hade
upph”rt, framh„rdade han i sin synd och tillsl”t sitt hj„rta,
han sj„lv s†v„l som hans tj„nare.
009:035 S† f”rblev Faraos hj„rta f”rstockat, och han sl„ppte icke
Israels barn, s†som HERREN hade sagt genom Mose.
010:001 D„refter sade HERREN till Mose: ½G† till Farao; ty jag har
tillslutit hans och hans tj„nares hj„rtan, f”r att jag skulle
g”ra dessa mina tecken mitt ibland dem,
010:002 och f”r att du sedan skulle kunna f”rt„lja f”r din son och din
sonson vilka stora g„rningar jag har utf”rt bland egyptierna,
och vilka tecken jag har gjort bland dem, s† att I f”rnimmen att
jag „r HERREN.½
010:003 D† gingo Mose och Aron till Farao och sade till honom: ½S† s„ger
HERREN, hebr‚ernas Gud: Huru l„nge vill du vara motstr„vig och
icke ”dmjuka dig inf”r mig? Sl„pp mitt folk, s† att de kunna
h†lla gudstj„nst †t mig.
010:004 Ty om du icke vill sl„ppa mitt folk, se, d† skall jag i morgon
l†ta gr„shoppor komma ”ver ditt land.
010:005 Och de skola ”vert„cka marken s† att man icke kan se marken; och
de skola „ta upp †terstoden av den kvarleva som har blivit ”ver
†t eder efter haglet, och de skola av„ta alla edra tr„d, som
v„xa p† marken.
010:006 Och dina hus skola bliva uppfyllda av dem, s† ock alla dina
tj„nares hus och alla egyptiers hus, s† att dina f„der och dina
faders f„der icke hava sett n†got s†dant, fr†n den dag de blevo
till p† jorden „nda till denna dag.½ Och han v„nde sig om och
gick ut ifr†n Farao.

010:007 Men Faraos tj„nare sade till honom: ½Huru l„nge skall denne vara
oss till f”rf†ng? Sl„pp m„nnen, s† att de kunna h†lla gudstj„nst
†t HERREN, sin Gud. Inser du icke „nnu att Egypten bliver
f”rd„rvat?½
010:008 D† h„mtade man Mose och Aron tillbaka till Farao. Och han sade
till dem: ½I m†n g† †stad och h†lla gudstj„nst †t HERREN, eder
Gud. Men vilka „ro nu de som skola g†?½
010:009 Mose svarade: ½Vi vilja g† b†de unga och gamla; vi vilja g† med
s”ner och d”ttrar, med f†r och f„kreatur; ty en HERRENS h”gtid
skola vi h†lla.½
010:010 D† sade han till dem: ½M† HERREN: vara med eder lika visst som
jag sl„pper eder med edra kvinnor och barn! D„r ser man att I
haven ont i sinnet!
010:011 Nej; I m„n m†n g† †stad och h†lla gudstj„nst †t HERREN; det var
ju detta som I beg„rden.½ Och man drev dem ut ifr†n Farao.

010:012 Och HERREN sade till Mose: ½R„ck ut din hand ”ver Egyptens land,
s† att gr„shoppor komma ”ver Egyptens land och „ta upp alla
”rter i landet, allt vad haglet har l„mnat kvar.½
010:013 D† r„ckte Mose ut sin stav ”ver Egyptens land, och HERREN l„t en
”stanvind bl†sa ”ver landet hela den dagen och hela natten; och
n„r det blev morgon, f”rde ”stanvinden gr„shopporna fram med
sig.
010:014 Och gr„shopporna kommo ”ver hela Egyptens land och slogo i stor
m„ngd ned ”ver hela Egyptens omr†de; en s†dan myckenhet av
gr„shoppor hade aldrig tillf”rne kommit och skall icke heller
h„danefter komma.
010:015 De ”vert„ckte hela marken, s† att marken blev m”rk; och de †to
upp alla ”rter i landet och all frukt p† tr„den, allt som haglet
hade l„mnat kvar; intet gr”nt blev kvar p† tr„den eller p†
markens ”rter i hela Egyptens land.

010:016 D† kallade Farao med hast Mose och Aron till sig och sade: ½Jag
har syndat mot HERREN, eder Gud, och mot eder.
010:017 Men f”rl†t nu min synd denna enda g†ng; och bedjen till HERREN,
eder Gud, att han avv„nder allenast denna d”dspl†ga ifr†n mig.½
010:018 D† gick han ut ifr†n Farao och bad till HERREN.
010:019 Och HERREN v„nde om vinden och l„t en mycket stark v„stanvind
komma; denna fattade i gr„shopporna och kastade dem i R”da
havet, s† att icke en enda gr„shoppa blev kvar inom Egyptens
hela omr†de.
010:020 Men HERREN f”rstockade Faraos hj„rta, s† att han icke sl„ppte
Israels barn.

010:021 D„refter sade HERREN till Mose: ½R„ck din hand upp mot himmelen,
s† skall ”ver Egyptens land komma ett s†dant m”rker, att man kan
taga p† det.½
010:022 D† r„ckte Mose sin hand upp mot himmelen, och ett tjockt m”rker
kom ”ver hela Egyptens land i tre dagar.
010:023 Ingen kunde se den andre, och ingen kunde r”ra sig fr†n sin
plats i tre dagar. Men alla Israels barn hade ljust d„r de
bodde.
010:024 D† kallade Farao Mose till sig och sade: ½G†n †stad och h†llen
gudstj„nst †t HERREN; l†ten allenast edra f†r och f„kreatur
bliva kvar. Ocks† edra kvinnor och barn m† g† med eder.½
010:025 Men Mose sade: ½Du m†ste ock l†ta oss f† slaktoffer och
br„nnoffer att offra †t HERREN, v†r Gud.
010:026 Ocks† v†r boskap m†ste g† med oss, och icke en kl”v f†r bliva
kvar; ty d„rav m†ste vi taga det varmed vi skola h†lla
gudstj„nst †t HERREN, v†r Gud. Och f”rr„n vi komma dit, veta vi
sj„lva icke vad vi b”ra offra †t HERREN.½
010:027 Men HERREN f”rstockade Faraos hj„rta, s† att han icke ville
sl„ppa dem.
010:028 Och Farao sade till honom: ½G† bort ifr†n mig, och tag dig till
vara f”r att „nnu en g†ng komma inf”r mitt ansikte; ty p† den
dag du kommer inf”r mitt ansikte skall du d”.½
010:029 Mose svarade: ½Du har talat r„tt; jag skall icke vidare komma
inf”r ditt ansikte.½
011:001 D„refter sade HERREN till Mose: ½Žnnu en pl†ga skall jag l†ta
komma ”ver Farao och ”ver Egypten; sedan skall han sl„ppa eder
h„rifr†n; ja, han skall till och med driva eder ut h„rifr†n, n„r
han sl„pper eder.
011:002 S† tala nu till folket, och s„g att var och en av dem, man s†v„l
som kvinna, skall av sin n„sta beg„ra klenoder av silver och
guld.½
011:003 Och HERREN l„t folket finna n†d f”r egyptiernas ”gon. Ja, mannen
Mose hade stort anseende i Egyptens land, b†de hos Faraos
tj„nare och hos folket.

011:004 Och Mose sade: ½S† s„ger HERREN: Vid midnattstid skall jag g†
fram genom Egypten.
011:005 Och d† skall allt f”rstf”tt i Egyptens land d”, fr†n den
f”rstf”dde hos Farao, som sitter p† tronen, „nda till den
f”rstf”dde hos tj„nstekvinnan, som arbetar vid handkvarnen, s†
ock allt f”rstf”tt ibland boskapen.
011:006 Och ett stort klagorop skall upph„vas i hela Egyptens land,
s†dant att dess like aldrig har varit h”rt och aldrig mer skall
h”ras.
011:007 Men icke en hund skall gl„fsa mot n†gon av Israels barn, varken
mot m„nniskor eller mot boskap. S† skolen I f”rnimma att HERREN
g”r en †tskillnad mellan Egypten och Israel.
011:008 D† skola alla dina tj„nare h„r komma ned till mig och buga sig
f”r mig och s„ga: 'Drag ut, du sj„lv med allt folket som f”ljer
dig.' Och sedan skall jag draga ut.½ D„refter gick han bort
ifr†n Farao i vredesmod.

011:009 Men HERREN sade till Mose: ½Farao skall neka att h”ra eder, p†
det att jag m† l†ta m†nga under ske i Egyptens land.½
011:010 Och Mose och Aron gjorde alla dessa under inf”r Farao; men
HERREN f”rstockade Faraos hj„rta, s† att han icke sl„ppte
Israels barn ut ur sitt land.
012:001 Och HERREN talade till Mose och Aron i Egyptens land och sade:

012:002 Denna m†nad skall hos eder vara den fr„msta m†naden, den skall
hos eder vara den f”rsta av †rets m†nader.
012:003 Talen till Israels hela menighet och s„gen: P† tionde dagen i
denna m†nad skall var husfader taga sig ett lamm, s† att vart
hush†ll f†r ett lamm.
012:004 Men om hush†llet „r f”r litet till ett lamm, s† skola husfadern
och hans n„rmaste granne taga ett lamm tillsammans, efter
personernas antal. F”r vart lamm skolen I ber„kna ett visst
antal, i m†n av vad var och en „ter.
012:005 Ett felfritt †rsgammalt lamm av hank”n skolen I utv„lja; av
f†ren eller av getterna skolen I taga det.
012:006 Och I skolen f”rvara det intill fjortonde dagen i denna m†nad;
d† skall man -- Israels hela f”rsamlade menighet -- slakta det
vid aftontiden.
012:007 Och man skall taga av blodet och stryka p† b†da d”rrposterna och
p† ”vre d”rrtr„et i husen d„r man „ter det.
012:008 Och man skall „ta k”ttet samma natt; det skall vara stekt p†
eld, och man skall „ta det med osyrat br”d j„mte bittra ”rter.
012:009 I skolen icke „ta n†got d„rav r†tt eller kokt i vatten, utan det
skall vara stekt p† eld, med huvud, f”tter och innanm„te.
012:010 Och I skolen icke l„mna n†got d„rav kvar till morgonen; skulle
n†got d„rav bliva kvar till morgonen, skolen I br„nna upp det i
eld.
012:011 Och I skolen „ta det s†: I skolen vara omgjordade kring edra
l„nder, hava edra skor p† f”tterna och edra stavar i
h„nderna. Och I skolen „ta det med hast. Detta „r HERRENS
P†sk.
012:012 Ty jag skall p† den natten g† fram genom Egyptens land och sl†
allt f”rstf”tt i Egyptens land, b†de m„nniskor och boskap; och
”ver Egyptens alla gudar skall jag h†lla dom; jag „r HERREN.
012:013 Och blodet skall vara ett tecken, eder till r„ddning, p† de hus
i vilka I „ren; ty n„r jag ser blodet, skall jag g† f”rbi
eder. Och ingen hems”kelse skall drabba eder med f”rd„rv, n„r
jag sl†r Egyptens land.

012:014 Och I skolen hava denna dag till en †minnelsedag och fira den
s†som en HERRENS h”gtid. S†som en ev„rdlig stiftelse skolen I
fira den, sl„kte efter sl„kte.
012:015 I sju dagar skolen I „ta osyrat br”d; redan p† f”rsta dagen
skolen I skaffa bort all surdeg ur edra hus. Ty var och en som
„ter n†got syrat, fr†n den f”rsta dagen till den sjunde, han
skall utrotas ur Israel.
012:016 P† den f”rsta dagen skolen I h†lla en helig sammankomst; I
skolen ock p† den sjunde dagen h†lla en helig sammankomst. P†
dem skall intet arbete g”ras; allenast det som var och en
beh”ver till mat, det och intet annat m† av eder tillredas.
012:017 Och I skolen h†lla det osyrade br”dets h”gtid, eftersom jag p†
denna samma dag har f”rt edra h„rskaror ut ur Egyptens
land. D„rf”r skolen I, sl„kte efter sl„kte, h†lla denna dag
s†som en ev„rdlig stiftelse.
012:018 I f”rsta m†naden, p† fjortonde dagen i m†naden, om aftonen,
skolen I „ta osyrat br”d, och I skolen fortfara d„rmed „nda till
aftonen p† tjuguf”rsta dagen i m†naden.
012:019 I sju dagar m† ingen surdeg finnas i edra hus; ty var och en son
„ter n†got syrligt, han skall utrotas ur Israels menighet, evad
han „r fr„mling eller inf”ding i landet.
012:020 Intet syrligt skolen I „ta; var I „n „ren bosatta skolen I „ta
osyrat br”d.

012:021 Och Mose kallade till sig alla de „ldste i Israel och sade till
dem: ½Begiven eder hem, och tagen eder ett lamm f”r vart hush†ll
och slakten p†skalammet.
012:022 Och tagen en knippa isop och doppen den i blodet som „r i
sk†len, och bestryken det ”vre d”rr tr„et och b†da d”rrposterna
med blodet som „r i sk†len; och ingen av eder m† g† ut genom sin
hus d”rr intill morgonen.
012:023 Ty HERREN skall g† fram f”r att hems”ka Egypten; men n„r ha ser
blodet p† det ”vre d”rrtr„et och p† de tv† d”rrposterna, skall
HERREN g† f”rbi d”rren och icke tillst„dja F”rd„rvaren att
komma i i edra hus och hems”ka eder.
012:024 Detta skolen I h†lla; det skall vara en stadga f”r dig och dina
barn till ev„rdlig tid.
012:025 Och n„r I kommen in i det land som HERREN skall giva †t eder,
s†som han har lovat, skolen I h†lla denna gudstj„nst.
012:026 N„r d† edra barn fr†ga eder: 'Vad betyder denna eder
gudstj„nst?',
012:027 skolen I svara: 'Det „r ett p†skoffer †t HERREN, d„rf”r att han
gick f”rbi Israels barns hus i Egypten, n„r han hems”kte
Egypten, men skonade v†ra hus.'½ D† b”jde folket sig ned och
tillbad.
012:028 Och Israels barn gingo †stad och gjorde s†; de gjorde s†som
HERREN hade bjudit Mose och Aron.

012:029 Och vid midnattstiden slog HERREN allt f”rstf”tt i Egyptens
land, fr†n den f”rstf”dde hos Farao, som satt p† tronen, „nda
till den f”rstf”dde hos f†ngen, som satt i f„ngelset, s† ock
allt f”rstf”tt ibland boskapen.
012:030 D† stod Farao upp om natten j„mte alla sina tj„nare och alla
egyptier, och ett stort klagorop upph„vdes i Egypten; ty intet
hus fanns, d„r icke n†gon d”d l†g.
012:031 Och han kallade Mose och Aron till sig om natten och sade: ½St†n
upp och dragen ut fr†n mitt folk, I sj„lva och Israels barn; och
g†n †stad och h†llen gudstj„nst †t HERREN, s†som I haven beg„rt.
012:032 Tagen ock edra f†r och edra f„kreatur, s†som I haven beg„rt, och
g†n †stad, och v„lsignen d„rvid mig.½
012:033 Och egyptierna tr„ngde p† folket f”r att med hast f† dem ut ur
landet, ty de t„nkte: ½Eljest d” vi allasammans.½
012:034 Och folket tog med sig sin deg, innan den „nnu hade blivit
syrad; de togo sina baktr†g och lindade in dem i mantlarna och
buro dem p† sina axlar.
012:035 Och Israels barn hade gjort s†som Mose sade: de hade av
egyptierna beg„rt deras klenoder av silver och guld, s† ock
kl„der.
012:036 Och HERREN hade l†tit folket finna n†d f”r egyptiernas ”gon, s†
att de g†vo dem vad de beg„rde. S† togo de byte fr†n
egyptierna.

012:037 Och Israels barn br”to upp och drogo fr†n Rameses till Suckot,
vid pass sex hundra tusen m„n till fots, f”rutom kvinnor och
barn.
012:038 En hop folk av allahanda slag drog ock †stad med dem, d„rtill
f†r och f„kreatur, boskap i stor myckenhet.
012:039 Och av degen som de hade f”rt med sig ur Egypten bakade de
osyrade kakor, ty den hade icke blivit syrad; de hade ju drivits
ut ur Egypten utan att f† dr”ja; ej heller hade de kunnat
tillreda n†gon reskost †t sig.

012:040 Men den tid Israels barn hade bott i Egypten var fyra hundra
trettio †r.
012:041 Just p† den dag d† de fyra hundra trettio †ren voro f”rlidna
drogo alla HERRENS h„rskaror ut ur Egyptens land.
012:042 En HERRENS vakenatt var detta, n„r han skulle f”ra dem ut ur
Egyptens land; denna samma natt „r HERRENS, en h”gtidsvaka f”r
alla Israels barn, sl„kte efter sl„kte.

012:043 Och HERREN sade till Mose och Aron: ½Detta „r stadgan om
p†skalammet: Ingen utl„nning skall „ta d„rav;
012:044 men en tr„l som „r k”pt f”r penningar m† „ta d„rav, sedan du ha
omskurit honom.
012:045 En inhysesman och en legodr„ng m† icke „ta d„rav.
012:046 I ett och samma hus skall det „tas; du skall icke f”ra n†got av
k”ttet ut ur huset, och intet ben skolen I s”ndersl† d„rp†.
012:047 Israels hela menighet skall iakttaga detta.
012:048 Och om n†gon fr„mling bor hos dig och vill h†lla HERRENS
p†skh”gtid, s† skall allt mank”n hos honom omsk„ras, och sedan
m† han komma och h†lla den; han skall d† vara s†som en inf”ding
i landet. Men ingen oomskuren m† „ta d„rav.
012:049 En och samma lag skall g„lla f”r inf”dingen och f”r fr„mlingen
som bor ibland eder.½

012:050 Och alla Israels barn gjorde s†; de gjorde s†som HERREN hade
bjudit Mose och Aron.
012:051 S† f”rde d† HERREN p† denna samma dag Israels barn ut ur
Egyptens land, efter deras h„rskaror.

013:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
013:002 ½Helga †t mig allt f”rstf”tt, allt hos Israels barn, som ”ppnar
moderlivet, evad det „r m„nniskor eller boskap; mig tillh”r
det.

013:003 Och Mose sade till folket: ½Kommen ih†g denna dag, p† vilken I
haven dragit ut ur Egypten, ur tr„ldomshuset; ty med stark hand
har HERREN f”rt eder ut d„rifr†n. F”rdenskull m† intet syrat
„tas.
013:004 P† denna dag i m†naden Abib dragen I nu ut.
013:005 Och n„r HERREN l†ter dig komma in i kanan‚ernas, hetiternas,
amor‚ernas, hiv‚ernas och jebus‚ernas land, som han med ed har
lovat dina f„der att giva dig, ett land som flyter av mj”lk och
honung, d† skall du h†lla denna gudstj„nst i denna m†nad:
013:006 I sju dagar skall du „ta osyrat br”d, och p† sjunde dagen skall
h†llas en HERRENS h”gtid.
013:007 Under de sju dagarna skall man „ta osyrat br”d; intet syrat
skall man se hos dig, ej heller skall man se n†gon surdeg hos
dig, i hela ditt land.
013:008 Och du skall p† den dagen ber„tta f”r din son och s„ga: 'S†dant
g”r jag av tacksamhet f”r vad HERREN gjorde med mig, n„r jag
drog ut ur Egypten.'
013:009 Och det skall vara f”r dig s†som ett tecken p† din hand och
s†som ett p†minnelsem„rke p† din panna, f”r att HERRENS lag m†
vara i din mun; ty med stark hand har HERREN f”rt dig ut ur
Egypten.
013:010 Och denna stadga skall du h†lla p† best„md tid, †r efter †r.
013:011 Och n„r HERREN l†ter dig komma in i kanan‚ernas land, s†som han
med ed har lovat dig och dina f„der, och giver det †t dig,
013:012 d† skall du ”verl„mna †t HERREN allt det som ”ppnar
moderlivet. Allt som ”ppnar moderlivet av det som f”des bland
din boskap skall, om det „r hank”n, h”ra HERREN till.
013:013 Men allt bland †snor som ”ppnar moderlivet skall du l”sa med ett
f†r, och om du icke vill l”sa det, skall du krossa nacken p†
det. Och allt f”rstf”tt av m„nniska bland dina s”ner skall du
l”sa.
013:014 Och n„r din son i framtiden fr†gar dig: 'Vad betyder detta?',
skall du svara honom s†: 'Med stark hand har HERREN f”rt oss ut
ur Egypten, ur tr„ldomshuset;
013:015 ty d† Farao i sin h†rdnackenhet icke ville sl„ppa oss, dr„pte
HERREN allt f”rstf”tt i Egyptens land, det f”rstf”dda s†v„l
ibland m„nniskor som ibland boskap. D„rf”r offrar jag †t HERREN
allt som ”ppnar moderlivet och „r hank”n, och allt f”rstf”tt
bland mina s”ner l”ser jag.'
013:016 Och det skall vara s†som ett tecken p† din hand och s†som ett
m„rke p† din panna; ty med stark hand har HERREN f”rt oss ut ur
Egypten.½

013:017 N„r Farao nu hade sl„ppt folket, f”rde Gud dem icke p† den v„g
som gick igenom filist‚ernas land, fast„n denna var den genaste;
ty Gud t„nkte att folket, n„r det fick se krig hota, kunde †ngra
sig och v„nda tillbaka till Egypten;
013:018 d„rf”r l„t Gud folket taga en omv„g genom ”knen †t R”da havet
till. Och Israels barn drogo v„pnade upp ur Egyptens land.

013:019 Och Mose tog med sig Josefs ben; ty denne hade tagit en ed av
Israels barn och sagt: ½N„r Gud ser till eder, f”ren d† mina ben
h„rifr†n med eder.½

013:020 S† br”to de upp fr†n Suckot och l„grade sig i Etam, d„r ”knen
begynte.
013:021 Och HERREN gick framf”r dem, om dagen i en molnstod, f”r att
leda dem p† v„gen, och om natten i en eldstod, f”r att lysa dem;
s† kunde de t†ga b†de dag och natt.
013:022 Molnstoden upph”rde icke om dagen att g† framf”r folket, ej
heller eldstoden om natten.
014:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
014:002 ½S„g till Israels barn att de skola v„nda om och l„gra sig
framf”r Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet; mitt framf”r
Baal-Sefon skolen I l„gra eder vid havet.
014:003 Men Farao skall t„nka att Israels barn hava farit vilse i landet
och blivit inst„ngda i ”knen.
014:004 Och jag skall f”rstocka Faraos hj„rta, s† att han f”rf”ljer dem;
och jag skall f”rh„rliga mig p† Farao och hela hans h„r, p† det
att egyptierna m† f”rnimma att jag „r HERREN.½ Och de gjorde s†.

014:005 D† man nu ber„ttade f”r konungen i Egypten att folket hade
flytt, f”rvandlades Faraos och hans tj„nares hj„rtan mot folket,
och de sade: ½Huru illa gjorde vi icke, n„r vi sl„ppte Israel,
s† att de nu icke mer skola tj„na oss!½
014:006 Och han l„t sp„nna f”r sina vagnar och tog sitt folk med sig;
014:007 han tog sex hundra utvalda vagnar, och alla vagnar som eljest
funnos i Egypten, och k„mpar p† dem alla.
014:008 Ty HERREN f”rstockade Faraos, den egyptiske konungens, hj„rta,
s† att han f”rf”ljde Israels barn, n„r de nu drogo ut med
upplyft hand.
014:009 Och egyptierna, alla Faraos h„star, vagnar och ryttare och hela
hans h„r, f”rf”ljde dem och hunno upp dem, d„r de voro l„grade
vid havet, vid Pi-Hahirot, framf”r Baal-Sefon.
014:010 N„r s† Farao var helt n„ra, lyfte Israels barn upp sina ”gon och
fingo se att egyptierna kommo t†gande efter dem. D† blevo
Israels barn mycket f”rskr„ckta och ropade till HERREN.
014:011 Och de sade till Mose: ½Funnos d† inga gravar i Egypten,
eftersom du har f”rt oss hit till att d” i ”knen? Huru illa
gjorde du icke mot oss, n„r du f”rde oss ut ur Egypten!
014:012 Var det icke det vi sade till dig i Egypten? Vi sade ju: 'L†t
oss vara, s† att vi f† tj„na egyptierna.' Ty det vore oss
b„ttre att tj„na egyptierna „n att d” i ”knen.½
014:013 D† svarade Mose folket: ½Frukten icke; st†n fasta, s† skolen I
se vilken fr„lsning HERREN i dag skall bereda eder; ty aldrig
n†gonsin skolen I mer f† se egyptierna s†, som I sen dem i dag.
014:014 HERREN skall strida f”r eder, och I skolen vara stilla d„rvid.½

014:015 Och HERREN sade till Mose: ½Varf”r ropar du till mig? S„g till
Israels barn att de draga vidare.
014:016 Men lyft du upp din stav, och r„ck ut din hand ”ver havet, och
klyv det itu, s† att Israels barn kunna g† mitt igenom havet p†
torr mark.
014:017 Och se, jag skall f”rstocka egyptiernas hj„rtan, s† att de f”lja
efter dem; och jag skall f”rh„rliga mig p† Farao och hela hans
h„r, p† hans vagnar och ryttare.
014:018 Och egyptierna skola f”rnimma att jag „r HERREN, n„r jag
f”rh„rligar mig p† Farao, p† hans vagnar och ryttare.½

014:019 Och Guds „ngel, som hade g†tt framf”r Israels h„r, flyttade sig
nu och gick bakom dem; molnstoden, som hade g†tt framf”r dem,
flyttade sig och tog plats bakom dem.
014:020 Den kom s† emellan egyptiernas h„r och Israels h„r; och molnet
var d„r med m”rker, men tillika upplyste det natten. S† kunde
den ena h„ren icke komma inp† den andra under hela natten.

014:021 Och Mose r„ckte ut sin hand ”ver havet; d† drev HERREN undan
havet genom en stark ”stanvind som bl†ste hela natten, och han
gjorde s† havet till torrt land; och vattnet kl”vs itu.
014:022 Och Israels barn gingo mitt igenom havet p† torr mark, under det
att vattnet stod s†som en mur till h”ger och till v„nster om
dem.
014:023 Och egyptierna, alla Faraos h„star, vagnar och ryttare,
f”rf”ljde dem och kommo efter dem ut till mitten av havet.
014:024 Men n„r morgonv„kten var inne, blickade HERREN p† egyptiernas
h„r ur eldstoden och molnskyn och s„nde f”rvirring i egyptiernas
h„r;
014:025 och han l„t hjulen falla ifr†n deras vagnar, s† att det blev dem
sv†rt att komma fram†t. D† sade egyptierna: ½L†t oss fly f”r
Israel, ty HERREN strider f”r dem mot egyptierna.½

014:026 Men HERREN sade till Mose: ½R„ck ut din hand ”ver havet, s† att
vattnet v„nder tillbaka och kommer ”ver egyptierna, ”ver deras
vagnar och ryttare.½
014:027 D† r„ckte Mose ut sin hand ”ver havet, och mot morgonen v„nde
havet tillbaka till sin vanliga plats, och egyptierna som flydde
m”ttes d„rav; och HERREN kringstr”dde egyptierna mitt i havet.
014:028 Och vattnet som v„nde tillbaka ”vert„ckte vagnarna och ryttarna,
hela Faraos h„r, som hade kommit efter dem ut i havet; icke en
enda av dem kom undan.
014:029 Men Israels barn gingo p† torr mark mitt igenom havet, och
vattnet stod s†som en mur till h”ger och till v„nster om dem.
014:030 S† fr„lste HERREN p† den dagen Israel fr†n egyptiernas hand, och
Israel s†g egyptierna ligga d”da p† havsstranden.
014:031 Och n„r Israel s†g huru HERREN hade bevisat sin stora makt p†
egyptierna, fruktade folket HERREN; och de trodde p† HERREN och
p† hans tj„nare Mose.
015:001 D† sj”ngo Mose och Israels barn denna lovs†ng till HERRENS „ra;
de sade:
½Jag vill sjunga till HERRENS „ra,
ty h”gt „r han upph”jd.
H„st och man
st”rtade han i havet.
015:002 HERREN „r min starkhet och min lovs†ng,
Och han blev mig till fr„lsning.
Han „r min Gud, jag vill „ra honom,
min faders Gud, jag vill upph”ja honom.
015:003 HERREN „r en stridsman,
'HERREN' „r hans namn.
015:004 Faraos vagnar och h„rsmakt
kastade han i havet,
hans utvalda k„mpar
dr„nktes i R”da havet.
015:005 De ”vert„cktes av vattenmassor,
sj”nko i djupet s†som stenar.

015:006 Din h”gra hand, HERRE,
du h„rlige och starke,
din h”gra hand, HERRE,
krossar fienden.
015:007 Genom din stora h”ghet
sl†r du ned dina motst†ndare;
du sl„pper l”s din f”rgrymmelse,
den f”rt„r dem s†som str†.

015:008 F”r en fnysning av din n„sa
uppd„mdes vattnen,
b”ljorna reste sig och samlades h”g,
vattenmassorna stelnade i havets djup.

015:009 Fienden sade:
'Jag vill f”rf”lja dem, hinna upp dem,
jag vill utskifta byte,
sl„cka min h„mnd p† dem;
jag vill draga ut mitt sv„rd,
min hand skall f”rg”ra dem.'

015:010 Du andades p† dem,
d† ”vert„ckte dem havet;
de sj”nko s†som bly
i de v„ldiga vattnen.

015:011 Vilken bland gudar
liknar dig, HERRE?
Vem „r dig lik,
du h„rlige och helige,
du fruktansv„rde och h”gtlovade,
du som g”r under?
015:012 Du r„ckte ut din h”gra hand,
d† uppslukades de av jorden.
015:013 Men du ledde med din n†d
det folk du hade f”rlossat,
du f”rde dem med din makt
till din heliga boning.
015:014 Folken h”rde det
och m†ste d† darra,
av †ngest grepos
Filisteens inbyggare.
015:015 D† f”rskr„cktes
Edoms furstar,
Moabs h”vdingar
grepos av b„van,
alla Kanaans inbyggare
f”rsm„lte av †ngest.
015:016 Ja, ”ver dem faller
f”rskr„ckelse och fruktan;
f”r din arms v„ldighet
st† de s†som f”rstenade,
medan ditt folk
t†gar fram, o HERRE
medan det t†gar fram,
det folk du har f”rv„rvat.
015:017 Du f”r dem in och planterar dem
p† din arvedels berg,
p† den plats, o HERRE,
som du har gjort till din boning,
i den helgedom, Herre,
som dina h„nder hava berett.

015:018 HERREN „r konung
alltid och evinnerligen!½

015:019 Ty n„r Faraos h„star med hans vagnar och ryttare hade kommit ned
i havet, l„t HERREN havets vatten v„nda tillbaka och komma ”ver
dem, sedan Israels barn p† torr mark hade g†tt mitt igenom
havet.
015:020 Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en puka i sin hand,
och alla kvinnorna f”ljde efter henne med pukor och dans.
015:021 Och Mirjam sj”ng f”r dem: ½Sjungen till HERRENS „ra, ty h”gt „r
han upph”jd. H„st och man st”rtade han i havet.½

015:022 D„refter l„t Mose israeliterna bryta upp fr†n R”da havet, och de
drogo ut i ”knen Sur; och tre dagar vandrade de i ”knen utan att
finna vatten.
015:023 S† kommo de till Mara; men de kunde icke dricka vattnet i Mara,
ty det var bittert. D„rav fick st„llet namnet Mara.
015:024 D† knorrade folket emot Mose och sade: ½Vad skola vi dricka?½
015:025 Men han ropade till HERREN; och HERREN visade honom ett visst
slags tr„, som han kastade i vattnet, och s† blev vattnet s”tt.

D„r f”relade han folket lag och r„tt, och d„r satte han det p†
prov.
015:026 Han sade: ½Om du h”r HERRENS, din Guds, r”st och g”r vad r„tt „r
i hans ”gon och lyssnar till hans bud och h†ller alla hans
stadgar, s† skall jag icke l„gga p† dig n†gon av de sjukdomar
som jag lade p† egyptierna, ty jag „r HERREN, din l„kare.½
015:027 Sedan kommo de till Elim; d„r funnos tolv vattenk„llor och
sjuttio palmtr„d. Och de l„grade sig d„r vid vattnet.

016:001 D„refter br”t Israels barns hela menighet upp fr†n Elim och kom
till ”knen Sin, mellan Elim och Sinai, p† femtonde dagen i andra
m†naden efter sitt utt†g ur Egyptens land.
016:002 Och Israels barns hela menighet knorrade emot Mose och Aron i
”knen;
016:003 Israels barn sade till dem: ½Ack att vi hade f†tt d” f”r HERRENS
hand i Egyptens land, d„r vi sutto vid k”ttgrytorna och hade mat
nog att „ta! Men I haven f”rt oss hitut i ”knen f”r att l†ta
hela denna hop d” av hunger.½

016:004 D† sade HERREN till Mose: ½Se, jag vill l†ta br”d fr†n himmelen
regna †t eder. Och folket skall g† ut och samla f”r var dag s†
mycket som beh”ves. S† skall jag s„tta dem p† prov, f”r att se
om de vilja vandra efter min lag eller icke.
016:005 Och n„r de p† den sj„tte dagen tillreda vad de hava f”rt hem,
skall det vara dubbelt mot vad de eljest f”r var dag samla in.½
016:006 Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: ½I afton skolen I
f”rnimma att det „r HERREN som har f”rt eder ut ur Egyptens
land,
016:007 och i morgon skolen I se HERRENS h„rlighet, HERREN har n„mligen
h”rt huru I knorren mot honom. Ty vad „ro vi, att I knorren mot
oss?½
016:008 Och Mose sade ytterligare: ½Detta skall ske d„rigenom att HERREN
i afton giver eder k”tt att „ta, och i morgon br”d att m„tta
eder med d† nu HERREN har h”rt huru I knorren mot honom. Ty vad
„ro vi? Det „r icke mot oss I knorren, utan mot HERREN.½

016:009 Och Mose sade till Aron: ½S„g till Israels barns hela menighet
Tr„den fram inf”r HERREN, ty han har h”rt huru I knorren.½
016:010 N„r sedan Aron talade till Israels barns hela menighet, v„nde de
sig mot ”knen, och se, d† visade sig HERRENS h„rlighet i
molnskyn.
016:011 Och HERREN talade till Mose och sade:
016:012 ½Jag har h”rt huru Israels barn knorra. Tala till dem och s„g:
Vid aftontiden skolen I f† k”tt att „ta och i morgon skolen I f†
br”d att m„tta eder med; s† skolen I f”rnimma att jag „r HERREN,
eder Gud.½
016:013 Och om aftonen kommo vaktlar och ”vert„ckte l„gret, och f”ljande
morgon l†g dagg fallen runt omkring l„gret.
016:014 Och n„r daggen som hade fallit gick bort, se, d† l†g ”ver ”knen
p† jorden n†got fint, s†som fj„ll, n†got fint, likt
rimfrost.
016:015 N„r Israels barn s†go detta, fr†gade de varandra: ½Vad „r
det?½ Ty de visste icke vad det var. Men Mose sade till dem:
½Detta „r br”det som HERREN har givit eder till f”da.
016:016 Och s† har HERREN bjudit: Samlen d„rav, var och en s† mycket han
beh”ver till mat; en gomer p† var person skolen I taga, efter
antalet av edert husfolk, var och en †t s† m†nga som han har i
sitt t„lt.½
016:017 Och Israels barn gjorde s†, och den ene samlade mer, den andre
mindre.
016:018 Men n„r de m„tte upp det med gomer-m†tt, hade den som hade
samlat mycket intet till ”verlopps, och de som hade samlat
litet, honom fattades intet; var och en hade s† mycket samlat,
som han beh”vde till mat.
016:019 Och Mose sade till dem: ½Ingen m† beh†lla n†got kvar h„rav till
i morgon.
016:020 Men de lydde icke Mose, utan somliga beh”llo n†got d„rav kvar
till f”ljande morgon. D† v„xte maskar d„ri, och det blev
illaluktande. Och Mose blev f”rt”rnad p† dem.
016:021 S† samlade de d„rav var morgon, var och en s† mycket han beh”vde
till mat. Men n„r solhettan kom sm„lte det bort.

016:022 P† den sj„tte dagen hade de samlat dubbelt s† mycket av br”det,
tv† gomer f”r var och en. Och menighetens h”vdingar kommo alla
och omtalade detta f”r Mose.
016:023 D† sade han till dem: ½Detta „r efter HERRENS ord; i morgon „r
sabbatsvila, en HERRENS heliga sabbat. Baken nu vad I viljen
baka, och koken vad I viljen koka, men allt som „r till
”verlopps skolen I st„lla i f”rvar hos eder till i morgon.½
016:024 Och de st„llde det i f”rvar till f”ljande morgon, s†som Mose
hade bjudit; och nu blev det icke illaluktande, ej heller kom
mask d„ri.
016:025 Och Mose sade: ½Žten det i dag, ty i dag „r HERRENS sabbat; i
dag skolen I intet finna p† marken.
016:026 I sex dagar skolen I samla d„rav, men p† sjunde dagen „r sabbat;
d† skall intet vara att finna.½
016:027 Likv„l gingo n†gra av folket p† den sjunde dagen ut f”r att
samla, men de funno intet.
016:028 D† sade HERREN till Mose: ½Huru l„nge viljen I vara motstr„viga
och icke h†lla mina bud och lagar?
016:029 Se, HERREN har givit eder sabbaten; d„rf”r giver han eder p† den
sj„tte dagen br”d f”r tv† dagar. S† stannen d† hemma, var och
en hos sig; ingen m† g† hemifr†n p† den sjunde dagen.½
016:030 Allts† h”ll folket sabbat p† den sjunde dagen.

016:031 Och Israels barn kallade det manna. Och det
liknade korianderfr”, det var vitt, och det smakade s†som semla
med honung.
016:032 Och Mose sade: ½S† har HERREN bjudit: En gomer h„rav skall
f”rvaras †t edra efterkommande, f”r att de m† se det br”d som
jag gav eder att „ta i ”knen, n„r jag f”rde eder ut ur Egyptens
land.
016:033 Och Mose sade till Aron: ½Tag ett k„rl och l„gg d„ri en gomer
manna, och st„ll det inf”r HERREN till att f”rvaras †t edra
efterkommande.½
016:034 D† gjorde man s†som HERREN hade bjudit Mose, och Aron st„llde
det framf”r vittnesb”rdet till att f”rvaras.
016:035 Och Israels barn †to manna i fyrtio †r, till dess de kommo till
bebott land; de †to manna, till dess de kommo till gr„nsen av
Kanaans land. --
016:036 En gomer „r tiondedelen av en efa.

017:001 D„refter br”t Israels barns hela menighet upp fr†n ”knen Sin och
t†gade fr†n l„gerplats till l„gerplats, efter HERRENS
befallning. Och de l„grade sig i Refidim; d„r hade folket intet
vatten att dricka.
017:002 D† begynte folket tvista med Mose och sade: ½Given oss vatten
att dricka.½ Mose svarade dem: ½Varf”r tvisten I med mig? Varf”r
fresten I HERREN?½
017:003 Men eftersom folket d„r t”rstade efter vatten, knorrade de
ytterligare emot Mose och sade: ½Varf”r har du f”rt oss upp ur
Egypten, s† att vi, v†ra barn och v†r boskap nu m†ste d” av
t”rst?½
017:004 D† ropade Mose till HERREN och sade: ½Vad skall jag g”ra med
detta folk? Det fattas icke mycket i att de stena mig.½
017:005 HERREN svarade Mose: ½G† framf”r folket, och tag med dig n†gra
av de „ldste i Israel. Och tag i din hand staven med vilken du
slog Nilfloden, och begiv dig †stad.
017:006 Se, jag vill st† d„r framf”r dig p† Horebs klippa, och du skall
sl† p† klippan, och vatten skall d† komma ut ur den, s† att
folket f†r dricka.½ Och Mose gjorde s† inf”r de „ldste i Israel.
017:007 Och han gav st„llet namnet Massa och
Meriba, d„rf”r att Israels barn hade tvistat
och frestat HERREN och sagt: ½Žr HERREN ibland oss eller icke?½

017:008 D„refter kom Amalek och gav sig i strid med Israel i Refidim.
017:009 D† sade Mose till Josua: ½V„lj ut manskap †t oss, och drag s†
†stad till strid mot Amalek. I morgon skall jag st„lla mig
”verst p† h”jden, med Guds stav i min hand.½
017:010 Och Josua gjorde s†som Mose hade tillsagt honom, och gav sig i
strid med Amalek. Men Mose, Aron och Hur stego upp ”verst p†
h”jden.
017:011 Och s† l„nge Mose h”ll upp sin hand, r†dde Israel, men n„r han
l„t sin hand sjunka, r†dde Amalek.
017:012 Och n„r Moses h„nder blevo tunga, togo de en sten och lade under
honom, och p† den satte han sig; sedan st”dde Aron och Hur hans
h„nder, en p† vardera sidan. S† h”llos hans h„nder stadiga, till
dess solen gick ned.
017:013 Och Josua slog Amalek och dess folk med sv„rdsegg.

017:014 Och HERREN sade till Mose: ½Teckna upp detta till en †minnelse i
en bok, och inpr„gla det hos Josua, ty jag skall s† i grund
utpl†na minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under
himmelen.½
017:015 Och Mose byggde ett altare och gav det namnet HERREN mitt baner.
017:016 Och han sade: ½Ja, jag lyfter min hand upp mot HERRENS tron och
betygar att HERREN skall strida mot Amalek fr†n sl„kte till
sl„kte.½

018:001 Och Jetro, pr„sten i Midjan, Moses sv„rfader, fick h”ra allt vad
Gud hade gjort med Mose och med sitt folk Israel, huru HERREN
hade f”rt Israel ut ur Egypten.
018:002 D† tog Jetro, Moses sv„rfader, med sig Sippora, Moses hustru,
som denne f”rut hade s„nt hem,
018:003 s† ock hennes tv† s”ner -- av dessa hade den ene f†tt namnet
Gersom, ½ty½, sade Mose, ½jag „r en fr„mling i ett land som
icke „r mitt½,
018:004 och den andre namnet Elieser, ½ty½, sade han, ½min faders Gud
blev mig till hj„lp och r„ddade mig ifr†n Faraos sv„rd½. --
018:005 D† s† Jetro, Moses sv„rfader, kom med Moses s”ner och hans
hustru till honom i ”knen, d„r han hade slagit upp sitt l„ger
vid Guds berg,
018:006 l„t han s„ga till Mose: ½Jag, din sv„rfader Jetro, kommer till
dig med din hustru och hennes b†da s”ner.½
018:007 D† gick Mose sin sv„rfader till m”tes och bugade sig f”r honom
och kysste honom. Och n„r de hade h„lsat varandra, gingo de in i
t„ltet.
018:008 Och Mose f”rt„ljde f”r sin sv„rfader allt vad HERREN hade gjort
med Farao och egyptierna, f”r Israels skull, och alla de
vederm”dor som de hade haft att utst† p† v„gen, och huru HERREN
hade r„ddat dem.
018:009 Och Jetro fr”jdade sig ”ver allt det goda som HERREN hade gjort
mot Israel, i det han hade r„ddat dem ur egyptiernas hand.
018:010 Och Jetro sade: ½Lovad vare HERREN, som har r„ddat eder ur
egyptiernas hand och ur Faraos hand, HERREN, som har r„ddat
folket undan egyptiernas hand!
018:011 Nu vet jag att HERREN „r st”rre „n alla andra gudar, ty s†
bevisade han sig, n„r man handlade ”vermodigt mot detta folk.½
018:012 Och Jetro, Moses sv„rfader, frambar ett br„nnoffer och n†gra
slaktoffer †t Gud; och Aron och alla de „ldste i Israel kommo
och h”llo m†ltid med Moses sv„rfader inf”r Gud.

018:013 Dagen d„refter satte Mose sig f”r att d”ma folket, och folket
stod omkring Mose fr†n morgonen „nda till aftonen.
018:014 D† nu Moses sv„rfader s†g allt vad han hade att best„lla med
folket, sade han: ½Vad „r det allt du har att bestyra med
folket? Varf”r sitter du h„r till doms ensam under det att allt
folket m†ste st† omkring dig fr†n morgonen „nda till aftonen?½
018:015 Mose svarade sin sv„rfader: ½Folket kommer till mig f”r att
fr†ga Gud.
018:016 De komma till mig, n„r de hava n†gon r„ttssak, och jag d”mer d†
mellan dem; och jag kung”r d† f”r dem Guds stadgar och lagar.½
018:017 D† sade Moses sv„rfader till honom: ½Du g†r icke till v„ga p†
det r„tta s„ttet.
018:018 B†de du sj„lv och folket omkring dig m†sten ju bliva uttr”ttade;
ett s†dant f”rfaringss„tt „r dig f”r sv†rt, du kan icke ensam
bestyra detta.
018:019 S† lyssna nu till mina ord; jag vill giva dig ett r†d, och Gud
skall vara med dig. Du m† vara folkets m†lsman inf”r Gud och
framl„gga deras „renden inf”r Gud.
018:020 Och du m† upplysa dem om stadgar och lagar och kung”ra dem den
v„g de skola vandra och vad de skola g”ra.
018:021 Men s”k ut †t dig bland allt folket dugande m„n som frukta Gud,
p†litliga m„n som hata or„tt vinning, och s„tt dessa till
f”rest†ndare f”r dem, somliga ”ver tusen, andra ”ver hundra,
andra ”ver femtio och andra ”ver tio.
018:022 Dessa m† alltid d”ma folket. Kommer n†got viktigare „rende f”re,
m† de h„nskjuta det till dig, men alla ringare „renden m† de
sj„lva avd”ma. S† skall du g”ra din b”rda l„ttare, d„rigenom att
de b„ra den med dig.
018:023 Om du vill s† g”ra och Gud s† bjuder dig, skall du kunna h†lla
ut; och allt folket h„r skall d† kunna g† hem i frid.½

018:024 Och Mose lyssnade till sin sv„rfaders ord och gjorde allt vad
denne hade sagt.
018:025 Mose utvalde dugande m„n ur hela Israel och gjorde dem till
huvudm„n f”r folket, till f”rest†ndare somliga ”ver tusen, andra
”ver hundra, andra ”ver femtio och andra ”ver tio.
018:026 Dessa skulle alltid d”ma folket. Alla sv†rare „renden skulle de
h„nskjuta till Mose, men alla ringare „renden skulle de sj„lva
avd”ma.
018:027 D„refter l„t Mose sin sv„rfader fara hem, och denne begav sig
till sitt land igen.

019:001 P† den dag d† den tredje m†naden ingick efter Israels barns
utt†g ur Egyptens land kommo de in i Sinais ”ken.
019:002 Ty de br”to upp fr†n Refidim och kommo s† till Sinais ”ken och
l„grade sig i ”knen; Israel l„grade sig d„r mitt emot berget.
019:003 Och Mose steg upp till Gud; d† ropade HERREN till honom uppifr†n
berget och sade: ½S† skall du s„ga till Jakobs hus, s† skall du
f”rkunna f”r Israels barn:
019:004 'I haven sj„lva sett vad jag har gjort med egyptierna, och huru
jag har burit eder p† ”rnvingar och f”rt eder till mig.
019:005 Om I nu h”ren min r”st och h†llen mitt f”rbund, s† skolen I vara
min egendom framf”r alla andra folk, ty hela jorden „r min;
019:006 Och I skolen vara mig ett rike av pr„ster och ett heligt folk.'
Detta „r vad du skall tala till Israels barn.

019:007 N„r Mose kom tillbaka, sammankallade han de „ldste i folket och
f”relade dem allt detta som HERREN hade bjudit honom.
019:008 D† svarade allt folket med en mun och sade: ½Allt vad HERREN har
talat vilja vi g”ra.½ Och Mose gick tillbaka till HERREN med
folkets svar.
019:009 Och HERREN sade till Mose: ½Se, jag skall komma till dig i en
tjock molnsky, f”r att folket skall h”ra, n„r jag talar med dig,
och s† tro p† dig ev„rdligen.½ Och Mose framf”rde folkets svar
till HERREN.
019:010 D† sade HERREN till Mose: ½G† till folket, och helga dem i dag
och i morgon, och I †t dem tv† sina kl„der.
019:011 Och m† de h†lla sig redo till i ”vermorgon; ty i ”vermorgon
skall HERREN stiga ned p† Sinai berg inf”r allt folkets ”gon.
019:012 Och du skall m„rka ut en gr„ns f”r folket runt omkring och s„ga:
'Tagen eder till vara f”r att stiga upp p† berget eller komma
vid dess fot. Var och en som kommer vid berget skall straffas
med d”den;
019:013 men ingen hand m† komma vid honom, utan han skall stenas eller
skjutas ihj„l. Evad det „r djur eller m„nniska, skall en s†dan
mista livet.' N„r jubelhornet ljuder med utdragen ton, d† m† de
stiga upp p† berget.½
019:014 Och Mose steg ned fr†n berget till folket och helgade folket,
och de tv†dde sina kl„der.
019:015 Och han sade till folket: ½H†llen eder redo till i ”vermorgon;
ingen komme vid en kvinna.½

019:016 P† tredje dagen, n„r det hade blivit morgon, begynte det dundra
och blixtra, och en tung molnsky kom ”ver berget, och ett mycket
starkt basunljud h”rdes; och allt folket i l„gret b„vade.
019:017 Men Mose f”rde folket ut ur l„gret, Gud till m”tes; och de
st„llde sig nedanf”r berget.
019:018 Och hela Sinai berg h”ljdes i r”k, vid det att HERREN kom ned
d„rp† i eld; och en r”k steg upp d„rifr†n, lik r”ken fr†n en
sm„ltugn, och hela berget b„vade storligen.
019:019 Och basunljudet blev allt starkare och starkare. Mose talade,
och Gud svarade honom med h”g r”st.
019:020 Och HERREN steg ned p† Sinai berg, p† toppen av berget, och
HERREN kallade Mose upp till bergets topp; d† steg Mose ditupp.
019:021 Och HERREN sade till Mose: ½Stig ned och varna folket, s† att de
icke tr„nga sig fram f”r att se HERREN, ty d† skola m†nga av dem
falla.
019:022 J„mv„l pr„sterna, som f† nalkas HERREN, skola helga sig, f”r att
HERREN icke m† l†ta dem drabbas av f”rd„rv.½
019:023 Men Mose svarade HERREN: ½Folket kan icke stiga upp p† Sinai
berg, ty du har sj„lv varnat oss och sagt att jag skulle m„rka
ut en gr„ns omkring berget och helga det.½
019:024 D† sade HERREN till honom: ½G† ditned, och kom sedan †ter upp
och hav Aron med dig. Men pr„sterna och folket m† icke tr„nga
sig fram f”r att stiga upp till HERREN p† det att han icke m†
l†ta dem drabbas av f”rd„rv.½
019:025 Och Mose steg ned till folket och sade dem detta.
020:001 Och Gud talade alla dessa ord och sade:
020:002 Jag „r HERREN, din Gud, som har f”rt dig ut ur Egyptens land, ur
tr„ldomshuset.
020:003 Du skall inga andra gudar hava j„mte mig.
020:004 Du skall icke g”ra dig n†got bel„te eller n†gon bild, vare sig
av det som „r uppe i himmelen, eller av det som „r nere p†
jorden, eller av det som „r i vattnet under jorden.
020:005 Du skall icke tillbedja s†dana, ej heller tj„na dem; ty jag,
HERREN, din Gud, „r en nit„lskande Gud, som hems”ker f„dernas
missg„rning p† barn och efterkommande i tredje och fj„rde led,
n„r man hatar mig,
020:006 men som g”r n†d med tusenden, n„r man „lskar mig och h†ller mina
bud.
020:007 Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall
icke l†ta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.
020:008 T„nk p† sabbatsdagen, s† att du helgar den.
020:009 Sex dagar skall du arbeta och f”rr„tta alla dina sysslor;
020:010 men den sjunde dagen „r HERRENS, din Guds, sabbat; d† skall du
ingen syssla f”rr„tta, ej heller din son eller din dotter, ej
heller din tj„nare eller din tj„narinna eller din dragare, ej
heller fr„mlingen som „r hos dig inom dina portar.
020:011 Ty p† sex dagar gjorde HERREN himmelen och jorden och havet och
allt vad i dem „r, men han vilade p† sjunde dagen; d„rf”r har
HERREN v„lsignat sabbatsdagen och helgat den.
020:012 Hedra din fader och din moder, f”r att du m† l„nge leva i det
land som HERREN, din Gud, vill giva dig.
020:013 Du skall icke dr„pa.
020:014 Du skall icke beg† „ktenskapsbrott.
020:015 Du skall icke stj„la.
020:016 Du skall icke b„ra falskt vittnesb”rd mot din n„sta.
020:017 Du skall icke hava beg„relse till din n„stas hus. Du skall icke
hava beg„relse till din n„stas hustru, ej heller till hans
tj„nare eller hans tj„narinna, ej heller till hans oxe eller
hans †sna, ej heller till n†got annat som tillh”r din n„sta.

020:018 Och allt folket f”rnam dundret och eldsl†gorna och basunljudet
och r”ken fr†n berget; och n„r folket f”rnam detta, b„vade de
och h”llo sig p† avst†nd.
020:019 Och de sade till Mose: ½Tala du till oss, s† vilja vi h”ra, men
l†t icke Gud tala till oss, p† det att vi icke m† d”.½
020:020 Men Mose sade till folket: ½Frukten icke, ty Gud har kommit f”r
att s„tta eder p† prov, och f”r att I skolen hava hans fruktan
f”r ”gonen, s† att I icke synden.½
020:021 Allts† h”ll folket sig p† avst†nd, under det att Mose gick
n„rmare till t”cknet i vilket Gud var.

020:022 Och HERREN sade till Mose: S† skall du s„ga till Israels barn: I
haven sj„lva f”rnummit att jag har talat till eder fr†n
himmelen.
020:023 I skolen icke g”ra eder gudar j„mte mig; gudar av silver eller
guld skolen I icke g”ra †t eder.
020:024 Ett altare av jord skall du g”ra †t mig och offra d„rp† dina
br„nnoffer och tackoffer, din sm†boskap och dina
f„kreatur. ™verallt p† den plats d„r jag stiftar en †minnelse †t
mitt namn skall jag komma till dig och v„lsigna dig.
020:025 Men om du vill g”ra †t mig ett altare av stenar, s† m† du icke
bygga det av huggen sten; ty om du kommer vid stenen med din
mejsel, s† osk„rar du den.
020:026 Icke heller m† du stiga upp till mitt altare p† trappor, p† det
att icke din blygd m† blottas d„rinvid.
021:001 Dessa „ro de r„tter som du skall f”rel„gga dem:
021:002 Om du k”per en hebreisk tr„l, skall han tj„na i sex †r, men p†
det sjunde skall han givas fri, utan l”sen.
021:003 Har han kommit allena, s† skall han givas fri allena; var han
gift, s† skall hans hustru givas fri med honom.
021:004 Har hans herre givit honom en hustru, och har denna f”tt honom
s”ner eller d”ttrar, s† skola hustrun och hennes barn tillh”ra
hennes herre, och allenast mannen skall givas fri.
021:005 Men om tr„len s„ger: ½Jag har min herre, min hustru och mina
barn s† k„ra, att jag icke vill givas fri½,
021:006 d† skall hans herre f”ra honom fram f”r Gud och st„lla honom vid
d”rren eller d”rrposten, och hans herre skall genomborra hans
”ra med en syl; d„refter vare han hans tr„l ev„rdligen.

021:007 Om n†gon s„ljer sin dotter till tr„linna, s† skall hon icke
givas fri s†som tr„larna givas fria.
021:008 Misshagar hon sin herre, sedan denne f”rut har ing†tt
f”rbindelse med henne, s† l†te han henne k”pas fri. Till
fr„mmande folk have han icke makt att s„lja henne, n„r han s†
har handlat trol”st mot henne.
021:009 Men om han l†ter sin son ing† f”rbindelse med henne, s† f”runne
han henne d”ttrars r„tt.
021:010 Tager han sig „nnu en hustru, s† g”re han icke n†gon minskning i
den f”rras kost, bekl„dnad eller „ktenskapsr„tt.
021:011 Om han icke l†ter henne njuta sin r„tt i dessa tre stycken, s†
skall hon givas fri, utan l”sen och betalning.

021:012 Den som sl†r n†gon, s† att han d”r, han skall straffas med
d”den.
021:013 Men om han icke traktade efter den andres liv, utan Gud l„t
denne of”rvarandes tr„ffas av hans hand, s† skall jag anvisa dig
en ort dit han kan fly.
021:014 Men om n†gon beg†r det d†det att han dr„per sin n„sta med list,
s† skall du gripa honom, vore han ock invid mitt altare, och han
m†ste d”.
021:015 Den som sl†r sin fader eller sin moder, han skall straffas med
d”den.
021:016 Den som stj„l en m„nniska, vare sig han sedan s„ljer den stulne,
eller denne finnes kvar hos honom, han skall straffas med d”den.
021:017 Den som uttalar f”rbannelser ”ver sin fader eller sin moder, han
skall straffas med d”den.

021:018 Om m„n tvista med varandra, och den ene sl†r den andre med en
sten eller med knuten hand, s† att denne v„l icke d”r, men
bliver s„ngliggande,
021:019 dock att han sedan kommer sig och kan g† ute, st”dd vid sin
stav, s† skall den som slog honom vara fri ifr†n straff;
allenast ers„tte han honom f”r den tid han har f”rlorat och
bes”rje sjukv†rd †t honom.
021:020 Om n†gon sl†r sin tr„l eller sin tr„linna med en k„pp, s† att
den slagne d”r under hans hand, s† skall han straffas d„rf”r.
021:021 Men om den slagne lever en eller tv† dagar, skall han icke
straffas, ty det var hans egna penningar.
021:022 Om m„n tr„ta med varandra, och n†gon av dem st”ter till en
havande kvinna, s† att hon f”der fram sitt foster, men eljest
ingen olycka sker, s† b”te han vad kvinnans man †l„gger honom
och betale efter skiljedomares pr”vning.
021:023 Men om olycka sker, skall liv givas f”r liv,
021:024 ”ga f”r ”ga, tand f”r tand, hand f”r hand, fot f”r fot,
021:025 br„nnskada f”r br„nnskada, s†r f”r s†r, bl†nad f”r bl†nad.
021:026 Om n†gon sl†r sin tr„l eller sin tr„linna i ”gat och f”rd„rvar
det, s† sl„ppe han den skadade fri, till ers„ttning f”r ”gat.
021:027 Sammalunda, om n†gon sl†r ut en tand p† sin tr„l eller sin
tr„linna, s† sl„ppe han den skadade fri, till ers„ttning f”r
tanden.

021:028 Om en oxe st†ngar n†gon till d”ds, man eller kvinna, s† skall
oxen stenas, och k”ttet m† icke „tas; men oxens „gare vara fri
ifr†n straff.
021:029 Men om oxen f”rut har haft vanan att st†ngas, och hans „gare har
blivit varnad, men denne „nd† icke tager vara p† honom, och oxen
s† d”dar n†gon, man eller kvinna, d† skall oxen stenas, och hans
„gare skall ock d”das.
021:030 Men skulle l”sepenning bliva denne †lagd, s† give han till l”sen
f”r sitt liv s† mycket som †l„gges honom.
021:031 Žr det en gosse eller en flicka som har blivit st†ngad av oxen,
s† skall med denne f”rfaras efter samma lag.
021:032 Men om oxen st†ngar en tr„l eller en tr„linna, s† skall „garen
giva †t den st†ngades herre trettio siklar silver, och oxen
skall stenas.

021:033 Om n†gon ”ppnar en brunn, eller om n†gon gr„ver en ny brunn och
icke t„cker ”ver den, och sedan en oxe eller en †sna faller
d„ri,
021:034 s† skall brunnens „gare giva ers„ttning i penningar †t djurets
„gare, men den d”da kroppen skall vara hans.
021:035 Om n†gons oxe st†ngar en annans oxe, s† att denne d”r, s† skola
de s„lja den levande oxen och dela betalningen f”r honom och
d„rj„mte dela den d”da kroppen.
021:036 Var det d„remot k„nt att oxen f”rut hade vanan att st†ngas, men
tog hans „gare „nd† icke vara p† honom, s† skall han ers„tta oxe
med oxe, men den d”da kroppen skall vara hans.
022:001 Om n†gon stj„l en oxe eller ett f†r och slaktar eller s„ljer
djuret, s† skall han giva fem oxar i ers„ttning f”r oxen, och
fyra f†r f”r f†ret.
022:002 Ertappas tjuven vid inbrottet och bliver slagen till d”ds, s†
vilar ingen blodskuld p† dr†paren.
022:003 Men hade solen g†tt upp, n„r de skedde, d† „r det
blodskuld. Tjuven skall giva full ers„ttning; „ger han intet, s†
skall han s„ljas, till g„ldande av vad han har stulit.
022:004 Om det stulna djuret, det m† vara oxe eller †sna eller f†r,
p†tr„ffas levande i hans v†ld, skall han giva dubbel ers„ttning.

022:005 Om n†gon l†ter avbeta en †ker eller ving†rd, eller sl„pper sin
boskap l”s, s† att denna betar p† en annans †ker, d† skall han
ers„tta skadan med det b„sta fr†n sin †ker och med det b„sta
fr†n sin ving†rd.
022:006 Om eld kommer l”s och fattar i t”rnh„ckar, och d„rvid
s„desskylar bliva uppbr„nda eller oskuren s„d eller annat p†
†kern, s† skall den som har v†llat branden giva full ers„ttning.
022:007 Om n†gon giver †t en annan penningar eller gods att f”rvara, och
detta bliver stulet ur hans hus, s† skall tjuven, om han
ertappas, giva dubbel ers„ttning.
022:008 Ertappas icke tjuven, d† skall man f”ra husets „gare fram f”r
Gud, p† det att det m† utr”nas om han icke har f”rgripit sig p†
sin n„stas tillh”righet.
022:009 Om fr†ga uppst†r ang†ende or„ttr†digt tillgrepp -- det m† g„lla
oxe eller †sna eller f†r eller kl„der eller n†got annat som har
f”rlorats -- och n†gon p†st†r att en or„ttr†dighet verkligen har
„gt rum, s† skall b†da parternas sak komma inf”r Gud. Den som
Gud d”mer skyldig, han skall ers„tta den andre dubbelt.
022:010 Om n†gon giver †t en annan i f”rvar en †sna eller en oxe eller
ett f†r, eller vilket annat husdjur det vara m†, och detta d”r
eller bliver skadat eller bortr”vat, utan att n†gon ser det,
022:011 S† skall det dem emellan komma till en ed vid HERREN, f”r att
det m† utr”nas om den ene icke har f”rgripit sig p† den andres
tillh”righet; denna ed skall „garen antaga och den andre beh”ver
icke giva n†gon ers„ttning.
022:012 Men om det har blivit bortstulet fr†n honom, d† skall han
ers„tta „garen d„rf”r.
022:013 Har det blivit ihj„lrivet, skall han f”ra fram det ihj„lrivna
djuret s†som bevis; han beh”ver d† icke giva ers„ttning d„rf”r.

022:014 Om n†gon l†nar ett djur av en annan, och detta bliver skadat
eller d”r, och dess „gare d„rvid icke „r tillst„des, s† skall
han giva full ers„ttning.
022:015 Žr dess „gare tillst„des, d† beh”ver han icke giva
ers„ttning. Var djuret lejt, d† „r legan ers„ttning.

022:016 Om n†gon f”rf”r en jungfru som icke „r trolovad och l„grar
henne, s† skall han giva brudg†va f”r henne och taga henne till
hustru.
022:017 V„grar hennes fader att giva henne †t honom, d† skall han g„lda
en s† stor penningsumma som man pl„gar giva i brudg†va f”r en
jungfru.

022:018 En trollkvinna skall du icke l†ta leva.

022:019 Var och en som beblandar sig med n†got djur skall straffas med
d”den.

022:020 Den som offrar †t andra gudar „n †t HERREN allena, han skall
givas till spillo.

022:021 En fr„mling skall du icke f”ror„tta eller f”rtrycka; I haven ju
sj„lva varit fr„mlingar i Egyptens land.
022:022 Žnkor och faderl”sa skolen I icke behandla illa.
022:023 Behandlar du dem illa, s† skall jag f”rvisso h”ra deras rop, n„r
de ropa till mig;
022:024 och min vrede skall uppt„ndas, och jag skall dr„pa eder med
sv„rd; s† att edra egna hustrur bliva „nkor och edra barn
faderl”sa.

022:025 L†nar du penningar †t n†gon fattig hos dig bland mitt folk, s†
skall du icke handla mot honom s†som en ockrare; I skolen icke
p†l„gga honom n†gon r„nta.
022:026 Har du av din n„sta tagit hans mantel i pant, s† skall du giva
den tillbaka †t honom, innan solen g†r ned;
022:027 den „r ju det enda t„cke han har, och med den skyler han sin
kropp. Vad skall han eljest hava p† sig, n„r han ligger och
sover? Om han m†ste ropa till mig, s† skall jag h”ra, ty jag „r
barmh„rtig.

022:028 Gud skall du icke h„da, och ”ver en h”vding i ditt folk skall du
icke uttala f”rbannelser.

022:029 Av det som fyller din lada och av det som flyter ifr†n din press
skall du utan dr”jsm†l framb„ra din g†va. Den f”rstf”dde bland
dina s”ner skall du giva †t mig.
022:030 P† samma s„tt skall du g”ra med dina f„kreatur och din
sm†boskap. I sju dagar skola de stanna hos sina m”drar; p†
†ttonde dagen skall du giva dem †t mig.

022:031 Och I skolen vara mig ett heligt: folk; k”tt av ett djur som har
blivit ihj„lrivet p† marken skolen I icke „ta, †t hundarna
skolen I kasta det.
023:001 Du skall icke utsprida falskt rykte; †t den som har en or„tt sak
skall du icke giva ditt bist†nd genom att bliva ett or„ttf„rdigt
vittne.
023:002 Du skall icke f”lja med hopen i vad ont „r, eller vittna s† i
n†gon sak, att du b”jer dig efter hopen och vr„nger r„tten.
023:003 Du skall icke vara partisk f”r den ringe i n†gon hans sak.

023:004 Om du tr„ffar p† din fiendes oxe eller †sna som har kommit
vilse, s† skall du f”ra djuret tillbaka till honom.
023:005 Om du ser din ov„ns †sna ligga dignad under sin b”rda, s† skall
du ingalunda l„mna mannen ohulpen, utan hj„lpa honom att l”sa av
b”rdan.

023:006 Du skall icke i n†gon sak vr„nga r„tten f”r den fattige som du
har hos dig.
023:007 Du skall h†lla dig fj„rran ifr†n or„tt sak; du skall icke dr„pa
den som „r oskyldig och har r„tt, ty jag skall icke giva r„tt †t
n†gon som „r skyldig.
023:008 Du skall icke taga mutor, ty mutor f”rblinda de seende och
f”rvrida de r„ttf„rdigas sak.
023:009 En fr„mling skall du icke f”rtrycka; I veten ju huru fr„mlingen
k„nner det, eftersom I sj„lva haven varit fr„mlingar i Egyptens
land.

023:010 I sex †r skall du bes† din jord och inb„rga dess gr”da;

Back to Full Books