The Bible, in Swedish, both Testaments

Part 32 out of 47

alla mina fiender h”ra om min olycka och fr”jda sig
”ver att du har gjort detta.
Den dag du f”rkunnade har du l†tit komma.
Dock, dem skall det g† s†som mig.
001:021 L†t all deras ondska komma inf”r ditt ansikte,
och hems”k dem,
likasom du har hems”kt mig
f”r alla mina ”vertr„delsers skull
ty m†nga „ro mina suckar,
och mitt hj„rta „r sjukt.

002:001 Huru h”ljer icke Herren genom sin vrede
dottern Sion i m”rker!
Fr†n himmelen ned till jorden kastade han
Israels h„rlighet.
Han v†rdade sig icke om sin fotapall
p† sin vredes dag.
002:002 Utan skonsamhet f”rd„rvade Herren
alla Jakobs boningar;
i sin f”rgrymmelse br”t han ned
dottern Judas f„sten,
ja, han slog dem till jorden, han osk„rade
riket och dess furstar.
002:003 I sin vredes gl”d h”gg han av
vart Israels horn;
han h”ll sin h”gra hand tillbaka,
n„r fienden kom.
Jakob f”rbr„nde han lik en l†gande eld,
som f”rt„r allt runt omkring.
002:004 Han sp„nde sin b†ge s†som en fiende,
med sin h”gra hand stod han fram s†som en ov„n
och dr„pte alla som voro v†ra ”gons lust.
™ver dottern Sions hydda utg”t han
sin vrede s†som en eld.
002:005 Herren kom s†som en fiende
och f”rd„rvade Israel,
han f”rd„rvade alla dess palats,
han f”rst”rde dess f„sten;
s† hopade han ”ver dottern Juda
j„mmer p† j„mmer.
002:006 Och han br”t ned sin hydda s†som en tr„dg†rd,
han f”rst”rde sin h”gtidsplats.
B†de h”gtid och sabbat l„t HERREN
bliva f”rg„tna i Sion,
och i sin vredes f”rgrymmelse f”rsk”t han
b†de konung och pr„st.
002:007 Herren f”rkastade sitt altare,
han gav sin helgedom till spillo.
Murarna omkring hennes palatser
gav han i fiendernas hand.
De hovo upp rop i HERRENS hus
s†som p† en h”gtidsdag.
002:008 HERREN hade beslutit att f”rst”ra
dottern Sions murar;
han sp„nde m„tsn”ret till att f”rd„rva
och drog sin hand ej tillbaka.
Han l„t sorg komma ”ver vallar och murar;
f”rfallna ligga de nu alla.
002:009 Hennes portar sj”nko ned i jorden,
han br„ckte och krossade hennes bommar.
Hennes konung och furstar leva bland hedningar,
ingen lag finnes mer;
hennes profeter undf† ej heller
n†gon syn fr†n HERREN.
002:010 Dottern Sions „ldste sitta d„r
stumma p† jorden,
de hava str”tt stoft p† sina huvuden
och h”ljt sig i sorgdr„kt;
Jerusalems jungfrur
s„nka sina huvuden mot jorden.
002:011 Mina ”gon „ro f”rt„rda av gr†t,
mitt innersta „r uppr”rt,
min lever „r s†som utgjuten p† jorden
f”r dottern mitt folks skada;
ty barn och spenabarn f”rsm„kta
p† gatorna i staden.
002:012 De ropa till sina m”drar:
˝Var f† vi br”d och vin?˝
Ty f”rsm„ktande ligga de s†som slagna
p† gatorna i staden;
ja, de uppgiva sin anda
i sina m”drars famn.
002:013 Vad j„mf”rligt skall jag framl„gga f”r dig,
du dotter Jerusalem?
Vilket liknande ”de kan jag draga fram till din tr”st,
du jungfru dotter Sion?
Din skada „r ju stor s†som ett hav;
vem kan hela dig?
002:014 Dina profeters syner
voro falskhet och fl„rd,
de blottade icke f”r dig din missg„rning,
s† att du kunde bliva uppr„ttad;
de utsagor de f”rkunnade f”r dig
voro falskhet och f”rf”relse.
002:015 Alla v„gfarande sl† ihop h„nderna,
dig till h†n;
de vissla och skaka huvudet
†t dottern Jerusalem:
˝Žr detta den stad som man kallade 'sk”nhetens fullhet',
'hela jordens fr”jd'?˝
002:016 Alla dina fiender sp„rra upp
munnen emot dig,
de vissla och bita samman t„nderna,
de s„ga: ˝Vi hava f”rd„rvat henne.
Ja, detta „r den dag som vi bidade efter;
nu hava vi upplevat och sett den.˝
002:017 HERREN har gjort vad han hade beslutit,
han har fullbordat sitt ord,
vad han f”r l„nge sedan hade f”rordnat;
han har brutit ned utan f”rskoning.
Och han har l†tit fienden gl„djas ”ver dig,
han har upph”jt dina ov„nners horn.
002:018 Deras hj„rtan ropa till Herren.
Du dottern Sions mur,
l†t dina t†rar rinna som en b„ck,
b†de dag och natt;
l†t dig icke f”rtr”ttas,
unna ditt ”ga ingen ro.
002:019 St† upp, ropa h”gt i natten,
n„r dess v„kter begynna,
utgjut ditt hj„rta s†som vatten
inf”r Herrens ansikte;
lyft upp till honom dina h„nder
f”r dina barns liv,
ty de f”rsm„kta av hunger
i alla gators h”rn.
002:020 Se, HERRE, och akta p†
vem du s† har hems”kt.
Skola d† kvinnor n”dgas „ta sin livsfrukt,
barnen som de hava burit i sin famn?
Skall man i Herrens helgedom
dr„pa pr„ster och profeter?
002:021 P† jorden, ute p† gatorna, ligga de,
b†de unga och gamla;
mina jungfrur och mina unga m„n
hava fallit f”r sv„rd.
Du dr„pte p† din vredes dag,
du slaktade utan f”rskoning.
002:022 S†som till en h”gtidsdag kallade du samman mot mig
f”rskr„ckelser ifr†n alla sidor;
och p† HERRENS vredes dag fanns ingen
som blev r„ddad och slapp undan.
Dem som jag hade burit i min famn och fostrat,
dem f”rgjorde min fiende.

003:001 Jag „r en man som har pr”vat el„nde
under hans vredes ris.
003:002 Mig har han f”rt och l†tit vandra
genom m”rker och genom ljus.
003:003 Ja, mot mig v„nder han sin hand best„ndigt,
†ter och †ter.
003:004 Han har uppfr„tt mitt k”tt och min hud,
han har krossat benen i mig.
003:005 Han har kringskansat och omv„rvt mig
med gift och vederm”da.
003:006 I m”rker har han lagt mig
s†som de l„ngesedan d”da.
003:007 Han har kringmurat mig, s† att jag ej kommer ut,
han har lagt p† mig tunga fj„ttrar.
003:008 Huru jag „n klagar och ropar,
tillstoppar han ”ronen f”r min b”n.
003:009 Med huggen sten har han murat f”r mina v„gar,
mina stigar har han gjort sv†ra.
003:010 En lurande bj”rn „r han mot mig,
ett lejon som ligger i f”rs†t.
003:011 Han f”rde mig p† villov„g och rev mig i stycken,
f”r”delse l„t han g† ”ver mig.
003:012 Han sp„nde sin b†ge och satte mig upp
till ett m†l f”r sin pil.
003:013 Ja, pilar fr†n sitt koger s„nde han
in i mina njurar.
003:014 Jag blev ett †tl”je f”r hela mitt folk
en visa f”r dem hela dagen.
003:015 Han m„ttade mig med bittra ”rter,
han gav mig mal”rt att dricka.
003:016 Han l„t mina t„nder bita s”nder sig p† stenar,
han h”ljde mig med aska.
003:017 Ja, du f”rkastade min sj„l och tog bort min frid;
jag visste ej mer vad lycka var.
003:018 Jag sade: ˝Det „r ute med min livskraft
och med mitt hopp till HERREN.˝
003:019 T„nk p† mitt el„nde och min husvillhet,
p† mal”rten och giftet!
003:020 Stadigt t„nker min sj„l d„rp†
och „r bedr”vad i mig.
003:021 Men detta vill jag besinna,
och d„rf”r skall jag hoppas:
003:022 HERRENS n†d „r det att det icke „r ute med oss,
ty det „r icke slut med hans barmh„rtighet.
003:023 Den „r var morgon ny,
ja, stor „r din trofasthet.
003:024 HERREN „r min del, det s„ger min sj„l mig;
d„rf”r vill jag hoppas p† honom.
003:025 HERREN „r god mot dem som f”rbida honom,
mot den sj„l som s”ker honom.
003:026 Det „r gott att hoppas i stillhet
p† hj„lp fr†n HERREN.
003:027 Det „r gott f”r en man att han f†r b„ra
ett ok i sin ungdom.
003:028 M† han sitta ensam och tyst,
n„r ett s†dant p†l„gges honom.
003:029 M† han s„nka sin mun i stoftet;
kanh„nda finnes „nnu hopp.
003:030 M† han v„nda kinden till †t den som sl†r honom
och l†ta m„tta sig med sm„lek.
003:031 Ty Herren f”rkastar icke
f”r evig tid;
003:032 utan om han har bedr”vat, s† f”rbarmar han sig igen,
efter sin stora n†d.
003:033 Ty icke av villigt hj„rta pl†gar han m„nniskors barn
och v†llar dem bedr”velse.
003:034 Att man krossar under sina f”tter
alla f†ngar i landet,
003:035 att man vr„nger en mans r„tt
inf”r den H”gstes ansikte,
003:036 att man g”r or„tt mot en m„nniska i n†gon hennes sak,
skulle Herren icke se det?
003:037 Vem sade, och det vart,
om det ej var Herren som bj”d?
003:038 Kommer icke fr†n den H”gstes mun
b†de ont och gott?
003:039 Varf”r knorrar d† en m„nniska h„r i livet,
varf”r en man, om han drabbas av sin synd?
003:040 L†tom oss rannsaka v†ra v„gar och pr”va dem
och omv„nda oss till HERREN.
003:041 L†tom oss upplyfta v†ra hj„rtan, s†v„l som v†ra h„nder,
till Gud i himmelen.
003:042 Vi hava varit avf„lliga och genstr„viga,
och du har icke f”rl†tit det.
003:043 Du har h”ljt dig i vrede och f”rf”ljt oss,
du har dr„pt utan f”rskoning.
003:044 Du har h”ljt dig i moln,
s† att ingen b”n har n†tt fram.
003:045 Ja, orena och f”raktade l†ter du oss st†
mitt ibland folken.
003:046 Alla v†ra fiender sp„rra upp
munnen emot oss.
003:047 Faror och fallgropar m”ta oss
f”rd„rv och skada.
003:048 Vattenb„ckar rinna ned fr†n mitt ”ga
f”r dottern mitt folks skada.
003:049 Mitt ”ga fl”dar utan uppeh†ll
och f”rtr”ttas icke,
003:050 till dess att HERREN blickar ned fr†n himmelen
och ser h„rtill.
003:051 Mitt ”ga v†llar mig pl†ga
f”r alla min stads d”ttrars skull.
003:052 Jag bliver ivrigt jagad s†som en f†gel
av dem som utan sak „ro mina fiender.
003:053 De vilja f”rg”ra mitt liv h„r i djupet,
de kasta stenar p† mig.
003:054 Vatten str”mma ”ver mitt huvud,
jag s„ger: ˝Det „r ute med mig.˝
003:055 Jag †kallar ditt namn, o HERRE,
har underst i djupet.
003:056 Du h”r min r”st; tillslut icke ditt ”ra,
bered mig lindring, d† jag nu ropar.
003:057 Ja, du nalkas mig, n„r jag †kallar dig;
du s„ger: ˝Frukta icke.˝
003:058 Du utf”r, Herre, min sj„ls sak,
du f”rlossar mitt liv.
003:059 Du ser, HERRE, den or„tt mig vederfares;
skaffa mig r„tt.
003:060 Du ser all deras h„mndgirighet,
alla deras anslag mot mig.
003:061 Du h”r deras sm„delser, HERRE,
alla deras anslag mot mig.
003:062 Vad mina motst†ndare tala och t„nka ut
„r best„ndigt riktat mot mig.
003:063 Akta p† huru de hava mig till sin visa,
evad de sitta eller st† upp.
003:064 Du skall giva dem vederg„llning, HERRE,
efter deras h„nders verk.
003:065 Du skall l„gga ett t„ckelse ”ver deras hj„rtan;
din f”rbannelse skall komma ”ver dem.
003:066 Du skall f”rf”lja dem i vrede och f”rg”ra dem,
s† att de ej best† under HERRENS himmel.

004:001 Huru har icke guldet ber”vats sin glans,
den „dla metallen f”rvandlats!
Heliga stenar ligga kringkastade
i alla gators h”rn.
004:002 Sions „dlaste s”ner
som aktades lika med fint guld,
huru r„knas de icke nu s†som lerk„rl,
krukmakarh„nders verk!
004:003 Sj„lva schakalerna r„cka spenarna †t sina ungar
f”r att giva dem di;
men dottern mitt folk har blivit grym,
lik strutsen i ”knen.
004:004 Spenabarnets tunga
l†der av t”rst vid dess gom;
le sp„da barnen bedja om br”d,
men ingen bryter s†dant †t dem.
004:005 De som f”rr †to l„ckerheter
f”rsm„kta nu p† gatorna;
de som uppf”ddes i scharlakan
m†ste nu ligga i dyn.
004:006 S† var dottern mitt folks missg„rning st”rre
„n Sodoms synd,
Sodoms, som omst”rtades i ett ”gonblick,
utan att m„nniskoh„nder kommo d„rvid.
004:007 Hennes furstar voro mer gl„nsande „n sn”,
de voro vitare „n mj”lk,
deras hy var r”dare „n korall,
deras utseende var likt safirens.
004:008 Nu hava deras ansikten blivit m”rkare „n svart f„rg,
man k„nner icke igen dem p† gatorna;
deras hud sitter fastklibbad vid benen,
den har f”rtorkats och blivit s†som tr„.
004:009 Lyckligare voro de som dr„ptes med sv„rd,
„n de „ro, som dr„pas av hunger,
de som t„ras bort under kval,
utan n„ring fr†n marken.
004:010 Med egna h„nder m†ste ”msinta kvinnor
koka sina barn
f”r att hava dem till f”da
vid dottern mitt folks skada.
004:011 HERREN har utt”mt sin f”rt”rnelse,
utgjutit sin vredes gl”d;
i Sion har han t„nt upp en eld,
som har f”rt„rt dess grundvalar.
004:012 Ingen konung p† jorden hade trott det,
ingen som bor p† jordens krets,
att n†gon ov„n eller fiende skulle komma in
genom Jerusalems portar.
004:013 F”r dess profeters synders skull har s† skett,
f”r dess pr„sters missg„rningar,
d„rf”r att de d„rinne utg”to
de r„ttf„rdigas blod.
004:014 S†som blinda irra de omkring p† gatorna,
fl„ckade av blod.
s† att ingen finnes, som v†gar
komma vid deras kl„der.
004:015 ˝Viken undan!˝ ˝Oren!˝, s† ropar man framf”r dem;
˝Viken undan, viken undan, kommen icke vid den!˝
ja, flyktiga och ostadiga m†ste de vara;
bland hedningarna s„ger man om dem:
˝De skola ej mer finna n†gon boning.˝
004:016 HERRENS †syn f”rskingrar dem,
han vill icke mer akta p† dem;
mot pr„sterna visas intet undseende,
mot de „ldste ingen misskund.
004:017 Žnnu f”rsm„kta v†ra ”gon
i f†f„ng v„ntan efter hj„lp;
fr†n v†rt v†rdtorn speja vi
efter ett folk som „nd† ej kan fr„lsa oss.
004:018 Han lurar p† vara steg,
s† att vi ej v†ga g† p† v†ra gator.
V†r „nde „r n„ra, vara dagar „ro ute;
ja, v†r ande har kommit.
004:019 V†ra f”rf”ljare voro snabbare
„n himmelens ”rnar;
p† bergen jagade de oss,
i ”knen lade de f”rs†t f”r oss.
004:020 HERRENS smorde, han som var v†r livsfl„kt,
blev f†ngad i deras gropar,
han under vilkens skugga vi hoppades
att f† leva bland folken.
004:021 Ja, fr”jda dig och var glad, du dotter Edom,
du som bor i Us' land!
Ocks† till dig skall kalken komma;
du skall varda drucken och f† ligga blottad.
004:022 Din missg„rning „r ej mer, du dotter Sion;
han skall ej †ter f”ra dig bort i f†ngenskap.
Men din missg„rning, du dotter Edom, skall han hems”ka;
han skall uppenbara dina synder.

005:001 T„nk, HERRE, p† vad som har vederfarits oss
sk†da ned och se till v†r sm„lek.
005:002 V†r arvedel har kommit i fr„mlingars „go,
v†ra hus i utl„nningars.
005:003 Vi hava blivit v„rnl”sa, vi hava ingen fader;
v†ra m”drar „ro s†som „nkor.
005:004 Vattnet som tillh”r oss f† vi dricka allenast f”r penningar;
v†r egen ved m†ste vi betala.
005:005 V†ra f”rf”ljare „ro oss p† halsen;
huru tr”tta vi „n „ro, unnas oss dock ingen vila.
005:006 Vi hava m†st giva oss under Egypten,
under Assyrien, f”r att f† br”d till att m„tta oss med.
005:007 V†ra f„der hava syndat, de „ro icke mer,
vi m†ste b„ra deras missg„rningar.
005:008 Tr„lar f† r†da ”ver oss;
ingen finnes, som rycker oss ur deras v†ld.
005:009 Med fara f”r v†rt liv h„mta vi v†rt br”d,
b„rga det undan ”knens sv„rd.
005:010 V†r hud „r gl”dande s†som en ugn,
f”r br„nnande hungers skull.
005:011 Kvinnorna kr„nkte man i Sion,
jungfrurna i Juda st„der.
005:012 Furstarna blevo upph„ngda av deras h„nder,
f”r de „ldste visade de ingen f”rsyn.
005:013 Ynglingarna m†ste b„ra p† kvarnstenar,
och gossarna dignade under vedb”rdor.
005:014 De gamla sitta icke mer i porten,
de unga hava upph”rt med sitt str„ngaspel.
005:015 V†ra hj„rtan hava icke mer n†gon fr”jd
i sorgel†t „r v†r dans f”rvandlad.
005:016 Kronan har fallit ifr†n v†rt huvud;
ve oss, att vi syndade s†!
005:017 D„rf”r hava ock v†ra hj„rtan blivit sjuka,
d„rf”r „ro v†ra ”gon f”rm”rkade,
005:018 f”r Sions bergs skull, som nu ligger ”de,
s† att r„varna str”va omkring d„rp†.
005:019 Du, HERRE, tronar evinnerligen;
din tron best†r fr†n sl„kte till sl„kte.
005:020 Varf”r vill du f”r alltid f”rg„ta oss,
f”rkasta oss f”r best„ndigt?
005:021 Tag oss †ter till dig, HERRE, s† att vi f† v„nda †ter;
f”rnya v†ra dagar, s† att de bliva s†som fordom.
005:022 Eller har du alldeles f”rkastat oss?
F”rt”rnas du p† oss s† ”verm†ttan?

Book 26 Hesekiel

001:001 I det trettionde †ret, p† femte dagen i fj„rde m†naden, n„r jag
var bland de f†ngna vid str”mmen Kebar, ”ppnades himmelen, och
jag s†g en syn fr†n Gud.
001:002 P† femte dagen i m†naden, n„r femte †ret gick, efter att konung
Jojakin hade blivit bortf”rd i f†ngenskap,
001:003 kom HERRENS ord till pr„sten Hesekiel, Busis son, i kald‚ernas
land vid str”mmen Kebar, och HERRENS hand kom d„r ”ver honom.

001:004 Och jag fick se en stormvind komma norrifr†n, ett stort moln med
flammande eld, och ett sken omgav det; och mitt d„ri, mitt i
elden, syntes n†got som var s†som gl„nsande malm.
001:005 Och mitt d„ri syntes n†got som liknade fyra v„senden, och dessa
s†go ut p† f”ljande s„tt: de liknade m„nniskor,
001:006 men vart v„sende hade fyra ansikten, och vart och ett av dem
hade fyra vingar,
001:007 och deras ben voro raka och deras f”tter s†som f”tterna p† en
kalv och de glimmade s†som gl„nsande koppar.
001:008 Och de hade m„nniskoh„nder under sina vingar p† alla fyra
sidorna. Och med de fyras ansikten och vingar f”rh”ll det sig
s†:
001:009 deras vingar sl”to sig intill varandra; och n„r de gingo,
beh”vde de icke v„nda sig, utan gingo alltid rakt fram.
001:010 Och deras ansikten liknade m„nniskoansikten, och alla fyra hade
lejonansikten p† h”gra sidan, och alla fyra hade tjuransikten p†
v„nstra sidan, och alla fyra hade ock ”rnansikten.
001:011 S† var det med deras ansikten. Och deras vingar voro utbredda
upptill; vart v„sende hade tv† vingar med vilka de sl”to sig
intill varandra, och tv† som bet„ckte deras kroppar.
001:012 Och de gingo alltid rakt fram; vart anden ville g†, dit gingo
de, och n„r de gingo, beh”vde de icke v„nda sig.
001:013 Och v„sendena voro till sitt utseende lika eldsgl”d, som brunno
likasom bloss, under det att elden for omkring mellan v„sendena;
och den gav ett sken ifr†n sig, och ljungeldar foro ut ur elden.
001:014 Och v„sendena hastade fram och tillbaka likasom blixtar.

001:015 N„r jag nu s†g p† v„sendena, fick jag se ett hjul st† p† jorden,
invid v„sendena, vid var och en av deras fyra framsidor.
001:016 Och det s†g ut som om hjulen voro gjorda av n†got som liknade
krysolit, och alla fyra voro likadana; och det s†g vidare ut som
om de voro s† gjorda, att ett hjul var insatt i ett annat.
001:017 N„r de skulle g†, kunde de g† †t alla fyra sidorna, de beh”vde
icke v„nda sig, n„r de gingo.
001:018 Och deras l”tar voro h”ga och f”rskr„ckliga, och p† alla fyra
voro l”tarna fullsatta med ”gon runt omkring.
001:019 Och n„r v„sendena gingo, gingo ock hjulen invid dem, och n„r
v„sendena lyfte sig upp ”ver jorden lyfte sig ock hjulen.
001:020 Vart anden ville g†, dit gingo de, ja, varthelst anden ville g†;
och hjulen lyfte sig j„mte dem, ty v„sendenas ande var i hjulen.
001:021 N„r v„sendena gingo, gingo ock dessa; n„r de stodo stilla, stodo
ock dessa stilla; n„r de lyfte sig upp ”ver jorden, lyfte sig
ock hjulen j„mte dem, ty v„sendenas ande var i hjulen.
001:022 Och ”ver v„sendenas huvuden syntes n†got som liknade ett
himlaf„ste, till utseendet s†som underbar kristall, utsp„nt
ovanp† deras huvuden.
001:023 Och under f„stet voro deras vingar utbredda r„tt emot varandra
Vart s„rskilt v„sende hade tv† vingar med vilka det kunde
bet„cka sin kropp.
001:024 Och n„r de gingo, l„t d†net av deras vingar i mina ”ron s†som
d†net av stora vatten, s†som den Allsm„ktiges r”st; ja, det var
ett v„ldigt d†n, likt d†net fr†n en h„rskara. Men n„r de stodo
stilla, h”llo de sina vingar neds„nkta.
001:025 Och ovan f„stet, som vilade p† deras huvuden, d†nade det; n„r de
d† stodo stilla, h”llo de sina vingar neds„nkta.

001:026 Och ovanp† f„stet, som vilade p† deras huvuden, syntes n†got som
s†g ut att vara av safirsten, och som liknade en tron; och
ovanp† det som liknade en tron satt en som till utseendet
liknade en m„nniska,
001:027 Och jag s†g n†got som var s†som gl„nsande malm och omgivet runt
omkring av n†got som s†g ut s†som eld, „nda ifr†n det som s†g ut
att vara hans l„nder och sedan allt upp†t. Men ned†t fr†n det
som s†g ut att vara hans l„nder s†g jag n†got som s†g ut s†som
eld; och ett sken omgav honom.
001:028 S†som b†gen som synes i skyn, n„r det regnar, s† s†g skenet ut
d„r runt omkring.

S† s†g det ut, som tycktes mig vara HERRENS h„rlighet; och n„r
jag s†g det, f”ll jag ned p† mitt ansikte, och jag h”rde r”sten
av en som talade
002:001 Och han sade till mig: ˝Du m„nniskobarn, st† upp p† dina f”tter,
s† vill jag tala med dig.˝
002:002 N„r han s† talade till mig, kom en andekraft i mig och reste upp
mig p† mina f”tter; och jag h”rde p† honom som talade till mig.
002:003 Och han sade till mig: ˝Du m„nniskobarn, jag s„nder dig till
Israels barn, de avf„lliga hedningarna som hava avfallit fr†n
mig; de och deras f„der hava beg†tt ”vertr„delser mot mig allt
intill den dag som i dag „r.
002:004 Till barnen med h†rda pannor och f”rstockade hj„rtan s„nder jag
dig, och du skall s„ga till dem: 'S† s„ger Herren, HERREN'
002:005 Och evad de h”ra d„rp† eller icke -- ty de „ro ett genstr„vigt
sl„kte -- s† skola de dock f”rnimma att en profet har varit
ibland dem.
002:006 Och du, m„nniskobarn, frukta icke f”r dem, och frukta icke f”r
deras ord, fast„n du omgives av tistlar och t”rnen och bor
ibland skorpioner. Nej, frukta icke f”r deras ord, och var icke
f”rf„rad f”r dem sj„lva, d† de nu „ro ett genstr„vigt sl„kte.
002:007 Utan tala mina ord till dem, evad de h”ra p† dem eller icke, d†
de nu „ro s† genstr„viga.
002:008 Men du, m„nniskobarn, h”r nu vad jag talar till dig; var icke
genstr„vig s†som detta genstr„viga sl„kte. ™ppna din mun och „t
vad jag giver dig.˝

002:009 Och jag fick se en hand utr„ckas mot mig, och i den s†g jag en
bokrulle.
002:010 Och denna breddes ut framf”r mig, och den var fullskriven innan
och utan; och d„r voro uppskrivna klagos†nger, suckan och verop.
003:001 Och han sade till mig: ˝Du m„nniskobarn, „t vad du h„r finner,
„t upp denna rulle, och g† sedan †stad och tala till Israels
hus.˝
003:002 D† ”ppnade jag min mun, och han gav mig rullen att „ta.
003:003 Och han sade till mig: ˝Du m„nniskobarn, du m†ste m„tta din buk
och fylla dina in„lvor med den rulle som jag nu giver dig.˝ Och
jag †t, och den var i min mun s”t s†som
honung.

003:004 Och han sade till mig: ˝Du m„nniskobarn, g† bort till Israels
hus och tala till dem med mina ord.
003:005 Ty du bliver ju icke s„nd till ett folk med obegripligt spr†k
och tr”g tunga, utan till Israels hus,
003:006 icke till m†ngahanda folk med obegripligt spr†k och tr”g tunga,
vilkas tal du icke f”rst†r; sannerligen, s„nde jag dig till
s†dana, s† skulle de h”ra p† dig
003:007 Men Israels hus vill icke h”ra p† dig, ty de vilja icke h”ra p†
mig; hela Israels hus har h†rda pannor och f”rh„rdade
hj„rtan.
003:008 Men se, jag g”r ditt ansikte h†rt s†som deras ansikten, och din
panna h†rd s†som deras pannor.
003:009 Ja, jag g”r din panna h†rd s†som diamant, h†rdare „n flinta. Du
skall icke frukta f”r dem och icke f”rf„ras f”r dem, d† de nu
„ro ett genstr„vigt sl„kte.˝
003:010 Och han sade till mig: ˝Du m„nniskobarn, allt vad jag talar till
dig skall du upptaga i ditt hj„rta och h”ra med dina ”ron.
003:011 Och g† bort till dina f†ngna landsm„n, och tala till dem och s„g
till dem: 'S† s„ger Herren, HERREN' -- evad de nu h”ra d„rp†
eller icke.˝

003:012 Och en andekraft lyfte upp mig, och jag h”rde bakom mig ljudet
av ett v„ldigt d†n: ˝Lovad vare HERRENS h„rlighet, d„r varest
den „r!˝,
003:013 s† ock ljudet av v„sendenas vingar, som r”rde vid varandra, och
ljudet av hjulen j„mte dem och ljudet av ett v„ldigt d†n.
003:014 Och en andekraft lyfte upp mig och f”rde mig bort, och jag
f„rdades †stad, bedr”vad och uppr”rd i min ande, och HERRENS
hand var stark ”ver mig.
003:015 Och jag kom till de f†ngna i Tel-Abib, till dem som bodde vid
str”mmen Kebar, till den plats d„r de bodde; och jag satt d„r
ibland dem i sju dagar, f”rs„nkt i djup sorg.

003:016 Men efter sju dagar kom HERRENS ord till mig; han sade:
003:017 ˝Du m„nniskobarn, jag har satt dig till en v„ktare f”r Israels
hus, f”r att du † mina vagnar skall varna dem, n„r du h”r ett
ord fr†n min mun.
003:018 Om jag s„ger till den ogudaktige: 'Du m†ste d”' och du d† icke
varnar honom, ja, om du icke s„ger n†got till att varna den
ogudaktige f”r hans ogudaktiga v„g och r„dda hans liv, d† skall
v„l den ogudaktige d” genom sin missg„rning, men hans blod skall
jag utkr„va av din hand.
003:019 Men om du varnar den ogudaktige och han likv„l icke v„nder om
fr†n sin ogudaktighet och sin ogudaktiga v„g, d† skall
visserligen han d” genom sin missg„rning, men du sj„lv har
r„ddat din sj„l.
003:020 Och om en r„ttf„rdig man v„nder om fr†n sin r„ttf„rdighet och
g”r vad or„tt „r, s† skall jag l„gga en st”testen i hans v„g,
och han skall d”. Om du d† icke har varnat honom, s† skall han
v„l d” genom sin synd, och den r„ttf„rdighet som han f”rr har
”vat skall icke varda ih†gkommen, men hans blod skall jag
utkr„va av din hand.
003:021 Men om du har varnat den r„ttf„rdige, f”r att han, den
r„ttf„rdige, icke skall synda, och han s† avh†ller sig fr†n
synd, d† skall han f”rvisso f† leva, d„rf”r att han l„t varna
sig, och du sj„lv har d† r„ddat din sj„l.˝

003:022 Och HERRENS hand kom d„r ”ver mig, och han sade till mig: ˝St†
upp och g† ut p† sl„tten; d„r skall jag tala med dig.˝
003:023 D† stod jag upp och gick ut p† sl„tten; och se, d„r stod HERRENS
h„rlighet, alldeles s†dan som jag hade sett den vid str”mmen
Kebar; och jag f”ll ned p† mitt ansikte.
003:024 Men en andekraft kom i mig och reste upp mig p† mina f”tter. Och
han talade med mig och sade till mig: ˝G† och st„ng dig inne i
ditt hus.
003:025 Och se, du m„nniskobarn, bojor skola l„ggas p† dig, och du skall
bliva bunden med s†dana, s† att du icke kan g† ut bland de
andra.
003:026 Och jag skall l†ta din tunga l†da vid din gom, s† att du bliver
stum och icke kan bestraffa dem, d† de nu „ro ett genstr„vigt
sl„kte.
003:027 Men n„r jag talar med dig, skall jag uppl†ta din mun, s† att du
kan s„ga till dem: 'S† s„ger Herren, HERREN.' Den som d† vill
h”ra, han h”re, och den som icke vill, han h”re icke, d† de nu
„ro ett genstr„vigt sl„kte.˝
004:001 Och du, m„nniskobarn, tag dig en tegeltavla och l„gg den framf”r
dig och rista p† den in en stad, n„mligen Jerusalem.
004:002 Och res upp b†lverk mot den och bygg en bel„gringsmur mot den
och kasta upp en vall mot den och sl† upp l„ger mot den och s„tt
upp murbr„ckor mot den runt omkring.
004:003 Och tag dig en j„rnpl†t och s„tt upp den s†som en j„rnv„gg
mellan dig och staden; och v„nd s† ditt ansikte emot den och
h†ll den bel„grad och ans„tt den. Detta skall vara ett tecken
f”r Israels hus.

004:004 Och l„gg du dig p† din v„nstra sida och l„gg Israels hus'
missg„rning ovanp†; lika m†nga dagar som du ligger s†, skall du
b„ra p† deras missg„rning.
004:005 Jag skall l†ta deras missg„rnings†r f”r dig motsvaras av ett
lika antal dagar, n„mligen av tre hundra nittio dagar; s† l„nge
skall du bara p† Israels hus' missg„rning.
004:006 Och sedan, n„r du har fullgjort detta, skall du l„gga dig p† din
h”gra sida och b„ra p† Juda hus' missg„rning; i fyrtio dagar,
var dag svarande mot ett †r, skall denna min f”reskrift g„lla
f”r dig.
004:007 Och du skall v„nda ditt ansikte och din blottade arm mot det
bel„grade Jerusalem och profetera mot det.

004:008 Och se, jag skall l„gga bojor p† dig, s† att du icke kan v„nda
dig fr†n den ena sidan p† den andra, f”rr„n dina bel„gringsdagar
„ro slut.
004:009 Och tag dig vete, korn, b”nor, lins„rter, hirs och sp„lt och
l„gg detta i ett och samma k„rl och baka dig br”d d„rav; lika
m†nga dagar som du ligger p† ena sidan, allts† tre hundra nittio
dagar, skall detta vara vad du har att „ta.
004:010 Den mat som du f†r att „ta skall du „ta efter vikt, tjugu siklar
om dagen; detta skall du hava att „ta fr†n en viss timme ena
dagen till samma timme n„sta dag
004:011 Du skall ock dricka vatten efter m†tt, n„mligen en sj„ttedels
hin; s† mycket skall du hava att dricka fr†n en viss timme ena
dagen till samma timme n„sta dag.
004:012 Tillredd s†som kornkakor skall maten „tas av dig, och du skall
tillreda den inf”r deras ”gon p† br„nsle av m„nniskotr„ck.

004:013 Och HERREN tillade: ˝Likas† skola Israels barn „ta sitt br”d
orent bland hedningarna, till vilka jag skall f”rdriva dem.˝
004:014 Men jag svarade: ˝Ack, Herre, HERRE! Se, jag har „nnu aldrig
blivit orenad. Jag har aldrig, fr†n min ungdom och intill nu,
„tit n†got sj„lvd”tt eller ihj„lrivet djur; och s†dant k”tt som
r„knas f”r vederstyggligt har aldrig kommit i min mun.˝
004:015 D† sade han till mig: ˝V„lan, jag vill l†ta dig taga kospillning
i st„llet f”r m„nniskotr„ck; vid s†dan m† du baka ditt br”d.˝
004:016 Och han sade †ter till mig: ˝Du m„nniskobarn, se, jag vill
f”rd„rva livsuppeh„llet f”r Jerusalem, s† att de skola „ta br”d
efter vikt, och det med oro, och dricka vatten efter m†tt, och
det med f”rf„ran;
004:017 ja, s† att de lida brist p† br”d och vatten och gripas av
f”rf„ran, den ene med den andre, och f”rsm„kta genom sin
missg„rning.
005:001 Och du, m„nniskobarn, tag dig ett skarpt sv„rd och bruka det
s†som rakkniv, och f”r det ”ver ditt huvud och din haka; tag dig
s† en v†gsk†l och dela det avrakade h†ret.
005:002 En tredjedel skall du br„nna upp i eld mitt i staden, n„r
bel„gringsdagarna hava g†tt till „nda; en tredjedel skall du
taga ut och sl† den med sv„rdet d„r runt omkring; och en
tredjedel skall du str” ut f”r vinden, och mitt sv„rd skall jag
draga ut efter dem.
005:003 Men n†gra f† str†n skall du taga undan d„rifr†n, och dem skall
du knyta in i flikarna av din mantel.
005:004 Och av dessa str†n skall du †terigen taga n†gra och kasta dem i
elden och br„nna upp dem i eld. H„rifr†n skall en eld g† ut
”ver hela Israels hus.

005:005 S† s„ger Herren, HERREN: Detta †r Jerusalem, som jag har satt
mitt ibland hednafolken, med l„nder runt d„romkring.
005:006 Men det var genstr„vigt mot mina r„tter p† ett „nnu ogudaktigare
s„tt „n hednafolken, och var „nnu mer genstr„vigt mot mina
stadgar „n l„nderna runt d„romkring; ty de f”rkastade mina
r„tter och vandrade icke efter mina stadgar.
005:007 D„rf”r s„ger Herren, HERREN s†: Eftersom I haven rasat v„rre „n
hednafolken runt omkring eder, och icke haven vandrat efter mina
stadgar och icke gjort efter mina r„tter, ja, icke ens gjort
efter de hednafolks r„tter, som bo runt omkring eder,
005:008 d„rf”r s„ger Herren, HERREN s†: Se, f”rdenskull skall jag ocks†
komma ”ver dig och skipa r„tt mitt ibland dig inf”r hednafolkens
”gon;
005:009 jag skall g”ra med dig vad jag aldrig f”rr har gjort, och s†dant
som jag aldrig mer vill g”ra, f”r alla dina styggelsers
skull.
005:010 D„rf”r skola i dig f”r„ldrar „ta sina barn, och barn sina
f”r„ldrar; och jag skall skipa r„tt i dig och str” ut f”r alla
vindar allt som bliver kvar av dig.
005:011 Ja, s† sant jag lever, s„ger Herren, HERREN: sannerligen, d„rf”r
att du har orenat min helgedom med alla dina sk„ndligheter och
alla dina styggelser, skall jag ocks† utan skonsamhet v„nda bort
mitt ”ga och icke hava n†gon misskund.
005:012 En tredjedel av dig skall d” av pest och f”rg†s av hunger i dig,
en tredjedel skall falla f”r sv„rd runt omkring dig; och en
tredjedel skall jag str” ut f”r alla vindar, och mitt sv„rd
skall jag draga ut efter dem.
005:013 Ja, min vrede skall f† utt”mma sig, och jag skall sl„cka min
f”rt”rnelse p† dem och h„mnas p† dem; och n„r jag s† utt”mmer
min f”rt”rnelse p† dem, skola de f”rnimma att jag, HERREN, har
talat i min nit„lskan.
005:014 Och jag skall l†ta dig bliva en ”demark och en sm„lek bland
folken runt omkring dig, inf”r var mans ”gon, som g†r d„r fram.
005:015 Ja, det skall bliva till sm„lek och h†n, till varnagel och
skr„ck f”r folken runt omkring dig, n„r jag s† skipar r„tt i dig
med vrede och f”rt”rnelse och f”rt”rnelses tuktan. Jag, HERREN,
har talat.
005:016 N„r jag s„nder bland dem hungerns onda pilar, som bliva till
f”rd„rv, ja, n„r jag s„nder dessa till att f”rd„rva eder och s†
l†ter eder hunger bliva allt v„rre, d† skall jag f”rst”ra f”r
eder edert livsuppeh„lle.
005:017 Jag skall s„nda ”ver eder hungersn”d och vilddjur, som skola
d”da edra barn; och pest och blodsutgjutelse skall g† ”ver dig,
och sv„rd skall jag l†ta komma ”ver dig. Jag, HERREN, har talat.
006:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
006:002 Du m„nniskobarn, v„nd ditt ansikte mot Israels berg och
profetera mot dem
006:003 och s„g: I Israels berg, h”ren Herrens, HERRENS ord: S† s„ger
Herren, HERREN till bergen och h”jderna, till b„ckarna och
dalarna: Se, jag skall l†ta sv„rd komma ”ver eder och f”rst”ra
edra offerh”jder.
006:004 Och edra altaren skola varda f”r”dda och edra solstoder
s”nderkrossade, och dem av eder, som bliva slagna, skall jag
l†ta bliva kastade inf”r edra el„ndiga avgudar.
006:005 Och jag skall l†ta Israels barns d”da kroppar ligga d„r inf”r
deras el„ndiga avgudar, och jag skall f”rstr” edra ben runt
omkring edra altaren.
006:006 Var I „n „ren bosatta skola st„derna bliva ”de och offerh”jderna
”delagda, s† att edra altaren st† ”de och f”r”dda, och edra
el„ndiga avgudar bliva s”nderslagna och f† en „nde, och edra
solstoder bliva nedhuggna, och edra verk utpl†nade.
006:007 D”dsslagna m„n skola d† falla bland eder; och I skolen f”rnimma
att jag „r HERREN.
006:008 Och om jag l†ter n†gra leva kvar, s† att somliga av eder, n„r I
bliven f”rstr”dda i l„nderna, r„ddas undan sv„rdet ute bland
folken,
006:009 s† skola dessa edra r„ddade ute bland folken, d„r de „ro i
f†ngenskap, t„nka p† mig, n„r jag har krossat deras trol”sa
hj„rtan, som veko av ifr†n mig, och deras ”gon, som i trol”s
avf„llighet sk†dade efter deras el„ndiga avgudar; och de skola
k„nna leda vid sig sj„lva f”r det onda som de hava gjort med alla
sina styggelser.
006:010 Och de skola f”rnimma att jag „r HERREN. Det „r icke ett tomt
ord att jag skall l†ta denna olycka komma ”ver dem.

006:011 S† s„ger Herren, HERREN: Sl† dina h„nder tillsammans, och stampa
med dina f”tter, och ropa ack och ve ”ver alla de onda
styggelserna i Israels hus, ty genom sv„rd, hunger och pest
m†ste de falla.
006:012 Den som „r l†ngt borta skall d” av pest, och den som „r n„ra
skall falla f”r sv„rd, och den som bliver kvar och varder
bevarad skall d” av hunger; s† skall jag utt”mma min vrede p†
dem.
006:013 Och I skolen f”rnimma att jag „r HERREN, n„r deras slagna m„n
ligga d„r mitt ibland sina el„ndiga avgudar, runt omkring sina
altaren, p† alla h”ga kullar, p† alla bergstoppar, under alla
gr”na tr„d och under alla lummiga terebinter, varhelst de hava
l†tit en v„lbehaglig lukt uppstiga till alla sina ol„ndiga
avgudar.
006:014 Och jag skall utr„cka min hand mot dem och g”ra landet mer ”de
och tomt „n ”knen vid Dibla, var de „n „ro bosatta; och de skola
f”rnimma att jag „r HERREN.
007:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
007:002 Du m„nniskobarn, s† s„ger Herren, HERREN till Israels land:
Žnden! Ja, „nden kommer ”ver landets fyra h”rn.
007:003 Nu kommer „nden ”ver dig, ty jag skall s„nda min vrede mot dig
och d”ma dig efter dina g„rningar och l†ta alla dina styggelser
komma ”ver dig.
007:004 Jag skall icke visa dig n†gon skonsamhet och icke hava n†gon
misskund; nej, jag skall l†ta dina g„rningar komma ”ver dig, och
dina styggelser skola vila p† dig. Och I skolen f”rnimma att jag
„r HERREN.

007:005 S† s„ger Herren, HERREN: Se, en olycka kommer, en olycka ensam i
sitt slag!
007:006 En „nde kommer, ja, „nden kommer, den vaknar upp och kommer ”ver
dig.
007:007 Ja se, det kommer! Nu kommer ordningen till dig, du folk som bor
h„r i landet; din stund kommer, f”rvirringens dag „r n„ra, d†
intet sk”rdeskri mer skall h”ras p† bergen.
007:008 Nu skall jag snart utgjuta min f”rt”rnelse ”ver dig och utt”mma
min vrede p† dig, och d”ma dig efter dina g„rningar och l†ta
alla dina styggelser komma ”ver dig.
007:009 Jag skall icke visa n†gon skonsamhet och icke hava n†gon
misskund, jag skall giva dig efter dina g„rningar, och dina
styggelser skola vila p† dig. Och I skolen f”rnimma att jag,
HERREN, „r den som sl†r.
007:010 Se, dagen „r inne; se, det kommer! Ordningen g†r sin g†ng, riset
blomstrar upp, ”vermodet gr”nskar;
007:011 v†ldet reser sig till ett ris f”r ogudaktigheten. D† bliver
intet kvar av dem, intet av hela deras hop, intet av deras gods,
och till intet bliver deras h„rlighet.
007:012 Stunden kommer, dagen nalkas; k”paren m† icke gl„dja sig, och
s„ljaren m† icke s”rja, ty vredesgl”d kommer ”ver hela hopen
d„rinne.
007:013 S„ljaren skall icke f† tillbaka vad han har s†lt, om han ens f†r
f”rbliva vid liv. Ty profetian om hela hopen d„rinne skall icke
ryggas och ingen som lever i missg„rning skall kunna h†lla
st†nd.
007:014 Man st”ter i basun och rustar allt i ordning, men ingen drager
ut till strid; ty min vredesgl”d g†r fram ”ver hela hopen
d„rinne.
007:015 Ute h„rjar sv„rdet och d„rinne pest och hungersn”d, den som „r
ute p† marken d”r genom sv„rdet, och den som „r i staden, honom
f”rt„r hungersn”d och pest.
007:016 Och om n†gra av dem bliva r„ddade, s† skola de s”ka sin
tillflykt i bergen och vara lika klyftornas duvor, som
allasammans klaga. S† skall det g† var och en genom hans
missg„rning.
007:017 Alla h„nder skola sjunka ned, och alla kn„n skola bliva s†som
vatten.
007:018 M„nniskorna skola kl„da sig i sorgdr„kt, och f”rf„ran skall
”vert„cka dem, alla ansikten skola h”ljas av skam, och alla
huvuden skola bliva skalliga.
007:019 Man skall kasta sitt silver ut p† gatorna och akta sitt guld
s†som orenlighet. Deras silver och guld skall icke kunna r„dda
dem p† HERRENS vredes dag, de skola icke kunna m„tta sig d„rmed
eller d„rmed fylla sin buk; ty det har varit f”r dem en
st”testen till missg„rning.
007:020 Dess sk”na glans brukade man till h”gf„rd, ja, de gjorde d„rav
sina styggeliga bilder, sina sk„ndliga avgudar. D„rf”r skall jag
g”ra det till orenlighet f”r dem.
007:021 Jag skall giva det s†som byte i fr„mlingars hand och s†som rov
†t de ogudaktigaste p† jorden, f”r att de m† ohelga det.
007:022 Och jag skall v„nda bort mitt ansikte ifr†n dem, s† att man f†r
ohelga min klenod; v†ldsm„n skola f† draga d„rin och ohelga den.

007:023 G”r kedjorna redo; ty landet „r fullt av blodsdomar, och staden
„r full av or„tt.
007:024 Och jag skall l†ta de v„rsta hednafolk komma och taga deras hus
i besittning. S† skall jag g”ra slut p† de fr„ckas ”vermod, och
deras helgedomar skola varda osk„rade.
007:025 F”rskr„ckelse skall komma, och n„r de s”ka r„ddning, skall ingen
vara att finna.
007:026 Den ena olyckan skall komma efter den andra, det ena sorgebudet
skall f”lja det andra. Man skall f† tigga profeterna om syner,
pr„sterna skola komma till korta med sin undervisning och de
„ldste med sina r†d.
007:027 Konungen skall s”rja, h”vdingarna skola kl„da sig i
f”rskr„ckelse, och folket i landet skall st† d„r med darrande
h„nder. Jag skall g”ra med den efter deras g„rningar och skipa
r„tt †t dem s†som r„tt „r †t dem; och de skola f”rnimma att jag
„r HERREN.
008:001 Och i sj„tte †ret, i sj„tte m†naden, p† femte dagen i m†naden,
n„r jag satt i mitt hus och de „ldste i Juda sutto hos mig, kom
Herrens, HERRENS hand d„r ”ver mig.
008:002 Och jag fick se n†got som till utseendet liknade eld; allt, „nda
ifr†n det som s†g ut att vara hans l„nder och sedan allt ned†t,
var eld. Men fr†n hans l„nder och sedan allt upp†t syntes n†got
som liknade str†lande ljus, och som var s†som gl„nsande malm.
008:003 Och han r„ckte ut n†got som var bildat s†som en hand och fattade
mig vid en lock av mitt huvudh†r; och en andekraft lyfte mig upp
mellan himmel och jord och f”rde mig, i en syn fr†n Gud, till
Jerusalem, dit d„r man g†r in till den inre f”rg†rden genom den
port som vetter †t norr, d„r varest avgudabel„tet, det som hade
uppv„ckt Guds nit„lskan, hade sin plats.
008:004 Och se, d„r syntes Israels Guds h„rlighet, alldeles s†dan som
jag hade sett den p† sl„tten.
008:005 Och han sade till mig: ˝Du m„nniskobarn, lyft upp dina ”gon mot
norr.˝ N„r jag nu lyfte upp mina ”gon mot norr, fick jag se
avgudabel„tet, det som hade uppv„ckt Guds nit„lskan, st† d„r
norr om altarporten, vid sj„lva ing†ngen.
008:006 Och han sade till mig: ˝Du m„nniskobarn, ser du vad de g”ra h„r?
Stora „ro de styggelser som Israels hus h„r bedriver, s† att jag
m†ste draga l†ngt bort ifr†n min helgedom; men du skall f† se
„nnu flera, st”rre styggelser.˝

008:007 Sedan f”rde han mig till f”rg†rdens ing†ng, och jag fick d„r se
ett h†l i v„ggen.
008:008 Och han sade till mig: ˝Du m„nniskobarn, bryt igenom v„ggen.˝ D†
br”t jag igenom v„ggen och fick nu se en d”rr.
008:009 Och han sade till mig: ˝G† in och se vilka onda styggelser de
h„r bedriva.˝
008:010 N„r jag nu kom in, fick jag se allahanda bilder av
vederstyggliga kr„ldjur och fyrfotadjur, s† ock Israels hus'
alla el„ndiga avgudar, inristade runt omkring p† v„ggarna.
008:011 Och framf”r dem stodo sjuttio av: de „ldste i Israels hus, och
Jaasanja, Safans son, stod mitt ibland dem, och var och en av
dem hade sitt r”kelsekar i handen, och v„llukt steg upp fr†n
r”kelsemolnet.
008:012 Och han sade till mig: ˝Du m„nniskobarn, ser du vad de „ldste i
Israels hus bedriva i m”rkret, var och en i sin avgudakammare?
Ty de s„ga: 'HERREN ser oss icke, HERREN har ”vergivit landet.'˝

008:013 D„refter sade han till mig: ˝Du skall f† se „nnu flera, st”rre
styggelser som dessa bedriva.˝
008:014 Och han f”rde mig fram mot ing†ngen till norra porten p† HERRENS
hus, och se, d„r sutto kvinnor som begr„to Tammus.
008:015 Och han sade till mig: ˝Du m„nniskobarn, ser du detta? Men du
skall f† se „nnu flera styggelser, st”rre „n dessa.˝
008:016 Och han f”rde mig till den inre f”rg†rden till HERRENS hus, och
se, vid ing†ngen till HERRENS tempel, mellan f”rhuset och
altaret, stodo vid pass tjugufem m„n, som v„nde ryggarna †t
HERRENS tempel och ansiktena †t ”ster, och som tillb†do solen i
”ster.
008:017 Och han sade till mig: ˝Du m„nniskobarn, ser du detta? Žr det
icke nog f”r Juda hus att bedriva de styggelser som de h„r hava
bedrivit, eftersom de nu ock hava uppfyllt landet med or„tt och
†ter hava f”rt”rnat mig? Se nu huru de s„tta vintr„dskvisten f”r
n„san!
008:018 D„rf”r skall ocks† jag utf”ra mitt: verk i vrede; jag skall icke
visa n†gon skonsamhet och icke hava n†gon misskund. Och om de „n
ropa med h”g r”st inf”r mig, skall jag dock icke h”ra dem.˝
009:001 Och jag h”rde honom ropa med h”g r”st och s„ga: ˝Kommen hit med
hems”kelser ”ver staden, och var och en have sitt mordvapen i
handen.˝
009:002 Och se, d† kommo sex m„n fr†n ”vre porten, den som vetter †t
norr och var och en hade sin stridshammare i handen; och bland
dem fanns en man som var kl„dd i linnekl„der och hade ett
skrivtyg vid sin l„nd. Och de kommo och st„llde sig vid sidan
av kopparaltaret.
009:003 Och Israels Guds h„rlighet hade lyft sig fr†n keruben, som den
vilade p†, och hade flyttat sig till tempelhusets tr”skel, och
ropade nu till mannen som var kl„dd i linnekl„derna och hade
skrivtyget vid sin l„nd;
009:004 HERREN sade till honom: ˝G† igenom Jerusalems stad, och teckna
med ett tecken p† pannan de m„n som sucka och j„mra sig ”ver
alla styggelser som bedrivas d„rinne.˝
009:005 Och till de andra h”rde jag honom s„ga: ˝Dragen fram i staden
efter honom och sl†n ned folket; visen ingen skonsamhet och
haven ingen misskund.
009:006 B†de †ldringar och ynglingar och jungfrur, b†de barn och kvinnor
skolen I dr„pa och f”rg”ra, men I m†n icke komma vid n†gon som
har tecknet p† sig, och I skolen begynna vid min helgedom.˝ Och
de begynte med de „ldste, med de m„n som stodo framf”r
tempelhuset.
009:007 Han sade n„mligen till dem: ˝Orenen tempelhuset, och fyllen upp
f”rg†rdarna med slagna; dragen sedan ut.˝ Och de drogo ut och
slogo ned folket i staden.

009:008 D† nu jag blev l„mnad kvar, n„r de s† slogo folket, f”ll jag ned
p† mitt ansikte och ropade och sade: ˝Ack, Herre, HERRE, vill du
d† f”rg”ra hela kvarlevan av Israel, eftersom du s† utgjuter din
vrede ”ver Jerusalem?˝
009:009 Han sade till mig: ˝Israels och Juda hus' missg„rning „r alltf”r
stor; landet „r uppfyllt med or„tt, och staden „r full av
lagvr„ngning. Ty de s„ga: 'HERREN har ”vergivit landet, HERREN
ser det icke.'
009:010 D„rf”r skall icke heller jag visa n†gon skonsamhet eller hava
n†gon misskund, utan skall l†ta deras g„rningar komma ”ver deras
huvuden.˝
009:011 Och mannen som var kl„dd i linnekl„derna och hade skrivtyget vid
sin l„nd kom nu tillbaka och gav besked och sade: ˝Jag har gjort
s†som du bj”d mig.˝
010:001 Och jag fick se att p† f„stet, som vilade p† kerubernas huvuden,
fanns n†got som tycktes vara av safirsten, n†got som till
utseendet liknade en tron; detta syntes ovanp† dem.
010:002 Och han sade till mannen som var kl„dd i linnekl„derna, han
sade: ˝G† in mellan rundlarna, in under keruben, och tag dina
h„nder fulla med eldsgl”d fr†n platsen mellan keruberna, och
str” ut dem ”ver staden.˝ Och jag s†g honom g†.
010:003 Och keruberna stodo till h”ger om huset, n„r mannen gick ditin,
och molnet uppfyllde den inre f”rg†rden.
010:004 Men HERRENS h„rlighet h”jde sig upp fr†n keruben och flyttade
sig till husets tr”skel; och huset uppfylldes d† av molnet, och
f”rg†rden blev full av glansen fr†n HERRENS h„rlighet.
010:005 Och d†net av kerubernas vingar h”rdes „nda till den yttre
f”rg†rden, likt Gud den Allsm„ktiges r”st, d† han talar.
010:006 Och n„r han nu bj”d mannen som var kl„dd i linnekl„derna och
sade: ˝Tag eld fr†n platsen mellan rundlarna, inne mellan
keruberna˝, d† gick denne ditin och st„llde sig bredvid ett av
hjulen.
010:007 D† r„ckte keruben d„r ut sin hand, mellan de andra keruberna,
till elden som brann mellan keruberna, och tog d„rav och lade i
h„nderna p† honom som var kl„dd i linnekl„derna; och denne tog
det och gick s† ut.

010:008 Och under vingarna p† keruberna s† syntes n†got som var bildat
s†som en m„nniskohand.
010:009 Och jag fick se fyra hjul st† invid keruberna ett hjul invid var
kerub och det s†g ut som om hjulen voro av n†got som liknade
krysolitsten.
010:010 De s†go alla fyra likadana ut, och ett hjul tycktes vara insatt
i ett annat.
010:011 N„r de skulle g†, kunde de g† †t alla fyra sidorna, de beh”vde
icke v„nda sig, n„r de gingo. Ty †t det h†ll dit den fr„mste
begav sig gingo de andra efter, utan att de beh”vde v„nda sig,
n„r de gingo.
010:012 Och hela deras kropp, deras rygg, deras h„nder och deras vingar,
s† ock hjulen, voro fulla med ”gon runt omkring; de fyra hade
n„mligen var sitt hjul.
010:013 Och jag h”rde att hjulen kallades ˝rundlar˝.
010:014 Och var och en hade fyra ansikten; det f”rsta ansiktet var en
kerubs, det andra en m„nniskas, det tredje ett lejons, det
fj„rde en ”rns.
010:015 Och keruberna h”jde sig upp; de var samma v„senden som jag hade
sett vid str”mmen Kebar.
010:016 Och n„r keruberna gingo, gingo ock hjulen invid dem; och n„r
keruberna lyfte sina vingar f”r att h”ja sig ”ver jorden, skilde
sig hjulen icke ifr†n dem.
010:017 N„r de stodo stilla, stodo ock dessa stilla, och n„r de h”jde
sig, h”jde sig ock dessa med dem, ty v„sendenas ande var i dem.

010:018 Och HERRENS h„rlighet flyttade I sig bort ifr†n husets tr”skel
och stannade ”ver keruberna.
010:019 D† s†g jag huru keruberna lyfte sina vingar och h”jde sig fr†n
jorden, n„r de beg†vo sig bort, och hjulen j„mte dem; och de
stannade vid ing†ngen till ”stra porten p† HERRENS hus, och
Israels Guds h„rlighet vilade ovanp† dem.
010:020 Det var samma v„senden som jag: hade sett under Israels Gud vid
str”mmen Kebar, och jag m„rkte att det var keruber.
010:021 Var och en hade fyra ansikten och fyra vingar, och under deras
vingar var n†got som liknade m„nniskoh„nder.
010:022 Och deras ansikten voro likadana som de ansikten jag hade sett
vid str”mmen Kebar, s† s†go de ut, och s†dana voro de. Och de
gingo alla rakt fram.
011:001 Och en andekraft lyfte upp mig och f”rde mig till ”stra porten
p† HERRENS hus, den som vetter †t ”ster. D„r fick jag se
tjugufem m„n st† vid ing†ngen till porten; och jag s†g bland dem
Jaasanja, Assurs son, och Pelatja, Benajas son, som voro furstar
i folket.
011:002 Och han sade till mig: ˝Du m„nniskobarn, det „r dessa m„n som
t„nka ut vad f”rd„rvligt „r och r†da till vad ont „r, h„r i
staden;
011:003 det „r de som s„ga: 'Hus byggas icke upp s† snart. H„r „r
grytan, och vi „ro k”ttet.
011:004 Profetera d„rf”r mot dem, ja, profetera, du m„nniskobarn.˝

011:005 D† f”ll HERRENS Ande ”ver mig, han sade till mig: ˝S„g: S† s„ger
HERREN: S†dant s„gen I, I av Israels hus, och edra hj„rtans
tankar k„nner jag v„l.
011:006 M†nga ligga genom eder slagna h„r i staden; I haven uppfyllt
dess gator med slagna.
011:007 D„rf”r s„ger Herren, HERREN s†: De slagna vilkas fall I haven
v†llat i staden, de „ro k”ttet, och den „r grytan; men eder
sj„lva skall man f”ra bort ur den.
011:008 I frukten f”r sv„rd, och sv„rd skall jag ock l†ta komma ”ver
eder, s„ger Herren, HERREN.
011:009 Jag skall f”ra eder bort h„rifr†n och giva eder i fr„mlingars
hand; och jag skall h†lla dom ”ver eder.
011:010 F”r sv„rd skolen I falla; vid Israels gr„ns skall jag d”ma
eder. Och I skolen f”rnimma att jag „r HERREN.
011:011 Staden skall icke vara en gryta f”r eder, och I skolen icke vara
k”ttet i den; nej, vid Israels gr„ns skall jag d”ma eder.
011:012 D† skolen I f”rnimma att jag „r HERREN, I som icke haven vandrat
efter mina stadgar och icke haven gjort efter mina r„tter, utan
haven gjort efter de hednafolks r„tter, som bo runt omkring
eder.˝

011:013 Medan jag s† profeterade, hade Pelatja, Benajas son, uppgivit
andan. D† f”ll jag ned p† mitt ansikte och ropade med h”g r”st
och sade: ˝Ack, Herre, HERRE, vill du d† alldeles g”ra „nde p†
kvarlevan av Israel?˝
011:014 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
011:015 ˝Du m„nniskobarn, dina br”der, ja, dina br”der dina n„ra fr„nder
och hela Israels hus, alla de till vilka Jerusalems inv†nare
s„ga: 'H†llen eder borta fr†n HERREN; det „r †t oss som landet
har blivit givet till besittning' --
011:016 om dem skall du allts† s„ga: S† s„ger Herren, HERREN: Ja, v„l
har jag f”rt dem l†ngt bort ibland folken och f”rstr”tt dem i
l„nderna, och med n”d har jag varit f”r dem en helgedom i de
l„nder dit de hava kommit;
011:017 men d„rf”r skall du nu s„ga: S† s„ger Herren, HERREN: Jag skall
f”rsamla eder ifr†n folkslagen och h„mta eder tillhopa fr†n de
l„nder dit I haven blivit f”rstr”dda, och skall giva eder
Israels land.
011:018 Och n„r de hava kommit dit, skola de skaffa bort d„rifr†n alla
de sk„ndliga och styggeliga avgudar som nu finnas d„r.
011:019 Och jag skall giva dem alla ett och samma hj„rta, och en ny ande
skall jag l†ta komma i deras br”st; jag skall taga bort
stenhj„rtat ur deras kropp och giva dem ett hj„rta av k”tt,
011:020 s† att de vandra efter mina stadgar och h†lla mina r„tter och
g”ra efter dem, och de skola vara mitt folk, och jag skall vara
deras Gud.
011:021 Men de vilkas hj„rtan efterf”lja de sk„ndliga och styggeliga
avgudarnas hj„rtan, deras g„rningar skall jag l†ta komma ”ver
deras huvuden, s„ger Herren, HERREN.˝
011:022 Och keruberna, f”ljda av hjulen, lyfte sina vingar, och Israels
Guds h„rlighet vilade ovanp† dem.
011:023 Och HERRENS h„rlighet h”jde sig och l„mnade staden och stannade
p† berget ”ster om staden.
011:024 Men mig hade en andekraft lyft upp och f”rt bort till de f†ngna
i Kaldeen, s† hade skett i synen, genom Guds Ande. Sedan
f”rsvann f”r mig den syn jag hade f†tt se.
011:025 Och jag talade till de f†ngna alla de ord som HERREN hade
uppenbarat f”r mig.
012:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade;
012:002 ˝Du m„nniskobarn, du bor mitt i det genstr„viga sl„ktet, bland
m„nniskor som hava ”gon att se med, men dock icke se, och ”ron
att h”ra med, men dock icke h”ra, eftersom de „ro ett s†
genstr„vigt sl„kte.
012:003 S† red nu till †t dig, du m„nniskobarn, vad man beh”ver, n„r man
skall g† i landsflykt. Och vandra i deras †syn †stad p† ljusa
dagen, ja, vandra i deras †syn †stad fr†n det st„lle d„r du nu
bor bort till en annan ort -- om de till „ventyrs ville akta
d„rp†, d† de nu „ro ett s† genstr„vigt sl„kte.
012:004 F”r ut ditt bohag, p† ljusa dagen och i deras †syn, s†som skulle
du g† i landsflykt, och vandra s† i deras †syn sj„lv †stad p†
aftonen, s†som landsflyktiga pl„ga.
012:005 G”r dig i deras †syn en ”ppning i v„ggen, och f”r bohaget ut
genom den.
012:006 Lyft det sedan i deras †syn upp p† axeln och f”r bort det, n„r
det har blivit alldeles m”rkt; och bet„ck ditt ansikte, s† att
du icke ser landet. Ty jag g”r dig till ett tecken f”r Israels
hus.˝
012:007 Och jag gjorde s†som han bj”d mig; p† ljusa dagen f”rde jag ut
mitt bohag, s†som skulle jag g† i landsflykt. Sedan, om aftonen,
gjorde jag mig med handen en ”ppning i v„ggen, och n„r det hade
blivit alldeles m”rkt, f”rde jag det ut genom den och bar det s†
p† axeln, i deras †syn.

012:008 Och HERRENS ord kom till mig den f”ljande morgonen; han sade:
012:009 Du m„nniskobarn, s„kert har Israels hus, det genstr„viga
sl„ktet, fr†gat dig: ˝Vad „r det du g”r?˝
012:010 S† svara dem nu: S† s„ger Herren, HERREN: Denna utsaga g„ller
fursten i Jerusalem och alla dem av Israels hus, som „ro
d„rinne.
012:011 S„g: Jag „r ett tecken f”r eder; s†som jag har gjort, s† skall
det g† dem: de skola vandra bort i landsflykt och f†ngenskap.
012:012 Och fursten som de hava ibland sig skall lyfta upp sin b”rda p†
axeln, n„r det har blivit alldeles m”rkt, och skall s† draga
ut. Man skall g”ra en ”ppning i v„ggen, s† att han genom den kan
b„ra ut sin b”rda; och han skall bet„cka sitt ansikte, s† att
han icke ser landet med sitt ”ga.
012:013 Och jag skall breda ut mitt n„t ”ver honom, och han skall bliva
f†ngad i min snara; och jag skall f”ra honom till Babel i
kald‚ernas land, som han dock icke skall se; och d„r skall han
d”.
012:014 Och alla som „ro omkring honom, till hans hj„lp, och alla hans
h„rskaror skall jag f”rstr” †t alla v„derstreck, och mitt sv„rd
skall jag draga ut efter dem.
012:015 Och de skola f”rnimma att jag „r HERREN, n„r jag f”rskingrar dem
bland folken och f”rstr”r dem i l„nderna.
012:016 Men n†gra f† av dem skall jag l†ta bliva kvar efter sv„rd,
hungersn”d och pest, f”r att de bland de folk till vilka de
komma skola kunna f”rt„lja om alla sina styggelser; och de skola
f”rnimma att jag „r HERREN.

012:017 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
012:018 Du m„nniskobarn, „t nu ditt br”d med b„van, och drick ditt
vatten darrande och med oro.
012:019 Och s„g till folket i landet: S† s„ger Herren, HERREN om
Jerusalems inv†nare i Israels land: De skola „ta sitt br”d med
oro och dricka sitt vatten med f”rf„ran; s† skall landet bliva
”delagt och plundrat p† allt vad d„ri „r, f”r den or„tts skull
som alla dess inbyggare hava ”vat.
012:020 Och de st„der som nu „ro bebodda skola komma att ligga ”de, och
landet skall bliva en ”demark; och I skolen f”rnimma att jag „r
HERREN.

012:021 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
012:022 Du m„nniskobarn, vad „r det f”r ett ordspr†k I haven i Israels
land, n„r I s„gen: ˝Tiden g†r, och av alla profetsynerna bliver
intet˝?
012:023 S„g nu till dem: S† s„ger Herren, HERREN: Jag skall g”ra slut p†
det ordspr†ket, s† att man icke mer skall bruka det i
Israel. Tala i st„llet s† till dem: ˝Tiden kommer snart, med
alla profetsynernas fullbordan.˝
012:024 Ty inga falska profetsyner och inga l”gnaktiga sp†domar skola
mer finnas i Israels hus;
012:025 nej, jag, HERREN, skall tala det ord som jag vill tala, och det
skall fullbordas, utan att l„nge f”rdr”jas. Ja, du genstr„viga
sl„kte, i edra dagar skall jag tala ett ord och skall ock
fullborda det, s„ger Herren, HERREN.

012:026 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
012:027 Du m„nniskobarn, se, Israels hus s„ger: ˝Den syn som han sk†dar
g„ller dagar som icke komma s† snart; han profeterar om tider
som „nnu „ro l†ngt borta.˝
012:028 S„g d„rf”r till dem: S† s„ger Herren, HERREN: Intet av vad jag
har talat skall l„ngre f”rdr”jas; vad jag talar, det skall ske,
s„ger Herren, HERREN.
013:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
013:002 Du m„nniskobarn, profetera mot Israels profeterande profeter;
s„g till dem som profetera efter sina egna hj„rtans ingivelser:
H”ren HERRENS ord.
013:003 S† s„ger Herren, HERREN: Ve eder, I d†raktiga profeter, som
f”ljen eder egen ande och syner som I icke haven sett! --
013:004 Lika r„var p† ”de platser „ro dina profeter, Israel.
013:005 I haven icke tr„tt fram i gapet eller f”rt upp n†gon mur omkring
Israels hus, s† att det har kunnat best† i striden p† HERRENS
dag.
013:006 Nej, deras syner voro falskhet och deras sp†domar l”gn, fast„n
de sade ˝S† har HERREN sagt.˝ HERREN hade ju icke s„nt dem, men
de hoppades att deras tal „nd† skulle g† i fullbordan.
013:007 Ja, f”rvisso var det falska syner som I sk†daden och l”gnaktiga
sp†domar som I uttaladen, fast„n I saden: ˝S† har HERREN sagt.˝
Jag hade ju icke talat n†got s†dant.

013:008 D„rf”r s„ger Herren, HERREN s†: Eftersom edert tal „r falskhet
och edra syner „ro l”gn, se, d„rf”r skall jag komma ”ver eder,
s„ger Herren, HERREN.
013:009 Och min hand skall drabba profeterna som sk†da falska syner och
sp† l”gnaktiga sp†domar. De skola icke f† en plats i mitt folks
f”rsamling och skola icke bliva upptagna i f”rteckningen p†
Israels hus, ej heller skola de f† komma till Israels land; och
I skolen f”rnimma att jag „r Herren, HERREN.
013:010 Eftersom, ja, eftersom de f”rde mitt folk vilse, i det att de
sade: ˝Allt st†r v„l till˝, och dock stod icke allt v„l till,
och eftersom de, n„r folket bygger upp en mur, vitmena den,
013:011 d„rf”r m† du s„ga till dessa vitmenare att den m†ste falla. Ett
slagregn skall komma -- ja, I skolen fara ned, I hagelstenar,
och du skall bryta ned den, du stormvind!
013:012 Och n„r s† v„ggen faller, d† skall man f”rvisso s„ga till eder:
˝Var „r nu vitmeningen som I str”ken p†?˝
013:013 D„rf”r s„ger Herren, HERREN s†; Jag skall i min f”rt”rnelse l†ta
en stormvind bryta l”s, ett slagregn skall komma genom min
vrede, och hagelstenar genom min f”rt”rnelse, s† att det bliver
en „nde d„rp†.
013:014 Och jag skall f”rst”ra v„ggen som I bestr”ken med vitmening, jag
skall sl† den till jorden, s† att dess grundval bliver
blottad. Och n„r den faller, skolen I f”rg†s d„rinne; och I
skolen f”rnimma att jag „r HERREN.
013:015 Och jag skall utt”mma min f”rt”rnelse p† v„ggen och p† dem som
hava bestrukit den med vitmening; och s† skall jag s„ga till
eder: Det „r ute med v„ggen, det „r ute med dess vitmenare,
013:016 med Israels profeter, som profeterade om Jerusalem och sk†dade
syner, det till behag, om att allt stod v„l till, och dock stod
icke allt v„l till, s„ger Herren, HERREN.

013:017 Och du, m„nniskobarn, v„nd ditt ansikte mot dina landsmaninnor
som profetera efter sina egna hj„rtans ingivelser; profetera mot
dem
013:018 och s„g: S† s„ger Herren, HERREN: Ve eder som syn bindlar till
alla handleder och g”ren sl”jor till alla huvuden, b†de ungas
och gamlas, f”r att s† f†nga sj„lar! Skullen I f† f†nga sj„lar
bland mitt folk och d”ma somliga sj„lar till liv, eder till
vinning,
013:019 I som f”r n†gra n„var korn och n†gra bitar br”d ohelgen mig hos
mitt folk, d„rmed att I d”men till d”den sj„lar som icke skola
d”, och d”men till liv sj„lar som icke skola leva, i det att I
ljugen f”r mitt folk, som g„rna h”r l”gn?
013:020 Nej, och d„rf”r s„ger Herren, HERREN s†: Se, jag skall v„l n†
edra bindlar, i vilka I f†ngen sj„larna s†som f†glar, och skall
slita dem fr†n edra armar; och jag skall giva sj„larna fria, de
sj„lar som I haven f†ngat s†som f†glar.
013:021 Och jag skall slita s”nder edra sl”jor och r„dda mitt folk ur
eder hand, och de skola icke mer vara ett byte i eder hand; och
I skolen f”rnimma att jag „r HERREN.
013:022 Eftersom I genom l”gnaktigt tal haven gjort den r„ttf„rdige
f”rsagd i hj„rtat, honom som jag ingalunda ville pl†ga, men
d„remot haven styrkt den ogudaktiges mod, s† att han icke v„nder
om fr†n sin onda v„g och r„ddar sitt liv,
013:023 d„rf”r skolen I icke f† forts„tta att sk†da falska syner och att
”va sp†dom; utan jag skall r„dda mitt folk ur eder hand, och I
skolen f”rnimma att jag „r HERREN.
014:001 Och n†gra av de „ldste i Israel kommo till mig och satte sig ned
hos mig.
014:002 D† kom HERRENS ord till mig; han sade:
014:003 Du m„nniskobarn, dessa m„n hava l†tit sina el„ndiga avgudar f†
insteg i sina hj„rtan och hava st„llt upp framf”r sig vad som „r
dem en st”testen till missg„rning. Skulle jag v„l l†ta fr†ga mig
av s†dana?
014:004 Nej; tala d„rf”r med dem och s„g till dem: S† s„ger Herren,
HERREN: Var och en av Israels hus, som l†ter sina el„ndiga
avgudar f† insteg i sitt hj„rta och st„ller upp framf”r sig vad
som „r honom en st”testen till missg„rning, och s† kommer till
profeten, honom skall jag, HERREN, giva svar s†som han har
f”rtj„nat genom sina m†nga el„ndiga avgudar.
014:005 S† skall jag gripa Israels barn i hj„rtat, d„rf”r att de
allasammans hava vikit bort ifr†n mig genom sina el„ndiga
avgudar.
014:006 S„g d„rf”r till Israels hus: S† s„ger Herren, HERREN: V„nden om,
ja, v„nden eder bort ifr†n edra el„ndiga avgudar, v„nden edra
ansikten bort ifr†n alla edra styggelser.
014:007 Ty om n†gon av Israels hus, eller av fr„mlingarna som bo i
Israel, viker bort ifr†n mig, och l†ter sina el„ndiga avgudar f†
insteg i sitt hj„rta och st„ller upp framf”r sig vad som „r
honom en st”testen till missg„rning, och s† kommer till
profeten, f”r att denne skall fr†ga mig f”r honom, s† vill jag,
HERREN, sj„lv giva honom svar:
014:008 jag skall v„nda mitt ansikte mot den mannen och g”ra honom till
ett tecken och till ett ordspr†k, och utrota honom ur mitt folk;
och I skolen f”rnimma att jag „r HERREN.
014:009 Men om profeten l†ter f”rf”ra sig och talar n†got ord, s† har
jag, HERREN, l†tit den profeten bliva f”rf”rd; och jag skall
utr„cka min hand mot honom och f”rg”ra honom ur mitt folk
Israel.
014:010 Och de skola b†da b„ra p† sin missg„rning: profetens missg„rning
skall r„knas lika med den fr†gandes missg„rning --
014:011 p† det att Israels barn icke mer m† g† bort ifr†n mig och fara
vilse, ej heller mer orena sig med alla sina ”vertr„delser, utan
vara mitt folk, s†som jag skall vara deras Gud, s„ger Herren,
HERREN.

014:012 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
014:013 Du m„nniskobarn, om ett land syndade mot mig och beginge
otrohet, s† att jag m†ste utr„cka min hand mot det och f”rd„rva
dess livsuppeh„lle och s„nda hungersn”d ”ver det och utrota
d„rur b†de m„nniskor och djur,
014:014 och om d† d„rinne funnes dessa tre m„n: Noa, Daniel och Job, s†
skulle de genom sin r„ttf„rdighet r„dda allenast sina egna liv,
s„ger Herren, HERREN.
014:015 Om jag l„te vilddjur draga fram genom landet och g”ra det
folktomt, s† att det bleve s† ”de att ingen v†gade draga d„r
fram f”r djuren skull,
014:016 d† skulle, s† sant jag lever, s„ger Herren, HERREN, dessa tre
m„n, om de vore d„rinne, icke kunna r„dda vare sig s”ner eller
d”ttrar; allenast de sj„lva skulle r„ddas, men landet m†ste
bliva ”de.
014:017 Eller om jag l„te sv„rd komma ”ver det landet, i det att jag
sade: ˝Sv„rdet fare fram genom landet!˝, och jag s† utrotade
d„rur b†de m„nniskor och djur,
014:018 och om d† dessa tre m„n vore d„rinne, s† skulle de, s† sant jag
lever, s„ger Herren, HERREN, icke kunna r„dda s”ner eller
d”ttrar; allenast de sj„lva skulle r„ddas.
014:019 Eller om jag s„nde pest i det landet och utg”te min vrede
d„r”ver i blod, f”r att utrota d„rur b†de m„nniskor och djur,
014:020 och om d† Noa, Daniel och Job vore d„rinne, s† skulle de, s†
sant jag lever, s„ger Herren, HERREN, icke kunna r„dda vare sig
son eller dotter; de skulle genom sin r„ttf„rdighet r„dda
allenast sina egna liv.
014:021 Och s† s„ger Herren, HERREN: Men huru mycket v„rre bliver det
icke, n„r jag p† en g†ng s„nder mina fyra sv†ra straffdomar:
sv„rd, hungersn”d, vilddjur och pest, ”ver Jerusalem, f”r att
utrota d„rur b†de m„nniskor och djur!
014:022 Likv„l skola n†gra r„ddade bliva kvar d„r, n†gra s”ner och
d”ttrar, som skola f”ras bort. Och se, dessa skola draga bort
till eder; och n„r I f†n se deras vandel och deras g„rningar, d†
skolen I tr”sta eder f”r den olycka som jag har l†tit komma ”ver
Jerusalem, ja, f”r allt som jag har l†tit komma ”ver
det.
014:023 De skola vara eder till tr”st, n„r I sen deras vandel och deras
g„rningar; I skolen d† f”rst† att jag icke utan sak har gjort
allt vad jag har gjort mot det, s„ger Herren, HERREN.
015:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
015:002 Du m„nniskobarn, varutinnan „r vinstockens tr„ f”rmer „n annat
tr„, vinstockens, vars rankor v„xa upp bland skogens andra tr„d?
015:003 Tager man v„l virke d„rav till att f”rf„rdiga n†got nyttigt? G”r
man ens d„rav en plugg f”r att p† den h„nga upp n†gonting?
015:004 Och om det nu d„rtill har varit livet till mat †t elden, s† att
dess b†da „ndar hava blivit f”rt„rda av eld, och vad d„remellan
finnes „r svett, duger det d† till n†got nyttigt?
015:005 Icke ens medan det „nnu var oskadat, kunde man f”rf„rdiga n†got
nyttigt d„rav; huru mycket mindre kan man f”rf„rdiga n†got
nyttigt d„rav, sedan det endels har blivit f”rt„rt av elden och
endels „r svett!

015:006 D„rf”r s„ger Herren, HERREN s†: S†som det h„nder med vinstockens
tr„ bland annat tr„ fr†n skogen, att Jag l„mnar det till mat †t
elden, s† skall jag ock g”ra med Jerusalems inv†nare.
015:007 Jag skall v„nda mitt ansikte mot dem; ur elden hava de kommit
undan, men eld skall dock f”rt„ra dem. Och I skolen f”rnimma
att jag „r HERREN, n„r jag v„nder mitt ansikte mot dem.
015:008 Och jag skall g”ra landet till en ”demark, d„rf”r att de hava
varit otrogna, s„ger Herren, HERREN.
016:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
016:002 Du m„nniskobarn, f”reh†ll Jerusalem dess styggelser
016:003 och s„g: S† s„ger Herren, HERREN till Jerusalem: Fr†n Kanaans
land stammar du, och d„r „r du f”dd; din fader var en amor‚ och
din moder en hetitisk kvinna.
016:004 Och vid din f”delse gick det s† till. N„r du f”ddes, skar ingen
av din navelstr„ng, och du blev icke rentvagen med vatten, ej
heller ingniden med salt och lindad.
016:005 Ingen s†g p† dig med s† mycken ”mkan, att han villa g”ra n†got
s†dant med dig eller visa dig n†gon misskund, utan man kastade
ut dig p† ”ppna f„ltet den dag du f”ddes; s† ringa aktade man
ditt liv.
016:006 D† gick jag f”rbi d„r du l†g och fick se dig sprattla i ditt
blod, och jag sade till dig: ˝Du skall f† bliva vid liv, du som
ligger d„r i ditt blod.˝ Ja, jag sade till dig: ˝Du skall f†
bliva vid liv, du som ligger d„r i ditt blod;
016:007 ja, jag skall f”r”ka dig till m†nga tusen, s†som v„xterna „ro p†
marken.˝ Och du sk”t upp och blev stor och mycket fager; dina
br”st hade h”jt sig, och ditt h†r hade v„xt, men du var „nnu
naken och blottad.
016:008 D† gick jag †ter f”rbi d„r du var och fick se att din tid var
inne, din „lskogstid; och jag bredde min mantel ”ver dig och
bet„ckte din blygd. Och s† gav jag dig min ed och ingick
f”rbund med dig, s„ger Herren, HERREN, och du blev min.
016:009 Och jag tv†dde dig med vatten och sk”ljde blodet av dig, och
smorde dig med olja,
016:010 och kl„dde p† dig brokigt v„vda kl„der och satte p† dig skor av
tahasskinn och en huvudbindel av fint linne och en sl”ja av
silke.
016:011 Och jag prydde dig med smycken: jag satte armband p† dina armar
och en kedja om din hals,
016:012 jag satte en ring i din n„sa och ”rh„ngen i dina ”ron och en
h„rlig krona p† ditt huvud.
016:013 S† blev du prydd med guld och silver, och dina kl„der voro av
fint linne, av siden och av tyg i brokig v„vnad. Fint mj”l,
honung och olja fick du „ta. Du blev ”verm†ttan sk”n, och s†
vart du omsider en drottning.
016:014 Och ryktet om dig gick ut bland folken f”r din sk”nhets skull,
ty den var fullkomlig genom de h„rliga prydnader som jag hade
satt p† dig, s„ger Herren, HERREN.

016:015 Men du f”rlitade dig p† din sk”nhet och bedrev otukt, sedan du
nu hade f†tt s†dant rykte; du sl”sade din otukt p† var och en
som gick d„r fram: det vore ju n†got f”r honom.
016:016 Och du tog dina kl„der och gjorde dig med dem brokiga
offerh”jder och bedrev p† dessa otukt, s†dana g„rningar som
eljest aldrig n†gonsin hava f”rekommit, ej heller mer skola
g”ras.
016:017 Och du tog dina h„rliga smycken, det guld och silver som jag
hade givit dig, och gjorde dig s† mansbilder, med vilka du
bedrev otukt.
016:018 Och du tog dina brokigt v„vda kl„der och h”ljde dem i dessa; och
min olja och min r”kelse satte du fram f”r dem.
016:019 Och det br”d som jag hade givit dig -- ty fint mj”l, olja och
honung hade jag ju l†tit dig f† att „ta -- detta satte du fram
f”r dem till en v„lbehaglig lukt; ja, d„rh„n kom det, s„ger
Herren, HERREN.
016:020 Och du tog dina s”ner och d”ttrar, dem som du hade f”tt †t mig,
och offrade dessa †t dem till spis. Var det d† icke nog att du
bedrev otukt?
016:021 Skulle du ocks† slakta mina s”ner och giva dem till pris s†som
offer †t dessa?
016:022 Och vid alla dina styggelser och din otukt t„nkte du icke p† din
ungdoms dagar, d† du var naken och blottad och l†g d„r
sprattlande i ditt blod.
016:023 Och sedan du hade bedrivit all denna ondska -- ve, ve dig! s„ger
Herren, HERREN --
016:024 byggde du dig kummel och gjorde dig h”jdaltaren p† alla ”ppna
platser.
016:025 I alla gath”rn byggde du dig h”jd altaren och l„t din sk”nhet
sk„nda och sp„rrade ut benen †t alla som gingo d„r fram; ja, du
bedrev mycken otukt.
016:026 Du bedrev otukt med egyptierna, dina grannar med det stora
k”ttet, ja, mycken otukt till att f”rt”rna mig.
016:027 Men se, d† utr„ckte jag min hand mot dig och minskade ditt
underh†ll och gav dig till pris †t dina fiender, filist‚ernas
d”ttrar, som blygdes ”ver ditt sk„ndliga v„sende.
016:028 Men sedan bedrev du otukt med assyrierna, ty du hade „nnu icke
blivit m„tt; ja, du bedrev otukt med dem och blev „nd† icke
m„tt.
016:029 Du gick med din otukt „nda bort till kr„marlandet, kald‚ernas
land; men icke ens s† blev du m„tt.
016:030 Huru „lskogskrankt var icke ditt hj„rta, s„ger Herren, HERREN,
eftersom du gjorde allt detta, s†dana g„rningar som allenast den
fr„ckaste sk”ka kan g”ra.
016:031 Med dina d”ttrar uppf”rde du †t dig kummel i alla gath”rn och
h”jdaltaren p† alla ”ppna platser. Men d„ri var du olik andra
sk”kor, att du f”rsm†dde sk”kol”n,
016:032 du „ktenskapsbryterska, som i st„llet f”r den man du hade tog
andra m„n till dig.
016:033 Źt alla andra sk”kor m†ste man giva sk„nker, men h„r var det du
som gav sk„nker †t alla dina „lskare och mutade dem, f”r att de
skulle komma till dig fr†n alla h†ll och bedriva otukt med dig.
016:034 S† gjorde du vid din otukt tv„rt emot vad andra kvinnor g”ra;
efter dig lopp ingen f”r att bedriva otukt, men du gav sk”kol”n,
utan att sj„lv f† n†gon sk”kol”n; du gjorde tv„rt emot andra.

016:035 H”r d„rf”r HERRENS ord, du sk”ka.
016:036 S† s„ger Herren, HERREN: Eftersom du har varit s† frikostig med
din skam och blottat din blygd i otukt med din „lskare, d„rf”r,
och f”r alla dina vederstyggliga el„ndiga avgudars skull och f”r
dina s”ners blods skull, dina s”ners, som du gav †t dessa,
016:037 se, d„rf”r skall jag f”rsamla alla dina „lskare, dem som du har
varit till behag, ja, alla dem som du har „lskat mer eller
mindre; dem skall jag f”rsamla mot dig fr†n alla h†ll och blotta
din blygd inf”r dem, s† att de f† se all din blygd.
016:038 Och jag skall d”ma dig efter den lag som g„ller f”r
„ktenskapsbryterskor och blodsutgjuterskor, och skall l†ta dig
bliva ett blodigt offer f”r min vrede och nit„lskan.
016:039 Och jag skall giva dig i deras hand, och de skola sl† ned dina
kummel och bryta ned dina h”jdaltaren, och slita av dig kl„derna
och taga ifr†n dig dina h„rliga smycken och l†ta dig ligga naken
och blottad.
016:040 Och de skola sammankalla en f”rsamling mot dig, och man skall
stena dig och hugga s”nder dig med sv„rd;
016:041 och dina hus skall man br„nna upp i eld. S† skall man h†lla dom
”ver dig inf”r m†nga kvinnors ”gon. Och s† skall jag g”ra slut
p† din otukt, och du skall icke mer kunna giva n†gon sk”kol”n.
016:042 Och jag skall sl„cka min vrede p† dig, s† att min nit„lskan kan
vika ifr†n dig, och s† att jag f†r ro och slipper att mer
f”rt”rnas.
016:043 Eftersom du icke t„nkte p† din ungdoms dagar, utan var avog mot
mig i allt detta, se, d„rf”r skall ocks† jag l†ta dina g„rningar
komma ”ver ditt huvud, s„ger Herren, HERREN, p† det att du icke
mer m† l„gga s†dan sk„ndlighet till alla dina andra
styggelser.

016:044 Se, alla som bruka ordspr†k skola p† dig till„mpa det
ordspr†ket: ˝S†dan moder, s†dan dotter.˝
016:045 Ja, du „r din moders dotter, hennes som ”vergav sin man och sina
barn; du „r dina systrars syster deras som ”verg†vo sina m„n och
sina barn; eder moder var en hetitisk kvinna och eder fader en
amor‚.
016:046 Din st”rre syster var Samaria med sina d”ttrar, hon som bodde
norrut fr†n dig; och din mindre syster, som bodde s”derut fr†n
dig, var Sodom med sina d”ttrar.
016:047 Men du n”jde dig icke med att vandra p† deras v„gar och att g”ra
efter deras styggelser; inom kort bedrev du v„rre ting „n de, p†
alla dina v„gar.
016:048 S† sant jag lever, s„ger Herren, HERREN: din syster Sodom och
hennes d”ttrar hava icke gjort vad du och dina d”ttrar haven
gjort.
016:049 Se, detta var din syster Sodoms missg„rning: fast„n h”ghet,
”verfl”d och tryggad ro hade blivit henne och hennes d”ttrar
besk„rd, underst”dde hon likv„l icke den arme och fattige.
016:050 Tv„rtom blevo de h”gf„rdiga och bedrevo vad styggeligt var inf”r
mig; d„rf”r f”rsk”t jag dem, n„r jag s†g detta.
016:051 Ej heller Samaria har syndat h„lften s† mycket som du. Du har
gjort s† m†nga flera styggelser „n dessa, att du genom alla de
styggelser du har bedrivit har kommit dina systrar att synas
r„ttf„rdiga.
016:052 S† m† ocks† du nu bara din skam, du som nu kan l„nda dina
systrar till urs„kt; ty d„rigenom att du har bedrivit „nnu
vederstyggligare synder „n de, st† nu s†som r„ttf„rdiga i
j„mf”relse med dig. Ja, blygs och b„r din skam ”ver att du s†
har kommit dina systrar att synas r„ttf„rdiga.
016:053 D„rf”r skall jag ock †ter upp r„tta dem, Sodom med hennes
d”ttrar och Samaria med hennes d”ttrar. Dig skall jag ock †ter
uppr„tta mitt ibland dem,
016:054 f”r att du m† b„ra din skam och sk„mmas f”r allt vad du har
gjort, och d„rmed bliva dem till tr”st.
016:055 Och med dina systrar skall s† ske: Sodom och hennes d”ttrar
skola †ter bliva vad de fordom voro, och Samaria och hennes
d”ttrar skola †ter bliva vad de fordom voro Ocks† du sj„lv och
dina d”ttrar skolen †ter bliva vad I fordom voren.
016:056 Men om du f”rr icke ens h”rdes n„mna din syster Sodom, under din
h”ghetstid,
016:057 innan „nnu din egen ondska hade blivit uppenbarad -- s†som den
blev p† den tid d† du vart till sm„lek f”r Arams d”ttrar och f”r
alla de kringboende filist‚ernas d”ttrar, som h†nade dig p† alla
sidor --
016:058 S† m†ste du nu sj„lv b„ra p† din sk„ndlighet och dina
styggelser, s„ger HERREN.

016:059 Ty s† s„ger Herren, HERREN: Jag har handlat med dig efter dina
g„rningar, ty du hade ju f”raktat eden och brutit
f”rbundet.
016:060 Men jag vill nu t„nka p† det f”rbund som jag sl”t med dig i din
ungdoms dagar, och uppr„tta med dig ett evigt f”rbund.
016:061 D† skall du t„nka tillbaka p† dina v„gar och sk„mmas, n„r du f†r
taga till dig dina systrar, de st”rre j„mte de mindre; ty jag
skall giva dem †t dig till d”ttrar, dock icke f”r din trohet i
f”rbundet.
016:062 Men jag skall uppr„tta mitt f”rbund med dig, och du skall
f”rnimma att jag „r HERREN;
016:063 och s† skall du t„nka d„rp† och blygas, s† att du av skam icke
mer kan uppl†ta din mun, d† n„r jag f”rl†ter dig allt vad du har
gjort, s„ger Herren, HERREN.
017:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
017:002 Du m„nniskobarn, f”rel„gg Israels hus en g†ta, och tala till det
en liknelse;
017:003 s„g: S† s„ger Herren, HERREN: Den stora ”rnen med de stora
vingarna och de l†nga pennorna, han som „r s† full med brokiga
fj„drar, han kom till Libanon och tog bort toppen p† cedern.
017:004 Han br”t av dess ”versta kvist och f”rde den till kr„marlandet
och satte den i en k”pmansstad.
017:005 Sedan tog han en telning som v„xte i landet och planterade den i
fruktbar jordm†n; han tog den och satte den bland piltr„d, p†
ett st„lle d„r mycket vatten fanns.
017:006 Och den fick v„xa upp och bliva ett utgrenat vintr„d, dock med
l†g stam, f”r att dess rankor skulle v„nda sig till honom och
dess r”tter vara under honom. Den blev allts† ett vintr„d som
bar grenar och sk”t skott.
017:007 Men d„r var ock en annan stor ”rn med stora vingar och fj„drar i
m„ngd; och se, till denne b”jde nu vintr„det l„ngtansfullt sina
grenar, och fr†n platsen d„r det var planterat str„ckte det sina
rankor mot honom, f”r att han skulle vattna det.
017:008 Och dock var det planterat i god jordm†n, p† ett st„lle d„r
mycket vatten fanns, s† att det kunde f† grenar och b„ra frukt
och bliva ett h„rligt vintr„d.
017:009 S„g vidare: S† s„ger Herren, HERREN: Kan det nu g† det v„l?
Skall man icke rycka upp dess r”tter och riva av dess frukt, s†
att det f”rtorkar, och s† att alla blad som hava vuxit ut d„rp†
f”rtorka? Och sedan skall varken stor kraft eller mycket folk
beh”vas f”r att flytta det bort ifr†n dess r”tter.
017:010 Visst st†r det fast planterat, men kan det g† det v„l? Skall det
icke alldeles f”rtorka, n„r ”stanvinden n†r det, ja, f”rtorka p†
den plats d„r det har vuxit upp?

017:011 Och HERRENS ord kom till mig, han sade:
017:012 S„g till det genstr„viga sl„ktet F”rst†n I icke vad detta
betyder? S† s„g d†: Se, konungen i Babel kom till Jerusalem och
tog dess konung och dess furstar och h„mtade dem till sig i
Babel.
017:013 Och han tog en „ttling av konungahuset och sl”t f”rbund med
honom och l„t honom anl„gga ed. Men de m„ktige i landet hade
han f”rt bort med sig,
017:014 f”r att landet skulle bliva ett oansenligt rike, som icke kunde
uppresa sig, och som skulle n”dgas h†lla f”rbundet med honom, om
det ville best†.
017:015 Men han avf”ll fr†n honom och skickade sina s„ndebud till
Egypten, f”r att man d„r skulle giva honom h„star och mycket
folk. Kan det g† den v„l, som s† g”r? Kan han undkomma? Kan
den som bryter f”rbund undkomma?
017:016 S† sant jag lever, s„ger Herren, HERREN: d„r den konung bor, som
gjorde honom till konung, den vilkens ed han likv„l f”raktade,
och vilkens f”rbund han br”t, d„r, hos honom i Babel, skall han
sannerligen d”.
017:017 Och Farao skall icke med stor h„rsmakt och mycket folk bist†
honom i kriget, n„r en vall kastas upp och en bel„gringsmur
bygges, till underg†ng f”r m†nga m„nniskor.
017:018 Eftersom han f”raktade eden och br”t f”rbundet och gjorde allt
detta fast„n han hade givit sitt l”fte, d„rf”r skall han icke
undkomma.
017:019 Ja, d„rf”r s„ger Herren, HERREN s†: S† sant jag lever, jag skall
f”rvisso l†ta min ed, som han har f”raktat, och mitt f”rbund,
som han har brutit, komma ”ver hans huvud.
017:020 Och jag skall breda ut mitt n„t ”ver honom, och han skall bliva
f†ngad i min snara; och jag skall f”ra honom till Babel och d„r
h†lla dom ”ver honom, f”r den otrohets skull som han har beg†tt
mot mig.
017:021 Och alla flyktingar ur alla hans h„rskaror skola falla f”r
sv„rd, och om n†gra bliva r„ddade, s† skola de varda f”rstr”dda
†t alla v„derstreck. Och I skolen f”rnimma att jag, HERREN, har
talat.

017:022 S† s„ger Herren, HERREN: Jag vill ock sj„lv taga en kvist av
toppen p† den h”ga cedern och s„tta den; av dess ”versta skott
skall jag avbryta en sp„d kvist och sj„lv plantera den p† ett
h”gt och brant berg.
017:023 P† Israels stolta berg skall jag plantera den, och den skall
b„ra grenar och f† frukt och bliva en h„rlig ceder. Och allt vad
f†glar heter av alla slag skall bo under den; de skola bo i
skuggan av dess grenar.
017:024 Och alla tr„d p† marken skola f”rnimma att det „r jag, HERREN,
som f”r”dmjukar h”ga tr„d och upph”jer l†ga tr„d, som l†ter
friska tr„d f”rtorka och g”r torra tr„d gr”nskande. Jag, HERREN,
har talat det, och jag fullbordar det ocks†.
018:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
018:002 Vad orsak haven I till att bruka detta ordspr†k i Israels land:
˝F„derna „ta sura druvor, och barnens t„nder bliva ”mma d„rav˝?
018:003 S† sant jag lever, s„ger Herren, HERREN, I skolen ingen orsak
mer hava att bruka detta ordspr†k i Israel.
018:004 Se, alla sj„lar „ro mina, faderns sj„l s†v„l som sonens „r min;
den som syndar, han skall d”.
018:005 Om nu en man „r r„ttf„rdig och ”var r„tt och r„ttf„rdighet,
018:006 om han icke h†ller offerm†ltid p† bergen, ej heller upplyfter
sina ”gon till Israels hus' el„ndiga avgudar, om han icke
sk„ndar sin n„stas hustru, ej heller kommer vid en kvinna under
hennes orenhets tid,
018:007 om han icke f”rtrycker n†gon, utan giver tillbaka den pant han
har f†tt f”r skuld, om han icke tager rov, utan giver sitt br”d
†t den hungrige och kl„der den nakne,
018:008 om han icke ockrar eller tager r„nta, om han h†ller sin hand
tillbaka fr†n vad or„tt „r och f„ller r„tta domar m„nniskor
emellan --
018:009 ja, om han s† vandrar efter mina stadgar och h†ller mina r„tter,
i det att han g”r vad redligt „r, d† „r han r„ttf„rdig och skall
f”rvisso f† leva, s„ger Herren, HERREN.

018:010 Men om han s† f”der en son som bliver en v†ldsverkare, vilken
utgjuter blod eller g”r allenast n†got av allt detta
018:011 som han sj„lv icke gjorde, en som h†ller offerm†ltid p† bergen,
sk„ndar sin n„stas hustru,
018:012 f”rtrycker den arme och fattige, tager rov, icke giver pant
tillbaka, upplyfter sina ”gon till de el„ndiga avgudarna,
bedriver vad styggeligt „r,
018:013 ockrar och tager r„nta -- skulle d† denne f† leva? Nej, han
skall icke f† leva, utan eftersom han bedriver s†dana
styggelser, skall han straffas med d”den; hans blod skall komma
”ver honom.
018:014 Och om sedan denne f”der en son, vilken ser alla de synder som
hans fader beg†r, och vid †synen av dem sj„lv tager sig till
vara f”r att g”ra s†dant,
018:015 en som icke h†ller offerm†ltid p† bergen, icke upplyfter sina
”gon till Israels hus' el„ndiga avgudar, icke sk„ndar sin n„stas
hustru,
018:016 en som icke f”rtrycker n†gon, icke fordrar pant eller tager rov,
utan giver sitt br”d †t den hungrige och kl„der den nakne,
018:017 en som icke f”rgriper sig p† den arme, ej heller ockrar eller
tager r„nta, utan g”r efter mina r„tter och vandrar efter mina
stadgar, d† skall denne icke d” genom sin faders missg„rning,
utan skall f”rvisso f† leva.
018:018 Hans fader d„remot, som begick v†ldsg„rningar och r”vade fr†n
sin broder och gjorde bland sina fr„nder det som icke var gott,
se, han m†ste d” genom sin missg„rning.

018:019 Huru kunnen I nu fr†ga: ˝Varf”r skulle icke sonen b„ra p† sin
faders missg„rning?˝ Jo, sonen ”vade ju r„tt och r„ttf„rdighet
och h”ll alla mina stadgar och gjorde efter dem; d„rf”r skall
han f”rvisso f† leva.
018:020 Den som syndar, han skall d”; en son skall icke b„ra p† sin
faders missg„rning, och en fader skall icke b„ra p† sin sons
missg„rning. ™ver den r„ttf„rdige skall hans r„ttf„rdighet
komma, och ”ver den ogudaktige skall hans ogudaktighet komma.
018:021 Men om den ogudaktige omv„nder sig fr†n alla de synder som han
har beg†tt, och h†ller alla mina stadgar och ”var r„tt och
r„ttf„rdighet, d† skall han f”rvisso leva och icke d”.
018:022 Ingen av de ”vertr„delser han har beg†tt skall du tillr„knas
honom; genom den r„ttf„rdighet han har ”vat skall han f† leva.
018:023 Menar du att jag har lust till den ogudaktiges d”d, s„ger
Herren, HERREN, och icke fastmer d„rtill att han v„nder om fr†n
sin v„g och f†r leva?

018:024 Men om den r„ttf„rdige v„nder om fr†n sin r„ttf„rdighet och g”r
vad or„tt „r, alla s†dana styggelser som den ogudaktige g”r --
skulle han d† f† leva, om han g”r s†? Nej, intet av all den
r„ttf„rdighet han har ”vat skall d† ih†gkommas, utan genom den
otrohet han har beg†tt och den synd han har ”vat skall han d”.

018:025 Men nu s„gen I: ˝Herrens v„g „r icke alltid densamma.˝ H”ren d†,
I av Israels hus: Skulle verkligen min v„g icke alltid vara
densamma? Žr det icke fastmer eder v„g som icke alltid „r
densamma?
018:026 Om den r„ttf„rdige v„nder om fr†n sin r„ttf„rdighet och g”r vad
or„tt „r, s† m†ste han d” till straff d„rf”r; genom det or„tta
som han g”r m†ste han d”.
018:027 Men om den ogudaktige v„nder om fr†n den ogudaktighet som han
har ”vat, och i st„llet ”var r„tt och r„ttf„rdighet, d† f†r han
beh†lla sin sj„l vid liv.
018:028 Ja, eftersom han kom till insikt och v„nde om fr†n alla de
”vertr„delser han hade beg†tt, skall han f”rvisso leva och icke
d”.
018:029 Och „nd† s„ga de av Israels hus: ˝Herrens v„g „r icke alltid
densamma˝! Skulle verkligen mina v„gar icke alltid vara desamma,
I av Israels hus? Žr det icke fastmer eder v„g som icke alltid
„r densamma?

018:030 Allts†: jag skall d”ma var och en av eder efter hans v„gar, I av
Israels hus, s„ger Herren, HERREN. V„nden om, ja, v„nden eder
bort ifr†n alla edra ”vertr„delser, f”r att eder missg„rning
icke m† bliva eder till en st”testen.
018:031 Kasten bort ifr†n eder alla de ”vertr„delser som I haven beg†tt,
och skaffen eder ett nytt hj„rta och en ny ande; ty icke viljen
I v„l d”, I av Israels hus?
018:032 Jag har ju ingen lust till n†gons d”d, s„ger Herren
HERREN. Omv„nden eder d„rf”r, s† f†n I leva.
019:001 Men du, st„m upp en klagos†ng
”ver Israels furstar;
019:002 s„g:

Huru var icke din moder en lejoninna!
Bland lejon l†g hon;
hon f”dde upp sina ungar
bland kraftiga lejon.
019:003 S† f”dde hon upp en av sina ungar,
s† att han blev ett kraftigt lejon;
han l„rde sig att taga rov,
m„nniskor †t han upp.
019:004 Men folken fingo h”ra om honom
och han blev f†ngad i deras grop;
och man f”rde honom med krok i nosen
till Egyptens land.

019:005 N„r hon nu s†g att hon fick v„nta f”rg„ves,
och att hennes hopp blev om intet,
d† tog hon en annan av sina ungar
och gjorde denne till ett kraftigt lejon.
019:006 Stolt gick han omkring bland lejonen,
ja, han blev ett kraftigt lejon;
han l„rde sig att taga rov,
m„nniskor †t han upp.
019:007 Han v†ldf”rde deras „nkor,
deras st„der f”r”dde han.
Och landet med vad d„ri var blev f”rf„rat
vid d†net av hans rytande.
019:008 D† b†dade man upp folk mot honom
runt omkring fr†n l„nderna;
och de bredde ut sitt n„t f”r honom,
och han blev f†ngad i deras grop
019:009 Sedan satte de honom i en bur, med krok i nosen,
och f”rde honom till konungen Babel
D„r satte man honom in i fasta borgar,
f”r att hans r”st ej mer skulle h”ras
bort till Israels berg.

019:010 Medan de levde i ro, var din moder s†som ett vintr„d,
planterat vid vatten.
Och det blev ett fruktsamt tr„d, rikt p† skott,
genom det myckna vattnet.
019:011 Det fick starka grenar,
tj„nliga till h„rskarspiror,
och dess stam v„xte h”g,
omgiven av l”vverk,
s† att det syntes vida, ty det var h”gt
och rikt p† rankor.

019:012 D† ryckte man upp det i vrede,
och det blev kastat p† jorden,
och stormen fr†n ”ster
f”rtorkade dess frukt.
Dess starka grenar
br”tos av och torkade bort,
elden fick f”rt„ra dem.
019:013 Nu „r det utplanterat i ”knen,
i ett torrt och t”rstande land.
019:014 Och eld har g†tt ut fr†n dess yppersta gren
och har f”rt„rt dess frukt.
S† finnes d„r nu ingen stark gren kvar,
ingen h„rskarspira!

En klagos†ng „r detta, och den har f†tt tj„na s†som klagos†ng.
020:001 I sjunde †ret, p† tionde dagen i femte m†naden, kommo n†gra av
de „ldste i Israel f”r att fr†ga HERREN; och de satte sig ned
hos mig.
020:002 D† kom HERRENS ord till mig han sade:
020:003 Du m„nniskobarn, tala med de „ldste i Israel och s„g till dem:
S† s„ger Herren, HERREN: Haven I kommit f”r att fr†ga mig? S†
sant jag lever, jag l†ter icke fr†ga mig av eder, s„ger Herren,
HERREN.
020:004 Men vill du d”ma dem, ja, vill du d”ma, du m„nniskobarn, s†
f”reh†ll dem deras f„ders styggelser
020:005 och s„g till dem: S† s„ger Herren, HERREN: P† den dag d† jag
utvalde Israel, d† upplyfte jag min hand till ed inf”r Jakobs
hus' barn och gjorde mig k„nd f”r dem i Egyptens land; jag
upplyfte min hand till ed inf”r dem och sade: ˝Jag „r HERREN,
eder Gud.
020:006 P† den dagen lovade jag dem med upplyft hand att f”ra dem ut ur
Egyptens land, till det land som jag hade utsett †t dem, ett
land som skulle flyta av mj”lk och honung, och som vore
h„rligast bland alla l„nder.
020:007 Och jag sade till dem: ˝Var och en av eder kaste bort sina ”gons
styggelser, och ingen orene sig p† Egyptens el„ndiga avgudar;
jag „r HERREN, eder Gud.˝
020:008 Men de voro genstr„viga mot mig och ville icke h”ra p† mig; de
kastade icke bort var och en sina ”gons styggelser, och de
”verg†vo icke Egyptens el„ndiga avgudar. D† t„nkte jag p† att
utgjuta min f”rt”rnelse ”ver dem och att utt”mma min vrede p†
dem mitt i Egyptens land.
020:009 Men vad jag gjorde, det gjorde jag f”r mitt namns skull, f”r att
detta icke skulle bliva van„rat i de folks ”gon, bland vilka de
levde, och i vilkas †syn jag gjorde mig k„nd f”r dem, i det jag
f”rde dem ut ur Egyptens land.

020:010 S† f”rde jag dem d† ut ur Egyptens land och l„t dem komma in i
”knen.
020:011 Och jag gav dem mina stadgar och kungjorde f”r dem mina r„tter;
den m„nniska som g”r efter dem f†r leva genom dem.
020:012 Jag gav dem ock mina sabbater, till att vara ett tecken mellan
mig och dem, f”r att man skulle veta att jag „r HERREN, som
helgar dem.
020:013 Men Israels hus var genstr„vigt mot mig i ”knen; de vandrade
icke efter mina stadgar, utan f”raktade mina r„tter, fast„n den
m„nniska som g”r efter dem f†r leva genom dem; de ohelgade ock
sv†rt mina sabbater. D† t„nkte jag p† att utgjuta min
f”rt”rnelse ”ver dem i ”knen och s† f”rg”ra dem.
020:014 Men vad jag gjorde, det gjorde jag f”r mitt namns skull, f”r att
detta icke skulle bliva van„rat i de folks ”gon, i vilkas †syn
jag hade f”rt dem ut.
020:015 Likv„l upplyfte jag min hand inf”r dem i ”knen och svor att jag
icke skulle l†ta dem komma in i det land som jag hade givit dem,
ett land som skulle flyta av mj”lk och honung, och som vore
h„rligast bland alla l„nder --
020:016 detta d„rf”r att de f”raktade mina r„tter och icke vandrade
efter mina stadgar, utan ohelgade mina sabbater, i det att deras
hj„rtan f”ljde efter deras el„ndiga avgudar.
020:017 Men jag visade dem skonsamhet och f”rd„rvade dem icke; jag
gjorde icke alldeles „nde p† dem i ”knen.

020:018 Och jag sade till deras barn i ”knen: ˝I skolen icke vandra
efter edra f„ders stadgar och icke h†lla deras r„tter, ej heller
orena eder p† deras el„ndiga avgudar.
020:019 Jag „r HERREN, eder Gud; vandren efter mina stadgar och h†ller
mina r„tter och g”ren efter dem.
020:020 Och helgen mina sabbater, och m† de vara ett tecken mellan mig
och eder, f”r att man m† veta att jag „r HERREN, eder Gud.
020:021 Men deras barn voro genstr„viga mot mig; de vandrade icke efter
mina stadgar och h”llo icke mina r„tter, s† att de gjorde efter
dem fast„n den m„nniska som g”r efter dem f†r leva genom dem; de
ohelgade ock mina sabbater. D† t„nkte jag p† att utgjuta min
f”rt”rnelse ”ver dem och att utt”mma min vrede p† dem i ”knen.
020:022 Men jag drog min hand tillbaka, och vad jag gjorde, det gjorde
jag f”r mitt namns skull, f”r att detta icke skulle bliva
van„rat i de folks ”gon, i vilkas †syn jag hade f”rt dem ut.
020:023 Likv„l upplyfte jag min hand inf”r dem i ”knen och svor att
f”rskingra dem bland folken och f”rstr” dem i l„nderna,
020:024 eftersom de icke gjorde efter mina r„tter, utan f”raktade mina
stadgar och ohelgade mina sabbater, och eftersom deras ”gon
h„ngde vid deras f„ders el„ndiga avgudar.
020:025 D„rf”r gav jag dem ock stadgar som icke voro till deras b†tnad,
och r„tter genom vilka de icke kunde bliva vid liv.
020:026 Och jag l„t dem orena sig med sina offersk„nker, med att l†ta
allt som ”ppnade moderlivet g† genom eld, ty jag ville sl† dem
med f”rf„ran, p† det att de skulle f”rst† att jag „r HERREN.

020:027 Tala d„rf”r till Israels hus, du m„nniskobarn, och s„g till dem:
S† s„ger Herren, HERREN: Ocks† d„rmed hava edra f„der h„dat mig,
att de hava beg†tt otrohet mot mig.
020:028 N„r jag hade l†tit dem komma in i det land som jag med upplyft
hand hade lovat att giva dem, och n„r de s† d„r fingo se n†gon
h”g kulle eller n†got lummigt tr„d, d† offrade de d„r sina
slaktoffer och framburo d„r sina offerg†vor, mig till
f”rt”rnelse, och l„to d„r sina offers v„lbehagliga lukt uppstiga
och utg”to d„r sina drickoffer.
020:029 D† sade jag till dem: ˝Vad „r detta f”r en offerh”jd, denna
som I kommen till?˝ D„rav fick en s†dan plats namnet
˝offerh”jd˝, s†som man s„ger „nnu i dag.

020:030 S„g d„rf”r till Israels hus: S† s„ger Herren, HERREN: Skolen d†
I orena eder p† samma s„tt som edra f„der gjorde, och i trol”s
avf„llighet l”pa efter deras styggelser?
020:031 I orenen eder „nnu i dag p† alla edra el„ndiga avgudar, i det
att I framb„ren †t dem edra offersk„nker och l†ten edra barn g†
genom eld. Skulle jag d† l†ta fr†ga mig av eder, I av Israels
hus? Nej, s† sant jag lever, s„ger Herren, HERREN, ja l†ter icke
fr†ga mig av eder.
020:032 Och f”rvisso skall icke det f† ske som har kommit eder i sinnet,
d† I t„nken: ˝Vi vilja bliva s†som hedningarna, s†som folken i
andra l„nder: vi vilja tj„na tr„ och sten.
020:033 S† sant jag lever, s„ger Herren, HERREN, med stark hand och
utr„ckt arm och utgjuten f”rt”rnelse skall jag sannerligen
regera ”ver eder.
020:034 Och med stark hand och utr„ckt arm och utgjuten f”rt”rnelse
skall jag f”ra eder ut ifr†n folken och f”rsamla eder fr†n de
l„nder i vilka I „ren f”rstr”dda.
020:035 Och jag skall f”ra eder in i Folkens ”ken, och d„r skall jag g†
till r„tta med eder, ansikte mot ansikte.
020:036 Likasom jag gick till r„tta med edra f„der i ”knen vid Egyptens
land, s† skall jag ock g† till r„tta med eder, s„ger Herren,
HERREN.
020:037 Och jag skall l†ta eder draga fram under staven och tvinga eder
in i f”rbundets band.
020:038 Och jag skall rensa bort ifr†n eder dem som s„tta sig upp emot
mig och avfalla fr†n mig, jag skall skaffa bort dem ur det land
d„r de nu bo, men in i Israels land skola de icke f† komma; och
I skolen f”rnimma att jag „r HERREN.

020:039 Men h”ren nu, I av Israels hus: S† s„ger Herren, HERREN: V„lan,
g†n †stad och tj„nen edra el„ndiga avgudar, var och en dem han
har. Sedan skolen I f”rvisso komma att h”ra p† mig, och I
skolen d† icke mer ohelga mitt heliga namn med edra offersk„nker
och edra el„ndiga avgudar.
020:040 Ty p† mitt heliga berg, p† Israels h”ga berg, s„ger Herren,
HERREN d„r skall hela Israels hus tj„na mig, s† m†nga d„rav som
finnas i landet; d„r skall jag finna behag i dem, d„r skall jag
hava lust till edra offerg„rder och till f”rstlingen av edra
g†vor, vadhelst I viljen helga.
020:041 Vid den v„lbehagliga lukten skall jag finna behag i eder, n„r
tiden kommer, att jag f”r eder ut ifr†n folken och f”rsamlar
eder fr†n de l„nder i vilka I „ren f”rstr”dda. Och jag skall
bevisa mig helig p† eder inf”r folkens ”gon.
020:042 Ja, I skolen f”rnimma att jag „r HERREN, n„r jag l†ter eder
komma in i Israels land, det land som jag med upplyft hand
lovade att giva †t edra f„der.
020:043 Och d„r skolen I t„nka tillbaka p† edra v„gar och p† alla de
g„rningar som I orenaden eder med; och I skolen k„nna leda vid
eder sj„lva f”r allt det onda som I haven gjort.
020:044 Och I skolen f”rnimma att jag „r HERREN, n„r jag s† handlar med
eder, f”r mitt namns skull och icke efter edra onda v„gar och
edra sk„ndliga g„rningar, I av Israels hus, s„ger Herren,
HERREN.

020:045 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
020:046 Du m„nniskobarn, v„nd ditt ansikte s”derut och predika mot
s”der; ja, profetera mot skogslandet s”derut;
020:047 s„g till skogen s”derut: H”r HERRENS ord: S† s„ger Herren,
HERREN: Se, jag skall t„nda upp en eld i dig, och den skall
f”rt„ra alla tr„d i dig, b†de de friska och de torra; den
flammande l†gan skall icke kunna sl„ckas, och av den skola allas
ansikten f”rbr„nnas, allas mellan s”der och norr.
020:048 Och allt k”tt skall se att jag, HERREN, har uppt„nt den; den
skall icke kunna sl„ckas.

020:049 Och jag sade: ˝Ack, Herre, HERRE! Dessa s„ga om mig: 'Denne
talar ju g†tor.'˝

021:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
021:002 Du m„nniskobarn, v„nd ditt ansikte mot Jerusalem och predika mot
helgedomarna, ja, profetera mot Israels land.
021:003 Och s„g till Israels land: S† s„ger HERREN: Se, jag skall v„nda
mig mot dig och draga ut mitt sv„rd ur skidan och utrota ur dig
b†de r„ttf„rdiga och ogudaktiga.
021:004 Ja, eftersom jag skall utrota ur dig b†de r„ttf„rdiga och
ogudaktiga, d„rf”r skall mitt sv„rd fara ut ur skidan och v„nda
sig mot allt k”tt mellan s”der och norr;
021:005 och allt k”tt skall f”rnimma att jag, HERREN, har dragit ut mitt
sv„rd ur skidan; det skall icke mer stickas in igen.
021:006 Men du, m„nniskobarn, m† sucka, ja, du m† sucka inf”r deras
”gon, som om dina l„nder skulle brista s”nder i din bittra
sm„rta.
021:007 Och n„r de fr†ga dig: ˝Varf”r suckar du?˝, d† skall du svara:
˝F”r ett olycksbud, som n„r det kommer, skall g”ra att alla
hj„rtan f”rf„ras och alla h„nder sjunka ned och alla sinnen
omt”cknas och alla kn„n bliva s†som vatten. Se, det kommer, ja,
det fullbordas! s„ger Herren, HERREN.˝

021:008 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
021:009 Du m„nniskobarn, profetera och s„g: S† s„ger HERREN: S„g: Ett
sv„rd, ja, ett sv„rd har blivit v„sst och har blivit fejat.
021:010 Det har blivit v„sst, f”r att det skall anst„lla ett slaktande;
det har blivit fejat, f”r att det skall blixtra. Eller skola vi
f† fr”jd d„rav? Fr”jd av det som bliver ett tuktoris f”r min
son, ett f”r vilket intet tr„ kan best†!
021:011 Nej, han har l„mnat det till att fejas, f”r att det skall fattas
i handen; sv„rdet har blivit v„sst och fejat f”r att s„ttas i en
dr†pares hand.
021:012 Ropa och j„mra dig, du m„nniskobarn, ty det drabbar mitt folk,
det drabbar alla Israels h”vdingar. De „ro med mitt folk
hemfallna †t sv„rdet; d„rf”r m† du sl† dig p† l„nden.
021:013 Ty rannsakning har redan skett; huru skulle det d† vara m”jligt
att riset icke drabbade, det ris f”r vilket intet kan best†?
s„ger Herren, HERREN.
021:014 Men du, m„nniskobarn, profetera och sl† h„nderna tillsammans; m†
sv„rdet f”rdubblas, ja, bliva s†som tre, m† det bliva ett
mordsv„rd, ett mordsv„rd j„mv„l f”r den st”rste, sv„rdet som
drabbar dem fr†n alla h†ll.
021:015 Ja, f”r att deras hj„rtan m† f”rsm„lta av †ngest, och f”r att
m†nga m† falla, skall jag s„nda det bl„nkande sv„rdet mot alla
deras portar. Ack, det „r gjort likt en blixt, det „r draget f”r
att slakta!
021:016 Hugg l”s med all makt †t h”ger, m†tta †t v„nster, varthelst din
egg kan bliva riktad.
021:017 Ocks† jag skall sl† mina h„nder tillsammans och sl„cka min
vrede. Jag, HERREN, har talat.

021:018 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
021:019 Du m„nniskobarn, m„rk ut †t dig tv† v„gar p† vilka den
babyloniske konungens sv„rd kan g† fram; l†t b†da g† ut fr†n ett
och samma land. Sk„r s† ut en v„gvisare, sk„r ut den f”r den
plats d„r stadsv„garna skilja sig.
021:020 M„rk ut s†som det h†ll dit sv„rdet kan g† dels Rabba i Ammons
barns land, dels Juda med det bef„sta Jerusalem.
021:021 Ty konungen i Babel st†r redan vid v„gsk„let d„r de b†da v„garna
begynna; han vill l†ta sp† †t sig, han skakar pilarna, han
r†dfr†gar sina husgudar, han ser p† levern.
021:022 I sin h”gra hand f†r han d† ut lotten ˝Jerusalem˝, f”r att han
d„r skall s„tta upp murbr„ckor, ”ppna sin mun till krigsrop,
upph„va sin r”st till h„rskri, f”r att han d„r skall s„tta upp

Back to Full Books