The Bible, in Swedish, both TestamentsPart 44 out of 47
med v†r Herre Jesu kraft, 005:005 och ”verl„mna den mannen †t Satan till k”ttets f”rd„rv, f”r att anden skall bliva fr„lst p† Herren Jesu dag. 005:006 Det „r icke v„l best„llt med eder ber”mmelse. Veten I icke att litet surdeg syrar hela degen? 005:007 Rensen bort den gamla surdegen, s† att I bliven en ny deg. I „ren ju osyrade; ty vi hava ock ett p†skalamm, som „r slaktat, n„mligen Kristus. 005:008 L†tom oss d„rf”r h†lla h”gtid, icke med gammal surdeg, icke med elakhetens och ondskans surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade br”d. 005:009 Jag skrev till eder i mitt brev att I icke skullen hava n†got umg„nge med otuktiga m„nniskor -- 005:010 detta icke sagt i allm„nhet, om alla denna v„rldens otuktiga m„nniskor eller om giriga och roffare eller om avgudadyrkare; annars m†sten I ju rymma ur v„rlden. 005:011 Nej, d† jag skrev s† till eder, menade jag, att om n†gon som kallades broder vore en otuktig m„nniska eller en girig eller en avgudadyrkare eller en sm„dare eller en drinkare eller en roffare, s† skullen I icke hava n†got umg„nge med en s†dan eller „ta tillsammans med honom. 005:012 Ty icke tillkommer det v„l mig att d”ma dem som „ro utanf”r? Dem som „ro innanf”r haven I ju att d”ma; 005:013 dem som „ro utanf”r skall Gud d”ma. ½I skolen driva ut ifr†n eder den som „r ond.½ 006:001 Huru kan n†gon av eder taga sig f”r, att n„r han har sak med en annan, g† till r„tta icke inf”r de heliga, utan inf”r de or„ttf„rdiga? 006:002 Veten I d† icke att de heliga skola d”ma v„rlden? Men om nu I skolen sitta till doms ”ver v„rlden, „ren I d† icke goda nog att d”ma i helt ringa m†l? 006:003 I veten ju att vi skola d”ma „nglar; huru mycket mer b”ra vi icke d† kunna d”ma i timliga ting? 006:004 Och likv„l, n„r I nu haven f”re n†got m†l som g„ller s†dana ting, s„tten I till domare just dem som „ro ringa aktade i f”rsamlingen! 006:005 Eder till blygd s„ger jag detta. ˇr det d† s† om”jligt att bland eder finna n†gon vis man, som kan bliva skiljedomare mellan sina br”der? 006:006 M†ste i st„llet den ene brodern g† till r„tta med den andre, och det inf”r de otrogna? 006:007 ™verhuvud „r redan det en brist hos eder, att I g†n till r„tta med varandra. Varf”r liden I icke hellre or„tt? Varf”r l†ten I icke hellre andra g”ra eder skada? 006:008 I st„llet g”ren I nu sj„lva or„tt och skada, och detta mot br”der. 006:009 Veten I d† icke att de or„ttf„rdiga icke skola f† Guds rike till arvedel? Faren icke vilse. Varken otuktiga m„nniskor eller avgudadyrkare eller „ktenskapsbrytare, varken de som l†ta bruka sig till synd mot naturen eller de som sj„lva ”va s†dan synd, 006:010 varken tjuvar eller giriga eller drinkare eller sm„dare eller roffare skola f† Guds rike till arvedel. 006:011 S†dana voro ock somliga bland eder, men I haven l†tit tv† eder rena, I haven blivit helgade, I haven blivit r„ttf„rdiggjorda i Herrens, Jesu Kristi, namn och i v†r Guds Ande. 006:012 ½Allt „r mig lovligt½; ja, men icke allt „r nyttigt. ½Allt „r mig lovligt½; ja, men jag b”r icke l†ta n†got f† makt ”ver mig. 006:013 Maten „r f”r buken och buken f”r maten, men b†dadera skall Gud g”ra till intet. D„remot „r kroppen icke f”r otukt, utan f”r Herren, och Herren f”r kroppen; 006:014 och Gud, som har uppv„ckt Herren, skall ock genom sin kraft uppv„cka oss. 006:015 Veten I icke att edra kroppar „ro Kristi lemmar? Skall jag nu taga Kristi lemmar och g”ra dem till en sk”kas lemmar? Bort det! 006:016 Veten I d† icke att den som h†ller sig till en sk”ka, han bliver en kropp med henne? Det heter ju: ½De tu skola varda ett k”tt.½ 006:017 Men den som h†ller sig till Herren, han „r en ande med honom. 006:018 Flyn otukten. All annan synd som en m„nniska kan beg† „r utom kroppen; men den som bedriver otukt, han syndar p† sin egen kropp. 006:019 Veten I d† icke att eder kropp „r ett tempel †t den helige Ande, som bor i eder, och som I haven undf†tt av Gud, och att I icke „ren edra egna? 006:020 I „ren ju k”pta, och betalning „r given. S† f”rh„rligen d† Gud i eder kropp. 007:001 Vad nu ang†r det I haven skrivit om, s† svarar jag detta: En man g”r visserligen v„l i att icke komma vid n†gon kvinna; 007:002 men f”r att undg† otuktssynder m† var man hava sin egen hustru, och var kvinna sin egen man. 007:003 Mannen give sin hustru vad han „r henne pliktig, sammalunda ock hustrun sin man. 007:004 Hustrun r†der icke sj„lv ”ver sin kropp, utan mannen; sammalunda r†der ej heller mannen ”ver sin kropp, utan hustrun. 007:005 Dragen eder icke undan fr†n varandra, om icke m”jligen, med b†das samtycke, till en tid, f”r att I skolen hava ledighet till b”nen. Kommen sedan †ter tillsammans, s† att Satan icke frestar eder, d† I nu icke kunnen leva †terh†llsamt. 007:006 Detta s„ger jag likv„l s†som en tillst„djelse, icke s†som en befallning. 007:007 Jag skulle dock vilja att alla m„nniskor vore s†som jag. Men var och en har f†tt sin s„rskilda n†deg†va fr†n Gud, den ene s†, den andre s†. 007:008 Till de ogifta †ter och till „nkorna s„ger jag att de g”ra v„l, om de f”rbliva i samma st„llning som jag. 007:009 Men kunna de icke leva †terh†llsamt, s† m† de gifta sig; ty det „r b„ttre att gifta sig „n att vara uppt„nd av beg„r. 007:010 Men dem som „ro gifta bjuder jag -- dock icke jag, utan Herren; En hustru m† icke skilja sig fr†n sin man 007:011 (om hon likv„l skulle skilja sig, s† f”rblive hon ogift eller f”rlike sig †ter med mannen), ej heller m† en man f”rskjuta sin hustru. 007:012 Till de andra †ter s„ger jag sj„lv, icke Herren: Om n†gon som h”r till br”derna har en hustru som icke „r troende, och denna „r villig att leva tillsammans med honom, s† m† han icke f”rskjuta henne. 007:013 Likas†, om en hustru har en man som icke „r troende, och denne „r villig att leva tillsammans med henne, s† m† hon icke f”rskjuta mannen. 007:014 Ty den icke troende mannen „r helgad i och genom sin hustru, och den icke troende hustrun „r helgad i och genom sin man, d† han „r en broder; annars vore ju edra barn orena, men nu „ro de heliga. -- 007:015 Om d„remot den icke troende vill skiljas, s† m† han f† skiljas. En broder eller syster „r i s†dana fall intet tv†ng underkastad, och Gud har kallat oss till att leva i frid. 007:016 Ty huru kan du veta, du hustru, om du skall fr„lsa din man? Eller du man, huru vet du om du skall fr„lsa din hustru? 007:017 M† allenast var och en vandra den v„g fram, som Herren har best„mt †t honom, var och en i den st„llning vari Gud har kallat honom. Den ordningen stadgar jag f”r alla f”rsamlingar. 007:018 Har n†gon blivit kallad s†som omskuren, s† g”re han sig icke †ter lik de oomskurna; har n†gon blivit kallad s†som oomskuren, s† l†te han icke omsk„ra sig. 007:019 Det kommer icke an p† om n†gon „r omskuren eller oomskuren; allt beror p† huruvida han h†ller Guds bud. 007:020 Var och en f”rblive i den kallelse vari han var, n„r han blev kallad. 007:021 Har du blivit kallad s†som tr„l, s† l†t detta icke g† dig till sinnes; dock, om du kan bliva fri, s† begagna dig hellre d„rav. 007:022 Ty den tr„l som har blivit kallad till att vara i Herren, han „r en Herrens frigivne; sammalunda „r ock den frie, som har blivit kallad, en Kristi livegne. 007:023 I „ren k”pta, och betalningen „r given; bliven icke m„nniskors tr„lar. 007:024 Ja, mina br”der, var och en f”rblive inf”r Gud i den st„llning vari han har blivit kallad. 007:025 Vad vidare ang†r dem som „ro jungfrur, s† har jag icke att †beropa n†gon befallning av Herren, utan giver allenast ett r†d, s†som en som genom Herrens barmh„rtighet har blivit f”rtroende v„rd. 007:026 Jag menar allts†, med tanke p† den n”d som st†r f”r d”rren, att den m„nniska g”r v„l, som f”rbliver s†som hon „r. 007:027 ˇr du bunden vid hustru, s† s”k icke att bliva l”s. ˇr du utan hustru, s† s”k icke att f† hustru. 007:028 Om du likv„l skulle gifta dig, s† syndar du icke d„rmed; ej heller syndar en jungfru, om hon gifter sig. Dock komma de som s† g”ra att draga ”ver sig lekamliga vederm”dor; och jag skulle g„rna vilja skona eder. 007:029 Men det s„ger jag, mina br”der: Tiden „r kort; d„rf”r m† h„refter de som hava hustrur vara s†som hade de inga, 007:030 och de som gr†ta s†som gr„te de icke, och de som gl„dja sig s†som gladde de sig icke, och de som k”pa n†got s†som finge de icke beh†lla det, 007:031 och de som bruka denna v„rlden s†som gjorde de icke n†got bruk av den. Ty den nuvarande v„rldsordningen g†r mot sitt slut; 007:032 och jag skulle g„rna vilja att I voren fria ifr†n omsorger. Den man som icke „r gift „gnar n„mligen sin omsorg †t vad som h”r Herren till, huru han skall behaga Herren; 007:033 men den gifte mannen „gnar sin omsorg †t vad som h”r v„rlden till, huru han skall behaga sin hustru, 007:034 och s† „r hans hj„rta delat. Likas† „gnar den kvinna, som icke l„ngre „r gift eller som „r jungfru, sin omsorg †t vad som h”r Herren till, att hon m† vara helig till b†de kropp och ande; men den gifta kvinnan „gnar sin omsorg †t vad som h”r v„rlden till, huru hon skall behaga sin man. 007:035 Detta s„ger jag till eder egen nytta, och icke f”r att l„gga n†got band p† eder, utan f”r att I skolen f”ra en h”visk vandel och stadigt f”rbliva vid Herren. 007:036 Men om n†gon menar sig handla otillb”rligt mot sin ogifta dotter d„rmed att hon f†r bliva ”ver†rig, d† m† han g”ra s†som han vill, om det nu m†ste s† vara; han beg†r d„rmed ingen synd. M† hon f† gifta sig. 007:037 Om d„remot n†gon „r fast i sitt sinne och icke bindes av n†got n”dtv†ng, utan kan f”lja sin egen vilja, och s† i sitt sinne „r besluten att l†ta sin ogifta dotter f”rbliva s†som hon „r, d† g”r denne v„l. 007:038 Allts†: den som gifter bort sin dotter, han g”r v„l; och den som icke gifter bort henne, han g”r „nnu b„ttre. 007:039 En hustru „r bunden s† l„nge hennes man lever; men n„r hennes man „r avsomnad, st†r det henne fritt att gifta sig med vem hon vill, blott det sker i Herren. 007:040 Men lyckligare „r hon, om hon f”rbliver s†som hon „r. S† „r min mening, och jag tror att ocks† jag har Guds Ande. 008:001 Vad †ter ang†r k”tt fr†n avgudaoffer, s† k„nna vi nog det talet: ½Alla hava vi 'kunskap'.½ ½Kunskapen½ uppbl†ser, men k„rleken uppbygger. 008:002 Om n†gon menar sig hava f†tt n†gon ½kunskap½, s† har han „nnu icke f†tt kunskap p† s†dant s„tt som han borde hava. 008:003 Men den som „lskar Gud, han „r k„nd av honom. 008:004 Vad allts† ang†r „tandet av k”tt fr†n avgudaoffer, s† s„ger jag detta: Vi veta visserligen att ingen avgud finnes till i v„rlden, och att det icke finnes mer „n en enda Gud. 008:005 Ty om ock n†gra s† kallade gudar skulle finnas, vare sig i himmelen eller p† jorden -- och det finnes ju m†nga ½gudar½ och m†nga ½herrar½ -- 008:006 s† finnes dock f”r oss allenast en enda Gud: Fadern, av vilken allt „r, och till vilken vi sj„lva „ro, och en enda Herre: Jesus Kristus, genom vilken allt „r, och genom vilken vi sj„lva „ro. 008:007 Dock, icke alla hava denna kunskap, utan somliga, som „ro vana att „nnu alltj„mt t„nka p† avguden, „ta k”ttet s†som avgudaoffersk”tt. Och eftersom deras samvete „r svagt, bliver det h„rigenom befl„ckat. 008:008 Men maten skall icke avg”ra v†r st„llning till Gud. Avh†lla vi oss fr†n att „ta, s† bliva vi icke d„rigenom s„mre; „ta vi, s† bliva vi icke d„rigenom b„ttre. 008:009 Sen likv„l till, att denna eder frihet icke till „ventyrs bliver en st”testen f”r de svaga. 008:010 Ty om n†gon f†r se dig, som har undf†tt ½kunskap½, ligga till bords i ett avgudahus, skall d† icke hans samvete, om han „r svag, d„rav ½bliva uppbyggt½ p† det s„tt att han „ter k”ttet fr†n avgudaoffer? 008:011 Genom din ½kunskap½ g†r ju d† den svage f”rlorad -- han, din broder, som Kristus har lidit d”den f”r. 008:012 Om I p† s†dant s„tt synden mot br”derna och s†ren deras svaga samveten, d† synden I mot Kristus sj„lv. 008:013 D„rf”r, om maten kan bliva min broder till fall, s† vill jag sannerligen hellre f”r alltid avst† fr†n att „ta k”tt, p† det att jag icke m† bliva min broder till fall. 009:001 ˇr jag icke fri? ˇr jag icke en apostel? Har jag icke sett Jesus, v†r Herre? ˇren icke I mitt verk i Herren? 009:002 Om jag icke f”r andra „r en apostel, s† „r jag det †tminstone f”r eder, ty I sj„lva „ren i Herren inseglet p† mitt apostla„mbete. 009:003 Detta „r mitt f”rsvar mot dem som s„tta sig till doms ”ver mig. 009:004 Skulle vi kanh„nda icke hava r„tt att f† mat och dryck? 009:005 Skulle vi icke hava r„tt att f† s†som hustru f”ra med oss p† v†ra resor n†gon som „r en syster, vi likav„l som de andra apostlarna och Herrens br”der och s„rskilt Cefas? 009:006 Eller „ro jag och Barnabas de enda som icke hava r„tt att vara fritagna ifr†n kroppsarbete? 009:007 Vem tj„nar n†gonsin i krig p† egen sold? Vem planterar en ving†rd och „ter icke dess frukt? Eller vem vaktar en hjord och f”rt„r icke mj”lk fr†n hjorden? 009:008 Icke talar jag v„l detta d„rf”r att m„nniskor pl„ga s† tala? S„ger icke sj„lva lagen detsamma? 009:009 I Moses' lag „r ju skrivet: ½Du skall icke binda munnen till p† oxen som tr”skar.½ M†nne det „r om oxarna som Gud har s†dan omsorg? 009:010 Eller s„ger han det icke i alla h„ndelser med tanke p† oss? Jo, f”r v†r skull blev det skrivet, att den som pl”jer b”r pl”ja med en f”rhoppning, och att den som tr”skar b”r g”ra det i f”rhoppning om att f† sin del. 009:011 Om vi hava s†tt †t eder ett uts„de av andligt gott, „r det d† f”r mycket, om vi f† inb„rga fr†n eder en sk”rd av lekamligt gott? 009:012 Om andra hava en viss r„ttighet ”ver eder, skulle d† icke vi „n mer hava det? Och likv„l hava vi icke gjort bruk av den r„ttigheten, utan vi f”rdraga allt, f”r att icke l„gga n†got hinder i v„gen f”r Kristi evangelium. 009:013 I veten ju att de som f”rr„tta tj„nsten i helgedomen f† sin f”da ifr†n helgedomen, och att de som „ro anst„llda vid altaret f† sin del, n„r altaret f†r sin. 009:014 S† har ock Herren f”rordnat att de som f”rkunna evangelium skola hava sitt uppeh„lle av evangelium. 009:015 Men jag f”r min del har icke gjort bruk av n†gon s†dan f”rm†n. Detta skriver jag nu icke, f”r att jag sj„lv skall f† n†gon s†dan; l†ngt hellre ville jag d”. Nej, ingen skall g”ra min ber”mmelse om intet. 009:016 Ty om jag f”rkunnar evangelium, s† „r detta ingen ber”mmelse f”r mig. Jag m†ste ju s† g”ra; och ve mig, om jag icke f”rkunnade evangelium! 009:017 G”r jag det av egen drift, s† har jag r„tt till l”n; men d† jag nu icke g”r det av egen drift, s† „r den syssla som jag „r betrodd med allenast en livegen f”rvaltares. -- 009:018 Vilken „r allts† min l”n? Jo, just den, att n„r jag f”rkunnar evangelium, s† g”r jag detta utan kostnad f”r n†gon, i det att jag avst†r fr†n att g”ra bruk av den r„ttighet jag har s†som f”rkunnare av evangelium. 009:019 Ty fast„n jag „r fri och oberoende av alla, har jag dock gjort mig till allas tj„nare, f”r att jag skall vinna dess flera. 009:020 F”r judarna har jag blivit s†som en jude, f”r att kunna vinna judar; f”r dom som st† under lagen har jag, som sj„lv icke st†r under lagen, blivit s†som stode jag under lagen, f”r att kunna vinna dem som st† under lagen. 009:021 F”r dem som „ro utan lag har jag, som icke „r utan Guds lag, men „r i Kristi lag, blivit s†som vore jag utan lag, f”r att jag skall vinna dem som „ro utan lag. 009:022 F”r de svaga har jag blivit svag, f”r att kunna vinna de svaga; f”r alla har jag blivit allt, f”r att jag i alla h„ndelser skall fr„lsa n†gra. 009:023 Men allt g”r jag f”r evangelii skull, f”r att ocks† jag skall bliva delaktig av dess goda. 009:024 I veten ju, att fast„n de som l”pa p† t„vlingsbanan allasammans l”pa, s† vinner allenast en segerl”nen. L”pen s†som denne, f”r att I m†n vinna l”nen. 009:025 Men alla som vilja deltaga i en s†dan t„vlan p†l„gga sig †terh†llsamhet i alla stycken: dessa f”r att vinna en f”rg„nglig segerkrans, men vi f”r att vinna en of”rg„nglig. 009:026 Jag f”r min del l”per allts† icke s†som g„llde det ett ovisst m†l; jag k„mpar icke likasom en man som hugger i v„dret. 009:027 Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den, f”r att jag icke, n„r jag predikar f”r andra, sj„lv skall komma till korta vid provet. 010:001 Ty jag vill s„ga eder detta, mina br”der: V†ra f„der voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet; 010:002 alla blevo de i molnskyn och i havet d”pta till Moses; 010:003 alla †to de samma andliga mat, 010:004 och alla drucko de samma andliga dryck -- de drucko n„mligen ur en andlig klippa, som †tf”ljde dem, och den klippan var Kristus. 010:005 Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju nedgjorda i ”knen. 010:006 Detta skedde oss till en varnagel, f”r att vi icke skulle hava beg„relse till det onda, s†som de hade beg„relse d„rtill. 010:007 Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, s†som somliga av dem blevo; s† „r ju skrivet: ½Folket satte sig ned till att „ta och dricka, och d„rp† stodo de upp till all leka.½ 010:008 L†tom oss icke heller bedriva otukt, s†som somliga av dem gjorde, varf”r ock tjugutre tusen f”llo p† en enda dag. 010:009 L†tom oss icke heller fresta Kristus, s†som somliga av dem gjorde, varf”r de ock blevo d”dade av ormarna. 010:010 Knorren icke heller, s†som somliga av dem gjorde, varf”r de ock blevo d”dade av ½F”rd„rvaren½. 010:011 Men detta vederfors dem f”r att tj„na till en varnagel, och det blev upptecknat till l„rdom f”r oss, som hava tidernas „nde inp† oss. 010:012 D„rf”r, den som menar sig st†, han m† se till, att han icke faller. 010:013 Inga andra frestelser hava m”tt eder „n s†dana som vanligen m”ta m„nniskor. Och Gud „r trofast; han skall icke tillst„dja att I bliven frestade ”ver eder f”rm†ga, utan n„r han l†ter frestelsen komma, skall han ock bereda en utv„g d„rur, s† att I kunnen h„rda ut i den. 010:014 Allts†, mina „lskade, undflyn avgudadyrkan. 010:015 Jag s„ger detta till eder s†som till f”rst†ndiga m„nniskor; sj„lva m†n I d”ma om det som jag s„ger. 010:016 V„lsignelsens kalk, ”ver vilken vi uttala v„lsignelsen, „r icke den en delaktighet av Kristi blod? Br”det, som vi bryta, „r icke det en delaktighet av Kristi kropp? 010:017 Eftersom det „r ett enda br”d, s† „ro vi, fast„n m†nga, en enda kropp, ty alla f† vi v†r del av detta ena br”d. 010:018 Sen p† det lekamliga Israel: „ro icke de som „ta av offren delaktiga i altaret? 010:019 Vad vill jag d† s„ga h„rmed? M†nne att avgudaoffersk”tt „r n†gonting, eller att en avgud „r n†gonting? 010:020 Nej, det vill jag s„ga, att vad hedningarna offra, det offra de †t onda andar och icke †t Gud; och jag vill icke att I skolen hava n†gon gemenskap med de onda andarna. 010:021 I kunnen icke dricka Herrens kalk och tillika onda andars kalk; I kunnen icke hava del i Herrens bord och tillika i onda andars bord. 010:022 Eller vilja vi reta Herren? ˇro d† vi starkare „n han? 010:023 ½Allt „r lovligt½; ja, men icke allt „r nyttigt. ½Allt „r lovligt½; ja, men icke allt uppbygger. 010:024 Ingen s”ke sitt eget b„sta, utan envar den andres. 010:025 Allt som s„ljes i k”ttboden m†n I „ta; I beh”ven icke f”r samvetets skull g”ra n†gon unders”kning d„rom. 010:026 Ty ½jorden „r Herrens, och allt vad d„rp† „r½. 010:027 Om n†gon av dem som icke „ro troende bjuder eder till sig och I viljen g† till honom, s† m†n I „ta av allt som s„ttes fram †t eder; I beh”ven icke f”r samvetets skull g”ra n†gon unders”kning d„rom. 010:028 Men om n†gon d† s„ger till eder: ½Detta „r offerk”tt½, s† skolen I avh†lla eder fr†n att „ta, f”r den mans skull, som gav saken till k„nna, och f”r samvetets skull -- 010:029 jag menar icke ditt eget samvete, utan den andres; ty varf”r skulle jag l†ta min frihet d”mas av en annans samvete? 010:030 Om jag „ter d„rav med tacks„gelse, varf”r skulle jag d† bliva sm„dad f”r det som jag tackar Gud f”r? 010:031 Allts†, vare sig I „ten eller dricken, eller vadhelst annat I g”ren, s† g”ren allt till Guds „ra. 010:032 Bliven icke f”r n†gon till en st”testen, varken f”r judar eller f”r greker eller f”r Guds f”rsamling; 010:033 varen s†som jag, som i alla stycken fogar mig efter alla och icke s”ker min egen nytta, utan de m†ngas, f”r att de skola bliva fr„lsta. 010:001 Varen I mina efterf”ljare, s†som jag „r Kristi. 011:002 Jag prisar eder f”r det att I i alla stycken haven mig i minne och h†llen fast vid mina l„rdomar, s†som de „ro eder givna av mig. 011:003 Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus „r envar mans huvud, och att mannen „r kvinnans huvud, och att Gud „r Kristi huvud. 011:004 Var och en man som har sitt huvud bet„ckt, n„r han beder eller profeterar, han van„rar sitt huvud. 011:005 Men var kvinna som beder eller profeterar med oh”ljt huvud, hon van„rar sitt huvud, ty det „r d† alldeles som om hon hade sitt h†r avrakat. 011:006 Om en kvinna icke vill h”lja sig, s† kan hon lika v„l l†ta sk„ra av sitt h†r; men eftersom det „r en skam f”r en kvinna att l†ta sk„ra av sitt h†r eller att l†ta raka av det, s† m† hon h”lja sig. 011:007 En man „r icke pliktig att h”lja sitt huvud, eftersom han „r Guds avbild och †terspeglar hans h„rlighet, d† kvinnan d„remot †terspeglar mannens h„rlighet. 011:008 Ty mannen „r icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen. 011:009 Icke heller skapades mannen f”r kvinnans skull, utan kvinnan f”r mannens skull. 011:010 D„rf”r b”r kvinnan p† sitt huvud hava en ½makt½, f”r „nglarnas skull. 011:011 Dock „r det i Herren s†, att varken kvinnan „r till utan mannen, eller mannen utan kvinnan. 011:012 Ty s†som kvinnan „r av mannen, s† „r ock mannen genom kvinnan; men alltsammans „r av Gud. -- 011:013 D”men sj„lva: h”ves det en kvinnan att oh”ljd bedja till Gud? 011:014 L„r icke sj„lva naturen eder att det l„nder en man till vanheder, om han har l†ngt h†r, 011:015 men att det l„nder en kvinna till „ra, om hon har l†ngt h†r? H†ret „r ju henne givet s†som sl”ja. 011:016 Om nu likv„l n†gon vill vara genstridig, s† m†n han veta att vi f”r v†r del icke hava en s†dan sedv„nja, ej heller andra Guds f”rsamlingar. 011:017 Detta bjuder jag eder nu. Men vad jag icke kan prisa „r att I kommen tillsammans, icke till f”rb„ttring, utan till f”rs„mring. 011:018 Ty f”rst och fr„mst h”r jag s„gas att vid edra f”rsamlingsm”ten s”ndringar yppa sig bland eder. Och till en del tror jag att s† „r. 011:019 Ty partier m†ste ju finnas bland eder, f”r att det skall bliva uppenbart vilka bland eder som h†lla provet. 011:020 N„r I allts† kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens m†ltid h†llas; 011:021 ty vid m†ltiden tager var och en i f”rv„g sj„lv den mat han har medf”rt, och s† f†r den ene hungra, medan den andre f†r f”r mycket. 011:022 Haven I d† icke edra hem, d„r I kunnen „ta ock dricka? Eller „r det s†, att I f”rakten Guds f”rsamling och viljen komma dem att blygas, som intet hava? Vad skall jag d† s„ga till eder? Skall jag prisa eder? Nej, i detta stycke prisar jag eder icke. 011:023 Ty jag har fr†n Herren undf†tt detta, som jag ock har meddelat eder: I den natt d† Herren Jesus blev f”rr†dd tog han ett br”d 011:024 och tackade Gud och br”t det och sade: ½Detta „r min lekamen, som varder utgiven f”r eder. G”ren detta till min †minnelse.½ 011:025 Sammalunda tog han ock kalken, efter m†ltiden, och sade: ½Denna kalk „r det nya f”rbundet, i mitt blod. S† ofta I dricken den, s† g”ren detta till min †minnelse.½ 011:026 Ty s† ofta I „ten detta br”d och dricken kalken, f”rkunnen I Herrens d”d, till dess att han kommer. 011:027 Den som nu p† ett ov„rdigt s„tt „ter detta br”d eller dricker Herrens kalk, han f”rsyndar sig p† Herrens lekamen och blod. 011:028 Pr”ve d† m„nniskan sig sj„lv, och „te s† av br”det och dricke av kalken. 011:029 Ty den som „ter och dricker, utan att g”ra †tskillnad mellan Herrens lekamen och annan spis, han „ter och dricker en dom ”ver sig. 011:030 D„rf”r finnas ock bland eder m†nga som „ro svaga och sjuka, och ganska m†nga „ro avsomnade. 011:031 Om vi ginge till doms med oss sj„lva, s† bleve vi icke d”mda. 011:032 Men d† vi nu bliva d”mda, s† „r detta en Herrens tuktan, som drabbar oss, f”r att vi icke skola bliva f”rd”mda tillika med v„rlden. 011:033 Allts†, mina br”der, n„r I kommen tillsammans f”r att h†lla m†ltid, s† v„nten p† varandra. 011:034 Om n†gon „r hungrig, d† m† han „ta hemma, s† att eder sammankomst icke bliver eder till en dom. Om det ”vriga skall jag f”rordna, n„r jag kommer. 012:001 Vad nu ang†r dem som hava andliga g†vor, s† vill jag s„ga eder, mina br”der, huru med dem f”rh†ller sig. 012:002 I veten att I, medan I voren hedningar, l„ten eder blindvis f”ras bort till de stumma avgudarna. 012:003 D„rf”r vill jag nu f”rklara f”r eder, att likasom ingen som talar i Guds Ande s„ger: ½F”rbannad vare Jesus½, s† kan ej heller n†gon s„ga: ½Jesus „r Herre½ annat „n i den helige Ande. 012:004 N†deg†vorna „ro m†ngahanda, men Anden „r en och densamme. 012:005 Tj„nsterna „ro m†ngahanda, men Herren „r en och densamme. 012:006 Kraftverkningarna „ro m†ngahanda, men Gud „r en och densamme, han som verkar allt i alla. 012:007 Men de g†vor i vilka Anden uppenbarar sig givas †t var och en s†, att de kunna bliva till nytta. 012:008 S† gives genom Anden †t den ene att tala visdomens ord, †t en annan att efter samme Ande tala kunskapens ord, 012:009 †t en annan gives tro i samme Ande, †t en annan givas helbr„gdag”relsens g†vor i samme ene Ande, 012:010 †t en annan gives g†van att utf”ra kraftg„rningar, †t en annan att profetera, †t en annan att skilja mellan andar, †t en annan att tala tungom†l p† olika s„tt, †t en annan att uttyda, n„r n†gon talar tungom†l. 012:011 Men allt detta verkar densamme ene Anden, i det han, alltefter sin vilja, tilldelar †t var och en n†gon s„rskild g†va. 012:012 Ty likasom kroppen „r en och likv„l har m†nga lemmar, och likasom kroppens alla lemmar, fast„n de „ro m†nga, likv„l utg”ra en enda kropp, likas† „r det med Kristus. 012:013 Ty i en och samme Ande „ro vi alla d”pta till att utg”ra en och samma kropp, vare sig vi „ro judar eller greker, vare sig vi „ro tr„lar eller fria; och alla hava vi f†tt en och samme Ande utgjuten ”ver oss. 012:014 Kroppen utg”res ju icke heller av en enda lem, utan av m†nga. 012:015 Om foten ville s„ga: ½Jag „r icke hand, d„rf”r h”r jag icke till kroppen½, s† skulle den icke dess mindre h”ra till kroppen. 012:016 Och om ”rat ville s„ga: ½Jag „r icke ”ga, d„rf”r h”r jag icke till kroppen½, s† skulle det icke dess mindre h”ra till kroppen. 012:017 Om hela kroppen vore ”ga, var funnes d† h”rseln? Och om den hel och h†llen vore ”ra, var funnes d† lukten? 012:018 Men nu har Gud insatt lemmarna i kroppen, var och en av dem p† det s„tt som han har velat. 012:019 Om †ter allasammans utgjorde en enda lem, var funnes d† sj„lva kroppen? 012:020 Men nu „r det s†, att lemmarna „ro m†nga, och att kroppen dock „r en enda. 012:021 ™gat kan icke s„ga till handen: ½Jag beh”ver dig icke½, ej heller huvudet till f”tterna: ½Jag beh”ver eder icke.½ 012:022 Nej, just de kroppens lemmar som tyckas vara svagast „ro som mest n”dv„ndiga. 012:023 Och de delar av kroppen, som tyckas oss vara mindre hedersamma, dem bekl„da vi med s† mycket st”rre heder; och dem som vi blygas f”r, dem skyla vi med s† mycket st”rre blygsamhet, 012:024 under det att de andra icke beh”va n†got s†dant. Men n„r Gud sammanfogade kroppen av olika delar och d„rvid l„t den ringare delen f† en s† mycket st”rre heder, 012:025 s† skedde detta, f”r att s”ndring icke skulle uppst† i kroppen, utan alla lemmar endr„ktigt hava omsorg om varandra. 012:026 Om nu en lem lider, s† lida alla de andra lemmarna med den; om †ter en lem „ras, s† gl„dja sig alla de andra lemmarna med den. 012:027 Men nu „ren I Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin m†n. 012:028 Och Gud har i f”rsamlingen satt f”rst och fr„mst n†gra till apostlar, f”r det andra n†gra till profeter, f”r det tredje n†gra till l„rare, vidare n†gra till att utf”ra kraftg„rningar, ytterligare n†gra till att hava helbr„gdag”relsens g†vor, eller till att taga sig an de hj„lpl”sa, eller till att vara styresm„n, eller till att p† olika s„tt tala tungom†l. 012:029 Icke „ro v„l alla apostlar? Icke „ro v„l alla profeter? Icke „ro v„l alla l„rare? Icke utf”ra v„l alla kraftg„rningar? 012:030 Icke hava v„l alla helbr„gdag”relsens g†vor? Icke tala v„l alla tungom†l? Icke kunna v„l alla uttyda? 012:031 Men varen ivriga att undf† de n†deg†vor som „ro de st”rsta. Och nu vill jag ytterligare visa eder en v„g, en ”verm†ttan h„rlig v„g. 013:001 Om jag talade b†de m„nniskors och „nglars tungom†l, men icke hade k„rlek, s† vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. 013:002 Och om jag hade profetians g†va och visste alla hemligheter och „gde all kunskap, och om jag hade all tro, s† att jag kunde f”rflytta berg, men icke hade k„rlek, s† vore jag intet. 013:003 Och om jag g†ve bort allt vad jag „gde till br”d †t de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att br„nnas upp, men icke hade k„rlek, s† vore detta mig till intet gagn. 013:004 K„rleken „r t†lig och mild. K„rleken avundas icke, k„rleken f”rh„ver sig icke, den uppbl†ses icke. 013:005 Den skickar sig icke oh”viskt, den s”ker icke sitt, den f”rt”rnas icke, den hyser icke agg f”r en of”rr„tts skull. 013:006 Den gl„der sig icke ”ver or„ttf„rdigheten, men har sin gl„dje i sanningen. 013:007 Den f”rdrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uth„rdar allting. 013:008 K„rleken f”rg†r aldrig. Men profetians g†va, den skall f”rsvinna, och tungom†lstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall f”rsvinna. 013:009 Ty v†r kunskap „r ett styckverk, och v†rt profeterande „r ett styckverk; 013:010 men n„r det kommer, som „r fullkomligt, d† skall det f”rsvinna, som „r ett styckverk. 013:011 N„r jag var barn, talade jag s†som ett barn, mitt sinne var s†som ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var. 013:012 Nu se vi ju p† ett dunkelt s„tt, s†som i en spegel, men d† skola vi se ansikte mot ansikte. Nu „r min kunskap ett styckverk, men d† skall jag k„nna till fullo, s†som jag sj„lv har blivit till fullo k„nd. 013:013 S† bliva de d† best†ndande, tron, hoppet, k„rleken, dessa tre; men st”rst bland dem „r k„rleken. 014:001 Faren efter k„rleken, men varen ock ivriga att undf† de andliga g†vorna, framf”r allt profetians g†va. 014:002 Ty den som talar tungom†l, han talar icke f”r m„nniskor, utan f”r Gud; ingen f”rst†r honom ju, han talar i andeh„nryckning hemlighetsfulla ord. 014:003 Men den som profeterar, han talar f”r m„nniskor, dem till uppbyggelse och f”rmaning och tr”st. 014:004 Den som talar tungom†l uppbygger allenast sig sj„lv, men den som profeterar, han uppbygger en hel f”rsamling. 014:005 Jag skulle v„l vilja att I alla taladen tungom†l, men „nnu hellre ville jag att I profeteraden. Den som profeterar „r f”rmer „n den som talar tungom†l, om n„mligen den senare icke d„rj„mte uttyder sitt tal, s† att f”rsamlingen f†r n†gon uppbyggelse. 014:006 Ja, mina br”der, om jag komme till eder och talade tungom†l, vad gagn gjorde jag eder d„rmed, s†framt jag icke d„rj„mte genom mitt tal meddelade eder antingen n†gon uppenbarelse eller n†gon kunskap eller n†gon profetia eller n†gon undervisning? 014:007 G„ller det icke j„mv„l om livl”sa ting som giva ljud ifr†n sig, det m† nu vara en fl”jt eller en harpa, att vad som spelas p† dem icke kan uppfattas, om de icke giva ifr†n sig toner som kunna skiljas fr†n varandra? 014:008 Likas†, om den signal som basunen giver „r otydlig, vem g”r sig d† redo till strid? 014:009 Detsamma g„ller nu f”r eder; om I icke med edra tungor frambringen begripliga ord, huru skall man d† kunna f”rst† vad I talen? D† bliver det ju ett tal i v„dret. 014:010 Det finnes h„r i v„rlden olika spr†k, vem vet huru m†nga, och bland dem finnes intet vars ljud „ro utan mening. 014:011 Men om jag nu icke f”rst†r spr†ket, s† bliver jag en fr„mling f”r den som talar, och den som talar bliver en fr„mling f”r mig. 014:012 Detta g„ller ock f”r eder; n„r I „ren ivriga att undf† andliga g†vor, s† m† eder str„van efter att dessa hos eder skola ”verfl”da hava f”rsamlingens uppbyggelse till m†l. 014:013 D„rf”r m† den som talar tungom†l bedja om att han ock m† kunna uttyda. 014:014 Ty om jag talar tungom†l, n„r jag beder, s† beder visserligen min ande, men mitt f”rst†nd kommer ingen frukt †stad. 014:015 Vad f”ljer d† h„rav? Jo, jag skall v„l bedja med anden, men jag skall ock bedja med f”rst†ndet; jag skall v„l lovsjunga med anden, men jag skall ock lovsjunga med f”rst†ndet. 014:016 Eljest, om du lovar Gud med anden, huru skola de som sitta p† de ol„rdas plats d† kunna s„ga sitt ½amen½ till din tacks„gelse? De f”rst† ju icke vad du s„ger. 014:017 Om „n din tacks„gelse „r god, s† bliva de andra dock icke uppbyggda d„rav. -- 014:018 Gud vare tack, jag talar tungom†l mer „n I alla; 014:019 och dock vill jag hellre i f”rsamlingen tala fem ord med mitt f”rst†nd, till undervisning j„mv„l f”r andra, „n tio tusen ord i tungom†l. 014:020 Mina br”der, varen icke barn till f”rst†ndet; nej varen barn i ondskan, men varen fullmogna till f”rst†ndet. 014:021 Det „r skrivet i lagen: ½Genom m„nniskor med fr„mmande tungom†l och genom fr„mlingars l„ppar skall jag tala till detta folk, men icke ens s† skola de h”ra p† mig, s„ger Herren.½ 014:022 Allts† „ro ½tungom†len½ ett tecken, ej f”r dem som tro, utan f”r dem som icke tro; profetian d„remot „r ett tecken, ej f”r dem som icke tro, utan f”r dem som tro. 014:023 Om nu hela f”rsamlingen komme tillhopa till gemensamt m”te, och alla d„r talade tungom†l, och s† n†gra som vore ol„rda komme ditin, eller n†gra som icke trodde, skulle d† icke dessa s„ga att I voren ifr†n edra sinnen? 014:024 Om †ter alla profeterade, och s† n†gon som icke trodde, eller som vore ol„rd komme ditin, d† skulle denne k„nna sig avsl”jad av alla och av alla utrannsakad. 014:025 Vad som vore f”rdolt i hans hj„rta bleve d† uppenbart, och s† skulle han falla ned p† sitt ansikte och tillbedja Gud och betyga att ½Gud verkligen „r i eder½. 014:026 Vad f”ljer d† h„rav, mina br”der? Jo, n„r I kommen tillsammans, s† har var och en n†got s„rskilt att meddela: den ene har en psalm, den andre n†got till undervisning, en annan †ter n†gon uppenbarelse, en talar tungom†l, en annan uttyder; allt detta m† nu ske s†, att det l„nder till uppbyggelse. 014:027 Vill man tala tungom†l, s† m† f”r var g†ng tv† eller h”gst tre f† tala, och av dessa en i s„nder, och en m† uttyda det. 014:028 ˇr ingen uttydare tillst„des, s† m† de tiga i f”rsamlingen och tala allenast f”r sig sj„lva och f”r Gud. 014:029 Av dem som vilja profetera m† tv† eller tre f† tala, och de andra m† d”ma om det som talas. 014:030 Men om n†gon annan som sitter d„r f†r en uppenbarelse, d† m† den f”rste tiga. 014:031 Ty I kunnen alla f† profetera, den ene efter den andre, s† att alla bliva undervisade och alla f”rmanade; 014:032 och profeters andar „ro profeterna underd†niga. 014:033 Gud „r ju icke oordningens Gud, utan fridens. 014:034 S†som kvinnorna tiga i alla andra de heligas f”rsamlingar, s† m† de ock tiga i edra f”rsamlingar. Det „r dem icke tillstatt att tala, utan de b”ra underordna sig, s†som lagen bjuder. 014:035 Vilja de hava upplysning om n†got, s† m† de hemma fr†ga sina m„n; ty det „r en skam f”r en kvinna att tala i f”rsamlingen. -- 014:036 Eller „r det fr†n eder som Guds ord har utg†tt? Eller har det kommit allenast till eder? 014:037 Om n†gon menar sig vara en profet eller en man med andeg†va, s† m† han ock inse att vad jag skriver till eder „r Herrens bud. 014:038 Men vill n†gon icke inse detta, s† vare det hans egen sak. 014:039 Allts†, mina br”der, varen ivriga att undf† profetians g†va och f”rmenen ej heller n†gon att tala tungom†l. 014:040 Men l†ten allt tillg† p† h”viskt s„tt och med ordning. 015:001 Mina br”der, jag vill p†minna eder om det evangelium som jag f”rkunnade f”r eder, som I j„mv„l togen emot, och som I „nnu st†n kvar i, 015:002 genom vilket I ock bliven fr„lsta; jag vill p†minna eder om huru jag f”rkunnade det f”r eder, s†framt I eljest h†llen fast d„rvid -- om nu icke s† „r att I f”rg„ves haven kommit till tro. 015:003 Jag meddelade eder ju s†som ett huvudstycke vad jag sj„lv hade undf†tt: att Kristus dog f”r v†ra synder, enligt skrifterna, 015:004 och att han blev begraven, och att han har uppst†tt p† tredje dagen, enligt skrifterna, 015:005 och att han visade sig f”r Cefas och sedan f”r de tolv. 015:006 D„refter visade han sig f”r mer „n fem hundra br”der p† en g†ng, av vilka de flesta „nnu leva kvar, medan n†gra „ro avsomnade. 015:007 D„refter visade han sig f”r Jakob och sedan f”r alla apostlarna. 015:008 Allra sist visade han sig ocks† f”r mig, som „r att likna vid ett ofullg†nget foster. 015:009 Ty jag „r den ringaste bland apostlarna, ja, icke ens v„rdig att kallas apostel, jag som har f”rf”ljt Guds f”rsamling. 015:010 Men genom Guds n†d „r jag vad jag „r, och hans n†d mot mig har icke varit f†f„ng, utan jag har arbetat mer „n de alla -- dock icke jag, utan Guds n†d, som har varit med mig. 015:011 Det m† nu vara jag eller de andra, s† „r det p† det s„ttet vi predika, och p† det s„ttet I haven kommit till tro. 015:012 Om det nu predikas om Kristus att han har uppst†tt fr†n de d”da, huru kunna d† somliga bland eder s„ga att det icke finnes n†gon uppst†ndelse fr†n de d”da? 015:013 Om det †ter icke finnes n†gon uppst†ndelse fr†n de d”da, d† har icke heller Kristus uppst†tt. 015:014 Men om Kristus icke har uppst†tt, d† „r ju v†r predikan f†f„ng, d† „r ock eder tro f†f„ng; 015:015 d† befinnas vi ock vara falska Guds vittnen, eftersom vi hava vittnat mot Gud att han har uppv„ckt Kristus, som han icke har uppv„ckt, om det „r sant att d”da icke uppst†. 015:016 Ja, om d”da icke uppst†, s† har ej heller Kristus uppst†tt. 015:017 Men om Kristus icke har uppst†tt, s† „r eder tro f”rg„ves; I „ren d† „nnu kvar i edra synder. 015:018 D† hava ju ock de g†tt f”rlorade, som hava avsomnat i Kristus. 015:019 Om vi i detta livet hava i Kristus haft v†rt hopp, och d„rav intet bliver, d† „ro vi de mest ”mkansv„rda av alla m„nniskor. 015:020 Men nu har Kristus uppst†tt fr†n de d”da, s†som f”rstlingen av de avsomnade. 015:021 Ty eftersom d”den kom genom en m„nniska, s† kom ock genom en m„nniska de d”das uppst†ndelse. 015:022 Och s†som i Adam alla d”, s† skola ock i Kristus alla g”ras levande. 015:023 Men var och en i sin ordning: Kristus s†som f”rstlingen, d„rn„st, vid Kristi tillkommelse, de som h”ra honom till. 015:024 D„refter kommer „nden, d† n„r han ”verl„mnar riket †t Gud och Fadern, sedan han fr†n andev„rldens alla furstar och alla v„ldigheter och makter har tagit all deras makt. 015:025 Ty han m†ste regera ½till dess han har lagt alla sina fiender under sina f”tter½. 015:026 Sist bland hans fiender bliver ock d”den ber”vad all sin makt; 015:027 ty ½allt har han lagt under hans f”tter½. Men n„r det heter att ½allt „r honom underlagt½, d† „r uppenbarligen den undantagen, som har lagt allt under honom. 015:028 Och sedan allt har blivit Sonen underlagt, d† skall ock Sonen sj„lv giva sig under den som har lagt allt under honom. Och s† skall Gud bliva allt i alla. 015:029 Vad kunna annars de som l†ta d”pa sig f”r de d”das skull vinna d„rmed? Om s† „r att d”da alls icke uppst†, varf”r l†ter man d† d”pa sig f”r deras skull? 015:030 Och varf”r unds„tta vi oss sj„lva var stund f”r faror? 015:031 Ty -- s† sant jag i Kristus Jesus, v†r Herre, kan ber”mma mig av eder, mina br”der -- jag lider d”den dag efter dag. 015:032 Om jag hade t„nkt s†som m„nniskor pl„ga t„nka, n„r jag i Efesus k„mpade mot vilddjuren, vad gagnade mig d† det jag gjorde? Om d”da icke uppst† -- ½l†tom oss d† „ta och dricka, ty i morgon m†ste vi d”½. 015:033 Faren icke vilse: ½F”r goda seder d†ligt s„llskap „r f”rd„rv.½ 015:034 Vaknen upp till r„tt nykterhet, och synden icke. Somliga finnas ju, som leva i okunnighet om Gud; eder till blygd s„ger jag detta. 015:035 Nu torde n†gon fr†ga: ½P† vad s„tt uppst† d† de d”da, och med hurudan kropp skola de tr„da fram?½ 015:036 Du of”rst†ndige! Det fr” du s†r, det f†r ju icke liv, om det icke f”rst har d”tt. 015:037 Och n„r du s†r, d† „r det du s†r icke den v„xt som en g†ng skall komma upp, utan ett naket korn, kanh„nda ett vetekorn, kanh„nda n†got annat. 015:038 Men Gud giver det en kropp, en s†dan som han vill, och †t vart fr” dess s„rskilda kropp. 015:039 Icke allt k”tt „r av samma slag, utan m„nniskors har sin art, boskapsdjurs k”tt en annan art, f†glars k”tt †ter en annan, fiskars †terigen en annan. 015:040 S† finnas ock b†de himmelska kroppar och jordiska kroppar, men de himmelska kropparnas h„rlighet „r av ett slag, de jordiska kropparnas av ett annat slag. 015:041 En h„rlighet har solen, en annan h„rlighet har m†nen, †ter en annan h„rlighet hava stj„rnorna; ja, den ena stj„rnan „r icke lik den andra i h„rlighet. -- 015:042 S† „r det ock med de d”das uppst†ndelse: vad som bliver s†tt f”rg„ngligt, det uppst†r of”rg„ngligt; 015:043 vad som bliver s†tt i ringhet, det uppst†r i h„rlighet; vad som bliver s†tt i svaghet, det uppst†r i kraft; 015:044 h„r s†s en ½sj„lisk½ kropp, d„r uppst†r en andlig kropp. S† visst som det finnes en ½sj„lisk½ kropp, s† visst finnes det ock en andlig. 015:045 S† „r ock skrivet: ½Den f”rsta m„nniskan, Adam, blev en levande varelse med sj„l.½ Den siste Adam †ter blev en levandeg”rande ande. 015:046 Men icke det andliga „r det f”rsta, utan det ½sj„liska½; sedan kommer det andliga. 015:047 Den f”rsta m„nniskan var av jorden och jordisk, den andra m„nniskan „r av himmelen. 015:048 S†dan som den jordiska var, s†dana „ro ock de jordiska; och s†dan som den himmelska „r, s†dana „ro ock de himmelska. 015:049 Och s†som vi hava burit den jordiskas gestalt, s† skola vi ock b„ra den himmelskas gestalt. 015:050 Mina br”der, vad jag nu vill s„ga „r detta, att k”tt och blod icke kunna f† Guds rike till arvedel; ej heller f†r f”rg„ngligheten of”rg„ngligheten till arvedel. 015:051 Se, jag s„ger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men alla skola vi bliva f”rvandlade, 015:052 och det i ett nu, i ett ”gonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda, och de d”da skola uppst† till of”rg„nglighet, och d† skola vi bliva f”rvandlade. 015:053 Ty detta f”rg„ngliga m†ste ikl„da sig of”rg„nglighet, och detta d”dliga ikl„da sig od”dlighet. 015:054 Men n„r detta f”rg„ngliga har ikl„tt sig of”rg„nglighet, och detta d”dliga har ikl„tt sig od”dlighet, d† skall det ord fullbordas, som st†r skrivet: ½D”den „r uppslukad och seger vunnen.½ 015:055 Du d”d, var „r din seger? Du d”d, var „r din udd? 015:056 D”dens udd „r synden, och syndens makt kommer av lagen. 015:057 Men Gud vare tack, som giver oss segern genom v†r Herre Jesus Kristus! 015:058 Allts†, mina „lskade br”der, varen fasta, orubbliga, alltid ”verfl”dande i Herrens verk, eftersom I veten att edert arbete icke „r f†f„ngt i Herren. 016:001 Vad nu ang†r insamlingen till de heliga, s† m†n I f”rfara p† samma s„tt som jag har f”rordnat f”r f”rsamlingarna i Galatien. 016:002 Var och en av eder m† spara ihop vad han f†r tillf„lle till, och p† f”rsta dagen i var vecka m† han l„gga av detta hemma hos sig, s† att insamlingen icke g”res f”rst vid min ankomst. 016:003 Men n„r jag kommer, skall jag s„nda †stad de m„n som I sj„lva pr”ven vara l„mpliga, med brev till Jerusalem, f”r att d„r framb„ra eder k„rleksg†va. 016:004 Och om saken befinnes vara v„rd att ocks† jag reser, s† skola de f† †tf”lja mig. 016:005 Jag t„nker n„mligen komma till eder, sedan jag har farit genom Macedonien. Ty Macedonien vill jag allenast fara igenom, 016:006 men hos eder skall jag kanh„nda stanna n†got, m”jligen vintern ”ver, f”r att I d„refter m†n hj„lpa mig till v„gs, dit jag kan vilja begiva mig. 016:007 Jag vill icke bes”ka eder nu strax, p† genomresa, ty jag hoppas att n†gon tid f† stanna hos eder, om Herren s† tillst„djer. 016:008 Men i Efesus vill jag stanna „nda till pingst. 016:009 Ty en d”rr till stor och fruktb„rande verksamhet har ”ppnats f”r mig; jag har ock m†nga motst†ndare. 016:010 Men n„r Timoteus kommer, s† sen till, att han utan fruktan m† kunna vistas hos eder. Han utf”r ju Herrens verk, han s†v„l som jag; 016:011 m† d„rf”r ingen f”rakta honom. Hj„lpen honom sedan till v„gs i frid, s† att han kommer †ter till mig; ty jag v„ntar honom med br”derna. 016:012 Vad ang†r brodern Apollos, s† har jag ivrigt uppmanat honom att med de andra br”derna begiva sig till eder. Han var dock alls icke h†gad att komma just nu; men n„r det bliver honom l„gligt, skall han komma. 016:013 Vaken, st†n fasta i tron, skicken eder s†som m„n, varen starka. 016:014 L†ten allt hos eder ske i k„rlek. 016:015 Mina br”der, jag vill giva eder en f”rmaning: I k„nnen ju Stefanas' husfolk och veten att de „ro f”rstlingen i Akaja, och att de hava „gnat sig †t de heligas tj„nst; 016:016 d„rf”r m†n I † eder sida underordna eder under dessa m„n och under envar som bist†r dem i deras arbete och sj„lv g”r sig m”da. 016:017 Jag gl„der mig ”ver att Stefanas och Fortunatus och Akaikus hava kommit hit, ty dessa hava givit mig ers„ttning f”r vad jag har m†st sakna genom att vara skild fr†n eder; 016:018 de hava vederkvickt min ande s†v„l som eder ande. S† l„ren eder nu att r„tt uppskatta s†dana m„n. 016:019 F”rsamlingarna i provinsen Asien h„lsar eder. Akvila och Priska, tillika med den f”rsamling som kommer tillhopa i deras hus, h„lsa eder mycket i Herren. 016:020 Ja, alla br”derna h„lsa eder. H„lsen varandra med en helig kyss. 016:021 H„r skriver jag, Paulus, min h„lsning med egen hand. 016:022 Om n†gon icke har Herren k„r, s† vare han f”rbannad. Marana, ta! 016:023 Herren Jesu n†d vare med eder. 016:024 Min k„rlek „r med eder alla, i Kristus Jesus. Book 47 Andra Korinterna (2 Kor.) 001:001 Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, s† ock brodern Timoteus, h„lsar den Guds f”rsamling som finnes i Korint, och tillika alla de heliga som finnas i hela Akaja. 001:002 N†d vare med eder och frid ifr†n Gud, v†r Fader, och Herren Jesus Kristus. 001:003 Lovad vare v†r Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, barmh„rtighetens Fader och all tr”sts Gud, 001:004 han som tr”star oss i all v†r n”d, s† att vi genom den tr”st vi sj„lva undf† av Gud kunna tr”sta dem som „ro stadda i allahanda n”d. 001:005 Ty s†som Kristuslidanden till ”verfl”d komma ”ver oss, s† kommer ock genom Kristus tr”st till oss i ”verfl”dande m†tt. 001:006 Men drabbas vi av n”d, s† sker detta till tr”st och fr„lsning f”r eder. Undf† vi d„remot tr”st, s† sker ock detta till tr”st f”r eder, en tr”st som skall visa sin kraft d„ri, att I st†ndaktigt uth„rden samma lidanden som vi utst†. Och det hopp vi hysa i fr†ga om eder „r fast, 001:007 ty vi veta att s†som I delen v†ra lidanden, s† delen I ock den tr”st vi undf†. 001:008 Vi vilja n„mligen icke l„mna eder, k„re br”der, i okunnighet om vilken n”d vi fingo utst† i provinsen Asien, och huru ”verm†ttan sv†rt det blev oss, ut”ver v†r f”rm†ga, s† att vi till och med misstr”stade om livet. 001:009 Ja, vi hade redan i v†rt inre likasom f†tt v†r d”dsdom, f”r att vi icke skulle f”rtr”sta p† oss sj„lva, utan p† Gud, som uppv„cker de d”da. 001:010 Och ur en s†dan d”dsn”d fr„lste han oss, och han skall „n vidare fr„lsa oss; ja, till honom hava vi satt v†rt hopp att han allt framgent skall fr„lsa oss. 001:011 Ocks† I st†n oss ju bi med eder f”rb”n. Och s† skola m†nga hemb„ra tacks„gelse f”r oss, f”r den n†d som genom m†ngas b”ner har kommit oss till del. 001:012 Ty vad vi kunna ber”mma oss av, och vad v†rt samvete b„r oss vittnesb”rd om, det „r att vi i denna v„rlden hava vandrat i Guds helighet och renhet, icke ledda av k”ttslig vishet, utan av Guds n†d; s† framf”r allt i v†rt f”rh†llande till eder. 001:013 Ty i vad vi skriva till eder ligger icke n†got annat „n just vad I l„sen och v„l kunnen f”rst†. Och jag hoppas att I skolen komma att till fullo f”rst† 001:014 vad I redan nu delvis f”rst†n om oss: att vi „ro eder ber”mmelse, likasom I „ren v†r ber”mmelse, p† v†r Herre Jesu dag. 001:015 Och i denna tillf”rsikt t„nkte jag komma f”rst till eder, f”r att I skullen f† „nnu ett k„rleksbevis. 001:016 Genom eder stad ville jag allts† taga v„gen till Macedonien, och jag skulle sedan fr†n Macedonien †terigen komma till eder, f”r att d† av eder utrustas f”r resan till Judeen. 001:017 S† t„nkte jag; och icke har jag v„l d„rf”r nu handlat i vankelmod? Eller pl„gar jag kanh„nda fatta mina beslut efter k”ttet, s† att vad jag s„ger „r p† samma g†ng ½ja, ja½ och ½nej, nej½? 001:018 Ingalunda; s† sant Gud „r trofast, vad vi tala till eder „r icke ½ja och nej½. 001:019 Guds Son, Jesus Kristus, han som bland eder har blivit predikad genom oss -- genom mig och Silvanus och Timoteus -- han kom ju icke s†som ½ja och nej½, utan ½ja½ har kommit i och genom honom. 001:020 Ty Guds l”ften, s† m†nga de „ro, hava i honom f†tt sitt ½ja½; d„rf”r f† de ock genom honom sitt ½amen½, p† det att Gud m† bliva „rad genom oss. 001:021 Men den som bef„ster oss s†v„l som eder i Kristus, och den som har smort oss, det „r Gud, 001:022 han som har l†tit oss undf† sitt insegel och givit oss Anden till en underpant i v†ra hj„rtan. 001:023 Jag kallar Gud till vittne ”ver min sj„l, att det „r av skonsamhet mot eder som jag „nnu icke har kommit till Korint. 001:024 (Detta s„ger jag icke, som om vi vore herrar ”ver eder tro; fastmer „ro vi edra medarbetare till att bereda eder gl„dje, ty i tron st†n I fasta.) 001:001 Jag satte mig n„mligen i sinnet att jag icke †ter skulle komma till eder med bedr”velse. 001:002 Ty om jag bedr”vade eder, vem skulle d† bereda mig gl„dje? M†nne n†gon annan „n den som genom mig hade blivit bedr”vad? 001:003 Och vad jag skrev, det skrev jag, f”r att jag icke vid min ankomst skulle f† bedr”velse fr†n dem som jag borde f† gl„dje av. Ty jag har den tillf”rsikten till eder alla, att min gl„dje „r allas eder gl„dje. 001:004 Och det var i stor n”d och hj„rte†ngest, under m†nga t†rar, som jag skrev till eder, icke f”r att I skullen bliva bedr”vade, utan f”r att I skullen f”rst† den synnerliga k„rlek som jag har till eder. 002:005 Men om en viss man har v†llat bedr”velse, s† „r det icke s„rskilt mig han har bedr”vat, utan eder alla, i n†gon m†n -- f”r att jag nu icke skall tala f”r str„ngt. 002:006 Nu „r det likv„l nog med den n„pst som han har f†tt mottaga fr†n de flesta bland eder. 002:007 I m†n allts† nu tv„rtom snarare f”rl†ta och tr”sta honom, s† att han icke till „ventyrs g†r under genom sin alltf”r stora bedr”velse. 002:008 D„rf”r uppmanar jag eder att fatta gemensamt beslut om att bem”ta honom med k„rlek. 002:009 Ty n„r jag skrev, var det just f”r att f† veta huru I skullen h†lla provet, huruvida I voren lydiga i allting. 002:010 Den som I f”rl†ten n†got, honom f”rl†ter ock jag, likasom jag ocks† f”rut, om jag har haft n†got att f”rl†ta, har inf”r Kristi ansikte f”rl†tit det f”r eder skull. 002:011 Jag vill n„mligen icke att vi skola lida f”rf†ng av Satan; ty vad han har i sinnet, d„rom „ro vi icke i okunnighet. 002:012 Jag kom till Troas f”r att f”rkunna evangelium om Kristus, och en d”rr till verksamhet i Herren ”ppnades f”r mig; 002:013 men jag fick ingen ro i min ande, ty jag fann icke d„r min broder Titus. Jag tog d† avsked av dem som voro d„r och begav mig till Macedonien. 002:014 Men Gud vare tack, som i Kristus alltid f”r oss fram i segert†g och genom oss allest„des utbreder hans kunskaps v„llukt! 002:015 Ty vi „ro en Kristi v„lluktande r”kelse inf”r Gud, b†de ibland dem som bliva fr„lsta och ibland dem som g† f”rlorade. 002:016 F”r dessa senare „ro vi en lukt fr†n d”d till d”d; f”r de f”rra „ro vi en lukt fr†n liv till liv. Vem „r nu skicklig h„rtill? 002:017 Jo, vi f”rfalska ju icke av vinningslystnad Guds ord, s†som s† m†nga andra g”ra; utan av rent sinne, drivna av Gud, f”rkunna vi ordet i Kristus, inf”r Gud. 003:001 Begynna vi nu †ter att anbefalla oss sj„lva? Eller beh”va vi kanh„nda, s†som somliga, ett anbefallningsbrev till eder? Eller kanh„nda ifr†n eder? 003:002 Nej, I „ren sj„lva v†rt brev, ett brev som „r inskrivet i v†ra hj„rtan, k„nt och l„st av alla m„nniskor. 003:003 Ty det „r uppenbart att I „ren ett Kristus-brev, avfattat genom oss, skrivet icke med bl„ck, utan med den levande Gudens Ande, icke p† tavlor av sten, utan p† tavlor av k”tt, p† m„nniskohj„rtan. 003:004 En s†dan tillf”rsikt hava vi genom Kristus till Gud. 003:005 Icke som om vi av oss sj„lva vore skickliga att t„nka ut n†got, s†som komme det fr†n oss sj„lva, utan den skicklighet vi hava kommer fr†n Gud, 003:006 som ocks† har gjort oss skickliga till att vara tj„nare †t ett nytt f”rbund, ett som icke „r bokstav, utan „r ande; ty bokstaven d”dar, men Anden g”r levande. 003:007 Om nu redan d”dens „mbete, som var med bokst„ver inristat p† stenar, framtr„dde i h„rlighet, s† att Israels barn icke kunde se p† Moses' ansikte f”r hans ansiktes h„rlighets skull, vilken dock var f”rsvinnande, 003:008 huru mycket st”rre h„rlighet skall d† icke Andens „mbete hava! 003:009 Ty om redan f”rd”melsens „mbete var h„rligt, s† m†ste r„ttf„rdighetens „mbete „nnu mycket mer ”verfl”da av h„rlighet. 003:010 Ja, en s† ”versvinnlig h„rlighet har detta „mbete, att vad som f”rr hade h„rlighet h„r visar sig vara utan all h„rlighet. 003:011 Ty om redan det som var f”rsvinnande framtr„dde i h„rlighet, s† m†ste det som bliver best†ndande hava en „nnu mycket st”rre h„rlighet. 003:012 D† vi nu hava ett s†dant hopp, g† vi helt ”ppet till v„ga 003:013 och g”ra icke s†som Moses, vilken h„ngde ett t„ckelse f”r sitt ansikte, s† att Israels barn icke kunde se huru det som var f”rsvinnande tog en „nde. 003:014 Men deras sinnen blevo f”rstockade. N„r det gamla f”rbundets skrifter f”rel„sas, h„nger ju „nnu i denna dag samma t„ckelse oborttaget kvar; ty f”rst i Kristus f”rsvinner det. 003:015 Ja, „nnu i dag h„nger ett t„ckelse ”ver deras hj„rtan, d† Moses f”rel„ses. 003:016 Men n„r de en g†ng omv„nda sig till Herren, tages t„ckelset bort. 003:017 Och Herren „r Anden, och d„r Herrens Ande „r, d„r „r frihet. 003:018 Men vi alla som med avh”ljt ansikte †terspegla Herrens h„rlighet, vi f”rvandlas till hans avbilder, i det vi stiga fr†n den ena h„rligheten till den andra, s†som n„r den Herre verkar, som sj„lv „r ande. 004:001 D„rf”r, d† vi nu, genom den barmh„rtighet som har vederfarits oss, hava detta „mbete, s† f„lla vi icke modet. 004:002 Nej, vi hava fr†nsagt oss allt skamligt hemlighetsv„sen och g† icke illfundigt till v„ga, ej heller f”rfalska vi Guds ord, utan framl„gga ”ppet sanningen och anbefalla oss s†, inf”r Gud, hos var m„nniskas samvete. 004:003 Och om v†rt evangelium nu verkligen „r bortskymt av ett t„ckelse, s† finnes det t„ckelset hos dem som g† f”rlorade. 004:004 Ty de otrognas sinnen har denna tids†lders gud s† f”rblindat, att de icke se det sken som utg†r fr†n evangelium om Kristi, Guds egen avbilds, h„rlighet. 004:005 Vi predika ju icke oss sj„lva, utan Kristus Jesus s†som Herre, och oss s†som tj„nare †t eder, f”r Jesu skull. 004:006 Ty den Gud som sade: ½Ljus skall lysa fram ur m”rkret½, han „r den som har l†tit ljus g† upp i v†ra hj„rtan, f”r att kunskapen om Guds h„rlighet, som str†lar fram i Kristi ansikte, skall kunna sprida sitt sken. 004:007 Men denna skatt hava vi i lerk„rl, f”r att den ”versvinnliga kraften skall befinnas vara Guds och icke n†got som kommer fr†n oss. 004:008 Vi „ro p† allt s„tt i tr†ngm†l, dock icke utan utv„g; vi „ro r†dvilla, dock icke r†dl”sa; 004:009 vi „ro f”rf”ljda, dock icke givna till spillo; vi „ro slagna till marken, dock icke f”rlorade. 004:010 Alltid b„ra vi Jesu d”dsm„rken p† v†r kropp, f”r att ocks† Jesu liv skall bliva uppenbarat i v†r kropp. 004:011 Ja, „nnu medan vi leva, ”verl„mnas vi f”r Jesu skull best„ndigt †t d”den, p† det att ock Jesu liv m† bliva uppenbarat i v†rt d”dliga k”tt. 004:012 S† utf”r nu d”den sitt verk i oss, men i eder verkar livet. 004:013 Men s†som det „r skrivet: ½Jag tror, d„rf”r talar jag ock½, s† tro ocks† vi, eftersom vi hava samma trons Ande; d„rf”r tala vi ock, 004:014 ty vi veta att han som uppv„ckte Herren Jesus, han skall ock uppv„cka oss med Jesus och st„lla oss inf”r sig tillsammans med eder. 004:015 Allt sker n„mligen f”r eder skull, p† det att n†den, genom att komma allt flera till del, m† bliva s† mycket st”rre och verka en allt mer ”verfl”dande tacks„gelse, Gud till „ra. 004:016 D„rf”r f„lla vi icke modet; om ock v†r utv„rtes m„nniska f”rg†s, s† f”rnyas likv„l v†r inv„rtes m„nniska dag efter dag. 004:017 Ty v†r bedr”velse, som varar ett ”gonblick och v„ger f”ga, bereder †t oss, i ”versvinnligen rikt m†tt, en h„rlighet som v„ger ”versvinnligen tungt och varar i evighet -- 004:018 †t oss som icke hava till ”gonm„rke de ting som synas, utan dem som icke synas; ty de ting som synas, de vara allenast en tid, med de som icke synas, de vara i evighet. 005:001 Ty vi veta, att om v†r kroppshydda, v†r jordiska boning, nedbrytes, s† hava vi en byggnad som kommer fr†n Gud, en boning som icke „r gjord med h„nder, en evig boning i himmelen. 005:002 D„rf”r sucka vi ju ock av l„ngtan att f† ”verkl„da oss med v†r himmelska hydda; 005:003 ty hava vi en g†ng ikl„tt oss denna, skola vi sedan icke komma att befinnas nakna. 005:004 Ja, vi som „nnu leva h„r i kroppshyddan, vi sucka och „ro betungade, eftersom vi skulle vilja undg† att avkl„da oss och i st„llet f† ”verkl„da oss, s† att det som „r d”dligt bleve uppslukat av livet. 005:005 Och den som har berett oss till just detta, det „r Gud, som till en underpant har givit oss Anden. 005:006 S† „ro vi d† alltid vid gott mod. Vi veta v„l att vi „ro borta ifr†n Herren, s† l„nge vi „ro hemma i kroppen; 005:007 ty vi vandra h„r i tro och icke i †sk†dning. 005:008 Men vi „ro vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort ifr†n kroppen och komma hem till Herren. 005:009 D„rf”r s”ka vi ock v†r „ra i att vara honom till behag, vare sig vi „ro hemma eller borta. 005:010 Ty vi m†ste alla, s†dana vi „ro, tr„da fram inf”r Kristi domstol, f”r att var och en skall f† igen sitt jordelivs g„rningar, alltefter som han har handlat, vare sig han har gjort gott eller ont. 005:011 D† vi allts† veta vad det „r att frukta Herren, s”ka vi att ½vinna m„nniskor½, men f”r Gud „r det uppenbart hurudana vi „ro; och jag hoppas att det ocks† „r uppenbart f”r edra samveten. 005:012 Vi vilja nu ingalunda †ter anbefalla oss sj„lva hos eder, men vi vilja giva eder en anledning att ber”mma eder i fr†ga om oss, s† att I haven n†got att svara dem som ber”mma sig av utv„rtes ting och icke av vad som „r i hj„rtat. 005:013 Ty om vi hava varit ½fr†n v†ra sinnen½, s† har det varit i Guds tj„nst; om vi †ter „ro vid lugn besinning, s† „r det eder till godo. 005:014 Ty Kristi k„rlek tvingar oss, eftersom vi t„nka s†: en har d”tt f”r alla, allts† hava de alla d”tt. 005:015 Och han har d”tt f”r alla, p† det att de som leva icke mer m† leva f”r sig sj„lva, utan leva f”r honom som har d”tt och uppst†tt f”r dem. 005:016 Allt ifr†n denna tid veta vi d„rf”r f”r v†r del icke av n†gon efter k”ttet. Och om vi „n efter k”ttet hade l„rt k„nna Kristus, s† k„nna vi honom nu icke mer p† det s„ttet. 005:017 Allts†, om n†gon „r i Kristus, s† „r han en ny skapelse. Det gamla „r f”rg†nget; se, n†got nytt har kommit! 005:018 Men alltsammans kommer fr†n Gud, som har f”rsonat oss med sig sj„lv genom Kristus och givit †t oss f”rsoningens „mbete. 005:019 Ty det var Gud som i Kristus f”rsonade v„rlden med sig sj„lv; han tillr„knar icke m„nniskorna deras synder, och han har betrott oss med f”rsoningens ord. 005:020 ¸ Kristi v„gnar „ro vi allts† s„ndebud; det „r Gud som f”rmanar genom oss. Vi bedja † Kristi v„gnar: L†ten f”rsona eder med Gud. 005:021 Den som icke visste av n†gon synd, honom har han f”r oss gjort till synd, p† det att vi i honom m† bliva r„ttf„rdighet fr†n Gud. 006:001 Men s†som medarbetare f”rmana vi eder ock att icke s† mottaga Guds n†d, att det bliver utan frukt. 006:002 Han s„ger ju: ½Jag b”nh”r dig i behaglig tid, och jag hj„lper dig p† fr„lsningens dag.½ Se, nu „r den v„lbehagliga tiden; se, nu „r fr„lsningens dag. 006:003 H„rvid vilja vi icke i n†got stycke vara till n†gon anst”t, p† det att v†rt „mbete icke m† bliva sm„dat. 006:004 Fastmer vilja vi i allting bevisa oss s†som Guds tj„nare, i mycken st†ndaktighet, under bedr”velse och n”d och †ngest, 006:005 under hugg och slag, under f†ngenskap och upprorslarm, under m”dor, vakor och sv„lt, 006:006 i renhet, i kunskap, i t†lamod och godhet, i helig ande, i oskrymtad k„rlek, 006:007 med sanning i v†rt tal, med kraft fr†n Gud, med r„ttf„rdighetens vapen b†de i h”gra handen och i v„nstra, 006:008 under „ra och sm„lek, under ont rykte och gott rykte, s†som villol„rare, d† vi dock „ro sannf„rdiga, 006:009 s†som ok„nda, fast„n vi „ro v„l k„nda, s†som d”ende, men se, vi leva, s†som tuktade, men likv„l icke till d”ds, 006:010 s†som bedr”vade, men dock alltid glada, s†som fattiga, medan vi dock g”ra m†nga rika, s†som utblottade p† allt, men likv„l „gande allt. 006:011 Vi hava nu uppl†tit v†r mun och talat ”ppet till eder, I korintier. V†rt hj„rta har vidgat sig f”r eder. 006:012 Ja, det rum I haven i v†rt inre „r icke litet, men i edra hj„rtan „r allenast litet rum. 006:013 Given oss d† lika f”r lika -- om jag nu f†r tala s†som till barn -- ja, vidgen ocks† I edra hj„rtan. 006:014 G†n icke i ok tillsammans med dem som icke tro; det bleve omaka par. Vad har v„l r„ttf„rdighet att skaffa med or„ttf„rdighet, eller vilken gemenskap har ljus med m”rker? 006:015 Huru f”rlika sig Kristus och Beliar, eller vad delaktighet har den som tror med den som icke tror? 006:016 Eller huru l†ter ett Guds tempel f”rena sig med avgudar? Vi „ro ju ett den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: ½Jag skall bo i dem och vandra ibland dem; jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.½ 006:017 Allts†: ½G†n ut ifr†n dem och skiljen eder ifr†n dem, s„ger Herren; kommen icke vid det orent „r. D† skall jag taga emot eder 006:018 och vara en Fader f”r eder; och I skolen vara mina s”ner och d”ttrar, s„ger Herren, den Allsm„ktige.½ 006:001 D† vi nu hava dessa l”ften, mina „lskade, s† l†tom oss rena oss fr†n allt som befl„ckar vare sig k”tt eller ande, i det vi fullborda v†r helgelse i Guds fruktan. 007:002 Bereden oss ett rum i edra hj„rtan; vi hava icke handlat or„tt mot n†gon, icke varit n†gon till skada, icke gjort n†gon n†got f”rf†ng. -- 007:003 Jag s„ger icke detta f”r att d”ma eder; jag har ju redan sagt att I haven ett rum i v†rt hj„rta, s† att vi skola b†de d” och leva med varandra. 007:004 Stor „r den tillit som jag har till eder, mycket ber”mmer jag mig av eder; jag har f†tt hugnad i fullt m†tt och gl„dje i rikt ”verfl”d, mitt i allt v†rt betryck. 007:005 Ty v„l fingo vi till k”ttet ingen ro, icke ens sedan vi hade kommit till Macedonien, utan vi voro p† allt s„tt i tr†ngm†l, utifr†n genom strider, inom oss genom farh†gor; 007:006 men Gud, som tr”star dem som „ro betryckta, han tr”stade oss genom Titus' ankomst, 007:007 och icke allenast genom hans ankomst, utan ock d„rigenom att han hade f†tt s† mycken hugnad av eder. Han omtalade n„mligen f”r oss eder l„ngtan, eder klagan, eder iver i fr†ga om mig; och s† gladde jag mig „nnu mer. 007:008 Ty om jag ock bedr”vade eder genom mitt brev, s† †ngrar jag nu icke detta. Nej, om jag f”rut †ngrade det -- eftersom jag ser att det brevet har bedr”vat eder, l†t vara allenast f”r en liten tid -- 007:009 s† gl„der jag mig nu i st„llet, icke d„rf”r att I bleven bedr”vade, utan d„rf”r att eder bedr”velse l„nde eder till b„ttring. Det var ju efter Guds sinne som I bleven bedr”vade, och I haven allts† icke genom oss lidit n†gon skada. 007:010 Ty den bedr”velse som „r efter Guds sinne kommer †stad en b„ttring som leder till fr„lsning, och som man icke †ngrar; men v„rldens bedr”velse kommer †stad d”d. 007:011 Se, just detta, att I bleven bedr”vade efter Guds sinne, huru mycket nit har det icke framkallat hos eder, ja, huru m†nga urs„kter, huru stor f”rtrytelse, huru mycken fruktan, huru mycken l„ngtan, huru mycken iver, huru m†nga bestraffningar! P† allt s„tt haven I bevisat att I viljen vara rena i den sak det h„r g„ller. -- 007:012 Om jag skrev till eder, s† skedde detta allts† icke f”r den mans skull, som hade gjort or„tt, ej heller f”r den mans skull, som hade lidit or„tt, utan p† det att edert nit f”r oss skulle bliva uppenbart bland eder sj„lva inf”r Gud. 007:013 S† hava vi nu f†tt hugnad. Och till den hugnad, som vi redan f”r egen del fingo, kom den „nnu mer ”verfl”dande gl„dje som bereddes oss av den gl„dje Titus hade f†tt. Ty hans ande har f†tt vederkvickelse genom eder alla. 007:014 Och om jag inf”r honom har ber”mt mig n†got i fr†ga om eder, s† har jag icke kommit p† skam d„rmed; utan likasom vi eljest i allting hava talat sanning inf”r eder, s† har ocks† det som vi inf”r Titus hava sagt till eder ber”mmelse visat sig vara sanning. 007:015 Och hans hj„rta ”verfl”dar „nnu mer av k„rlek till eder, d† han nu p†minner sig allas eder lydnad, huru I villigt togen emot honom, med fruktan och b„van. 007:016 Jag gl„der mig ”ver att jag, i allt vad eder ang†r, kan vara vid gott mod. 008:001 Vi vilja meddela eder, k„re br”der, huru Guds n†d har verkat i Macedoniens f”rsamlingar. 008:002 Fast„n de hava varit pr”vade av sv†r n”d, har deras ”verfl”dande gl„dje, mitt under deras djupa fattigdom, s† fl”dat ”ver, att de av gott hj„rta hava givit rikliga g†vor. 008:003 Ty de hava givit efter sin f”rm†ga, ja, ”ver sin f”rm†ga, och det sj„lvmant; d„rom kan jag vittna. 008:004 Mycket entr„get b†do de oss om den ynnesten att f† vara med om underst”det †t de heliga. 008:005 Och de g†vo icke allenast vad vi hade hoppats, utan sig sj„lva g†vo de, f”rst och fr„mst †t Herren, och s† †t oss, genom Guds vilja. 008:006 S† kunde vi uppmana Titus att han skulle forts„tta s†som han hade begynt och f”ra j„mv„l detta k„rleksverk bland eder till fullbordan. 008:007 Ja, d† I nu utm„rken eder i alla stycken: i tro, i tal, i kunskap, i allsk”ns nit, i k„rlek, den k„rlek som av eder har blivit oss bevisad, s† m†n I se till, att I ocks† utm„rken eder i detta k„rleksverk. 008:008 Detta s„ger jag dock icke s†som en befallning, utan d„rf”r att jag, genom att framh†lla andras nit, vill pr”va om ocks† eder k„rlek „r „kta. 008:009 I k„nnen ju v†r Herres, Jesu Kristi, n†d, huru han, som var rik, likv„l blev fattig f”r eder skull, p† det att I genom hans fattigdom skullen bliva rika. 008:010 Det „r allenast ett r†d som jag h„rmed giver. Ty detta kan vara nyttigt f”r eder. I voren ju f”re de andra -- redan under f”rra †ret -- icke allenast n„r det g„llde att s„tta saken i verket, utan till och med n„r det g„llde att besluta sig f”r den. 008:011 Fullborden nu ock edert verk, s† att I, som voren s† villiga att besluta det, j„mv„l, i m†n av edra tillg†ngar, f”ren det till fullbordan. 008:012 Ty om den goda viljan „r f”r handen, s† bliver den v„lbehaglig med de tillg†ngar den har och bed”mes ej efter vad den icke har. 008:013 Ty meningen „r icke att andra skola hava l„ttnad och I sj„lva lida n”d. Nej, en utj„mning skall ske, 008:014 s† att edert ”verfl”d denna g†ng kommer deras brist till hj„lp, f”r att en annan g†ng deras ”verfl”d skall komma eder brist till hj„lp. S† skall en utj„mning ske, 008:015 efter skriftens ord: ½Den som hade samlat mycket hade intet till ”verlopps, och den som hade samlat litet, honom fattades intet.½ 008:016 Gud vare tack, som ocks† i Titus' hj„rta ingiver samma nit f”r eder. 008:017 Ty han mottog villigt v†r uppmaning; ja, han var s† nitisk, att han nu sj„lvmant far †stad till eder. 008:018 Med honom s„nda vi ock h„r en broder som i alla v†ra f”rsamlingar prisas f”r sitt nit om evangelium; 008:019 dessutom har han ock av f”rsamlingarna blivit utvald att vara v†r f”ljeslagare, n„r vi skola begiva oss †stad med den k„rleksg†va som nu genom v†r f”rsorg kommer till st†nd, Herren till „ra och s†som ett vittnesb”rd om v†r goda vilja. 008:020 D„rmed vilja vi f”rebygga att man talar illa om oss, i vad som r”r det rikliga sammanskott som nu genom v†r f”rsorg kommer till st†nd. 008:021 Ty vi vinnl„gga oss om vad som „r gott icke allenast inf”r Herren, utan ock inf”r m„nniskor. 008:022 J„mte dessa s„nda vi en annan av v†ra br”der, vilkens nit vi ofta och i m†nga stycken hava funnit h†lla provet, och som nu p† grund av sin stora tillit till eder „r „nnu mycket mer nitisk. 008:023 Om jag nu har anbefallt Titus, s† m†n I besinna att han „r min medbroder och min medarbetare till edert b„sta; och om jag har skrivit om andra v†ra br”der, s† m†n I besinna att de „ro f”rsamlingss„ndebud och Kristi „ra. 008:024 Given allts† inf”r f”rsamlingarna bevis p† eder k„rlek, och d„rmed ocks† p† sanningen av det som vi inf”r dem hava sagt till eder ber”mmelse. 009:001 Om underst”det till de heliga „r det nu visserligen ”verfl”digt att jag h„r skriver till eder; 009:002 jag k„nner ju eder goda vilja, och av den pl„gar jag, i fr†ga om eder, ber”mma mig inf”r macedonierna, i det jag omtalar att Akaja „nda sedan f”rra †ret har varit redo, och att det „r just edert nit som har eggat s† m†nga andra. 009:003 Likv„l s„nder jag nu †stad dessa br”der, f”r att det som jag har sagt till eder ber”mmelse icke skall i denna del befinnas hava varit tomt tal. Ty, s†som jag f”rut har sagt, jag vill att I skolen vara redo. 009:004 Eljest, om n†gra macedonier komma med mig och finna eder oberedda, kunna vi -- f”r att icke s„ga I -- till „ventyrs komma p† skam med v†r tillf”rsikt i denna sak. 009:005 Jag har d„rf”r funnit det vara n”dv„ndigt att uppmana br”derna att i f”rv„g begiva sig till eder och f”rbereda den rikliga ½v„lsignelseg†va½ som I redan haven utlovat. De skola laga att denna „r tillreds s†som en riklig g†va, och icke s†som en g†va i njugghet. 009:006 Besinnen detta: den som s†r sparsamt, han skall ock sk”rda sparsamt; men den som s†r rikligt, han skall ock sk”rda riklig v„lsignelse. 009:007 Var och en give efter som han har k„nt sig manad i sitt hj„rta, icke med olust eller av tv†ng, ty ½Gud „lskar en glad givare½. 009:008 Men Gud „r m„ktig att i ”verfl”dande m†tt l†ta all n†d komma eder till del, s† att I alltid i allo haven allt till fyllest och i ”verfl”d kunnen giva till allt gott verk, 009:009 efter skriftens ord: ½Han utstr”r, han giver †t de fattiga, hans r„ttf„rdighet f”rbliver evinnerligen.½ 009:010 Och han som giver s†ningsmannen ½s„d till att s† och br”d till att „ta½, han skall ock giva eder uts„det och l†ta det f”r”ka sig och skall bereda v„xt †t eder r„ttf„rdighets frukt. 009:011 I skolen bliva s† rika p† allt, att I av gott hj„rta kunnen giva allahanda g†vor, vilka, n„r de ”verl„mnas genom oss, skola framkalla tacks„gelse till Gud. 009:012 Ty det underst”d, som kommer till st†nd genom denna eder tj„nst, skall icke allenast avhj„lpa de heligas brist, utan verka „nnu l†ngt mer genom att framkalla m†nga tacks„gelser till Gud. 009:013 De skola n„mligen, d„rf”r att I visen eder s† v„l h†lla provet i fr†ga om detta underst”d, komma att prisa Gud f”r att I med s† lydaktigt sinne bek„nnen eder till Kristi evangelium och av s† gott hj„rta visen dem och alla andra edert deltagande. 009:014 De skola ock sj„lva bedja f”r eder och l„ngta efter eder, f”r den Guds n†ds skull, som i s† ”versvinnligen rikt m†tt besk„res eder. 009:015 Ja, Gud vare tack f”r hans outs„gligt rika g†va! 010:001 Jag Paulus sj„lv, som ½„r s† ”dmjuk, n„r jag st†r ansikte mot ansikte med eder, men visar mig s† modig mot eder, n„r jag „r l†ngt borta½, jag f”rmanar eder vid Kristi saktmod och mildhet 010:002 och beder eder se till, att jag icke, n„r jag en g†ng „r hos eder, m†ste ½visa mig modig½, i det jag helt of”rskr„ckt t„nker v†ga mig p† somliga som mena att vi ½vandra efter k”ttet½. 010:003 Ty fast„n vi vandra i k”ttet, f”ra vi dock icke en strid efter k”ttet. 010:004 V†ra stridsvapen „ro n„mligen icke av k”ttslig art; de „ro tv„rtom s† m„ktiga inf”r Gud, att de kunna bryta ned f„sten. 010:005 Ja, vi bryta ned tankebyggnader och alla slags h”ga b†lverk, som uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags tankefunder till f†nga och l„gga dem under Kristi lydnad. 010:006 Och n„r lydnaden fullt har kommit till v„ldet bland eder, d† „ro vi redo att n„psa all olydnad. 010:007 Sen d† vad som ligger ”ppet f”r allas ”gon. Om n†gon i sitt sinne „r viss om att han h”r Kristus till, s† m† han ytterligare besinna inom sig, att lika visst som han sj„lv h”r Kristus till, lika visst g”ra ocks† vi det. 010:008 Och om jag „n n†got h„rut”ver ber”mmer mig, d† nu fr†ga „r om v†r myndighet -- den som Herren har givit oss, till att uppbygga eder och icke till att nedbryta -- s† skall jag dock icke komma p† skam d„rmed. 010:009 Jag vill icke att det skall se ut, som om jag med mina brev allenast t„nkte skr„mma eder. 010:010 Ty man s„ger ju: ½Hans brev „ro v„l myndiga och str„nga, men n„r han kommer sj„lv, upptr„der han utan kraft, och p† hans ord aktar ingen.½ 010:011 Den som s„ger s†dant, han m† emellertid g”ra sig beredd p† att s†dana som vi „ro i orden, genom v†ra brev, n„r vi „ro fr†nvarande, s†dana skola vi ock visa oss i g„rningarna, n„r vi „ro n„rvarande. 010:012 Ty vi „ro icke nog dristiga att r„kna oss till eller j„mf”ra oss med somliga som giva sig sj„lva gott vitsord, men som „ro utan f”rst†nd, i det att de m„ta sig allenast efter sig sj„lva och j„mf”ra sig allenast med sig sj„lva. 010:013 Vi f”r v†r del vilja icke ber”mma oss till ”verm†tt, utan allenast efter m†ttet av det omr†de som Gud tillm„tte †t oss, n„r han best„mde att vi skulle n† fram j„mv„l till eder. 010:014 Ty vi str„cka oss icke utom v†rt omr†de, s†som n†dde vi icke r„tteligen fram till eder; vi hava ju redan med evangelium om Kristus hunnit fram j„mv„l till eder. 010:015 N„r vi s„ga detta, ber”mma vi oss icke till ”verm†tt, icke av andras arbete. Men v„l hava vi det hoppet, att i samma m†n som eder tro v„xer till, vi inom det omr†de som har tillfallit oss skola bland eder vinna framg†ng, i s† ”verfl”dande m†tt, 010:016 att vi ocks† f† f”rkunna evangelium i trakter som ligga bortom eder -- och detta utan att vi, inom ett omr†de som tillh”r andra, ber”mma oss i fr†ga om det som redan d„r „r utr„ttat. 010:017 Men ½den som vill ber”mma sig, han ber”mme sig av Herren½. 010:018 Ty icke den h†ller provet, som giver sig sj„lv gott vitsord, utan den som Herren giver s†dant vitsord. 011:001 Jag skulle ”nska att I villen hava f”rdrag med mig, om jag nu talar n†got litet efter d†rars s„tt. Dock, I haven helt visst f”rdrag med mig. 011:002 Ty jag nit„lskar f”r eder s†som Gud nit„lskar, och jag har trolovat eder med Kristus, och ingen annan, f”r att kunna st„lla fram inf”r honom en ren jungfru. 011:003 Men jag fruktar att s†som ormen i sin illfundighet bedrog Eva, s† skola till „ventyrs ocks† edra sinnen f”rd„rvas och dragas ifr†n den uppriktiga troheten mot Kristus. 011:004 Om n†gon kommer och predikar en annan Jesus, „n den vi hava predikat, eller om I undf†n ett annat slags ande, „n den I f”rut haven undf†tt, eller ett annat slags evangelium, „n det I f”rut haven mottagit, d† f”rdragen I ju s†dant alltf”r v„l. 011:005 Jag menar nu att jag icke i n†got stycke st†r tillbaka f”r dessa s† ”verm†ttan h”ga ½apostlar½. 011:006 Om jag „n „r of”rfaren i talkonsten, s† „r jag det likv„l icke i fr†ga om kunskap. Tv„rtom, vi hava p† allt s„tt, i alla stycken, lagt v†r kunskap i dagen inf”r eder. 011:007 Eller var det v„l en synd jag begick, n„r jag f”r intet f”rkunnade Guds evangelium f”r eder och s†lunda ”dmjukade mig, p† det att I skullen bliva upph”jda? 011:008 Andra f”rsamlingar plundrade jag, i det jag, f”r att kunna tj„na eder, tog l”n av dem. 011:009 Och n„r jag under min vistelse hos eder led brist, l†g jag „nd† ingen till last; ty den brist jag led avhj„lptes av br”derna, n„r de kommo fr†n Macedonien. Ja, p† allt s„tt aktade jag mig f”r att vara eder till tunga, och allt framgent skall jag akta mig d„rf”r. 011:010 S† visst som Kristi sannf„rdighet „r i mig, den ber”mmelsen skall icke f† tagas ifr†n mig i Akajas bygder. 011:011 Varf”r? M†nne d„rf”r att jag icke „lskar eder? Gud vet att jag s† g”r. 011:012 Och vad jag nu g”r, det skall jag ock framgent g”ra, f”r att de som trakta efter tillf„lle att bliva likst„llda med oss i fr†ga om ber”mmelse skola genom mig ber”vas tillf„llet d„rtill. 011:013 Ty de m„nnen „ro falska apostlar, oredliga arbetare, som f”rskapa sig till Kristi apostlar. 011:014 Och detta „r icke att undra p†. Satan sj„lv f”rskapar sig ju till en ljusets „ngel. 011:015 Det „r d† icke n†got m„rkligt, om j„mv„l hans tj„nare s† f”rskapa sig, att de likna r„ttf„rdighetens tj„nare. Men deras „nde skall svara emot deras g„rningar. 011:016 ¸ter s„ger jag: Ingen m† mena att jag „r en d†re; men om jag vore det, s† m†n I „nd† h†lla till godo med mig -- l†t vara s†som med en d†re -- s† att ock jag f†r ber”mma mig n†got litet. 011:017 Vad jag talar, d† jag nu med s†dan tillf”rsikt ber”mmer mig, det talar jag icke efter Herrens sinne, utan efter d†rars s„tt. 011:018 D† s† m†nga ber”mma sig p† k”ttsligt vis, vill ock jag ber”mma mig; 011:019 I haven ju g„rna f”rdrag med d†rar, I som sj„lva „ren s† kloka. 011:020 I f”rdragen ju, om man tr„lbinder eder, om man utsuger eder, om man f†ngar eder, om man f”rh„ver sig ”ver eder, om man sl†r eder i ansiktet. 011:021 Till v†r skam m†ste jag tillst† att vi f”r v†r del hava ½varit f”r svaga½ till s†dant. Men eljest, vadhelst andra kunna g”ra sig stora med, det kan ocks† jag g”ra mig stor med -- om jag nu f†r tala efter d†rars s„tt. 011:022 ˇro de hebr‚er, s† „r jag det ock. ˇro de israeliter, s† „r jag det ock. ˇro de Abrahams s„d, s† „r jag det ock. 011:023 ˇro de Kristi tj„nare, s† „r jag det „nnu mer -- om jag nu f†r tala s†som vore jag en d†re. Jag har haft mer arbete, oftare varit i f„ngelse, f†tt hugg och slag till ”verfl”d, varit i d”dsn”d m†nga g†nger. 011:024 Av judarna har jag fem g†nger f†tt fyrtio slag, p† ett n„r. 011:025 Tre g†nger har jag blivit piskad med sp”n, en g†ng har jag blivit stenad, tre g†nger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit omkring p† djupa havet. 011:026 Jag har ofta m†st vara ute p† resor; jag har utst†tt faror p† floder, faror bland r”vare, faror genom landsm„n, faror genom hedningar, faror i st„der, faror i ”knar, faror p† havet, faror bland falska br”der -- 011:027 allt under arbete och m”da, under m†ngfaldiga vakor, under hunger och t”rst, under sv„lt titt och ofta, under k”ld och nakenhet. 011:028 Och till allt annat kommer det, att jag var dag „r ”verlupen, d† jag m†ste hava omsorg om alla f”rsamlingarna. 011:029 Vem „r svag, utan att ocks† jag bliver svag? Vem kommer p† fall, utan att jag bliver uppt„nd? -- 011:030 Om jag nu m†ste ber”mma mig, s† vill jag ber”mma mig av min svaghet. 011:031 Herren Jesu Gud och Fader, han som „r h”gtlovad i evighet, vet att jag icke ljuger. 011:032 I Damaskus l„t konung Aretas' st†th†llare s„tta ut vakt vid damaskenernas stad f”r att gripa mig; 011:033 och jag m†ste i en korg sl„ppas ned genom en ”ppning p† muren och kom s† undan hans h„nder. 012:001 Jag m†ste ytterligare ber”mma mig. V„l „r s†dant icke eljest nyttigt, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser, som hava besk„rts mig av Herren. 012:002 Jag vet om en man som „r i Kristus, att han f”r fjorton †r sedan blev uppryckt „nda till tredje himmelen; huruvida det nu var i kroppslig m†tto, eller om han var skild fr†n sin kropp, det vet jag icke, Gud allena vet det. 012:003 Ja, jag vet om denne man, att han -- huruvida det nu var i kroppslig m†tto, eller om han var skild fr†n sin kropp, det vet jag icke, Gud allena vet det -- 012:004 jag vet om honom, att han blev uppryckt till paradiset och fick h”ra outs„gliga ord, s†dana som det icke „r lovligt f”r en m„nniska att uttala. 012:005 I fr†ga om den mannen vill jag ber”mma mig, men i fr†ga om mig sj„lv vill jag icke ber”mma mig, om icke av min svaghet. 012:006 Visserligen skulle jag icke vara en d†re, om jag ville ber”mma mig sj„lv, ty det vore sanning som jag d† skulle tala; men likv„l avh†ller jag mig d„rifr†n, f”r att ingen skall hava h”gre tankar om mig „n sk„ligt „r, efter vad han ser hos mig eller h”r av mig. 012:007 Och f”r att jag icke skall f”rh„va mig p† grund av mina ”verm†ttan h”ga uppenbarelser, har jag f†tt en t”rntagg i mitt k”tt, en Satans „ngel, som skall sl† mig i ansiktet, f”r att jag icke skall f”rh„va mig. 012:008 Att denne m†tte vika ifr†n mig, d„rom har jag tre g†nger bett till Herren. 012:009 Men Herren har sagt till mig; ½Min n†d „r dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet.½ D„rf”r vill jag hellre med gl„dje ber”mma mig av min svaghet, p† det att Kristi kraft m† komma och vila ”ver mig. 012:010 Ja, d„rf”r finner jag behag i svaghet, i misshandling, i n”d, i f”rf”ljelse, i †ngest f”r Kristi skull; ty n„r jag „r svag, d† „r jag stark. 012:011 S† har jag nu gjort mig till en d†re; I haven sj„lva n”dgat mig d„rtill. Jag hade ju bort f† gott vitsord av eder; ty om jag „n „r ett intet, s† har jag dock icke i n†got stycke st†tt tillbaka f”r dessa s† ”verm†ttan h”ga ½apostlar½. 012:012 De g„rningar som „ro en apostels k„nnem„rken hava ock med all uth†llighet blivit gjorda bland eder, genom tecken och under och kraftg„rningar. 012:013 Och haven I v„l i n†got stycke blivit tillbakasatta f”r de andra f”rsamlingarna? Dock, kanh„nda i det stycket, att jag f”r min del icke har legat eder till last? Den of”rr„tten m†n I d† f”rl†ta mig. 012:014 Se, det „r nu tredje g†ngen som jag st†r redo att komma till eder. Och jag skall icke ligga eder till last, ty icke edert s”ker jag, utan eder sj„lva. Och barnen „ro ju icke pliktiga att spara †t f”r„ldrarna, utan f”r„ldrarna †t barnen. 012:015 Och f”r min del vill jag g„rna f”r edra sj„lar b†de offra vad jag „ger och l†ta mig sj„lv offras hel och h†llen. Om jag nu s† h”gt „lskar eder, skall jag v„l d„rf”r bliva mindre „lskad? 012:016 Dock, det kunde ju vara s†, att jag visserligen icke sj„lv hade betungat eder, men att jag p† en listig omv„g hade f†ngat eder, jag som „r s† illfundig. 012:017 Har jag d† verkligen, genom n†gon av dem som jag har s„nt till eder, berett mig n†gon or„tt vinning av eder? 012:018 Sant „r att jag bad Titus fara och s„nde med honom den andre brodern. Men icke har v„l Titus berett mig n†gon or„tt vinning av eder? Hava vi icke b†da vandrat i en och samme Ande? Hava vi icke b†da g†tt i samma fotsp†r? 012:019 Nu torden I redan l„nge hava menat att det „r inf”r eder som vi f”rsvara oss. Nej, det „r inf”r Gud, i Kristus, som vi tala, men visserligen alltsammans f”r att uppbygga eder, I „lskade. 012:020 Ty jag fruktar att jag vid min ankomst till „ventyrs icke skall finna eder s†dana som jag skulle ”nska, och att jag sj„lv d† av eder skall befinnas vara s†dan som I icke skullen ”nska. Jag fruktar att till „ventyrs kiv, avund, vrede, genstridighet, f”rtal, skvaller, uppbl†sthet och oordning r†da bland eder. 012:021 Ja, jag fruktar att min Gud skall l†ta mig vid min ankomst †ter bliva f”r”dmjukad genom eder, och att jag skall f† s”rja ”ver m†nga av dem som f”rut hava syndat, och som „nnu icke hava k„nt †nger ”ver den orenhet och otukt och l”saktighet som de hava ”vat. 013:001 Det „r nu tredje g†ngen som jag skall komma till eder; ½efter tv† eller tre vittnens utsago skall var sak avg”ras½. 013:002 Till dem som f”rut hava syndat och till alla de andra har jag redan i f”rv„g sagt, och jag s„ger nu †ter i f”rv„g -- nu d† jag „r borta ifr†n eder, likasom f”rut d† jag f”r andra g†ngen var hos eder -- att jag icke skall visa n†gon skonsamhet, n„r jag kommer igen. 013:003 I viljen ju hava ett bevis f”r att det „r Kristus som talar i mig, han som icke „r svag mot eder, utan „r stark bland eder. 013:004 Ty om han „n blev korsf„st i f”ljd av svaghet, s† lever han dock av Guds kraft. Ocks† vi „ro ju svaga i honom, men av Guds kraft skola vi leva med honom och bevisa det p† eder. 013:005 Rannsaken eder sj„lva, huruvida I „ren i tron, ja, pr”ven eder sj„lva. Eller k„nnen I icke med eder sj„lva att Jesus Kristus „r i eder? Varom icke, s† h†llen I ej provet. 013:006 Att vi f”r v†r del icke „ro av dem som ej h†lla provet, det hoppas jag att I skolen f† l„ra k„nna. 013:007 Men vi bedja till Gud att I icke m†n g”ra n†got ont, detta icke f”r att vi † v†r sida skola synas h†lla provet, utan f”r att I sj„lva verkligen skolen g”ra vad gott „r. Sedan m† vi † v†r sida g„rna anses icke h†lla provet. 013:008 Ty icke mot sanningen, utan allenast f”r sanningen f”rm† vi n†got. 013:009 Och vi gl„dja oss, n„r vi „ro svaga, men I „ren starka. Just detta bedja vi ocks† om, att I m†n alltmer fullkomnas. 013:010 Och medan jag „nnu „r borta ifr†n eder, skriver jag detta, f”r att jag icke, n„r jag „r hos eder, skall n”dgas upptr„da med str„nghet, i kraft av den myndighet som Herren har givit mig, till att uppbygga och icke till att nedbryta. 013:011 F”r ”vrigt, mina br”der, varen glada, l†ten fullkomna eder, l†ten f”rmana eder, varen ens till sinnes, h†llen frid; d† skall k„rlekens och fridens Gud vara med eder. 013:012 H„lsen varandra med en helig kyss. Alla de heliga h„lsa eder. 013:013 Herrens, Jesu Kristi, n†d och Guds k„rlek och den helige Andes delaktighet vare med eder alla. Book 48 Galaterna 001:001 Paulus, apostel, icke fr†n m„nniskor, ej heller genom n†gon m„nniska, utan genom Jesus Kristus och genom Gud, Fadern, som har uppv„ckt honom fr†n de d”da -- 001:002 jag, j„mte alla de br”der som „ro h„r med mig, h„lsar f”rsamlingarna i Galatien. 001:003 N†d vare med eder och frid ifr†n Gud, v†r Fader, och ifr†n Herren Jesus Kristus, 001:004 som har utgivit sig sj„lv f”r v†ra synder, f”r att r„dda oss fr†n den nuvarande onda tids†ldern, efter v†r Guds och Faders vilja. 001:005 Honom tillh”r „ran i evigheternas evigheter. Amen. 001:006 Det f”rundrar mig att I s† hastigt avfallen fr†n honom, som har kallat eder till att vara i Kristi n†d, och v„nden eder till ett nytt evangelium. 001:007 Likv„l „r detta icke n†got annat ½evangelium½; det „r allenast s†, att n†gra finnas som v†lla f”rvirring bland eder och vilja f”rv„nda Kristi evangelium. 001:008 Men om n†gon, vore det ock vi sj„lva eller en „ngel fr†n himmelen, f”rkunnar evangelium i strid mot vad vi hava f”rkunnat f”r eder, s† vare han f”rbannad. 001:009 Ja, s†som vi f”rut hava sagt, s† s„ger jag nu †ter: Om n†gon f”rkunnar evangelium f”r eder i strid mot vad I haven undf†tt, s† vare han f”rbannad. 001:010 ˇr det d† m„nniskor som jag nu s”ker vinna f”r mig, eller „r det Gud? St†r jag verkligen efter att ½vara m„nniskor till behag½? Nej, om jag „nnu ville vara m„nniskor till behag, s† vore jag icke en Kristi tj„nare. 001:011 Ty det vill jag s„ga eder, mina br”der, att det evangelium som har blivit f”rkunnat av mig icke „r n†gon m„nniskol„ra. 001:012 Det „r ju icke heller av n†gon m„nniska som jag har undf†tt det eller blivit undervisad d„ri, utan genom en uppenbarelse fr†n Jesus Kristus. 001:013 I haven ju h”rt huru det var med mig, medan jag „nnu vandrade i judiskt v„sende: att jag d† ”verm†ttan v†ldsamt f”rf”ljde Guds f”rsamling och ville utrota den, 001:014 ja, att jag gick l„ngre i judiskt v„sende „n m†nga av mina samtida landsm„n och „nnu ivrigare nit„lskade f”r mina f„ders stadgar. 001:015 Men n„r han, som allt ifr†n min moders liv har avskilt mig, och som genom sin n†d har kallat mig, 001:016 t„cktes i mig uppenbara sin Son, f”r att jag bland hedningarna skulle f”rkunna evangelium om honom, d† begav jag mig strax †stad; jag r†df”rde mig icke med n†gon m„nniska, 001:017 ej heller for jag upp till Jerusalem, till dem som f”re mig voro apostlar. I st„llet for jag bort till Arabien och v„nde s† †ter tillbaka till Damaskus. 001:018 F”rst sedan, tre †r d„refter, for jag upp till Jerusalem, f”r att l„ra k„nna Cefas, och jag stannade hos honom femton dagar. 001:019 Men av de andra apostlarna s†g jag ingen; allenast Jakob, Herrens broder, s†g jag. 001:020 Och Gud vet att jag icke ljuger i vad jag h„r skriver till eder. 001:021 D„refter for jag till Syriens och Ciliciens bygder. 001:022 Men f”r de kristna f”rsamlingarna i Judeen var jag personligen ok„nd. 001:023 De h”rde allenast huru man sade: ½Han som f”rut f”rf”ljde oss, han f”rkunnar nu evangelium om den tro som han f”rr ville utrota.½ 001:024 Och de prisade Gud f”r min skull. 002:001 Efter fjorton †rs f”rlopp for jag sedan †ter upp till Jerusalem, †tf”ljd av Barnabas; jag tog d† ocks† Titus med mig. 002:002 Men det var p† grund av en uppenbarelse som jag for dit. Och f”r br”derna d„r framlade jag det evangelium som jag predikar bland hedningarna; s„rskilt framlade jag det f”r de m„n som stodo h”gst i anseende -- detta av oro f”r att mitt str„vande nu vore f”rg„ves eller f”rut hade varit det. 002:003 Men icke ens Titus, min f”ljeslagare, som var grek, blev n”dgad att l†ta omsk„ra sig. 002:004 Det var n„mligen s†, att n†gra falska br”der hade kommit att upptagas i f”rsamlingen, dit de hade smugit sig in f”r att bespeja v†r frihet, den som vi hava i Kristus Jesus, varefter de ville tr„lbinda oss. 002:005 Dock g†vo vi icke ens ett ”gonblick vika f”r dem genom en s†dan underkastelse; ty vi ville att evangelii sanning skulle bliva bevarad hos eder. 002:006 Och vad ang†r dem som ans†gos n†got vara -- hurudana de nu voro, det kommer icke mig vid; Gud har icke anseende till personen -- s† s”kte icke dessa m„n, de som stodo h”gst i anseende, att p†l„gga mig n†gra nya f”rpliktelser. 002:007 Tv„rtom; de s†go att jag hade blivit betrodd med att f”rkunna evangelium f”r de oomskurna, likasom Petrus hade f†tt de omskurna p† sin del -- 002:008 ty densamme som hade st†tt Petrus bi vid hans apostlaverksamhet bland de omskurna, han hade ock st†tt mig bi bland hedningarna -- 002:009 och n„r de nu f”rnummo vilken n†d som hade blivit mig given, r„ckte de mig och Barnabas handen till samarbete, b†de Jakob och Cefas och Johannes, de m„n som r„knades f”r sj„lva st”djepelarna; vi skulle verka bland hedningarna, och de bland de omskurna. 002:010 Allenast skulle vi t„nka p† de fattiga; och just detta har jag ocks† vinnlagt mig om att g”ra. 002:011 Men n„r Cefas kom till Antiokia, tr„dde jag ”ppet upp mot honom, ty han hade befunnits skyldig till en f”rsyndelse. 002:012 F”rut hade han n„mligen „tit tillsammans med hedningarna; men s† kommo n†gra m„n dit fr†n Jakob, och efter deras ankomst drog han sig tillbaka och h”ll sig undan, av fruktan f”r de omskurna. 002:013 Till samma skrymteri gjorde sig ocks† de andra judarna skyldiga, och s† blev till och med Barnabas indragen i deras skrymteri. 002:014 Men n„r jag s†g att de icke vandrade med fasta steg, enligt evangelii sanning, sade jag till Cefas i allas n„rvaro: ½Om du, som „r en jude, kan leva efter hednisk sed i st„llet f”r efter judisk, varf”r vill du d† n”dga hedningarna att leva efter judiskt s„tt?½ 002:015 Vi f”r v†r del „ro v„l p† grund av v†r h„rkomst judar och icke ½hedniska syndare½; 002:016 men d† vi nu veta att en m„nniska icke bliver r„ttf„rdig av lagg„rningar, utan genom tro p† Kristus Jesus, hava ocks† vi satt v†r tro till Jesus Kristus, f”r att vi skola bliva r„ttf„rdiga av tro p† Kristus, och icke av lagg„rningar. Ty av lagg„rningar bliver intet k”tt r„ttf„rdigt. 002:017 Men om nu j„mv„l vi, i det vi s”kte att bliva r„ttf„rdiga i Kristus, hava befunnits vara syndare, d† „r ju Kristus en syndatj„nare? Bort det! 002:018 Om s† vore att jag byggde upp igen detta samma som jag redan har brutit ned, d† bevisade jag d„rmed, att jag var en ”vertr„dare. 002:019 Ty jag f”r min del har genom lagen d”tt bort ifr†n lagen, f”r att jag skall leva f”r Gud. Jag „r korsf„st med Kristus, 002:020 och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig; och det liv som jag nu lever i k”ttet, det lever jag i tron p† Guds Son, som har „lskat mig och utgivit sig sj„lv f”r mig. 002:021 Jag f”rkastar icke Guds n†d. Om r„ttf„rdighet kunde vinnas genom lagen, d† hade ju Kristus icke beh”vt lida d”den. 003:001 I of”rst†ndige galater! Vem har s† d†rat eder, I som dock haven f†tt Jesus Kristus m†lad f”r edra ”gon s†som korsf„st? 003:002 Allenast det vill jag att I skolen svara mig p†: Kom det sig av lagg„rningar att I undfingen Anden, eller kom det sig d„rav att I lyssnaden i tro? 003:003 ˇren I s† of”rst†ndiga? I, som haven begynt i Anden, viljen I nu sluta i k”ttet? 003:004 Haven I d† upplevat s† mycket f”rg„ves -- om det nu verkligen har varit f”rg„ves? 003:005 Allts†, att han som f”rl„nade eder Anden och utf”rde kraftg„rningar bland eder gjorde detta, kom det sig av lagg„rningar eller d„rav att I lyssnaden i tro, 003:006 i enlighet med det ordet: ½Abraham trodde Gud, och det r„knades honom till r„ttf„rdighet½? 003:007 S† m†n I nu veta att de som l†ta det bero p† tro, de „ro Abrahams barn. 003:008 Och eftersom skriften f”ruts†g att det var av tro som hedningarna skulle bliva r„ttf„rdiggjorda av Gud, s† gav den i f”rv„g †t Abraham detta glada budskap: ½I dig skola alla folk varda v„lsignade.½ 003:009 Allts† bliva de som l†ta det bero p† tro v„lsignade tillika med Abraham, honom som trodde. 003:010 Ty alla de som l†ta det bero p† lagg„rningar, de „ro under f”rbannelse. Det „r n„mligen skrivet: ½F”rbannad vare var och en som icke f”rbliver vid allt som „r skrivet i lagens bok, och icke g”r d„refter.½ 003:011 Och att ingen i kraft av lag bliver r„ttf„rdig inf”r Gud, det „r uppenbart, eftersom det heter: ½Den r„ttf„rdige skall leva av tro.½ 003:012 Men i lagen beror det icke p† tro; tv„rtom heter det: ½Den som g”r efter dessa stadgar skall leva genom dem.½ 003:013 Kristus frik”pte oss fr†n lagens f”rbannelse, n„r han blev en f”rbannelse f”r v†r skull. Det „r ju skrivet: ½F”rbannad „r var och en som „r upph„ngd p† tr„.½ 003:014 Vi frik”ptes, f”r att den v„lsignelse som hade givits †t Abraham skulle i Jesus Kristus komma ocks† hedningarna till del, s† att vi genom tron skulle undf† den utlovade Anden. 003:015 Mina br”der, jag vill taga ett exempel fr†n vad som g„ller bland m„nniskor. Icke ens n„r fr†ga „r om en m„nniskas testamentsf”rordnande, kan n†gon upph„va det eller l„gga n†got d„rtill, sedan det en g†ng har vunnit g„llande kraft. 003:016 Nu g†vos l”ftena †t Abraham, s† ock †t hans ½s„d½. Det heter icke: ½och †t dem som komma av din s„d½, s†som n„r det talas om m†nga; utan det heter, s†som n„r det talas om en enda: ½och †t din s„d½, vilken „r Kristus. 003:017 Vad jag allts† vill s„ga „r detta: Ett f”rordnande som Gud redan hade givit g„llande kraft kan icke genom en lag, som utgavs fyra hundra trettio †r d„refter, hava blivit ogiltigt, s† att l”ftet d„rmed har gjorts om intet. 003:018 Om det n„mligen vore p† grund av lag som arvet skulle undf†s, s† vore det icke p† grund av l”fte. Men †t Abraham har Gud sk„nkt det genom ett l”fte. 003:019 Vartill tj„nade d† lagen? Jo, p† det att ”vertr„delserna skulle komma i dagen, blev den efter†t given, f”r att g„lla till dess att ½s„den½ skulle komma, han †t vilken l”ftet hade blivit givet; och den utgavs genom „nglar och ”verl„mnades i en medlares hand. 003:020 Men den som „r medlare „r icke medlare f”r allenast en enda. Men Gud „r en. 003:021 ˇr d† lagen emot Guds l”ften? Bort det! Om en lag hade blivit given, som kunde g”ra levande, d† skulle r„ttf„rdigheten verkligen komma av lagen. 003:022 Men nu har skriften inneslutit alltsammans under synd, f”r att det som var utlovat skulle, av tro p† Jesus Kristus, komma dem till del som tro. 003:023 Men f”rr„n tron kom, voro vi inneslutna under lagen och h”llos i f”rvar under den, i f”rbidan p† den tro som en g†ng skulle uppenbaras. 003:024 S† har lagen blivit v†r uppfostrare till Kristus, f”r att vi skola bliva r„ttf„rdiga av tro. 003:025 Men sedan tron har kommit, st† vi icke mer under uppfostrare. 003:026 Alla „ren I Guds barn genom tron, i Kristus Jesus; 003:027 ty I alla, som haven blivit d”pta till Kristus, haven ikl„tt eder Kristus. 003:028 H„r „r icke jude eller grek, h„r „r icke tr„l eller fri, h„r „r icke man och kvinna: alla „ren I ett i Kristus Jesus. 003:029 H”ren I nu Kristus till, s† „ren I d„rmed ock Abrahams s„d, arvingar enligt l”ftet. 004:001 Vad jag vill s„ga „r detta: S† l„nge arvingen „r barn, finnes ingen skillnad mellan honom och en tr„l, fast„n han „r herre ”ver alla „godelarna; 004:002 ty han st†r under f”rmyndare och f”rvaltare, intill den tid som fadern har best„mt. 004:003 Sammalunda h”llos ock vi, n„r vi voro barn, i tr„ldom under v„rldens ½makter½. 004:004 Men n„r tiden var fullbordad, s„nde Gud sin Son, f”dd av kvinna och st„lld under lagen, 004:005 f”r att han skulle frik”pa dem som stodo under lagen, s† att vi skulle f† s”ners r„tt. 004:006 Och eftersom I nu „ren s”ner, har han s„nt i v†ra hj„rtan sin Sons Ande, som ropar: ½Abba! Fader!½ 004:007 S† „r du nu icke mer tr„l, utan son; och „r du son, s† „r du ock arvinge, insatt d„rtill av Gud. 004:008 F”rut, innan I „nnu k„nden Gud, voren I tr„lar under gudar som till sitt v„sende icke voro gudar. 004:009 Men nu, sedan I haven l„rt k„nna Gud och, vad mer „r, haven blivit k„nda av Gud, huru kunnen I nu v„nda tillbaka till de svaga och arma ½makter½, under vilka I †ter p† nytt viljen bliva tr„lar? 004:010 I akten ju p† dagar och p† m†nader och p† s„rskilda tider och †r. -- 004:011 Jag „r bekymrad f”r eder och fruktar att jag till „ventyrs har arbetat f”rg„ves f”r eder. 004:012 Jag beder eder, mina br”der: Bliven s†som jag „r, eftersom jag har blivit s†som I voren. I haven icke gjort mig n†got f”r n„r. 004:013 I veten ju att det var p† grund av kroppslig svaghet som jag f”rsta g†ngen kom att f”rkunna evangelium f”r eder. 004:014 Och fast„n mitt kroppsliga tillst†nd d† v„l hade kunnat inneb„ra en frestelse f”r eder, s† s†gen I det „nd† icke med ringaktning eller leda, utan togen emot mig s†som en Guds „ngel, ja, s†som Kristus Jesus sj„lv. 004:015 N„r h”r man eder nu prisa eder saliga? Det vittnesb”rdet kan jag n„mligen giva eder, att I d†, om s† hade varit m”jligt, skullen hava rivit ut edra ”gon och givit dem †t mig. 004:016 S† har jag d† blivit eder ov„n d„rigenom att jag s„ger eder sanningen! 004:017 Man s”ker med iver att vinna eder f”r sig, men icke med en god iver; nej, del vilja avsp„rra eder fr†n andra, f”r att I med s† mycket st”rre iver skolen h†lla eder till dem. 004:018 Och det „r nu gott att I bliven omfattade med ivrig omsorg, i en god sak, alltid, och icke allenast n„r jag „r tillst„des hos eder, 004:019 I mina barn, som jag nu †ter med v†nda m†ste f”da till livet, intill dess att Kristus har tagit gestalt i eder. 004:020 Jag skulle ”nska att jag just nu vore hos eder och kunde g”ra min r”st r„tt bevekande. Ty jag vet mig knappt n†gon r†d med eder. 004:021 S„gen mig, I som viljen st† under lagen: haven I icke h”rt vad lagen s„ger? 004:022 Det „r ju skrivet att Abraham fick tv† s”ner, en med sin tj„nstekvinna, och en med sin fria hustru. 004:023 Men tj„nstekvinnans son „r f”dd efter k”ttet, d† d„remot den fria hustruns son „r f”dd i kraft av l”ftet. 004:024 Dessa ord hava en djupare mening; ty de b†da kvinnorna beteckna tv† f”rbund. Av dessa kommer det ena fr†n berget Sina och f”der sina barn till tr„ldom, och detta har sin f”rebild i Agar. 004:025 Berget Sina kallas n„mligen i Arabien f”r Agar och svarar emot det nuvarande Jerusalem, ty detta lever med sina barn i tr„ldom. 004:026 Men det Jerusalem som „r d„rovan, det „r fritt, och det „r v†r moder. 004:027 S† „r ju skrivet: ½Jubla, du ofruktsamma, du som icke f”der barn; brist ut och ropa, du som icke bliver moder, Ty den ensamma skall hava m†nga barn, flera „n den som har man.½ 004:028 Och I, mina br”der, „ren l”ftets barn, likasom Isak var. 004:029 Men likasom f”rr i tiden den son som var f”dd efter k”ttet f”rf”ljde den som var f”dd efter Anden, s† „r det ock nu. 004:030 Dock, vad s„ger skriften? ½Driv ut tj„nstekvinnan och hennes son; ty tj„nstekvinnans son skall f”rvisso icke „rva med den fria hustruns son.½ 004:031 Allts†, mina br”der, vi „ro icke barn av en tj„nstekvinna, utan av den fria hustrun. 005:001 F”r att vi skola vara fria, har Kristus frigjort oss. St†n d„rf”r fasta, och l†ten icke n†got nytt tr„ldomsok l„ggas p† eder. 005:002 Se, jag s„ger eder, jag Paulus, att om I l†ten omsk„ra eder, s†
Back to Full Books |