The Bible, in Swedish, both Testaments

Part 47 out of 47



½Gud st†r emot de h”gmodiga, men de ”dmjuka giver han n†d.½
004:007 S† varen nu Gud underd†niga, men st†n emot dj„vulen, s† skall
han fly bort ifr†n eder.
004:008 Nalkens Gud, s† skall han nalkas eder. Renen edra h„nder, I
syndare, och g”ren edra hj„rtan rena, I m„nniskor med delad h†g.
004:009 K„nnen edert el„nde och s”rjen och gr†ten. Edert l”je v„nde sig
i sorg och eder gl„dje i bedr”velse.
004:010 ™dmjuken eder inf”r Herren, s† skall han upph”ja eder.

004:011 F”rtalen icke varandra, mina br”der. Den som f”rtalar en broder
eller d”mer sin broder, han f”rtalar lagen och d”mer lagen. Men
d”mer du lagen, s† „r du icke en lagens g”rare, utan dess
domare.
004:012 En „r lagstiftaren och domaren, han som kan fr„lsa och kan
f”rg”ra. Vem „r d† du som d”mer din n„sta?

004:013 H”ren nu, I som s„gen: ½I dag eller i morgon vilja vi begiva oss
till den och den staden, och d„r vilja vi uppeh†lla oss ett †r
och driva handel och skaffa oss vinning½ --
004:014 I veten ju icke vad som kan ske i morgon. Ty vad „r edert liv?
En r”k „ren I, som synes en liten stund, men sedan f”rsvinner.
004:015 I borden fastmera s„ga: ½Om Herren vill, och vi f†r leva, skola
vi g”ra det, eller det.½
004:016 Men nu talen I stora ord i eder f”rm„tenhet. All s†dan
stortalighet „r ond.

004:017 Allts†, den som f”rst†r att g”ra vad gott „r, men icke g”r det,
f”r honom bliver detta till synd.
005:001 H”ren nu, I rike: Gr†ten och j„mren eder ”ver det el„nde som
skall komma ”ver eder.
005:002 Eder rikedom multnar bort, och edra kl„der fr„tas s”nder av mal;
005:003 edert guld och silver f”rrostar, och rosten d„rp† skall vara
eder till ett vittnesb”rd och skall s†som en eld f”rt„ra edert
k”tt. I haven samlat eder skatter i de yttersta dagarna.
005:004 Se, den l”n I haven f”rh†llit arbetarna som hava avb„rgat edra
†krar, den ropar ”ver eder, och sk”rdem„nnens rop hava kommit
fram till Herren Sebaots ”ron.
005:005 I haven levat i kr„slighet p† jorden och gjort eder goda dagar;
I haven g”tt eder av hj„rtans lust ½p† eder slaktedag½.
005:006 I haven d”mt den r„ttf„rdige skyldig och haven dr„pt honom; han
st†r eder icke emot.
005:007 S† biden nu t†ligt, mina br”der, intill Herrens tillkommelse. I
sen huru †kermannen v„ntar p† jordens dyrbara frukt och t†ligt
bidar efter den, till dess att den har f†tt h”stregn och
v†rregn.
005:008 Ja, biden ock I t†ligt, och styrken edra hj„rtan; ty Herrens
tillkommelse „r n„ra.
005:009 Sucken icke mot varandra, mina br”der, p† det att I icke m†n
bliva d”mda. Se, domaren st†r f”r d”rren.
005:010 Mina br”der, tagen profeterna, som talade i Herrens namn, till
edert f”red”me i att uth„rda lidande och visa t†lamod.
005:011 Vi prisa ju dem saliga, som hava varit st†ndaktiga. Om Jobs
st†ndaktighet haven I h”rt, och I haven sett vilken utg†ng
Herren beredde; ty Herren „r n†derik och barmh„rtig.

005:012 Men framf”r allt, mina br”der, sv„rjen icke, varken vid himmelen
eller vid jorden, ej heller vid n†got annat, utan l†ten edert
½ja½ vara ½ja½, och edert ½nej½ vara ½nej½, s† att I icke
hemfallen under dom.

005:013 F†r n†gon bland eder utst† lidande, s† m† han bedja.
005:014 ˇr n†gon glad, s† m† han sjunga lovs†nger. ˇr n†gon bland eder
sjuk, m† han d† kalla till sig f”rsamlingens „ldste; och dessa
m† bedja ”ver honom och i Herrens namn sm”rja honom med olja.
005:015 Och trons b”n skall hj„lpa den sjuke, och Herren skall l†ta
honom st† upp igen; och om han har beg†tt synder, skall detta
bliva honom f”rl†tet.
005:016 Bek„nnen allts† edra synder f”r varandra, och bedjen f”r
varandra, p† det att I m†n bliva botade. Mycket f”rm†r en
r„ttf„rdig mans b”n, n„r den bedes med kraft.
005:017 Elias var en m„nniska, med samma natur som vi. Han bad en b”n
att det icke skulle regna, och det regnade icke p† jorden under
tre †r och sex m†nader;
005:018 †ter bad han, och d† gav himmelen regn, och jorden bar sin
frukt.

005:019 Mina br”der, om n†gon bland eder har farit vilse fr†n sanningen,
och n†gon omv„nder honom,
005:020 s† m†n I veta att den som omv„nder en syndare fr†n hans
villov„g, han fr„lsar hans sj„l fr†n d”den och ”verskyler en
myckenhet av synder.



Book 65 Judas


001:001 Judas, Jesu Kristi tj„nare och Jakobs broder, h„lsar de kallade,
dem som „ro upptagna i Guds, Faderns, k„rlek och bevarade †t
Jesus Kristus.
001:002 Barmh„rtighet och frid och k„rlek f”r”ke sig hos eder.

001:003 Mina „lskade, d† jag nu med all iver har tagit mig f”r att
skriva till eder om v†r gemensamma fr„lsning, finner jag det
n”digt att i min skrivelse f”rmana eder att k„mpa f”r den tro
som en g†ng f”r alla har blivit meddelad †t de heliga.
001:004 N†gra m„nniskor hava n„mligen inn„stlat sig hos eder -- n†gra om
vilka det f”r l„nge sedan blev skrivet att de skulle hemfalla
under den domen -- ogudaktiga m„nniskor, som missbruka v†r Guds
n†d till l”saktighet och f”rneka v†r ende h„rskare och herre,
Jesus Kristus.

001:005 Men fast„n I redan en g†ng haven f†tt kunskap om alltsammans,
vill jag p†minna eder d„rom, att Herren, sedan han hade fr„lst
sitt folk ur Egyptens land, efter†t f”rgjorde dem som icke
trodde,
001:006 s† ock d„rom, att de „nglar som icke beh”llo sin fursteh”ghet,
utan ”verg†vo sin boning, hava av honom med eviga bojor blivit
f”rvarade i m”rker till den stora dagens dom.
001:007 Likas† hava ock Sodom och Gomorra med kringliggande st„der,
vilka p† samma s„tt som de f”rra bedrevo otukt och stodo efter
annat umg„nge „n det naturliga, blivit satta till ett varnande
exempel, i det att de f† lida straff i evig eld.

001:008 Dock g”ra nu ocks† dessa m„nniskor p† samma s„tt, f”rblindade av
sina dr”mmar: k”ttet besmitta de, men andev„rldens herrar
f”rakta de, och dess h„rlige sm„da de.
001:009 Icke s† Mikael, ”ver„ngeln; n„r denne tvistade med dj„vulen
ang†ende Moses' kropp, dristade han sig icke att ”ver honom
uttala n†gon sm„dande dom, utan sade allenast: ½Herren n„pse
dig.½
001:010 Dessa †ter sm„da vad de icke k„nna till; och vad de, likasom de
osk„liga djuren, med sina naturliga sinnen kunna fatta, det
bruka de till sitt f”rd„rv.
001:011 Ve dem! De hava tr„tt in p† Kains v„g, de hava f”r l”ns skull
st”rtat sig i Balaams villfarelse och hava g†tt f”rlorade till
f”ljd av en genstr„vighet lik Koras.

001:012 Det „r dessa som f† h†lla g„stabud med eder, d„r de sitta s†som
skamfl„ckar vid edra k„rleksm†ltider och of”rsynt se sig sj„lva
till godo. De „ro skyar utan vatten, skyar som drivas bort av
vindarna. De „ro tr„d som st† nakna p† senh”sten, ofruktbara, i
dubbel m†tto d”da, uppryckta med r”tterna.
001:013 De „ro vilda havsv†gor som uppkasta sina egna sk„ndligheters
skum. De „ro irrande stj„rnor, †t vilka det svarta m”rkret „r
f”rvarat till evig tid.

001:014 Om dessa var det ock som Enok, den sjunde fr†n Adam, profeterade
och sade: ½Se, Herren kommer med sina m†ngtusen heliga,
001:015 f”r att h†lla dom ”ver alla och bestraffa alla de ogudaktiga f”r
alla de ogudaktiga g„rningar som de hava ”vat, och f”r alla de
f”rm„tna ord som de i sin syndiga ogudaktighet hava talat mot
honom.½

001:016 De „ro m„nniskor som alltid knorra och knota ”ver sin lott,
medan de likv„l vandra efter sina egna beg„relser. Och deras
mun talar stora ord, under det att de dock av egennytta s”ka
vara m„nniskor till behag.

001:017 Men kommen ih†g, I mina „lskade, vad som har blivit f”rutsagt av
v†r Herres, Jesu Kristi, apostlar,
001:018 huru de sade till eder: ½I den yttersta tiden skola bespottare
uppst†, som vandra efter sina egna ogudaktiga beg„relser.½
001:019 Det „r dessa m„nniskor som v†lla s”ndringar, dessa som „ro
½sj„liska½ och icke hava ande.

001:020 Men I, mina „lskade, uppbyggen eder p† eder allraheligaste tro,
bedjen i den helige Ande,
001:021 och bevaren eder s† i Guds k„rlek, under det att I v„nten p† v†r
Herres, Jesu Kristi, barmh„rtighet, till evigt liv.

001:022 Mot somliga av dem, s†dana som „ro tvivlande, m†n I vara
barmh„rtiga
001:023 och fr„lsa dem genom att rycka dem ur elden; mot de andra m†n I
ocks† vara barmh„rtiga, dock med fruktan, s† att I avskyn till
och med deras livkl„dnad, den av k”ttet befl„ckade.

001:024 Men honom som f”rm†r bevara eder ifr†n fall och st„lla eder
inf”r sin h„rlighet ostraffliga, i fr”jd,
001:025 honom som allena „r Gud, och som „r v†r Fr„lsare genom Jesus
Kristus, v†r Herre, honom tillh”r „ra, majest„t, v„lde och makt,
s†som f”re all tid, s† ock nu och i alla evigheter. Amen.



Book 66 Uppenbarelse


001:001 Detta „r en uppenbarelse fr†n Jesus Kristus, en som Gud gav
honom f”r att visa sina tj„nare, vad som snart skall ske. Och
medelst ett budskap genom sin „ngel gav han det till k„nna f”r
sin tj„nare Johannes,
001:002 som h„r vittnar och framb„r Guds ord och Jesu Kristi
vittnesb”rd, allt vad han sj„lv har sett.

001:003 Salig „r den som f†r uppl„sa denna profetias ord, och saliga
„ro de som f† h”ra dem och som taga vara p†, vad d„ri „r
skrivet; ty tiden „r n„ra.

001:004 Johannes h„lsar de sju f”rsamlingarna i provinsen Asien. N†d
vare med eder och frid fr†n honom som „r, och som var, och som
skall komma, s† ock fr†n de sju andar, som st† inf”r hans tron,
001:005 och fr†n Jesus Kristus, det trov„rdiga vittnet, den f”rstf”dde
bland de d”da, den som „r h„rskaren ”ver konungarna p†
jorden. Honom som „lskar oss, och som har l”st oss fr†n v†ra
synder med sitt blod
001:006 och gjort oss till ett konungad”me, till pr„ster †t sin Gud och
Fader, honom tillh”r „ran och v„ldet i evigheternas evigheter,
amen.

001:007 Se, han kommer med skyarna, och allas ”gon skola se honom, ja
ock deras som hava stungit honom; och alla sl„kter p† jorden
skola j„mra sig vid hans †syn. Ja, amen.

001:008 Jag „r A och O, s„ger Herren Gud, han som „r, och som var,
och som skall komma, den Allsm„ktige.

001:009 Jag, Johannes, eder broder, som med eder har del i bedr”velsen
och riket och st†ndaktigheten i Jesus, jag befann mig p† den ”
som heter Patmos, f”r Guds ords och Jesu vittnesb”rds skull.
001:010 Jag kom i andeh„nryckning p† Herrens dag och fick d† bakom mig
h”ra en stark r”st, lik ljudet av en basun,
001:011 och den sade: ½Skriv upp i en bok vad du f†r se, och s„nd den
till de sju f”rsamlingarna i Efesus och Smyrna och Pergamus och
Tyatira och Sardes och Filadelfia och Laodicea.½
001:012 Och jag v„nde mig om f”r att se vad det var f”r en r”st som
talade till mig; och n„r jag v„nde mig om, fick jag se sju
gyllene ljusstakar
001:013 och mitt i bland ljusstakarna n†gon som liknade en m„nniskoson,
kl„dd i en fotsid kl„dnad och omgjordad kring br”stet med ett
gyllene b„lte.
001:014 Hans huvud och h†r var vitt s†som vit ull, s†som sn”, och hans
”gon voro s†som eldsl†gor.
001:015 Hans f”tter liknade gl„nsande malm, n„r den har blivit gl”dgad i
en ugn. Och hans r”st var s†som bruset av stora vatten.
001:016 I sin h”gra hand hade han sju stj„rnor, och fr†n hans mun utgick
ett skarpt tveeggat sv„rd, och hans ansikte var s†som solen, n„r
den skiner i sin fulla kraft.
001:017 N„r jag s†g honom, f”ll jag ned f”r hans f”tter, s†som hade jag
varit d”d. Men han lade sin h”gra hand p† mig och sade:

½Frukta icke. Jag „r den f”rste och den siste
001:018 och den levande; jag var d”d, men se, jag lever i evigheternas
evigheter och jag har nycklarna till d”den och d”dsriket.
001:019 S† skriv nu upp, vad du har sett, och skriv upp b†de vad som nu
„r, och vad som h„refter skall ske.
001:020 Vad ang†r hemligheten med de sju stj„rnorna, som du har sett i
min h”gra hand, och de sju gyllene ljusstakarna, s† m† du veta
att de sju stj„rnorna „ro de sju f”rsamlingarnas „nglar, och att
de sju ljusstakarna „ro de sju f”rsamlingarna.½

002:001 Skriv till Efesus' f”rsamlings „ngel: ½S† s„ger han som h†ller
de sju stj„rnorna i sin h”gra hand, han som g†r omkring bland de
sju gyllene ljusstakarna:
002:002 Jag k„nner dina g„rningar och ditt arbete och din st†ndaktighet,
och jag vet att du icke kan lida onda m„nniskor; du har pr”vat
dem som s„ga sig vara apostlar, men icke „ro det, och har funnit
dem vara l”gnare.
002:003 Och du „r st†ndaktig och har burit mycket f”r mitt namns skull
och har icke f”rtr”ttats.
002:004 Men jag har det emot dig, att du har ”vergivit din f”rsta
k„rlek.
002:005 Bet„nk d† varifr†n du har fallit, och b„ttra dig, och g”r †ter
s†dana g„rningar som du gjorde under din f”rsta tid. Varom
icke, s† skall jag komma ”ver dig och skall flytta din ljusstake
fr†n dess plats, s†framt du icke g”r b„ttring.
002:006 Men den ber”mmelsen har du, att du hatar nikolaiternas
g„rningar, som ocks† jag hatar. --
002:007 Den som har ”ra, han h”re vad Anden s„ger till
f”rsamlingarna. Den som vinner seger, †t honom skall jag giva
att „ta av livets tr„d, som st†r i Guds paradis.½

002:008 Och skriv till Smyrnas f”rsamlings „ngel:

½S† s„ger den f”rste och den siste, han som var d”d och †ter har
blivit levande:
002:009 Jag k„nner din bedr”velse och din fattigdom -- dock, du „r rik!
-- och jag vet vilken f”rsm„delse du utst†r av dem som s„ga sig
vara judar, men icke „ro detta, utan „ro en Satans synagoga.
002:010 Frukta icke f”r det som du skall f† lida. Se, dj„vulen skall
kasta somliga av eder i f„ngelse, f”r att I skolen s„ttas p†
prov; och I skolen f† utst† bedr”velse i tio dagar. Var trogen
intill d”den, s† skall jag giva dig livets krona,
002:011 Den som har ”ra, han h”re vad Anden s„ger till
f”rsamlingarna. Den som vinner seger, han skall f”rvisso icke
lida n†gon skada av den andra d”den.½

002:012 Och skriv till Pergamus' f”rsamlings „ngel: ½S† s„ger han som
har det skarpa tveeggade sv„rdet:
002:013 Jag vet var du bor: d„r varest Satan har sin tron. Och dock
h†ller du fast vid mitt namn; och tron p† mig f”rnekade du icke
ens p† den tid d† Antipas, mitt vittne, min trogne tj„nare,
blev dr„pt hos eder -- d„r varest Satan bor.
002:014 Men jag har n†got litet emot dig: du har hos dig n†gra som h†lla
fast vid Balaams l„ra, hans som l„rde Balak huru han skulle
l„gga en st”testen f”r Israels barn, s† att de skulle „ta k”tt
fr†n avgudaoffer och bedriva otukt.
002:015 S† har ocks† du n†gra som p† lika s„tt h†lla sig till
nikolaiternas l„ra.
002:016 G”r d† b„ttring; varom icke, s† skall jag snart komma ”ver dig
och skall strida mot dem med min muns sv„rd.
002:017 Den som har ”ra, han h”re vad Anden s„ger till f”rsamlingarna.
Den som vinner seger, †t honom skall jag giva av det f”rdolda
mannat; och jag skall giva honom en vit sten och ett nytt namn
skrivet p† den stenen, ett namn som ingen k„nner, utom den som
f†r det.½

002:018 Och skriv till Tyatiras f”rsamlings „ngel: ½S† s„ger Guds Son,
han som har ”gon s†som eldsl†gor, han vilkens f”tter likna
gl„nsande malm:
002:019 Jag k„nner dina g„rningar och din k„rlek och din tro, och jag
vet huru du har tj„nat och varit st†ndaktig, och huru dina sista
g„rningar „ro flera „n dina f”rsta.
002:020 Men jag har det emot dig att du „r s† efterl†ten mot kvinnan
Jesabel -- hon som s„ger sig vara en profetissa och upptr„der
s†som l„rare och f”rleder mina tj„nare till att bedriva otukt
och till att „ta k”tt fr†n avgudaoffer.
002:021 Jag har givit henne tid till b„ttring, men hon vill icke g”ra
b„ttring och upph”ra med sin otukt.
002:022 Se, jag vill l„gga henne ned p† sjuks„ngen; och ”ver dem som med
henne beg† „ktenskapsbrott vill jag s„nda stor vederm”da,
s†framt de icke b„ttra sig och upph”ra med att g”ra hennes
g„rningar.
002:023 Och hennes barn skall jag dr„pa. Och alla f”rsamlingarna skola
f”rnimma, att jag „r den som rannsakar njurar och hj„rtan; och
jag skall giva var och en av eder efter hans g„rningar.
002:024 Men till eder, I andra som bon i Tyatira, till eder alla som
icke haven denna l„ra, d† I ju icke ½haven l„rt k„nna
djupheterna½, s†som de s„ga -- ja, Satans djupheter! -- till eder
s„ger jag: Jag l„gger icke p† eder n†gon ny b”rda;
002:025 h†llen allenast fast vid det som I haven, till dess jag kommer.
002:026 Den som vinner seger och intill „nden troget g”r mina g„rningar,
†t honom skall jag giva makt ”ver hedningarna.
002:027 och han skall styra dem med j„rnspira, likasom n„r man krossar
lerk„rl,
002:028 s†som ock jag har f†tt den makten av min Fader; och jag skall
giva honom morgonstj„rnan.
002:029 Den som har ”ra, han h”re vad Anden s„ger till f”rsamlingarna.½
003:001 Och skriv till Sardes' f”rsamlings „ngel:

½S† s„ger han som har Guds sju andar och de sju stj„rnorna: Jag
k„nner dina g„rningar; du har det namnet om dig, att du lever,
men du „r d”d.
003:002 Vakna upp och h†ll dig vaken, och styrk det som „nnu „r kvar, det
som har varit n„ra att d”. Ty jag har icke funnit dina g„rningar
vara fullkomliga inf”r min Gud.
003:003 T„nk nu p† huru du undfick ordet och h”rde det, och tag vara p†
d„rp† och g”r b„ttring. Om du icke h†ller dig vaken, s† skall
jag komma s†som en tjuv, och du skall f”rvisso icke veta vilken
stund jag kommer ”ver dig.
003:004 Dock kunna hos dig i Sardes n„mnas n†gra f† som icke hava
fl„ckat sina kl„der; och dessa skola vandra med mig i vita
kl„der, ty de „ro v„rdiga d„rtill.
003:005 Den som vinner seger, han skall s† bliva kl„dd i vita kl„der,
och jag skall aldrig utpl†na hans namn ur livets bok, utan
k„nnas vid hans namn inf”r min Fader och inf”r hans „nglar.
003:006 Den som har ”ra, han h”re vad Anden s„ger till f”rsamlingarna.½

003:007 Och skriv till Filadelfias f”rsamlings „ngel:

½S† s„ger den Helige, den Sannf„rdige, han som har 'Davids
nyckel', han som 'uppl†ter, och ingen kan tillsluta', han som
'tillsluter, och ingen uppl†ter':
003:008 Jag k„nner dina g„rningar. Se, jag har l†tit dig finna en ”ppen
d”rr, som ingen kan tillsluta. Ty v„l „r din kraft ringa, men du
har tagit vara p† mitt ord och icke f”rnekat mitt namn.
003:009 Se, jag vill ”verl„mna †t dig n†gra fr†n Satans synagoga, n†gra
av dem som s„ga sig vara judar, men icke „ro det, utan ljuga;
ja, jag vill g”ra s†, att de komma ock falla ned f”r dina
f”tter, och de skola f”rst†, att jag har f†tt dig k„r.
003:010 Eftersom du har tagit vara p† mitt bud om st†ndaktighet, skall
ock jag taga vara p† dig och fr„lsa dig ut ur den pr”vningens
stund som skall komma ”ver hela v„rlden, f”r att s„tta jordens
inbyggare p† prov.
003:011 Jag kommer snart; h†ll fast det du har, s† att ingen tager din
krona.
003:012 Den som vinner seger, honom skall jag g”ra till en pelare i min
Guds tempel, och han skall aldrig mer l„mna det; och jag skall
skriva p† honom min Guds namn och namnet p† min Guds stad, det
nya Jerusalem, som kommer ned fr†n himmelen, fr†n min Gud, s†
ock mitt eget nya namn.
003:013 Den som har ”ra, han h”re vad Anden s„ger till f”rsamlingarna.

003:014 Och skriv till Laodiceas f”rsamlings „ngel: ½S† s„ger han som „r
Amen, den trov„rdiga och sannf„rdiga vittnet, begynnelsen
till Guds skapelse:
003:015 Jag k„nner dina g„rningar: du „r varken kall eller varm. Jag
skulle ”nska att du vore antingen kall eller varm.
003:016 Men nu, d† du „r ljum och varken varm eller kall, skall jag
utspy dig ur min mun.
003:017 Du s„ger ju: 'Jag „r rik, ja, jag har vunnit rikedomar och
beh”ver intet'; och du vet icke att du just „r el„ndig och
”mkansv„rd och fattig och blind och naken.
003:018 S† r†der jag dig d† att du k”per av mig guld som „r luttrat i
eld, f”r att du skall bliva rik, och att du k”per vita kl„der
till att kl„da dig i, f”r att din nakenhets skam icke skall
bliva uppenbar, och att du k”per ”gonsalva till att sm”rja dina
”gon med, f”r att du skall kunna se.
003:019 'Alla som jag „lskar, dem tuktar och agar jag.' S† g”r nu
b„ttring med all flit.
003:020 Se, jag st†r f”r d”rren och klappar; om n†gon lyssnar till min
r”st och uppl†ter d”rren, s† skall jag g† in till honom och
h†lla m†ltid med honom och han med mig.
003:021 Den som vinner seger, honom skall jag l†ta sitta med mig p† min
tron, likasom jag sj„lv har vunnit seger och satt mig med min
Fader p† hans tron.
003:022 Den som har ”ra, han h”re vad Anden s„ger till f”rsamlingarna.

004:001 Sedan fick jag se en d”rr vara ”ppnad i himmelen; och den r”st,
lik ljudet av en basun, som jag f”rut hade h”rt tala till mig,
sade: ½Kom hit upp, s† skall jag visa dig, vad som skall ske
h„refter.½
004:002 I detsamma kom jag i andeh„nryckning. Och jag fick se en tron
vara framsatt i himmelen, och n†gon satt p† den tronen;
004:003 och han som satt d„rp† var till utseendet s†som jaspissten och
karneol. Och runt omkring tronen gick en regnb†ge, som till
utseendet var s†som en smaragd.
004:004 Och jag s†g tjugufyra andra troner runt omkring tronen, och p†
de tronerna sutto tjugufyra „ldste, kl„dda i vita kl„der, med
gyllene kransar p† sina huvuden.
004:005 Och fr†n tronen utgingo ljungeldar och dunder och tord”n; och
framf”r tronen brunno sju eldbloss, det „r Guds sju andar.
004:006 Framf”r tronen syntes ock likasom ett glashav, likt kristall;
och runt omkring tronen stodo fyra v„senden, ett mitt f”r var
sida av tronen och de voro fullsatta med ”gon framtill och
baktill.
004:007 Och det f”rsta v„sendet liknade ett lejon, det andra v„sendet
liknade en ung tjur, det tredje v„sendet hade ett ansikte s†som
en m„nniska, det fj„rde v„sendet liknade en flygande ”rn.
004:008 Och vart och ett av de fyra v„sendena hade sex vingar; runt
omkring, j„mv„l under vingarna voro de fullsatta med ”gon. Och
dag och natt sade de utan uppeh†ll: ½Helig, helig, helig „r
Herren Gud den Allsm„ktige, han som var, och som „r, och som
skall komma.½

004:009 Och n„r v„sendena hemb„ra pris och „ra och tack †t honom som
sitter p† tronen och tillbedja honom som lever i evigheternas
evigheter,
004:010 d† falla de tjugufyra „ldste ned inf”r honom som sitter p†
tronen, och tillbedja honom som lever i evigheternas evigheter,
och l„gga sina kransar ned inf”r tronen och s„ga;

004:011 ½Du, v†r Herre och Gud, „r v„rdig att mottaga pris och „ra och
makt, ty du har skapat allting, och d„rf”r att s† var din vilja,
kom det till och blev skapat.½
005:001 Och i h”gra handen p† honom som satt p† tronen s†g jag en
bokrulle, med skrift b†de p† insidan och p† utsidan, och
f”rseglad med sju insegel.
005:002 Och jag s†g en v„ldig „ngel som utropade med h”g r”st: ½Vem „r
v„rdig att ”ppna bokrullen och bryta dess insegel?½
005:003 Men ingen, vare sig i himmelen eller p† jorden eller under
jorden, kunde ”ppna bokrullen eller se vad som stod d„ri.
005:004 Och jag gr„t bittert ”ver att ingen befanns vara v„rdig att
”ppna bokrullen eller se, vad som stod d„ri.
005:005 Men en av de „ldste sade till mig: ½Gr†t icke. Se, lejonet av
Juda stam, telningen fr†n Davids rot, har vunnit seger, s† att
han kan ”ppna bokrullen och och bryta dess sju insegel.½

005:006 D† fick jag se att mellan tronen och de fyra v„sendena och de
„ldste stod ett lamm, som s†g ut s†som hade det varit slaktat. Det
hade sju horn och sju ”gon, det „r Guds sju andar, vilka „ro
uts„nda ”ver hela jorden.
005:007 Och det tr„dde fram och tog bokrullen ur h”gra handen p† honom
som satt p† tronen.

005:008 Och n„r han tog bokrullen, f”llo de fyra v„sendena och de
tjugufyra „ldste ned inf”r Lammet; och de hade var och en sin
harpa och hade gyllene sk†lar, fulla med r”kelse, det „r de
heligas b”ner.
005:009 Och de sj”ngo en ny s†ng som lydde s†:
½Du „r v„rdig att taga bokrullen
och att bryta dess insegel,
ty du har blivit slaktad,
och med ditt blod har du †t Gud k”pt m„nniskor,
av alla stammar och tungom†l och folk och folkslag,
005:010 och gjort dem †t v†r Gud till ett konungad”me och till pr„ster,
och de skola regera p† jorden½

005:011 Och i min syn fick jag h”ra r”ster av m†nga „nglar runt omkring
tronen och omkring v„sendena och de „ldste; och deras antal var
tio tusen g†nger tio tusen och tusen g†nger tusen.
005:012 Och de sade med h”g r”st: ½Lammet som blev slaktat, „r v„rdigt
att mottaga makten, s† ock rikedom och vishet och starkhet och
„ra, och pris och lov.½
005:013 Och allt skapat, b†de i himmelen och p† jorden och under jorden
och p† havet, och allt vad i dem var, h”rde jag s„ga: ½Honom, som
sitter p† tronen, och Lammet tillh”r lovet och „ran och priset
och v„ldet i evigheternas evigheter.½
005:014 Och de fyra v„sendena sade ½amen½, och de „ldste f”llo ned och
tillb†do.
006:001 Och jag s†g Lammet bryta det f”rsta av de sju inseglen; och jag
h”rde ett av de fyra v„sendena s„ga s†som med tord”nsr”st:
½Kom.½
006:002 D† fick jag se en vit h„st; och mannen som satt p† den hade en
b†ge, och en segerkrans blev honom given, och han drog ut s†som
segrare och f”r att segra.

006:003 Och n„r det br”t det andra inseglet, h”rde jag det andra
v„sendet s„ga ½Kom.½
006:004 D† kom en annan h„st fram, en som var r”d; och †t mannen som
satt p† den blev givet att taga friden bort fr†n jorden, s† att
m„nniskorna skulle slakta varandra. Och ett stort sv„rd blev
honom givet.

006:005 Och n„r det br”t det tredje inseglet, h”rde jag det tredje
v„sendet s„ga ½Kom.½ D† fick jag se en svart h„st; och mannen
som satt p† den hade en v†gsk†l i sin hand.
006:006 Och jag h”rde likasom en r”st mitt ibland de fyra v„sendena
s„ga: ½Ett m†tt vete f”r en silverpenning och tre m†tt
korn f”r en silverpenning! Och oljan och vinet m† du icke
skada.½

006:007 Och n„r det br”t det fj„rde inseglet, h”rde jag det fj„rde
v„sendets r”st s„ga: ½Kom.½
006:008 D† fick jag se en blekgul h„st; och mannen som satt p† den,
hans namn var D”den, och D”dsriket f”ljde med honom. Och †t dem
gavs makt ”ver fj„rdedelen av jorden, s† att de skulle f† dr„pa
med sv„rd och genom hungersn”d och pest och genom vilddjuren p†
jorden.

006:009 Och n„r det br”t det femte inseglet, s†g jag under altaret de
m„nniskors sj„lar, som hade blivit slaktade f”r Guds ords skull
och f”r det vittnesb”rds skull, som de hade.
006:010 Och de ropade med h”g r”st och sade: ½Huru l„nge, du helige och
sannf„rdige Herre, skall du dr”ja att h†lla dom och att utkr„va
v†rt blod av jordens inbyggare?½
006:011 Och †t var och en av dem gavs en vit, fotsid kl„dnad, och †t dem
blev tillsagt att de „nnu en liten tid skulle giva sig till ro,
till dess j„mv„l skaran av deras medtj„nare och br”der, som
skulle bliva dr„pta likasom de sj„lva, hade blivit fulltalig.

006:012 Och jag s†g Lammet bryta det sj„tte inseglet. D† blev det en
stor jordb„vning, och solen blev svart som en sorgdr„kt, och
m†nen blev hel och h†llen s†som blod;
006:013 och himmelens stj„rnor f”llo ned p† jorden, s†som n„r ett
fikontr„d f„ller sina omogna frukter, d† det skakas av en stark
vind.
006:014 Och himmelen vek undan, s†som n„r en bokrulle rullas tillhopa;
och alla berg och ”ar flyttades bort ifr†n sin plats.
006:015 Och konungarna p† jorden och storm„nnen och krigs”verstarna och
alla de rika och de v„ldiga, ja, alla, b†de tr„lar och fria,
dolde sig i h†lor och bland bergsklippor.
006:016 Och de sade till bergen och klipporna: ½Fallen ”ver oss och
d”ljen oss f”r dens ansikte, som sitter p† tronen, och f”r
Lammets vrede.
006:017 Ty deras vredes stora dag „r kommen, och vem kan best†?½

007:001 Sedan s†g jag fyra „nglar st† vid jordens fyra h”rn och h†lla
tillbaka jordens fyra vindar, f”r att ingen vind skulle bl†sa
”ver jorden eller ”ver havet eller mot n†got tr„d.
007:002 Och jag s†g en annan „ngel tr„da fram ifr†n ”ster med den
levande Gudens signet. Och han ropade med h”g r”st till de fyra
„nglar som hade f†tt sig givet att skada jorden och havet,
007:003 och sade: ½G”ren icke jorden eller havet eller tr„den n†gon
skada, f”rr„n vi hava tecknat v†r Guds tj„nare med insegel p†
deras pannor.½
007:004 Och jag fick h”ra antalet av dem som voro tecknade med insegel,
ett hundra fyrtiofyra tusen tecknade, av alla Israels barns
stammar;
007:005 av Juda stam tolv tusen tecknade,
av Rubens stam tolv tusen,
av Gads stam tolv tusen,
007:006 av Asers stam tolv tusen,
av Neftalims stam tolv tusen,
av Manasses' stam tolv tusen,
007:007 av Simeons stam tolv tusen,
av Levi stam tolv tusen,
av Isaskars stam tolv tusen,
007:008 av Sabulons stam tolv tusen,
av Josefs stam tolv tusen,
av Benjamins stam tolv tusen tecknade.

007:009 Sedan fick jag se en stor skara, som ingen kunde r„kna, en skara
ur alla folkslag och stammar och folk och tungom†l st† inf”r
tronen och inf”r Lammet; och de voro kl„dda i vita, fotsida
kl„der och hade palmer i sina h„nder.
007:010 Och de ropade med h”g r”st och sade: ½Fr„lsningen tillh”r v†r
Gud, honom som sitter p† tronen, och Lammet.½
007:011 Och alla „nglar, som stodo runt omkring tronen och omkring de
„ldste och de fyra v„sendena, f”llo ned p† sina ansikten inf”r
tronen och tillb†do Gud
007:012 och sade: ½Amen. Lovet och priset och visheten och tacks„gelsen
och „ran och makten och starkheten tillh”ra v†r Gud i
evigheternas evigheter. Amen.½

007:013 Och en av de „ldste tog till orda och sade till mig: ½Dessa som
„ro kl„dda i de vita, fotsida kl„derna, vilka „ro de, och
varifr†n hava de kommit?½
007:014 Jag svarade honom: ½Min herre, du vet sj„lv det.½ D† sade han
till mig: ½Dessa „ro de som komma ur den stora bedr”velsen, och
som hava tvagit sina kl„der och gjort dem vita i Lammets blod.
007:015 D„rf”r st† de inf”r Guds tron och tj„na honom, dag och natt, i
hans tempel. Och han som sitter p† tronen skall sl† upp sitt
tabernakel ”ver dem.
007:016 'De skola icke mer hungra och icke mer t”rsta,
och solens hetta skall icke tr„ffa dem,
ej heller eljest n†gon br„nnande hetta.
007:017 Ty Lammet, som st†r mitt f”r tronen, skall vara deras herde och
leda dem till livets vattenk„llor, och 'Gud skall avtorka alla
t†rar fr†n deras ”gon'.½
008:001 Och n„r Lammet br”t det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en
tystnad, som varade vid pass en halv timme.
008:002 Och jag fick se de sju „nglar, som st† inf”r Gud; †t dem g†vos sju
basuner.
008:003 Och en annan „ngel kom och st„llde sig vid altaret, och han hade
ett gyllene r”kelsekar; och mycken r”kelse var given †t honom,
f”r att han skulle l„gga den till alla de heligas b”ner p† det
gyllene altare som stod framf”r tronen.
008:004 Och ur „ngelns hand steg r”ken av r”kelsen med de heligas b”ner
upp inf”r Gud.
008:005 Och „ngeln tog r”kelsekaret och fyllde det med eld fr†n altaret
och kastade elden ned p† jorden. D† kommo tord”n och dunder och
ljungeldar och jordb„vning.

008:006 Och de sju „nglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo
att st”ta i sina basuner.

008:007 Och den f”rste st”tte i sin basun. D† kom hagel och eld, blandat
med blod, och det kastades ned p† jorden; och tredjedelen av
jorden br„ndes upp, och tredjedelen av tr„den br„ndes upp, och
allt gr”nt gr„s br„ndes upp.

008:008 Och den andre „ngeln st”tte i sin basun. D† var det som om ett
stort brinnande berg hade blivit kastat i havet; och tredjedelen
av havet blev blod.
008:009 Och tredjedelen av de levande varelser som funnos i havet omkom;
och tredjedelen av skeppen f”rgicks.

008:010 Och den tredje „ngeln st”tte i sin basun. D† f”ll fr†n himmelen
en stor stj„rna, brinnande s†som ett bloss; och den f”ll ned
”ver tredjedelen av str”mmarna och ”ver vattenk„llorna.
008:011 Och stj„rnans namn var Mal”rt. Och tredjedelen av vattnet blev
bitter mal”rt; och m†nga m„nniskor omkommo genom vattnet, d„rf”r
att det hade blivit s† bittert.

008:012 Och den fj„rde „ngeln st”tte i sin basun. D† drabbade
hems”kelsen tredjedelen av solen och tredjedelen av m†nen och
tredjedelen av stj„rnorna, s† att tredjedelen av dem f”rm”rkades
och dagen miste tredjedelen av sitt ljus, sammalunda ock natten.

008:013 Sedan fick jag i min syn h”ra en ”rn, som fl”g fram uppe i
himlarymden, ropa med h”g r”st: ½Ve, ve, ve ”ver jordens
inbyggare, n„r de tre ”vriga „nglar, som skola st”ta i basun,
l†ta sina basuner ljuda!½
009:001 Och den femte „ngeln st”tte i sin basun. D† s†g jag en stj„rna
vara fallen ifr†n himmelen ned p† jorden; och †t henne gavs
nyckeln till avgrundens brunn.
009:002 Och hon ”ppnade avgrundens brunn. D† steg en r”k upp ur brunnen,
lik r”ken fr†n en stor ugn, och solen och luften f”rm”rkades av
r”ken fr†n brunnen.
009:003 Och ur r”ken kommo gr„shoppor ut ”ver jorden; och †t dem gavs
samma makt som skorpionerna p† jorden hava.
009:004 Och dem blev tillsagt, att de icke skulle skada gr„set p† jorden
eller n†got annat gr”nt eller n†got tr„d, utan allenast de
m„nniskor som icke hade Guds insegel p† sina pannor.
009:005 Och †t dem blev givet att, icke att d”da dem, men att pl†ga dem
i fem m†nader; och pl†gan, som de v†llade var s†som den pl†ga
en skorpion †stadkommer, n„r den stinger en m„nniska.
009:006 P† den tiden skola m„nniskorna s”ka d”den, men icke kunna finna
den; de skola †stunda att d”, men d”den skall fly undan ifr†n
dem.

009:007 Och gr„shopporna tedde sig s†som h„star, rustade till strid. P†
sina huvuden hade de likasom kransar, som syntes vara av
guld. Deras ansikten voro s†som m„nniskors ansikten.
009:008 De hade h†r s†som kvinnors h†r, och deras t„nder voro s†som
lejons.
009:009 De hade br”st, som liknade j„rnpansar; och rasslet av deras
vingar var s†som vagnsrasslet, n„r m†nga h„star med sina vagnar
st”rta fram till strid.
009:010 De hade stj„rtar med gaddar, s†som skorpioner hava; och i deras
stj„rtar l†g den makt de hade f†tt att i fem m†nader skada
m„nniskorna.
009:011 Till konung ”ver sig hade de avgrundens „ngel, vilkens namn p†
hebreiska „r Abaddon och som p† grekiska har namnet Apollyon.

009:012 Det f”rsta ve har g†tt till „nda; se, efter detta komma „nnu tv†
andra ve.

009:013 Och den sj„tte „ngeln st”tte i sin basun. D† h”rde jag en r”st
fr†n de fyra hornen p† det gyllene altare, som stod inf”r Guds
ansikte,
009:014 s„ga till den sj„tte „ngeln, den som hade basunen: ½L”s de fyra
„nglar, som h†llas bundna invid den stora floden Eufrat.½
009:015 Och de fyra „nglarna l”stes, de som just f”r den timmen, p† den
dagen, i den m†naden, under det †ret hade h†llits redo att dr„pa
tredjedelen av m„nniskorna.
009:016 Och antalet ryttare i de ridande skarorna var tv† g†nger tio
tusen g†nger tio tusen; jag fick h”ra att de voro s† m†nga.
009:017 Och h„starna och m„nnen som sutto p† dem tedde sig f”r min syn
p† detta s„tt: m„nnen hade eldr”da och m”rkbl† och svavelgula
pansar; och h„starna hade huvuden s†som lejon, och ur deras gap
gick ut eld och r”k och svavel.
009:018 Av dessa tre pl†gor -- av elden och r”ken och svavlet som gick
ut ur deras gap -- d”dades tredjedelen av m„nniskorna.
009:019 Ty h„starnas makt l†g i deras gap och i deras svansar. Deras
svansar liknade n„mligen ormar, och hade huvuden, och med dem
var det, som de gjorde skada.

009:020 Men de †terst†ende m„nniskorna, de som icke hade blivit d”dade
genom dessa pl†gor, gjorde icke b„ttring; de v„nde sig icke ifr†n
bel„tena, som de hade gjort med egna h„nder, och upph”rde icke
att tillbedja onda andar och avgudar av guld och silver och
koppar och sten och tr„, som varken kunna se eller h”ra eller
g†.
009:021 De gjorde icke b„ttring och upph”rde icke med sina mordg„rningar
och trolldomskonster, sin otukt och sitt tjuveri.

010:001 Och jag s†g en annan v„ldig „ngel komma ned fr†n himmelen. Han
var kl„dd i en sky och hade regnb†gen ”ver sitt huvud, och hans
ansikte var s†som solen, och hans ben voro s†som eldpelare;
010:002 och i sin hand hade han en ”ppen liten bokrulle. Och han satte
sin h”gra fot p† havet och sin v„nstra p† jorden.
010:003 Och han ropade med h”g r”st, s†som n„r ett lejon ryter. Och n„r
han hade ropat, l„to de sju tord”nen h”ra sina r”ster.
010:004 Och sedan de sju tord”nen hade talat, t„nkte jag skriva, men jag
fick d† h”ra en r”st fr†n himmelen s„ga: ½G”m s†som under
insegel vad de sju tord”nen hava talat, och skriv icke upp det.½

010:005 Och „ngeln, som jag s†g st† p† havet och p† jorden, lyfte sin
h”gra hand upp mot himmelen
010:006 och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter, vid honom
som har skapat himmelen och vad d„ri „r, och jorden och vad d„rp†
„r, och havet och vad d„ri „r, och sade: ½Ingen tid skall mer
givas,
010:007 utan i de dagar, d† den sjunde „ngelns r”st h”res, n„r det sker
att han st”ter i sin basun, d† „r Guds hemliga r†dslut
fullbordat, i enlighet med det glada budskap som han har
f”rkunnat f”r sina tj„nare profeterna.½

010:008 Och den r”st som jag hade h”rt fr†n himmelen h”rde jag nu †ter
tala till mig; den sade: ½G† och tag den ”ppna bokrulle som
„ngeln har i sin hand, han som st†r p† havet och p† jorden.½
010:009 D† gick jag bort till „ngeln och bad honom att han skulle giva
mig bokrullen. Och han sade till mig: ½Tag den och „t upp den;
den skall v†lla dig bitter pl†ga i din buk, men i din mun skall
den vara s”t s†som honung.½
010:010 D† tog jag bokrullen ur „ngelns hand och †t upp den; och den var
i min mun s”t s†som honung, men n„r jag hade „tit upp den, k„nde
jag bitter pl†ga i min buk.
010:011 Och mig blev sagt: ½Du m†ste „n ytterligare profetera om m†nga
folk och folkslag och tungom†l och konungar.
011:001 Och ett r”r, likt en m„tst†ng, gavs †t mig, och mig blev sagt:
½St† upp och m„t Guds tempel och altaret tillika med dem som
tillbedja d„rinne.
011:002 Men l„mna † sido templets yttre f”rg†rd och m„t den icke; ty den
„r prisgiven †t hedningarna, och de skola under fyrtiotv†
m†nader f”rtrampa den heliga staden.
011:003 Och jag skall l†ta mina tv† vittnen under ett tusen tv† hundra
sextio dagar profetera, h”ljda i s„cktyg.

011:004 Dessa vittnen „ro de tv† olivtr„d och de tv† ljusstakar som st†
inf”r jordens Herre.
011:005 Och om n†gon vill g”ra dem skada, s† g†r eld ut ur deras mun och
f”rt„r deras ov„nner; ja, om n†gon vill g”ra dem skada, s† skall
han bliva d”dad p† det s„ttet.
011:006 De hava makt att tillsluta himmelen, s† att intet regn faller
under den tid de profetera; de hava ock makt ”ver vattnet, att
f”rvandla det till blod, och makt att sl† jorden med alla slags
pl†gor, s† ofta de vilja.
011:007 Och n„r de hava till fullo framburit sitt vittnesb”rd, skall
vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i
strid med dem och skall ”vervinna dem och d”da dem.
011:008 Och deras d”da kroppar skola bliva liggande p† gatan i den stora
staden som, andligen talat, heter Sodom och Egypten, den stad
d„r ocks† deras Herre blev korsf„st.
011:009 Och m„nniskor av allahanda folk och stammar och tungom†l och
folkslag skola i tre och en halv dagar se deras d”da kroppar
ligga d„r, och de skola icke tillst„dja att kropparna l„ggas i
n†gon grav.
011:010 Och jordens inbyggare skola gl„djas ”ver vad som har vederfarits
dem och skola fr”jda sig och s„nda varandra g†vor; ty dessa tv†
profeter hade varit en pl†ga f”r jordens inbyggare.½

011:011 Men efter tre och en halv dagar kom livets ande fr†n Gud in i
dem, och de reste sig upp p† sina f”tter; och en stor fruktan
f”ll ”ver dem som s†go dem.
011:012 Och de h”rde en stark r”st fr†n himmelen, som sade till dem:
½Kommen hit upp.½ D† stego de i en sky upp till himmelen, i
sina ov„nners †syn.
011:013 Och i samma stund blev det en stor jordb„vning, och tiondedelen
av staden st”rtade samman, och genom jordb„vningen omkommo sju
tusen m„nniskor; och de ”vriga blevo f”rskr„ckta och g†vo „ra †t
Gud i himmelen.
011:014 Det andra ve har g†tt till „nda; se, det tredje ve kommer snart.

011:015 Och den sjunde „ngeln st”tte i sin basun. D† lj”do i himmelen
starka r”ster som sade: ½V„ldet ”ver v„rlden har blivit v†r
Herres och hans Smordes, och han skall vara konung i
evigheternas evigheter.½
011:016 Och de tjugufyra „ldste, som sutto p† sina troner inf”r Gud,
f”llo ned p† sina ansikten och tillb†do Gud
011:017 och sade: ½Vi tacka dig, Herre Gud, du Allsm„ktige, du som „r,
och som var, f”r att du har tagit i besittning din stora makt
och tr„tt fram s†som konung.
011:018 Folken vredgades, men din vredes dag har nu kommit, och den tid
d† de d”da skola f† sin dom, och d† du skall l”na dina tj„nare
profeterna och de heliga och dem som frukta ditt namn, b†de sm†
och stora, och d† du skall f”rd„rva dem som f”rd„rva jorden.½

011:019 Och Guds tempel i himmelen ”ppnades, och hans f”rbundsark blev
synlig i hans tempel. D† kommo ljungeldar och dunder och tord”n
och jordb„vning och starkt hagel.
012:001 Och ett stort tecken visade sig i himmelen: d„r syntes en
kvinna, som hade solen till sin kl„dnad och m†nen under sina
f”tter, och en krans av tolv stj„rnor p† sitt huvud.
012:002 Hon var havande och ropade i barnsn”d och f”dslov†nda.
012:003 ˇnnu ett annat tecken visade sig i himmelen: d„r syntes en stor
r”d drake, som hade sju huvuden och tio horn, och p† sina
huvuden sju kronor.
012:004 Och hans stj„rt drog med sig tredjedelen av himmelens stj„rnor
och kastade den ned p† jorden. Och draken stod framf”r kvinnan
som skulle f”da, ty han ville uppsluka hennes barn, n„r hon hade
f”tt det.
012:005 Och hon f”dde ett barn gossebarn, som en g†ng skall styra alla
folk med j„rnspira. Men hennes barn blev uppryckt till Gud och
till hans tron;
012:006 Och kvinnan flydde ut i ”knen, d„r hon har en plats sig beredd
av Gud, och d„r hon skulle f† sitt uppeh„lle under ett tusen tv†
hundra sextio dagar.

012:007 Och en strid uppstod i himmelen: Mikael och hans „nglar g†vo sig
i strid med draken; och draken och hans „nglar stridde mot dem,
012:008 men de f”rm†dde intet mot dem, och i himmelen fanns nu icke mer
n†gon plats f”r dem.
012:009 Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som
kallas Dj„vul och Satan, och som f”rvillar hela v„rlden; han blev
nedkastad till jorden, och hans „nglar kastades ned j„mte honom.

012:010 Och jag h”rde en stark r”st i himmelen s„ga: ½Nu har fr„lsningen
och makten och riket blivit v†r Guds, och v„ldet hans Smordes; ty
v†ra br”ders †klagare „r nedkastad, han som dag och natt
anklagade dem inf”r v†r Gud.
012:011 De ”vervunno honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt
vittnesb”rds ord: de „lskade icke s† sitt liv, att de drogo sig
undan d”den.
012:012 Gl„djens f”rdenskull, I himlar och I som bon i dem. Men ve dig,
du jord, och dig, du hav! Ty dj„vulen har kommit ned till eder i
stor vrede, eftersom han vet att den tid han har kvar „r kort.½

012:013 Och n„r draken s†g att han var nedkastad p† jorden, f”rf”ljde
han kvinnan, som hade f”tt gossebarnet.
012:014 Men †t kvinnan g†vos den stora ”rnens tv† vingar, f”r att hon
skulle flyga ut i ”knen till den plats d„r hon skulle f† sitt
uppeh„lle under en tid och tider och en halv tid, fj„rran ifr†n
ormens †syn.
012:015 D† sprutade ormen ur sitt gap vatten efter kvinnan s†som en
str”m, f”r att str”mmen skulle bortf”ra henne.
012:016 Men jorden kom kvinnan till hj„lp; jorden ”ppnade sin mun och
drack upp str”mmen, som draken hade sprutat ut ur sitt gap.
012:017 Och draken vredgades „n mer p† kvinnan och gick †stad f”r att
f”ra krig mot de ”vriga av hennes s„d, mot dem som h†lla Guds
bud och hava Jesu vittnesb”rd.

013:018 Och han st„llde sig p† sanden invid havet.
013:001 D† s†g jag ett vilddjur stiga upp ur havet; det hade tio horn
och sju huvuden, och p† sina horn hade det tio kronor och p†
sina huvuden h„diska namn.
013:002 Och vilddjuret, som jag s†g, liknade en panter, men det hade
f”tter s†som en bj”rn och gap s†som ett lejon. Och draken gav
det sin makt och sin tron och gav det stor myndighet.
013:003 Och jag s†g ett av dess huvuden vara likasom s†rat till d”ds, men
dess d”dss†r blev l„kt. Och hela jorden s†g med f”rundran efter
vilddjuret.
013:004 Och de tillb†do draken, d„rf”r att han hade givit vilddjuret
s†dan myndighet; de tillb†do och vilddjuret och sade ½Vem „r lik
vilddjuret, och vem kan strida mot det?½
013:005 Och det fick en mun sig given, som talade stora ord och vad
h„diskt var, och det fick makt att s† g”ra under fyrtiotv†
m†nader.
013:006 Och den ”ppnade sin mun till att f”ra h„diskt tal mot Gud, till
att h„da hans namn och hans tabernakel och dem som bo i
himmelen.
013:007 Och det fick makt att f”ra krig mot de heliga och att ”vervinna
dem; och det fick makt ”ver alla stammar och folk och tungom†l
och folkslag.
013:008 Och alla jordens inbyggare skola tillbedja det, ja, envar som
icke har sitt namn fr†n v„rldens begynnelse skrivet i livets
bok, det slaktade Lammets bok.
013:009 Den som har ”ra, han h”re.
013:010 Den som f”r andra bort i f†ngenskap, han skall sj„lv bliva
bortf”rd i f†ngenskap; den som dr„per andra med sv„rd, han skall
sj„lv bliva dr„pt med sv„rd. H„r g„ller det f”r de heliga att
hava st†ndaktighet och tro.

013:011 Och jag s†g ett annat vilddjur stiga upp ur jorden; det hade tv†
horn, lika ett lamms, och det talade s†som en drake.
013:012 Och det ut”var det f”rsta vilddjurets hela myndighet, i dess
†syn. Och det kommer jorden och dem som bo d„rp† att tillbedja
det f”rsta vilddjuret, det vars d”dss†r blev l„kt.
013:013 Och det g”r stora tecken, s† att det till och med l†ter eld i
m„nniskornas †syn falla ned fr†n himmelen p† jorden.
013:014 Och genom de tecken, som det har f†tt makt att g”ra i vilddjurets
†syn, f”rvillar det jordens inbyggare; det f”rm†r genom sitt tal
jordens inbyggare att g”ra en bild †t vilddjuret, det som var
s†rat med sv„rd, men †ter kom till liv.
013:015 Och det fick makt att giva ande †t vilddjurets bild, s† att
vilddjurets bild till och med kunde tala och kunde l†ta d”da
alla som icke tillb†do vilddjurets bild.
013:016 Och det f”rm†r alla, b†de sm† och stora, b†de rika och fattiga,
b†de fria och tr„lar, att l†ta giva sig ett m„rke p† h”gra
handen eller p† pannan,
013:017 s† att ingen f†r vare sig k”pa eller s„lja n†got, utom den som
„r m„rkt med vilddjurets namn eller dess namns tal.
013:018 H„r g„ller det att vara vis; den som har f”rst†nd, han r„kne ut
betydelsen av vilddjurets tal, ty det „r en m„nniskas tal. Och
dess tal „r sex hundra sextiosex.
014:001 Och jag fick se Lammet st† p† Sions berg j„mte det ett hundra
fyrtiofyra tusen som hade dess namn och dess Faders namn skrivna
p† sina pannor.
014:002 Och jag h”rde ett ljud fr†n himmelen, likt bruset av stora
vatten och d†net av ett starkt tord”n; och ljudet som jag
h”rde var s†som n„r harpospelare spela p† sina harpor.
014:003 Och de sj”ngo inf”r tronen och inf”r de fyra v„sendena och de
„ldste vad som tycktes vara en ny s†ng; och ingen kunde l„ra
sig den s†ngen, utom de ett hundra fyrtiofyra tusen som voro
frik”pta ifr†n jorden.
014:004 Dessa „ro de som icke hava orenat sig med kvinnor; ty de „ro
s†som jungfrur. Dessa „ro de som f”lja Lammet varthelst det
g†r. De hava blivit frik”pta ifr†n m„nniskorna till en f”rstling
†t Gud och Lammet.
014:005 Och i deras mun har ingen l”gn blivit funnen; de „ro
ostraffliga.

014:006 Och jag s†g en annan „ngel flyga fram uppe i himlarymden; han
hade ett evigt evangelium, som han skulle f”rkunna f”r dem som
bo p† jorden, f”r alla folkslag och stammar och tungom†l och
folk.
014:007 Och han sade med h”g r”st: ½Frukten Gud och given honom „ra; ty
stunden „r kommen, d† han skall h†lla dom. Ja, tillbedjen honom
som har skapat himmel och jord och hav och vattenk„llor.

014:008 Och „nnu en annan „ngel f”ljde honom; denne sade: ½Fallet,
fallet „r det stora Babylon, som har givit alla folk att dricka
av sin otukts vredesvin.½

014:009 Och „nnu en tredje „ngel f”ljde dem; denne sade med h”g r”st:
½Om n†gon tillbeder vilddjuret och dess bild och tager dess
m„rke p† sin panna eller p† sin hand,
014:010 s† skall ock han f† dricka av Guds vredesvin, det som „r isk„nkt
i hans vredes kalk, obem„ngt; och han skall bliva pl†gad med eld
och svavel, i heliga „nglars och i Lammets †syn.
014:011 Och n„r de s† pl†gas, uppstiger r”ken d„rav i evigheters
evigheter, och de hava ingen ro, vaken dag eller natt, de som
tillbedja vilddjuret och dess bild, eller som l†ta m„rka sig med
dess namn.
014:012 H„r g„ller det f”r de heliga att hava st†ndaktighet, f”r dem som
h†lla Guds bud och bevara tron p† Jesus.½

014:013 Och jag h”rde en r”st fr†n himmelen s„ga: ½Skriv: Saliga „ro de
d”da som d” i Herren h„refter. Ja, s„ger Anden, de skola f†
vila sig fr†n sitt arbete, ty deras g„rningar f”lja dem.½

014:014 Och jag fick se en vit sky, och p† skyn satt en som liknade en
m„nniskoson; och han hade p† sitt huvud en gyllene krans, och i
sin hand en vass lie.

014:015 Och en annan „ngel kom ut ur templet och ropade med h”g r”st
till den som satt p† skyn: ½L†t din lie g†, och inb„rga sk”rden;
ty sk”rdetiden „r kommen, och s„den p† jorden „r fullt mogen
till sk”rd.½
014:016 Den som satt p† skyn h”gg d† till med sin lie p† jorden, och
jorden blev avb„rgad.

014:017 Och en annan „ngel kom ut ur templet i himmelen, och j„mv„l han
hade en vass lie.

014:018 Och „nnu en „ngel kom fram ifr†n altaret, den som hade makt ”ver
elden. Denne ropade med h”g r”st till den som hade den vassa
lien; han sade ½L†t din vassa lie g†, och sk„r av druvklasarna
fr†n vintr„den p† jorden, ty deras druvor „ro fullmogna.½
014:019 Och „ngeln h”gg till med sin lie p† jorden och skar av frukten
ifr†n vintr„den p† jorden och kastade den i Guds vredes stora
vinpress.
014:020 Och vinpressen trampade utanf”r staden, och blod gick ut fr†n
pressen och steg „nda upp till betslen p† h„starna, p† en
str„cka av ett tusen sex hundra stadier.
015:001 Och jag s†g ett annat tecken i himmelen, stort och underbart;
sju „nglar med de sju pl†gor som bliva de sista, ty med dem „r
Guds vredesdom fullbordad.

015:002 Och jag fick se n†got som s†g ut s†som ett glashav, blandat med
eld. Och jag s†g dem som hade vunnit seger ”ver vilddjuret, med
dess bild och dess namns tal, st† vid glashavet, med Guds harpor
i sina h„nder.
015:003 Och de sj”ngo Moses', Guds tj„nares, s†ng och
Lammets s†ng: de sj”ngo:
½Stora och underbara „ro dina verk,
Herre Gud, du Allsm„ktige;
r„ttf„rdiga och r„tta „ro dina v„gar,
du folkens konung.
015:004 Vem skulle icke frukta dig, Herre,
och prisa ditt namn?
Du allena „r helig,
och alla folk skola komma
och tillbedja inf”r dig.
Ty dina domar hava blivit uppenbara.½

015:005 Sedan s†g jag att vittnesb”rdets tabernakels tempel i himmelen
”ppnades.
015:006 Och de sju „nglarna med de sju pl†gorna kommo ut ur templet,
kl„dda i rent, skinande linne, och omgjordade kring br”stet med
gyllene b„lten.
015:007 Och ett av de fyra v„sendena gav de sju „nglarna sju gyllene
sk†lar, fulla av Guds vrede, hans som lever i evigheternas
evigheter.
015:008 Och templet blev uppfyllt av r”k fr†n Guds h„rlighet och fr†n
hans makt, och ingen kunde g† in i templet, f”rr„n de sju
„nglarnas sju pl†gor hade f†tt sin fullbordan.
016:001 Och jag h”rde en stark r”st fr†n templet s„ga till de sju
„nglarna: ½G†n †stad och gjuten ut Guds sju vredessk†lar p†
jorden.½

016:002 Och den f”rste gick †stad och g”t ut sin sk†l p† jorden. D†
kommo onda och sv†ra s†rnader p† de m„nniskor som buro
vilddjurets m„rke och tillb†do dess bild.

016:003 Och den andre g”t ut sin sk†l i havet. D† f”rvandlades det till
blod, likt blodet av en d”d m„nniska, och alla levande varelser
i havet dogo.

016:004 Och den tredje g”t ut sin sk†l i str”mmarna och
vattenk„llorna. D† f”rvandlades dessa till blod.
016:005 Och jag h”rde vattnens „ngel s„ga: ½R„ttf„rdig „r du, du som „r
och som var, du helige, som har d”mt s†.
016:006 De hava utgjutit heliga m„ns och profeters blod. D„rf”r har ock
du givit dem blod att dricka; de „ro det v„rda.½
016:007 Och jag h”rde altaret s„ga: ½Ja, Herre Gud, du Allsm„ktige,
r„tta och r„ttf„rdiga „ro dina domar.½

016:008 Och den fj„rde g”t ut sin sk†l ”ver solen. D† fick denna makt
att br„nna m„nniskorna s†som med eld.
016:009 Och n„r nu m„nniskorna blevo br„nda av stark hetta, h„dade de
Guds namn, hans som hade makten ”ver dessa pl†gor; de gjorde
icke b„ttring och g†vo honom icke „ra.

016:010 Och den femte g”t ut sin sk†l ”ver vilddjurets tron. D† blev
dess rike f”rm”rkat, och m„nniskorna beto s”nder sina tungor i
sin v†nda.
016:011 Och de h„dade himmelens Gud f”r sin v†ndas och sina s†rnaders
skull; de gjorde icke b„ttring och upph”rde icke med sina
g„rningar.

016:012 Och den sj„tte g”t ut sin sk†l ”ver den stora floden Eufrat. D†
torkade dess vatten ut, f”r att v„g skulle beredas †t konungarna
fr†n ”stern.
016:013 Och ur drakens gap och ur vilddjurets gap och ur den falske
profetens mun s†g jag tre orena andar utg†, lika paddor.
016:014 De „ro n„mligen onda andar som g”ra tecken, och som g† ut till
konungarna i hela v„rlden, f”r att samla dem till striden p†
Guds, den Allsm„ktiges, stora dag.
016:015 (½Se, jag kommer s†som en tjuv; salig „r den som vakar och
bevarar sina kl„der, s† att han icke m†ste g† naken, och man f†r
se hans skam.½)
016:016 Och de f”rsamlade dem till den plats som p† hebreiska heter
Harmagedon.

016:017 Och den sjunde g”t ut sin sk†l i luften. D† gick en stark r”st
ut fr†n tronen i templet och sade ½Det „r gjort.½
016:018 Och nu kommo ljungeldar och dunder och tord”n, och det blev en
stor jordb„vning, en jordb„vning s† v†ldsam och s† stor, att
dess like icke hade f”rekommit, alltsedan m„nniskor blevo till
p† jorden.
016:019 Och den stora staden r„mnade s”der i tre delar, och folkens
st„der st”rtade samman; och Gud kom ih†g det stora Babylon, s†
att han r„ckte det kalken med sin str„nga vredes vin.
016:020 Och alla ”ar flydde, och inga berg funnos mer.
016:021 Och stora hagel, centnertunga, f”llo ned fr†n himmelen p†
m„nniskorna; och m„nniskorna h„dade Gud f”r den pl†ga som haglen
v†llade, ty den pl†gan var mycket stor.
017:001 Och en av de sju „nglarna med de sju sk†larna kom och talade med
mig och sade: ½Kom hit, s† skall jag visa dig, huru den stora
sk”kan f†r sin dom, hon som tronar vid stora vatten,
017:002 hon som jordens konungar hava bedrivit otukt med och av vilkens
otukts vin jordens inbyggare hava druckit sig druckna.½

017:003 Sedan f”rde han mig i anden bort till en ”ken. D„r s†g jag en
kvinna som satt p† ett scharlakansr”tt vilddjur, fulltecknat
med h„diska namn; och det hade sju huvuden och tio horn.
017:004 Och kvinnan var kl„dd i purpur och scharlakan och gl„nste av guld
och „dla stenar och p„rlor; och i sin hand hade hon en gyllene
kalk, full av styggelser och av hennes otukts orenlighet.
017:005 Och p† hennes panna var skrivet ett namn med hemlig betydelse:
½Det stora Babylon, hon som „r moder till sk”korna och till
styggelserna p† jorden.½
017:006 Och jag s†g kvinnan vara drucken av de heligas blod och av Jesu
vittnens blod. Och jag f”rundrade mig storligen, n„r jag s†g
henne.

017:007 Och „ngeln sade till mig: ½Varf”r f”rundrar du dig? Jag skall
s„ga dig hemligheten om kvinnan, och om vilddjuret som b„r
henne, och som har de sju huvudena och de tio hornen.
017:008 Vilddjuret som du har sett, det har varit, och „r icke mer; men
det skall stiga upp ur avgrunden, och det g†r sedan i
f”rd„rvet. Och de av jordens inbyggare, vilkas namn icke fr†n
v„rldens begynnelse „ro skrivna i livets bok, skola f”rundra
sig, n„r de f† se vilddjuret som har varit, och icke mer „r, men
dock skall komma. --
017:009 H„r g„ller det att „ga ett f”rst†nd med vishet. De sju huvudena
„ro sju berg, som kvinnan tronar p†. De „ro ock sju konungar;
017:010 fem av dem hava fallit, en „r, och den †terst†ende har „nnu icke
kommit, och n„r han kommer, skall han bliva kvar en liten tid.
017:011 Och vilddjuret som har varit, och icke mer „r, det „r sj„lvt den
†ttonde, och dock en av de sju, och det g†r i f”rd„rvet.
017:012 Och de tio horn som du har sett, de „ro tio konungar, som „nnu
icke hava kommit till konungav„lde, men som f”r en kort tid,
tillika med vilddjuret, f† makt s†som konungar.
017:013 Dessa hava ett och samma sinne, och de giva sin makt och
myndighet †t vilddjuret.
017:014 De skola giva sig i strid med Lammet; men Lammet j„mte de
kallade och utvalda och trogna som f”lja det, skall ”vervinna
dem, ty Lammet „r herrarnas herre och konungarnas konung.½

017:015 Och han sade ytterligare till mig: ½Vattnen som du har sett,
d„r varest sk”kan tronar, „ro folk och m„nniskoskaror och
folkslag och tungom†l.
017:016 Och de tio horn, som du har sett, och vilddjuret, de skola hata
sk”kan och g”ra henne utblottad och naken, och skola „ta hennes
k”tt och br„nna upp henne i eld.
017:017 Ty Gud har ingivit dem i hj„rtat att de skola utf”ra vad han
har i sinnet, och att de alla skola handla i ett och samma sinne,
och att de skola giva sitt v„lde †t vilddjuret, till dess Guds
utsagor hava fullbordats.
017:018 Och kvinnan som du har sett „r den stora staden, som har
konungsligt v„lde ”ver jordens konungar.½
018:001 D„refter s†g jag en annan „ngel komma ned fr†n himmelen; han
hade stor makt, och jorden upplystes av hans h„rlighet.
018:002 Och han ropade med stark r”st och sade:

½Fallet, fallet „r det stora Babylon; det har blivit en boning
f”r onda andar, ett tillh†ll f”r alla slags orena andar och ett
tillh†ll f”r alla slags orena och vederstyggliga f†glar.
018:003 Ty av hennes otukts vredesvin hava alla folk druckit; konungarna
p† jorden hava bedrivit otukt med henne, och k”pm„nnen p† jorden
hava skaffat sig rikedom genom hennes om†ttliga v„llust.½

018:004 Och jag h”rde en annan r”st fr†n himmelen s„ga:

½Dragen ut ifr†n henne, I mitt folk, s† att I icke g”ren eder
delaktiga i hennes synder och f†n eder del av hennes pl†gor.
018:005 Ty hennes synder r„cka „nda upp till himmelen, och Gud har
kommit ih†g hennes or„ttf„rdiga g„rningar.
018:006 Vederg„llen henne vad hon har gjort, ja, given henne dubbelt
igen f”r hennes g„rningar; isk„nken dubbelt †t henne i den kalk
vari hon har isk„nkt.
018:007 S† mycken „ra och v„llust som hon har berett sig, s† mycken
pina och sorg m†n I bereda henne. Eftersom hon s„ger i sitt
hj„rta: 'Jag tronar s†som drottning och och sitter icke s†som
„nka, och aldrig skall jag veta av n†gon sorg',
018:008 d„rf”r skola p† en och samma dag hennes pl†gor komma ”ver henne:
d”d och sorg och hungersn”d; och hon skall br„nnas upp i eld. Ty
stark „r Herren Gud, han som har d”mt henne.

018:009 Och jordens konungar, som hava bedrivit otukt och levat i
v„llust med henne, skola gr†ta och j„mra sig ”ver henne, n„r de
se r”ken av hennes brand.
018:010 De skola st† l†ngt ifr†n, av f”rf„ran ”ver hennes pina, och skola
s„ga: 'Ve, ve dig, Babylon, du stora stad, du starka stad!
Pl”tsligt har nu din dom kommit.'

018:011 Och k”pm„nnen p† jorden gr†ta och s”rja ”ver henne, d† nu ingen
mer k”per de varor som de frakta:
018:012 guld och silver, „dla stenar och p„rlor, fint linne och purpur,
siden och scharlakan, allt slags v„lluktande tr„, alla slags
arbeten av elfenben och dyrbaraste tr„, av koppar och j„rn och
marmor,
018:013 d„rtill kanel och kostbar salva, r”kverk, sm”rjelse och
v„lluktande harts, vin och olja, fint mj”l och vete, f„kreatur
och f†r, h„star och vagnar, livegna och tr„lar.
018:014 De frukter som din sj„l hade beg„r till hava f”rsvunnit ifr†n
dig; allt vad kr„sligt och pr„ktigt du hade har g†tt f”rlorat
f”r dig och skall aldrig mer bliva funnet.
018:015 De som handlade med s†dant, de som skaffade sig rikedom genom
henne, de skola st† l†ngt ifr†n, av f”rf„ran ”ver hennes pina; de
skola gr†ta och s”rja
018:016 och skola s„ga: 'Ve, ve dig, du stora stad, du som var kl„dd i
fint linne och purpur och scharlakan, du som gl„nste av guld och
„dla stenar och p„rlor!
018:017 I ett ”gonblick har nu denna stora rikedom blivit f”r”dd.'

Och alla skeppare och alla kustfarare och sj”m„n och alla andra
som hava sitt arbete p† havet st† l†ngt ifr†n;
018:018 och n„r de ser r”ken av hennes brand, ropa de och s„ga: 'Var
fanns den stora stadens like?'
018:019 Och de str” stoft p† sina huvuden och ropa under gr†t och sorg
och s„ga: 'Ve, ve dig, du stora stad, genom vars skatter alla de
d„rinne, som hade skepp p† havet, blevo rika! I ett ”gonblick
har den nu blivit f”r”dd.

018:020 Gl„d dig ”ver vad som har vederfarits henne, du himmel och I
helige och I apostlar och profeter, d† nu Gud har h†llit dom
”ver henne och utkr„vt vederg„llning f”r eder!½

018:021 Och en v„ldig „ngel tog upp en sten, lik en stor kvarnsten, och
kastade den i havet och sade: ½S† skall Babylon, den stora
staden, med fart st”rtas ned och aldrig mer bliva funnen.
018:022 Av harpospelare och s†ngare, av fl”jtbl†sare och basunbl†sare
skall aldrig mer n†got ljud bliva h”rt i dig; aldrig mer skall
n†gon konstf”rfaren man av n†got slags yrke finnas i dig;
bullret av en kvarn skall aldrig mer h”ras i dig;
018:023 en lampas sken skall aldrig mer lysa i dig; rop f”r brudgum och
brud skall aldrig mer h”ras i dig -- du vars k”pm„n voro storm„n
p† jorden, du genom vars trolldom alla folk blevo f”rvillade,
018:024 och i vilken man s†g profeters och heliga m„ns blod, ja, alla de
m„nniskors blod, som hade blivit slaktade p† jorden.½
019:001 Sedan h”rde jag likasom starka r”ster av en stor skara i
himmelen, som sade ½Halleluja! Fr„lsningen och „ran och makten
tillh”ra v†r Gud.
019:002 Ty r„tta och r„ttf„rdiga „ro hans domar; han har d”mt den stora
sk”kan, som f”rd„rvade jorden genom sin otukt, och han har
utkr„vt sina tj„nares blod av hennes hand.½
019:003 Och †ter sade de: ½Halleluja!½ Och r”ken fr†n henne stiger upp i
evigheternas evigheter!
019:004 Och de tjugufyra „ldste och de fyra v„sendena f”llo ned och
tillb†do Gud, som satt p† tronen; de sade: ½Amen! Halleluja!½

019:005 Och fr†n tronen utgick en r”st, som sade: ½Loven v†r Gud, alla I
hans tj„nare, I som frukten honom, b†de sm† och stora.½
019:006 Och jag h”rde likasom r”ster av en stor skara, lika bruset av
stora vatten och d†net av starka tord”n; de sade: ½Halleluja!
Herren, v†r Gud, den Allsm„ktige, har nu tr„tt fram s†som
konung.
019:007 L†tom oss gl„djas och fr”jda oss och giva honom „ran; ty tiden
„r inne f”r Lammets br”llop, och dess brud har gjort sig redo.
019:008 Och †t henne har blivit givet att kl„da sig i fint linne,
skinande och rent.½ Det fina linnet „r de heligas r„ttf„rdighet.

019:009 Och han sade till mig: ½Skriv: Saliga „ro de som „ro bjudna till
Lammets br”llopsm†ltid.½ Ytterligare sade han till mig: ½Dessa
ord „ro sanna Guds ord.½
019:010 Och jag f”ll ned f”r hans f”tter f”r att tillbedja honom, men
han sade till mig: ½G”r icke s†. Jag „r din medtj„nare och dina
br”ders, deras som hava Jesu vittnesb”rd. Gud skall du
tillbedja. Ty Jesu vittnesb”rd „r profetians ande.½

019:011 Och jag s†g himmelen ”ppen och fick d„r se en vit h„st; och
mannen som satt p† den heter ½Trofast och sannf„rdig½, och han
d”mer och strider i r„ttf„rdighet.
019:012 Hans ”gon voro s†som eldsl†gor, och p† sitt huvud bar han m†nga
kronor och hade ett namn d„r skrivet, som ingen k„nner utom han
sj„lv.
019:013 Och han var kl„dd i en mantel som var doppad i blod; och det
namn han har f†tt „r ½Guds Ord½.
019:014 Och honom f”ljde, p† vita h„star, de himmelska h„rskarorna,
kl„dda i fint linne, vitt och rent.
019:015 Och fr†n hans mun utgick ett skarpt sv„rd, varmed han skulle sl†
folken. Och han skall styra dem med j„rnspira; och han trampar
Guds, den Allsm„ktiges, str„nga vredes vinpress.
019:016 Och p† sin mantel, ”ver sin l„nd, har han detta namn skrivet:
½Konungarnas konung och herrarnas herre.½

019:017 Och jag s†g en „ngel st† i solen, och denne ropade med h”g r”st
och sade till alla f†glar som fl”go fram uppe i himlarymden:
½Kommen hit, f”rsamlen eder till Guds stora g„stabud,
019:018 f”r att „ta k”tt av konungar och krigs”verstar och hj„ltar, k”tt
av h„star och deras ryttare, ja, k”tt av alla, b†de fria och
tr„lar, b†de sm† och stora.½

019:019 Och jag s†g vilddjuret och konungarna p† jorden med sina
h„rskaror, samlade f”r att utk„mpa sin strid mot honom som satt
p† h„sten och mot hans h„rskara.
019:020 Och vilddjuret blev gripet, d„rj„mte ock den falske profeten,
som i dess †syn hade gjort de tecken med vilka han hade
f”rvillat dem som hade tagit vilddjurets m„rke, och dem som hade
tillbett dess bild. B†da blevo de levande kastade i eldsj”n,
som brann med svavel.
019:021 Och de andra blevo dr„pta med ryttarens sv„rd, det som utgick
fr†n hans mun; och alla f†glar blevo m„ttade av deras k”tt.
020:001 Och jag s†g en „ngel komma ned fr†n himmelen; han hade nyckeln
till avgrunden och hade en stor kedja i sin hand.
020:002 Och han grep draken, den gamle ormen, det „r dj„vulen och Satan,
och f„ngslade honom f”r tusen †r
020:003 och kastade honom i avgrunden och st„ngde igen och satte dit ett
insegel ”ver honom p† det att han icke mer skulle f”rvilla
folken, f”rr„n de tusen †ren hade g†tt till „nda. D„refter skall
han †ter komma l”s f”r en liten tid.

020:004 Och jag s†g troner st† d„r, och de satte sig p† dem, de †t
vilka gavs makt att h†lla dom. Och jag s†g de m„nniskors sj„lar,
som hade blivit halshuggna f”r Jesu vittnesb”rds och Guds Ords
skull, och som icke hade tillbett vilddjuret eller dess bild, och
icke heller tagit dess m„rke p† sina pannor och sina h„nder;
dessa blevo nu †ter levande och fingo regera med Kristus i tusen
†r.
020:005 (De ”vriga d”da blevo icke levande, f”rr„n de tusen †ren hade
g†tt till „nda.) Detta „r den f”rsta uppst†ndelsen.
020:006 Salig och helig „r den som har del i den f”rsta uppst†ndelsen;
”ver dem har den andra d”den ingen makt, utan de skola vara Guds
och Kristi pr„ster och skola f† regera med honom de tusen †ren.

020:007 Men n„r de tusen †ren hava g†tt till „nda, skall Satan komma l”s
ur sitt f„ngelse.
020:008 Han skall d† g† ut f”r att f”rvilla de folk som bo vid jordens
fyra h”rn, Gog och Magog, och samla dem till den stundande
striden; och de „ro till antalet s†som sanden i havet.
020:009 Och de draga fram ”ver jordens hela vidd och omringa de heligas
l„ger och ½den „lskade staden½; men eld faller ned fr†n himmelen
och f”rt„r dem.
020:010 Och dj„vulen, som f”rvillade dem, bliver kastad i samma sj” av
eld och svavel, dit vilddjuret och den falske profeten hade
blivit kastade; och de skola d„r pl†gas dag och natt i
evigheternas evigheter.

020:011 Och jag s†g en stor vit tron och honom som satt d„rp†; och f”r
hans ansikte flydde jord och himmel, och ingen plats blev funnen
f”r dem.
020:012 Och jag s†g de d”da, b†de stora och sm†, st† inf”r tronen, och
b”cker blevo uppl†tna. Och j„mv„l en annan bok blev uppl†ten;
det var livets bok. Och de d”da blevo d”mda efter sina
g„rningar, p† grund av det som var upptecknat i b”ckerna.
020:013 Och havet gav igen de d”da som voro d„ri, och d”den och
d”dsriket g†vo igen de d”da som voro i dem; och dessa blev
d”mda, var och en efter sina g„rningar.
020:014 Och d”den och d”dsriket blevo kastade i den brinnande sj”n;
detta, den brinnande sj”n, „r den andra d”den.
020:015 Och om n†gon icke fanns skriven i livets bok, s† blev han kastad
i den brinnande sj”n.
021:001 Och jag s†g en ny himmel och en ny jord; ty den f”rra himmelen
och den f”rra jorden voro f”rg†ngna, och havet fanns icke mer.
021:002 Och jag s†g den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned
fr†n himmelen, fr†n Gud, f„rdigsmyckad s†som en brud som „r
prydd f”r sin brudgum.
021:003 Och jag h”rde en stark r”st fr†n tronen s„ga: ½Se, nu st†r Guds
tabernakel bland m„nniskorna, och han skall bo ibland dem, och
de skola vara hans folk; ja, Gud sj„lv skall vara hos dem
021:004 och skall avtorka alla t†rar fr†n deras ”gon. Och d”den skall
icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller pl†ga
skall vara mer; ty det som f”rr var „r nu f”rg†nget.½

021:005 Och han som satt p† tronen sade: ½Se, jag g”r allting nytt.½
Ytterligare sade han: ½Skriv: ty dessa ord „ro visa och sanna.½
021:006 Han sade vidare till mig: ½Det „r gjort. Jag „r A och O,
begynnelsen och „nden. ¸t den som t”rstar skall jag giva att
dricka f”r intet ur k„llan med livets vatten.
021:007 Den som vinner seger, han skall f† detta till arvedel, och jag
skall vara hans Gud, och han skall vara min son.
021:008 Men de fega och de otrogna, och de som hava gjort vad
styggeligt „r, och dr†pare och otuktiga m„nniskor och
trollkarlar och avgudadyrkare och alla l”gnare skola f† sin del
i den sj” som brinner med eld och svavel; detta „r den andra
d”den.½

021:009 Och en av de sju „nglarna med de sju sk†lar, som voro fulla med
de sju sista pl†gorna, kom och talade till mig och sade: ½Kom
hit, s† skall jag visa dig bruden, Lammets hustru.½
021:010 Och han f”rde mig i anden †stad upp p† ett stort och h”gt berg
och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ned fr†n
himmelen, fr†n Gud,
021:011 med Guds h„rlighet. Den gl„nste likt den dyrbaraste „delsten,
den var s†som kristallklar jaspis.
021:012 Den hade en stor och h”g mur med tolv portar, och vid portarna
stodo tolv „nglar, och ”ver portarna voro skrivna namn: namnen
p† Israels barns tolv stammar.
021:013 I ”ster voro tre portar, i norr tre portar, i s”der tre portar
och i v„ster tre portar.
021:014 Och stadsmuren hade tolv grundstenar, och p† dem stodo tolv
namn: namnen p† Lammets tolv apostlar.

021:015 Och han som talade till mig hade en gyllene m„tst†ng f”r att
d„rmed m„ta staden och dess portar och dess mur.
021:016 Och staden utgjorde en fyrkant, och dess l„ngd var lika stor som
dess bredd. Och med st†ngen m„tte han staden: dess m†tt var tolv
tusen stadier, dess l„ngd och bredd och h”jd voro lika.
021:017 Och han m„tte dess mur: den var ett hundra fyrtiofyra alnar
efter m„nniskors m†tt, som ock „r „nglars.

021:018 Och stadsmuren var byggd av jaspis, men staden sj„lv var av rent
guld, likt rent glas.
021:019 Stadsmurens grundstenar voro sk”nt lagda och utgjordes av alla
slags „delstenar. Den f”rsta grundstenen var en jaspis, den
andra en safir, den tredje en kalcedon, den fj„rde en smaragd,
021:020 den femte en sardonyx, den sj„tte en karneol, den sjunde en
krysolit, den †ttonde den beryll, den nionde en topas, den
tionde en krysopras, den elfte en hyacint, den tolfte en
ametist.
021:021 Och de tolv portarna utgjordes av tolv p„rlor; var s„rskild port
utgjordes av en enda p„rla. Och stadens gata var av rent guld,
likt genomskinligt glas.

021:022 Och jag s†g i den intet tempel, ty Herren Gud, den Allsm„ktige,
„r dess tempel, han och Lammet.
021:023 Och staden beh”ver icke sol eller m†ne till att lysa d„r, ty
Guds h„rlighet upplyser den och dess ljus „r Lammet.

021:024 Och folken skola vandra i dess ljus, och jordens konungar f”ra
ditin, vad h„rligt de hava.
021:025 Dess portar skola aldrig st„ngas om dagen -- natt skall icke
finnas d„r
021:026 och vad h„rligt och dyrbart folken hava skall man f”ra ditin.
021:027 Men intet orent skall n†gonsin komma ditin, och ingen som g”r
vad styggeligt „r och l”gn, utan allenast de som „ro skrivna
i livets bok, Lammets bok.

022:001 Och han visade mig en str”m med vatten, klar som kristall. Den
gick ut fr†n Guds och Lammets tron
022:002 och fl”t fram mitt igenom stadens gata. Och p† b†da sidor om
str”mmen stodo livstr„d, som g†vo tolv sk”rdar, ty de buro frukt
var m†nad; och tr„dens l”v tj„nade till l„kedom f”r folken.
022:003 Och ingen f”rbannelse skall vara mer. Och Guds och Lammets tron
skall st† d„r inne, och hans tj„nare skall tj„na honom
022:004 och skola se hans ansikte; och hans namn skall st† tecknat p†
deras pannor.
022:005 Och ingen natt skall vara mer; och de beh”va icke n†gon lampas
ljus, ej heller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa ”ver dem,
och de skola regera i evigheternas evigheter.

022:006 Och han sade till mig: ½Dessa ord „ro vissa och sanna; och
Herren, profeternas andars Gud, har s„nt sin „ngel f”r att visa
sina tj„nare, vad som snart skall ske.
022:007 Och se, jag kommer snart. Salig „r den som tager vara p† de
profetians ord som st† i denna bok.½

022:008 Och jag, Johannes, var den som h”rde och s†g detta. Och n„r jag
hade h”rt och sett det, f”ll jag ned f”r att tillbedja inf”r
„ngelns f”tter, hans som visade mig detta.
022:009 Men han sade till mig: ½G”r icke s†. Jag „r din medtj„nare och
dina br”ders, profeternas, och deras som taga vara p† denna boks
ord. Gud skall du tillbedja.½

022:010 Och han sade till mig: ½G”m icke under n†got insegel de
profetians ord som st† i denna bok; ty tiden „r n„ra.
022:011 M† den som „r or„ttf„rdig fortfara att ”va sin or„ttf„rdighet
och den som „r oren att orena sig. S† ock den som „r r„ttf„rdig,
han fortfare att ”va sin r„ttf„rdighet, och den som „r helig att
helga sig.
022:012 Se, jag kommer snart och har med mig min l”n, f”r att vederg„lla
var och en efter som hans g„rningar „ro.
022:013 Jag „r A och O, den f”rste och den siste, begynnelsen och
„nden.
022:014 Saliga „ro de som tv† sina kl„der f”r att f† r„tt att „ta av
livets tr„d och att g† in i staden genom dess portar.
022:015 Men de som „ro hundar och trollkarlar och otuktiga och dr†pare
och avgudadyrkare och alla som „lska och g”ra l”gn, de m†ste
alla stanna d„rutanf”r.½

022:016 Jag, Jesus, har s„nt min „ngel f”r att i f”rsamlingarna vittna
om detta f”r eder. Jag „r telningen fr†n Davids rot och kommen
av hans sl„kt, jag „r den klara morgonstj„rnan.
022:017 Och Anden och bruden s„ga: ½Kom.½ Och den som h”r det, han s„ge
½Kom.½ Och den som t”rstar, han komme; ja den som vill, han tage
livets vatten f”r intet.

022:018 F”r var och en som h”r de profetians ord, som st† i denna bok
betygar jag detta: ½Om n†gon l„gger n†got till dem, s† skall Gud
p† honom l„gga de pl†gor om vilka „r skrivet i denna bok.
022:019 Och om n†gon tager bort n†got fr†n de ord som st† i denna
profetias bok, s† skall Gud taga ifr†n honom hans del i livets
tr„d och i den heliga staden, om vilka „r skrivet i denna bok.½

022:020 Han som betygar detta s„ger: ½Ja, jag kommer snart.½ Amen. Kom
Herre Jesus!

022:021 Herren Jesu n†d vare med alla.







 


Back to Full Books